Idag är det den första april. Jag har inte lurat någon och tror inte heller att jag har gått på något skämt, men vad vet jag? Ny månad, nya förändringar. Att ha valt hälsa som ett av mina delmål för den här förändringen var en lyckoträff. Jag har haft svårt att motivera min numera hälsosamma livsstil efter den brutna fotleden. Jag kan inte springa än och hur kul är det att göra tåhävningar och promenixa i all oändlighet? Nej, just det. Grundkosten har varit jättebra precis som vanligt, men jag har också tryckt i mig grejer som min kropp inte mår bra av. Nu ser min plan sålunda ut så här:

April blir en sockerfri månad. Jag klarade tre månader för 1,5 år sedan. Att bli totalt sockerfri är nog omöjligt och det är inte heller det jag vill. Däremot kommer jag att undvika allt socker jag vet om förutom ca en frukt och en eller ett par rutor mörk choklad per dag. Det blir inte ens födelsedagstårta i april alltså, så det är ingen idé att du bjuder mig på kalas.

Jag och yngsta dottern är djurvakter hos våra vänner fram till torsdag. Två hundpromenader om dagen i fyra dagar är väl en ypperlig upptrappning av träningen? Kat är en pigg och glad hund, så det är inga problem att få upp farten ordentligt. I morse blev det powerwalk i ett hårt och kallt vårregn, men det kändes ändå okej. Skönt att komma ut bara.

Min styrka från förrförra hösten är som bortblåst, men jag vet att den går att vinna tillbaka. Plankan, pull-ups och push-ups står sålunda på träningsschemat igen. Jag vågar inte ens titta i kväll då jag ska försöka mig på första rundan på länge. Sonen och maken hade armhävningstävling i går kväll. Låt mig bara säga att jag inte ens orkade ta mig ner på golvet. Voine. Hur ska det gå?

Tre delmål blir det alltså för den här månaden: sockerfri, pulsträning och styrka. Hoppas du hejar på mig. Och du som kan – passa på att springa lite då och då! Det finns inget som rensar hjärnan bättre. Var bara rädd om knäna och överbelasta inte dig själv. Det är det inte värt.

För övrigt vill jag bara ge dig en lång kram. Jag sitter och är tacksam över att veta att sonen är frisk och gråter över att en annan familj har ett långt värre öde. Här är min tröst: The Spirit Carries On…