drömmar – Sida 3

08 mar

Allt från grått till solgult.

Alldeles fantastiskt vackert – Spem in alium från Fifty shades of Greys soundtrack.

Jag började läsa Fifty shades… alldeles efter att den kom ut efter ett tips från någon. När jag läser tipsböcker brukar jag börja läsa utan att göra några efterforskningar. Efter den här floppen ska jag nog ändra mina rutiner. Fifty shades… visade sig nämligen vara rena porren och jag tyckte att den var så osmaklig att jag lämnade tillbaka den innan jag hunnit speciellt långt. (Min kompis glömde tala om vilken typ av bok som rymdes innanför pärmarna på boken.) E L James har skrivit en hel trilogi om Mr Grey och hon har sålt hur många miljoner böcker som helst översatta till 37 olika språk. Jag gissar att E L James skrattar hela vägen till banken och att Fifty shades-böckerna är 2010-talets Grottbjörnsserie. Suck!

I går fick jag en jättespännande fråga. Vad svaret blir vet jag inte än. Det lär dröja ett tag innan beslut kan fattas, men under tiden fram tills dess kan jag gå omkring och småmysa lite. Jag har för övrigt en lång lista på olika projekt jag skulle vilja ta tag i. Det är dags nu. Det är en sak att drömma och planera, något annat att göra slag i saken.

Förresten pratade jag med fina grannarna på Sturkö och mamma idag. Hej V! Tänk att man kan prata med någon som är på andra sidan jorden, där tiden är en annan och temperaturen skiljer sig 20-30 grader. Visst är det alldeles fantastiskt?

Jag känner våren i mig, lagom i tid för sommartidsomställningen. Vädret visar sig från sin finaste sida och folk går omkring i shorts och flipflops. Nu kan jag tala om att det finns många som gjort det också i -20°, men ändå. De avklädda är ännu fler nu och solen värmer så skönt, så skönt. Livet återvänder sakta och snart är det väl dags att gräva ner fingrarna i jorden. Se, det blir något annat det! Vi får kanske ta hjälp av någon som kan tala om för oss vad det är vi har i rabatterna egentligen…

12 jun

Tänk ändå…

Dagen jag inte trodde skulle komma är här. Vi har en yttertrappa och trappan inne är på god väg att få mattan på plats. Undrens tid är sannerligen inte förbi. Det blir väldans fint här hemma för den familj som ska flytta in. Undrar just vilka de är, vad de tycker om här och vad de genast vill ändra på? Jag rekommenderar en låtsasflytt. Då hinner du kanske bo så som du drömmer om! 😀

05 mar

När tankarna börjar leva sitt eget liv.

Jag känner själv att jag läst tankeväckande böcker och pratat med spännande människor mer än vanligt sedan en tid tillbaka. Jag har börjat tänka på ett mer positivt sätt och även om jag aldrig har varit någon stor ”ältare” känner jag att det här har bidragit en hel del till mitt lyftande (årets ledord om ni kommer ihåg). På något undermedvetet sätt tror jag att det här har påverkat mig mycket mer än vad jag insett.

Mitt i natten vaknade jag med bultande hjärta och var alldeles kallsvettig. Jag kan tala om att jag väldigt sällan kommer ihåg vad jag har drömt, men de drömmar som stannar är oftast smått surrealistiska och rätt trevliga. Drömmen som väckte mig i natt var långt ifrån trevlig. Jag dog. I drömmen fick jag veta att jag skulle dö och att jag bara hade några dagar på mig att reda upp mitt liv. Det konstiga är att jag kommer ihåg massor av detaljer. Först rädsla. Sedan en bottenlös sorg. Mina barns förtvivlan. Min egen otillräcklighet. Min klarsynthet. Känslan av att vara ett med något mycket större, förmågan att släppa taget och känna att det inte tog slut. Min kropp slutade fungera, men jag fanns kvar. Jag var arg, för min begravning blev inte alls vad jag ville att den skulle vara. Frustrationen över att vara där, men att inte kunna kommunicera med någon…

Vill ni veta vad jag använde mina sista dagar i livet till? Jag tröstade min familj och lyssnade på en massa musik. Jag skrev små meddelande till snart sagt varje människa som gjort mig till den jag är. Jag började med min man och mina barn, mina föräldrar, syskon med respektive och syskonbarnen, mina svärföräldrar, svägerskor, svågrar och barnens kusiner. Hela min stora släkt. Efter det började jag om från början av mitt liv. Barnflickor. Lärarna. Klasskompisarna. Kyrkisarna. Vännerna. Kärlekarna. Kollegorna. Grannarna. Föräldrarnas vänner och bekanta. Ni kan ju gissa hur många meddelanden det blev! Inte bara blev det massor av meddelanden, men jag kommer ihåg vad jag skrev på många av dem. (Alltså, hjärnan är så fantastisk och komplicerad att jag önskar att jag förstod mer än en bråkdel av hur den funkar.) Sedan åt jag kroppkakor och de där goda apelsinmördegskakorna som min syster brukar göra. Japp. Om någon skulle fråga mig vilken favoriträtt jag har skulle jag nog inte kunna välja en, men tydligen löste det undermedvetna det med lite tryck på sig…

Jag bestämde mig för att göra en del saker som jag inte tagit tag i ordentligt förut. Som att skriva hur jag vill att min begravning ska vara. 🙂 Kanske borde jag skriva alla de där små meddelandena på riktigt. Eller inte. En del saker gör sig bättre i drömmen än i verkligheten. Kanske är det inte så dumt att få sig en sådan här påminnelse då och då. Livet är alldeles för dyrbart för att slösas bort på bitterhet och elände, ilska och frustrationer. Det finns så mycket kärlek här! Ibland finns den på oväntade ställen. Kom ihåg att tala om hur viktiga människor runt omkring dig är. Ge en komplimang. Säg något snällt. (Mamma – jag ska bli mycket bättre på att skicka kort, brev och paket!) Köp en bukett vackra blommor. Hälsa på din gamla granne. Och glöm inte att lyssna på mycket musik.

När våren gör intrång blir skopan en vacker installation.

Utnyttja träningstiden för att se hur vackert det kan vara också bland förortsgrus och torra löv. Skönhet i det lilla!

Det som göms i snö kommer upp i tö. (Hoppas att festen var trevlig!)

14 feb

Och halleluja, jag tror våren är på väg.

Jag ser er framför mig, kära läsare.

– Vafalls?! Har hon blivit alldeles galen? Skulle den där bilden vara något att visa där i bloggen?

Och svaret är att jag tycker det. Att den här bilden är värd att visa, alltså. Ser ni? Det är slemklet och snögegga blandat med barmark. I Stuvsta var det en plusgrad då jag var där, men också här i vårt köldhål har termometern kämpat sig upp till nollan. Snön smälter, fåglarna kvittrar och att det är ljusare ute har jag redan skrivit om. Underbart!

Förresten glömde jag att berätta att jag har hemsökts under de senaste nätterna. I går natt var det fina Tina som var här och skällde högt på norrländska (dialekten är nu inte så konstig, men jag har lite svårt att faktiskt ens tänka mig henne skällande). Hon var arg på maken. Min, alltså. Som hon aldrig har träffat. I natt var Des Moroney här och styrde upp saker och ting. Att han var lite barsk kändes inte lika konstigt. Det som är konstigt är att jag inte alls kommer ihåg hur den kanadensiske hockeyhjälten har varit inblandad i mitt liv. Jag träffade på honom under mina barn- eller ungdomsår. Jobbade han något på Rödebyskolan? Var det när vi var i ishallen vi träffade på honom? Jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag vet precis hur han såg ut dock, jag kommer ihåg hur han pratade och hur hans brytning lät och så kommer jag ihåg att han hade väldigt stor mun då han skrattade. Han spelade i Karlskrona IK (som inte ens finns kvar längre), men det var då jag fortfarande var rätt liten. Snälla! Hjälp mig någon…

Vad tror ni om drömmar? Jag vet en del som gillar att tyda drömmar. Själv tror jag att alla våra gamla minnen triggas av saker som man kanske inte är medveten om under dagen, men då tankarna får härja fritt i drömvärlden skapas väldigt spännande och komplexa historier. Vi bearbetar händelser som pågår i vårt liv och saker som har hänt för länge sedan. Utan en ordentlig drömsömn tror jag att vi blir skörare och mer sårbara.