30 Sep

Vad strävar du mot?

30_1

Foto: Peter Lindbergh

Supermodeller är något som fotografen Peter Lindbergh sägs ha varit med och ”uppfunnit”. Han fångade 90-talets skönheter på ett sätt ingen riktigt hade gjort förut med sina svartvita bilder och var med och gjorde bland annat Naomi Campbell, Helena Christensen och Cindy Crawford till de superkändisar de var, och väl fortfarande är. Lindbergh gillar inte hur fotografier manipuleras nu för tiden och vägrar hänge sig åt dylika dumheter. Just nu visas hans verk i Rotterdam på Kunsthal och jag vill verkligen se dem! När utställningen stänger i februari kommer den att resa runt, så har jag tur hamnar den någonstans där jag kanske håller till lite mer ofta.

När jag såg några av bilderna som är med i utställningen fick jag flashbacks till Veckorevyn på 80- och 90-talen och det går inte att tänka på det utan att bli lite arg, mest på mig själv och på det sätt jag lät mig påverkas av media (läs: magasin riktade till unga kvinnor).

Jag brukar säga att jag inte orkar lägga energi på att göra saker och ting ogjorda då det ju ändå aldrig går att göra något åt val man gjort i efterhand. När man väl har ryggsäcken på sig kan man inte trolla bort den, men man kan välja att fortsätta fylla den med innehåll eller ta av sig den. Jag har ändå en önskan om att våra barn inte ägnar lika mycket tid åt självförakt och att odugligförklara sig själva så som jag har gjort genom åren. Jag har ägnat så mycket tid åt störda tankar om hur tjock, fet och ful jag är att det inte är roligt. Jag kan alla knep på hur man låter bli att äta utan att någon ska upptäcka det. Jag har kunskap om i princip alla ”dieter” och teorier om kost som presenterats sedan åttiotalet och framåt. Jag har också kommit till insikt om att jag, precis som alla andra människor, duger som jag är. Jag har naturligtvis en plikt mot mig själv att ta hand om den kropp som blivit mig given. Alltså, kost och motion är viktiga delar för hälsan, men jag blir inte en bättre medmänniska om jag väger 56 kg än om jag väger 86.

Skönhet av olika slag är viktigt. Vad vi reagerar på skiljer sig dock åt till viss del. (Solnedgångsbilder reagerar dock tydligen folk i olika kulturer i princip alltid positivt på.) I alla tider har människor förskönat sig själva genom olika typer av smink, tatueringar, peruker, kläder och under senare år anabola steroider, fotofilter, bröstimplantat och permanenta lösögonfransar. Fenomenet är knappast nytt och det är viktigt att komma ihåg. Att det läggs ner sådana otroliga mängder tid och pengar för att få till den vackra ytan, vare sig det gäller hem eller utseende, är däremot nytt. Kanske var Peter Lindberghs bilder del i processen som fått oss att hamna där vi är idag, kanske inte. Jag följer utvecklingen med stort intresse och försöker samtidigt balansera vikten jag själv idag lägger vid yta och utseende. Kanske är det närheten till döden som gjort mig ännu mer fokuserad på att ägna livet åt det som verkligen betyder något, kanske är det ren mognad. Jag fyller ändå 46 år om en vecka…

Hur tänker du om det här?

29 Okt

Stilfullt och höst i vår trädgård.

I morse agerade jag skolskjuts i mitt rödvitrandiga Po.p-nattlinne, mitt otroligt sköna fleecetröjefynd och makens alldeles för stora inneskor med hål vid stortån. Håret stod på ända efter flera dagars feberattacker och jag kom på mig själv med att hoppas att jag inte skulle behöva hoppa ut ur bilen. Å andra sidan hade jag nog fått en och annan att fnissa lite roat om det hade hänt. Att vara bekvämt klädd betyder sannerligen inte samma sak som att vara snyggt klädd!

Som 45-åring borde jag ha full koll på vad som passar mig, vad som framhäver det bästa och vad som inte är fullt lika smickrande. Till viss del är det nog så, fast jag väljer alldeles för ofta att klä mig bekvämt framför att klä mig snyggt. Dessa två kombattanter går egentligen utmärkt att få att leva i fred, men det kräver lite jobb.

Min syster tipsade om denna spännande sida. Jag tänkte att det inte kunde skada att göra ett stiltest, även om jag samtidigt muttrade lite om att jag inte trodde det skulle hjälpa testskaparna att veta vilka kläder jag skulle passa i för att jag svarade på hur jag funkar som människa. Det visade sig att jag nog hade fel. När jag var klar hade jag blivit utnämnd till att vara en ”stil B”-person och själv valde jag ”casual” som min understil. Reborn Lifestyle hade ett helt galleri fullt av tips på outfits som skulle passa någon med stilen jag hade blivit anvisad. Det visade sig att jag kunde tänka mig allt! Ja, utom möjligtvis några av skorna. (Fast så är jag också extremt löjlig då det gäller skor. Jag vet inte vad det är, men jag har väldigt svårt att hitta skor som jag ens tycker är okej.) Här i Stilbloggen kan du läsa lite om vad kvinnorna bakom detta företag tycker och tänker om kroppar, stil och hur man uttrycker sin personlighet genom vad man har på mig.

Jag vill inte ”låna” några bilder från damerna på Reborn Lifestyle och med tanke på hur jag själv ser ut i denna stund är det ingen god idé att lägga upp någon selfie. Du får därför hålla tillgodo med några ögonblick från vår trädgård vid halvåtta i morse. Jag älskar verkligen den här tiden på året!

29_1

29_3

29_4

29_5

29_7

29_8

10 Feb

En ytlig debatt.

Idag var jag och dottern och klippte oss. Tjejen som tog hand om mig var så trevlig och söt och glad och bra på alla sätt och vis. Hon hade hår med dip-dye i lila och rosa, ett par strategiska tatueringar och en glittrande sten på överläppen. Behån var leopardmönstrad i lila och rosa, blusen var lite lagom sexig och jeansen var för små (du vet, så där så mullet flyter ut lite grann över lågt skurna byxor). Vi pratade om än det ena och än det andra och på något sätt kom diskussionen in på hennes jobb, att ge människor ett yttre som de gillar bättre då de går därifrån än då de kom till henne.

Jag önskar att jag var i samma form som för ett drygt år sedan då jag mådde toppen efter både rätt kost och träning. Jag mådde inte bara fantastiskt psykiskt och fysiskt, utan var också nöjd med min kropp. Jag var inte särskilt smal och inte särskilt tjock, men jag kände mig frisk. Här hemma pratar vi mycket om hälsa och vad det egentligen innebär. Människor är komplexa varelser. Vi behöver bra kost, utmaningar, lugn och ro, fysiska aktiviteter, sömn, andlighet, kärlek och en plats att kalla hemma. Jag vill att mina barn ska vara stolta över sig själva, att de ska känna sig starka och att de ska våga ge sig ut i världen på egna ben! Vi är inte riktigt där än, men som tur är har de några år kvar innan de anses vara vuxna på riktigt.

Hur som helst, tillbaka till diskussionen med hårfrisörskan. I hennes jobb är kroppsfixande och kroppsfixering något naturligt. Jag tror att frisörer, tatuerare och personliga tränare många gånger ser på människor som kroppar (läs kött) mer än varelser (läs själ). Vad tror du? Vi är lättmanipulerade och ser vi vissa typer av kroppsideal dag ut och dag in (läs megasmala, vältränade, rynkfria, tatuerade kroppar med löshår och silikonbröst) i synliga positioner tror vi, och tycker kanske till och med, att det är så man ska se ut, att det är det där som är skönhet. I går visade jag på Facebook ett foto på en makalöst vacker kvinna med en makalöst grotesk tatuering i armhålan. De senaste åren har tatueringar blivit lika vanliga som hål i öronen, fast för både män och kvinnor. Till och med min gamla faster gick och tatuerade sig häromsistens då hon var ute och reste. Någon skrev kommentaren att ”No tattoo is the new tattoo” eller något liknande i det där Facebookinlägget. Själv är jag med andra ord så gammeldags att jag hunnit bli modern!

I grannskapet bor ett synnerliget lyckat par. De är båda publicerade och erkända inom sina yrken, jobbar ofta utomlands och är i ungefär samma ålder. Mannen ser ut ungefär som farbrorn i filmen UPP! med glasögon och allt medan hans fru inte har en detalj som inte är fixad. Hon är eventuellt smal av egen maskin, men annars är silikontuttar, uppblåsta läppar, botox, uppstramade ögon och blonderat hår allt man ser. På håll ser hon fin ut, står jag närmare än ett par meter kan jag inte riktigt titta på henne. Hon kan inte prata ordentligt heller eftersom överläppen är så pumpad, men hon sjunger vackert. Hade folk låtit bli att lyssna på henne om hon inte hade fixat sig så där? Hade hennes man älskat henne mindre? Hade hon varit mindre framgångsrik?

Här nedanför ser du en bild på nyaste numret av magasinet Shape. Jenny McCarthy, gammal Playboy-brutta och numera Engagerad Autistmamma No. 1, lyser upp framsidan med en kropp som inte liknar min i något skede av livet. Jag undrar mest hur mycket som är på riktigt, hur mycket som är opererat och hur mycket som är Photoshop. Det som stör mig är att jag tittar på henne och tänker att jag önskar att jag hade den där kroppen. Och det hatar jag. Jag önskar att jag kunde se bilden och tänka att Jenny McCarthy är en vacker kvinna, att hon ser stark och hälsosam ut och att det kunde räcka med det. Jag önskar att jag slapp känna något enda uns av avundsjuka. Och så tänker jag än en gång att jag måste, måste, måste fortsätta att arbeta med mina barns självkänsla, mentala styrka och livsglädje. Hur tänker du om dessa frågor?