Just nu håller vi på att försöka hitta ett system för att sortera alla bilder som tagits i hushållet. Det är inte lätt. Kan man vara bild-hoarder? Vackra solnedgångar i all ära, men det är verkligen som min fotografkompis Maren en gång sa: när tid har runnit under broarna är man mest intresserad av vilka människor som finns med på fotona, glimtar ur vardagslivet, tecken på liv som levts. Instagramvackra stilleben fyller sin funktion, men rent historiskt är de ofta ointressanta. Bilder som ligger som digitala filer på en hårddisk gör ingen glad, så det gäller också att hitta bra sätt att visa bilderna på.
Ett av målen med mitt ledord 2020 är att jag ska bli bättre på att fånga just vardagen. Jag tar numera sällan med mig kameran, men telefonen är oftast med, så det finns inga ursäkter. Fotar du, eller låter du minnet jobba?
Kanske en ointressant solnedgång, men visst är den underbart vacker?Det blåser mycket här på ön! Här ser det ut att ha gått vilt till.Den vackra, vita amaryllisen som jag drivit upp från en realök. Den började blomma lagom till nyår!Bakre raden: vit rea-amaryllis, okänd färg sparad amaryllis från förra året på gång att blomma Främre raden: röd, sparad amaryllis från förra året som snart slår ut, blomma nummer två från den andra rea-löken på gång (mörkröd, mindre sort som heter Carmen)Yngsta dotterns födelsedagsbukett från den 16/12 blommar fortfarande fantastiskt! Jag ställer ut vasen i verandan om nätterna. Det funkar så länge vi inte har frysgrader.
Det är den tiden på året igen, den då människor har ont i magen av för mycket julgodis och många gånger en spirande lust att göra saker och ting bättre. Den här gången ska vi lyckas. När det magiska klockslaget klämtat och vi förvirrat börjar skriva under med fel årtal på viktiga papper, då ska vi sluta röka, bli smala, gå till gymmet, göra fler roliga grejer med barnen, sluta stressa, prioritera en ny hobby, dricka mindre alkohol eller kanske äntligen slutföra något segt projekt.
Jag älskar alla chanser till nystart. Nyår är toppen och ännu bättre är det när ”höstterminen” drar igång efter sommarlovet. För det mesta har måndag varit en härlig dag, inte ångestladdad som för så många andra. För tolfte gången går jag in i ett nytt år med ett ord som jag önskar ska leda mig i rätt riktning, ett ord som ska bli min kompanjon under året. Vissa ord jag har haft har kommit att genomsyra nästan allt jag gjort, andra skulle jag knappt komma ihåg om jag inte hade dem nedskrivna.
Jag hittade Ali Edwards projekt ”One Little Word” 2006 då hon drog igång det första gången. Ali var en kändis i ”scrapbookingbranschen” och jag älskade hennes rena stil utan en massa lullull, men med desto mera text till bilderna. Det var precis så jag gillade att dokumentera. Jag fattar inte att jag hann göra alla dessa fotoalbum, men jag är jätteglad över att de finns, att våra barns barndom är dokumenterad i ord och bild. Minnet är gott men kort och det visar sig att de flesta inte alls kommer ihåg allt det där de tror ska finnas kvar i huvudet för evigt. Hur som helst, Alis projekt var spännande, men jag själv valde inte mitt första ord förrän 2009 och jag tror inte det var förrän 2012 som jag verkligen hade fått in rutinerna för hur jag ville hantera detta projekt.
Nu går vi in i ett nytt decennium. Det känns ändå lite stort. För mig som föddes 1970 innebär alltid ett nytt decennium en jämn födelsedag. Det är behändigt då jag efter en viss ålder på riktigt började glömma hur gammal jag faktiskt är. Det har hänt både en och två gånger att jag behövt fundera på vilket år vi befunnit oss i, haha. För mig kommer 2020 bjuda på disciplin om det blir som jag har tänkt. Jag tänkte inte på att det finns flera betydelser av ordet och detta innebär att jag kanske får en oväntad bieffekt av att välja just det här ordet. Det kanske blir så att jag intresserar mig för de andra betydelserna också (vetenskapsgren och sportgren) och därmed utvidgar min intressesfär. Bara tanken på det är spännande, men jag kommer som sagt att börja fokusera på att ”upprätta ordning och följa regler”. För en gammal perfektionist som jobbat hårt för att släppa taget blir det intressant hur jag ska angripa ordet rent praktiskt. ”Ett Litet Ord” har funkat så bra för mig eftersom det har vidgat mina vyer och fått mitt inre att expandera. Jag har inte känt mig tvingad eller låst till något och målet är att det ska funka precis likadant i år.
I vanliga fall gillar jag inte att blanda engelska och svenska, men här tycker jag att det är på sin plats. ”Feelin’ myself” betyder att vara riktigt nöjd med sig själv och det är det som jag hoppas årets ord ska leda mig till.
Nu är det dags att slutföra bygget jag inledde den första januari för närmare ett år sedan. Jag har spikat och sågat och tätat och murat och det jag har framför mig nu är en Monica som inte är i närheten av något fuskbygge. Aktiviteten låg nere under flera månader pga hälsoproblem, men det gick bra att fortsätta bygga när hjärnan och kroppen hade hunnit ifatt.
Det gäller att bygga en stark och hållbar stomme som orkar stå pall när allt runt omkring en eroderar. Grundarbetet är A och O. Allt det ytliga känns kanske bra för stunden, men det är så många människor som inte klarar trycket när livets baksidor slår till. För det behövs ett gediget grundarbete, ett skelett som inte lider av benskörhet, en stomme av ett hårt och hållbart material som står fast förankrad i en stabil grund.
Jag har upplevt så mycket fint det här året, sådant som jag är tacksam och glad över. Jag har också varit och grävt i tjära, något som inte var fullt lika roligt. Nu står jag i alla fall här och ser med tillförsikt fram emot det nya decenniet.
2020 kommer jag att möta med disciplin, vilket alltså blir mitt nya årsord. En av mina systrar tyckte att det lät lite hårt, men detta ord landade i samma stund som det kom till mitt medvetande. Jag ser fram emot att se vart det för mig.
Fifty and fit verkar vara poppis, men ingenting för mig. Jag har goda träningsrutiner och kommer att fortsätta med dem. Det märks allt oftare att kroppen inte riktigt är vad den varit. Jag har bl a ischiasvärk som kommer och går, något som jag kan hantera genom övningar som min svåger fysioterapeuten gett mig. Att resa mig efter att ha suttit stilla under lång tid är också spännande – det stånkas och stönas en del, det kan inte förnekas. Kanske är det dags att börja äta nyponextrakt? En bekant till mig som är sjuksköterska sa en gång att kroppen utvecklas tills man når 25 års ålder, sedan går det bara utför. Allt funkar rätt bra tills man är 40, men då börjar man känna av förfallet. Efter 65 är det kört. Då blir allt bara sämre. Tja, den här typen av fakta kan man göra vad man vill med. Jag skulle kunna sätta mig i ett hörn och tjura, men det är inte direkt min stil. Nä, jag lyssnar istället på den undersökning som hävdar att en kvinnas bästa ålder är 54, något som gör att jag har många år på mig att se fram emot att få vara på toppen av utsiktstornet! (Männen når tydligen sin peak vid 27, stackarna.)
Jag funderar fortfarande på hur jag ska ta mig an min disciplin, men nog låter det som att det är ett ord som bör behandlas med största respekt? Jag tror att det lutar åt en välorganiserad lista som kan hjälpa mig ha full koll på livet. Jag har också en del redskap som ligger och väntar i en hög, men jag kommer tillbaka till dem.
Nu ska jag gå och lägga mig. Arbetsrummet är nästan färdigstädat. Imorgon kväll kommer ”de stora barnen” hem från Stockholm och vi ser så mycket fram emot att få ha dem här i några dagar/veckor. Hurra!
