03 jun

Präktigheten själv.

I vanliga fall har jag bara ett fåtal bloggar jag läser regelbundet, men på sistone har jag kollat in mer ofta hos några ”kändisbloggare”. Jag inser att jag väl har levt i en bubbla, men jag är uppriktigt förvånad över den glorifiering av alkohol som jag har mötts av där. Vuxna människor, småbarnsföräldrar som pratar om alkohol som vore de 20 år gamla. Men det är ju så härligt?!

Jag växte upp med en helnykterist till mamma och en far som jag tror jag såg dricka något alkoholhaltigt mindre än en handfull gånger. Han stöttade till fullo mammas önskemål att under Herrans tukt och förmaning få oss att undvika alkohol till varje pris. Vi är sju syskon som efter detta tagit lite olika vägar till där vi är idag. Några är fortfarande absolutister (jag till exempel), några dricker någon enstaka gång och några är väl som folk är mest. Vid familjesammankomster där barnen är med dricks det dock fortfarande inte, något som jag är glad över. Jag är totalt noll brydd över om folk dricker då de är ute i vuxet sällskap, men tycker inte att barn och alkohol hör ihop. Jag har aldrig glömt Fars kommentar om sitt yrkesliv: ”om alkohol och psykisk sjukdom inte hade funnits hade poliser knappt haft något att göra”. Idag har väl droger tagit sig in i detta citat, men annars gäller det fortfarande. Jag hade möjlighet att prata mycket med Far under hans sista tid i livet och då vi pratade om detta var det en av de saker som han var mest nöjd med gällande sina barns uppfostran, att förorda nolltolerans för och att inte introducera oss till alkohol. Nu väljer ju individer själva sina vägar och flera av mina syskon festade såklart i lönndom med sina vänner precis som vilka ungdomar som helst. Forskning visar för övrigt att de föräldrar som tror att de gör gott i att introducera alkohol hemma under ”trygga former” gör sina barn en björntjänst.

Det framgår allt tydligare att ungdomar dricker mindre idag än för fyrtio år sedan då jag själv var tonåring. Då var intagandet av alkohol en självklar ”rit” att gå igenom för att få beträda vuxenvärlden. Jag är präktigheten själv och drack helt enkelt aldrig ens en droppe förrän på studentbalen då jag fick fel skumpa (eller rätt, beroende på vem man är). Eftersom jag aldrig var ute på lokal med mina vänner uppstod aldrig frågan om huruvida jag skulle dricka eller ej. När jag väl började plugga på högskolan fanns det ingen önskan om att börja dricka. Jag passade bra som fyllechaffis, eller samtalsterapeut, men sanningen är att jag oftast valde att gå hem när folk började bli högljudda/blödiga/ilska/flamsiga. I unga år fick jag alltid försvara mitt val att inte dricka. Alltid, alltid, alltid. Idag är det fullt normalt för ungdomar och verkar inte alls vara en lika stor indikator på huruvida någon är ”inne eller ute”. Grupptrycket är helt enkelt inte lika stort och dessutom ser man en större mognadsgrad hos tonåringarna. Forskning visar att alkoholdebut sker allt senare och att många ungdomar gör medvetna val att inte dricka alkohol av hälsoskäl. De har heller inte tid att dricka då deras liv ser annorlunda ut än de gjorde förr om åren. Här kan du läsa mer om detta. Kanske tar inte alkoholen lika stor plats i ungdomars liv längre då det finns större tillgång på droger? Här finns lite tankar om det.

I det svenska samhället upplever jag att förhållningssättet till alkoholhaltiga drycker i allmänhet är följande: det är härligt, unnande och självklart att fira och uppmärksamma höjdpunkter i livet med alkohol, folk som inte dricker är party poopers och en fest utan alkohol är ingen fest. Att festa handlar för många sålunda inte om att ha det roligt och fira i allmänhet, utan att dricka alkoholhaltiga drycker. Så fort någon inte kan hantera alkoholen blir det dock pinsamt och det är svårt att förhålla sig till, både direkt och indirekt. Utan att hänga ut någon kan jag konstatera att ett problematiskt bruk påverkar både de personer som inte kan styra sitt alkoholintag och personer som står dem nära. Detta är inte bara ett känslomässigt problem. Folkhälsomyndigheten har gjort beräkningar på hur mycket alkoholen kostar samhället och kom för några år sedan med summan 101 miljarder. Mmmmm. Härligt, unnande och festligt.

Från den 20 juni kommer livsmedelsverket med nya rekommendationer om nolltolerans mot alkohol då man ammar. Detta är tydligen moralistiskt och skuldbelägger kvinnor (hej Agnes Wold och Viktor Ahlqvist). En rekommendation är just det och folk gör som de vill, precis som i alla tider. Jag kommer ihåg hur det rasades mot den studie som visade att pojkar som växer upp med ensamstående mammor har högre risk att hamna i kriminalitet. Det stod inte ”alla pojkar som växer upp med ensamstående mammor blir kriminella”, men det var så det tolkades från olika håll. Det skulle hållas tyst om resultatet för att det fick ensamstående mammor att skämmas. Kunskap är dock makt och när man vet något kan man göra val utifrån denna kunskap. Problem försvinner ju inte bara för att man låter bli att tala om dem. Det går inte att ställa sig mitt i ett rum och blunda för att få något att försvinna, vilket en tvååring tror är möjligt. Jag tänker att de flesta inte vill utsätta sitt barn för något dåligt, men jag tror också att gravida/ammande mammor kommer att fortsätta dricka lika lite eller mycket oavsett om rekommendationerna är att man inte dricker alls eller att man bör dricka ytterst lite och sällan.

Jag vill påpeka att det med all sannolikhet finns någon i din närhet som har ett riskbruk av alkohol, vare sig du har koll på det eller ej. Idag skänker jag en tanke till de personer i min närhet som har lidit av missbruk, som lider av missbruk, som är medberoende eller som på annat sätt påverkas eller har påverkats menligt av någon annans missbruk. Jag önskar att det hade varit en handfull personer, men tyvärr är det långt fler än så. Grattis till dig som kan förhålla dig till allt det härliga. Till dig som inte kan det, eller som har någon i din närhet med problem, finns fantastiska Anonyma Alkoholister. Där finns det hjälp att få. Och för dig som är ansvarig för presentinköp i dessa presenttider, var försiktig att bidra med ”härliga flaskor” om du inte har full insyn i någons liv.

4 thoughts on “Präktigheten själv.

  1. Jag ska inte köpa härliga flaskor till folk. Jag har nog tänkt tanken att det är en normal gåva, men vad vet man? Det här med alkoholglorifieringen gör mig så… ledsen. Och dessutom tycker jag att det är lite pinsamt att personer som vet att de är influencers har så lite självinsikt. Minns du att jag reagerade på det redan i höstas. Klart att man inte kan låta personer bära allt ansvar hela tiden bara för att man råkar vara känd, men att man har makt att påverka andra och gör det så analysbefriat är problematiskt!

    • Ja, precis! Det är svårt, det där med ”influencandet”. Från början finns det balans mellan givande och tagande. Med ett större antal läsare finns också ett större tryck och förväntningar. Balansen upphör även och influencern får något slags makt. Jag tror att det är svårt att se sitt eget ansvar, det är ju ingenting man har bett om. Önskan från de flesta tror jag är att få fortsätta vara sig själva, men ändå tjäna stora pengar och få stora fördelar. Tyvärr funkar det inte så… Tack för dina tankar!

  2. Av någon anledning verkar vi människor (eller de flesta av oss) inte klara av detta liv utan någon sorts addiktion. Jag har festat som ung, allt mindre med åldern faktiskt, och tyvärr är mina vuxna söner riktiga festprissar (även om de i grund och botten är skötsamma). Jag försöker fråga varför så mycket alkohol jämt! Det är inte själva festandet som oroar mig utan mera vad annat de går miste om. Att kunna njuta av livet utan berusning, helt enkelt. Telefonen hade man iofs också kunnat ta bort några dagar, det är också en addiktion.
    Olika droger inkl alkohol och psykisk ohälsa går oftast hand i hand, lika svårt varje gång att veta vad är hönan och vad är ägget.
    Jag tänker att missbruk, beroende och addiktion är någon form av mänsklig arketypisk fälla som vi alla en gång måste knäcka i jordelivet, för att komma vidare.

    • Summan av alla beroenden är konstant! Så är det absolut. Tyvärr får man väl säga, för det är inte roligt att känna beroendet styra över en själv. Kopplingen mellan psykisk ohälsa och självmedicinering är stabil, men det är som sagt klurigt att ta reda på från vilket håll man kan öppna den. Alla jag känner eller har känt med missbruk har haft psykisk ohälsa av olika slag, ingen har fått/bett om hjälp i tid. När man väl hamnat i missbruk är det ju svårt att komma ur det. Så tragiskt!

      Vilken spännande tanke, det där med ”arketypisk fälla”! Den ska jag fortsätta fundera på. Tack för ditt svar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *