samhälle – Sida 3

26 okt

Funderingar från en förort i oktober 2023.

Långsamt stiger solen. Den hänger tungt, det finns inte längre någon lätthet i den stigande linjen. Varsamt skingrar ljuset den skumma gryningen, drar pendlare med stirrig blick ur deras telefoner, smått förvånade över att jorden inte har gått under än. Överst på Den Stora Tidningen varnar polisen barn och vuxna för att klä sig i Halloweenutstyrslar med fejkvapen. Skojkostymerna kan tydligen leda till tragiska händelser. En amerikansk reservist har dödat och skadat mängder av medmänniskor. ”Han har vårdats efter att ha hört röster.” Jaha. Vilka röster har styrt politikerna som tagit beslut som lett till det samhälle vi får hålla tillgodo med just nu? Vem ska vi ge skulden, vem ska vi klandra och vem är det mest synd om idag?

Tiggaren vid Maxi scrollar på sin smartphone, tar tacksamt emot en varm kopp kaffe och lägger sjalen tillrätta. Det snoriga barnet i rullvagn frågar varför tanten sitter på marken och mamman flackar med blicken och riktar uppmärksamheten åt något ”spännande”. I denna lilla scen ryms så många lager. Vi har kommit till den dag då kriget i Ukraina viktas mindre intressant än Ann Heberleins sexliv. Solen gömmer sig, men jag vet att den finns där bakom molnen. Än finns det godhet i livet och än har jag råd att köpa ljus och tändstickor.

03 okt

Fasor och elände.

Igår satt jag i bilen och lyssnade på P1. Jag insåg att det var jättelänge sedan jag lyssnade på en vanlig nyhetssändning, men blev snart varse om varför jag en gång medvetet slutade. Nyhetsutsändningen handlade bl a om ”vägglushelvetet i Paris” och jag tänkte att hela världen numera befinner sig i ett mentalt vägglusutbrott, inte konstigt att folk mår dåligt. Eländet i världen syntes mig vid punkten då jag medvetet slutade lyssna på nyheter allt för stort, jag pallade inte längre trycket! Hela omvärlden och mina medmänniskor kändes besudlade, som att ondska stod att finna runt varje buske. Samtidigt kände jag mig många gånger lurad av journalisterna. Nej, jag var inte på någon bra plats i livet själv och inser att min ilska riktades åt delvis fel håll, men samtidigt ser jag fortfarande att känslorna hade validitet.

Som uppvuxen på 70- och 80-talen var jag precis som ”alla andra” omhuldad av Rapport, Aktuellt och nutidsorientering. Jag brukar hävda att en av mina superkrafter är att jag kan lite om väldigt många saker, både teoretiskt och praktiskt. Så blev det med all sannolikhet pga ett brinnande läsintresse, föräldrar med väldigt olika typer av kunskaper, att jag var en sådan som faktiskt passade in i det klassiska skolsystemet som det såg ut då, många kontaktytor med yttervärlden, många egna intressen och, faktiskt, nyhetssändningarna med tillhörande nutidsorientering.

Samtidigt som jag inte gillar nyheter på samma sätt längre tycker jag ändå att det är mitt ansvar att ha koll på vad som händer i omvärlden, både nära och längre bort. När jag upptäckte Kvartal och konceptet med en veckopanel av diskussionsledare och tre gäster med bakgrund i väldigt olika politiska läger började nyheter kännas mer hanterbara igen. Jag upplevde att diskussionerna inte var sådär polariserade och hopplösa som den ”vanliga” nyhetsrapporteringen var. Jag uppskattade verkligen att höra olika perspektiv på samma problematik och tog in deras veckopanelsdiskussioner och djupgående fredagsintervjuer med olika typer av fokus med stort intresse. Jag lyssnar fortfarande på Kvartal varje vecka och gillar att läsa deras artiklar, betalar t o m för det. Kanske behövde jag P1-nyhetsrapporteringen för att påminnas om hur bra Kvartals koncept funkar för mig och hur dåligt en klassisk nyhetsrapportering matchar min personlighet. Hur och varifrån tar du in vad som händer i närområdet och i omvärlden?

18 jan

Bättre och bättre dag för dag, men lite deppigt ändå.

Jag fortsätter följa SGU:s rapporter med stort intresse. Nivåerna på våra små magasin här nere i söder är nu mycket över de normala, och även de stora magasinen har äntligen normala vattenstånd. Det finns dock fortfarande ställen runt vårt avlånga land som behöver fyllas på rätt rejält. Så är det. Upp och ner, fram och tillbaka. För lite hos somliga, för mycket hos andra. Få är nöjda och många är oroade.

Tänk att också regnet speglar samhället och hur olika personer funderar över för lite, för mycket och vad som egentligen är lagom eller ”rättvist”. Vi har i sanning intressanta tider framför oss och det gäller att fundera över hur vi lever och vad vi prioriterar. Att se längre än vad näsan räcker är ingen vanlig egenhet hos folk och många verkar ha vaknat upp från sin fina dröm och undra varför allt känns så galet och vad det egentligen är som skakar om deras trygga tillvaro. Det är synd om människorna.

29 jun

”Jag har rätt, du är dum i huvudet.”

Igår lade jag upp ett inlägg i ett forum på Facebook som jag är med i. Jag är inte aktiv, men läser vissa av inläggen ibland. Det är ett forum med fokus på att stödja och peppa de andra medlemmarna. Många av medlemmarna verkar vara lite för unga för att ha hunnit leva sig igenom erfarenheter och jag gillar inte att stödjandet så ofta innebär att man säger ”stick från den där losern, du behöver inte ha kontakt med dina föräldrar om de behandlar dig så” o.s.v. Mycket handlar om åsikter och hur farliga ”de andra” är (”de andra” är alltså människor som inte tänker eller prioriterar som man själv). Mitt inlägg verkar inte ha gått igenom, det var väl inte tillräckligt stöttande. Så här skrev jag i alla fall:

Cancel culture, en form av social utstötning och uteslutning av en samhällsmedlem, är den starkaste formen av disciplinär åtgärd och används mot samhällsmedlemmar som anses bortom all bot och bättring. Andra medmänniskor får bara ha kontakt med canclade personer om de ingår i familjen och bor i samma hushåll (kanske inte ens då). Formell kontakt för angelägenheter kan fortgå om kontrakt eller ekonomiska ärenden är bindande/pliktar fortsatt kontakt. Medmänniskor lär sig att undvika social interaktion med canclade individer för att hålla samhället fritt från omoraliskt inflytande, men också för att utfrysningen ska bli kännbar för den canclade så att den kommer till insikt om sitt felande, och därmed kan börja ta steg för att komma tillbaka till gemenskapen. (Eller nej förresten, en gång canclad, alltid smutsig.)

Efter att ha läst igenom kommentarer från många av er vill jag bara öppna ögonen för vad det är som pågår. Jag är ganska övertygad om att de flesta av er som uppmanar varandra att säga upp kontakten med folk som inte tycker som ni själva, och gärna låta det göra ont, tycker att Jehovas vittnen beter sig vedervärdigt efter att en medlem har råkat ut för exkommunikation. Texten här ovan är tagen ur Wikipedias text om just Jehovas vittnen och jag har bara gjort små justeringar i texten för att kanske någon mer ska få upp ögonen för det fenomen som tar så stor plats i vårt samhälle idag. Tack och hej.

Vi är bara dryga två månader från ett val här i Sverige. Det är sommar och svenskar gillar inte att jobba hårt då, men tjuvnypen och fulknepen har redan börjat. Jag tror inte det här blir ett val i samarbetets anda. Här gäller det att vara godast och att se till att visa upp precis hur onda de andra är. Ett mycket effektivt drag för en själv är ju att se till att andra ”canclar” ens motståndare. Vem vill rösta på en ond människa liksom? Hyckleri är mänskligt, vi är alla hycklare. Det blir vi automatiskt i vår ofullkomlighet. Frågan är vilket slags hycklare vi är, somligt hyckleri har allmänheten inget direkt emot.

Ju mer polariserat vårt samhälle blir rent mentalt, ju mer segregerat kommer det att bli rent fysiskt också. När det gäller det här är jag inte särskilt hoppfull. Jag ser många smarta människor som beter sig riktigt dumt. Under nittiotalet började man prata om EQ, känslomässig intelligens, vid sidan om den kognitiva intelligensen. Snart behöver vi väl varken mäta det ena eller det andra… Jag är rädd att hela mänskligheten går emot en allmän fördumning, detta applåderat av personer på höga positioner i akademin, politiken och media. ”Tänk inte, gör bara som vi har bestämt, tyck som vi tycker, säg som vi säger.” Det skrämmer mig att man inte får forska om sådant som inte passar in i dagens agenda, att man inte får lära sig argumentera för- och nackdelar med olika kontroversiella ämnen, att alla ska tryckas in under samma paraply. JAG TYCKER RÄTT, DU TYCKER FEL; DET FINNS INGET UTRYMME FÖR DISKUSSION RÖRANDE DETTA ÄMNE. Jaja, själv älskar jag diskussioner. Det är så jag utvecklas. Bevisa varför du har rätt, ge mig argument som stöder din position och visar att jag har fel. Ett argument är alltså inte ”du är dum i huvudet, jag vill aldrig se dig igen” eller ”det känns inte rätt”. Dela gärna med dig om hur du tänker om detta, oavsett hur dina tankar går. Och vill du inte göra det så vill du kanske istället titta på en av mina absoluta favoritfilmer, Idiotrepubliken, som handlar om hur lätt det är att köra vår värld i botten.

12 apr

Alzheimers, kritiska studier och lakritsens dag.

Igår lyssnade jag på föreläsning som handlade om hur Alzheimers sjukdom starkt kan motverkas genom att man undviker att äta transfetter och ser till att få i sig nötter och fröer i ”lagom mängd”, vad det nu är. Det här med kost är så förvirrande. Det går liksom inte att hitta någon diet som inte talar emot en annan. Några fakta verkar vara obestridliga för att generellt må bättre och ge sig själv de bästa förutsättningarna:

Ät mer grönsaker
Undvik charkprodukter
Ät mindre mjölkprodukter
Lite nötter och fröer är bra

Vad jag vet är det ingenting som bestrider detta. Medelhavskost minus pasta verkar vara en vinnare. Under Harvards olika publicerade koststudier (jag brukar kolla in dem då och då) är det alltid veganer/vegetarianer/miljökämpar som kommenterar att vi inte ska äta fisk för Moder Jords skull eftersom haven är så rovfiskade och behöver ta igen sig. Andra kommenterar tungmetallerna som fisk också verkar lagra. Vågar vi fortsätta äta fisk ändå?

Apropå kost. Den här ledaren fick mig riktigt upprörd. Maken brukar säga ”lärare är de mest lättledda av alla, de går på allt i godhetens namn”. Min förklaring till att lärare överlag sväljer allt är att de flesta har min personlighetstyp. Vi bryr oss om eleverna, vill att alla ska vara glada och må bra, vi leds av känslor snarare än resonemang. (Jag hänvisar återigen till Jonathan Haidts bok för att förstå fenomenet.) Detta är anledningen till att jag tror att Djurrättsalliansen kommer att lyckas med sin infiltration. Om några år kommer barnen i skolan bara serveras vegetarisk mat, allt i godhetens namn. Kritiska studier, marxism, är det som tillåts styra den svenska akademiska världen och trots att det finns personer som varnar och protesterar blir de snabbt nedskjutna som ONDA, oavsett argument. Men det är en annan fråga.

Nu till den tredje punkten på dagens agenda. Idag är det Lakritsens dag!!! Vilken dag att fira. Idag börjar jag trappa ner min fasta, så det blir ingen lakrits för mig, men jag tänkte besöka vår lokala lakritsbutik Lakritshörnan och se vad de har att erbjuda inför påsk. Inte för att det inte redan har laddat med godis i garderoben, men det är mest till resten av familjen. Förresten säger alla studier att lakrits inte är bra för folk med högt blodtryck. Egentligen är det kanske inte särskilt nyttigt alls, men jag tycker det är tur att jag än så länge snarare har lågt än högt tryck. Det ger mig lite utrymme att ge livet ytterligare en guldkant. Och med den här avslutningen förstår du kanske att jag har fyllt flödet med mina favoritlakritsar dagen till ära! Ha en fin dag.