”Men ska du inte skriva en bok? Du skriver så vackert.” Detta känns som rent skryt att skriva ut, men så sa hon, kvinnan som stod framför mig. Vi hade precis träffats då jag insåg att jag kände igen henne från en Facebookprofil. Hon presenterade sig med sitt förnamn och jag frågade om hon möjligtvis hette X i efternamn. Jo, så var det. När jag då berättade att det är jag som håller i Trettio Tacksamma Dagar svarade hon att det ju var oväntat och roligt att träffa mig där. Sedan sa hon det där om boken. Och jag svarade som de andra gånger jag fått frågan att det känns alldeles för läskigt. Så fort jag ska göra något skapande ”på befallning” knyter det ihop sig, jag får prestationsångest och tycker helt plötsligt att det som egentligen är jätteroligt blir ett oöverstigligt och ogästvänligt berg. Mitt skrivande mår bra här i en blogg som inte så många läser, eller i gruppen där jag skriver egna tacksamhetsmeditationer som andra får läsa om de vill, eller i någon av mina skrivböcker. Jag bestämmer när andra får läsa, vad jag ska skriva eller inte skriva om och får lov att utmana mitt skrivande på de sätt jag själv bestämmer i min takt. Jag vet att det inte låter vettigt, folk som läser blir ju inte tvingade. Men innan en bok hittar sin väg till någon som läser måste den anses vara tillräckligt läsvärd för att klara sig hela vägen fram, och jag tror att det är den bedömningen som skrämmer mig allra mest.

Jag har länge vetat att jag gillar att vara informell ledare och ställer gärna upp med både tid och energi i allt från familjesammanhang till större begivenheter, men jag ogillar verkligen att vara i något slags utnämnd chefsposition. Lärarjobbet var perfekt för mig. Där var jag förvisso ansvarig inför alla mina elever, men det var ett ansvar med stor frihet. I läraryrket krävs det att man kan hålla sig inom ramarna, men man måste också vara extremt flexibel både för sin egen och elevernas skull. Det känns som att skillnaden mellan att skriva informellt och som publicerad författare är likasamma på något vis.

Är det känslan av att vara instängd som får mig att slå bakut? Krav på en speciell sorts prestation? Kraven som ingen uttalar ställer jag på mig själv och allt det roliga får lägga sig i bagageluckan vilket innebär att jag inte längre har tillgång till det. Samma gäller ju mitt yrkesliv. Jag är så dålig på att göra reklam för mig själv. Jag vet att jag är duktig på det jag gör och får så fin feedback från mina klienter. När jag ser andra i samma bransch göra aggressiv reklam, fara med överdrifter eller tjäna en massa pengar på att dra i andras sköra känslosträngar störs jag. Jag vill inte utnyttja att folk mår dåligt, men jag behöver ju en lön precis som andra psykologer, kuratorer, coacher och samtalsterapeuter.

Det är spännande att fundera över sina egna beteenden och vad det är som stoppar en i livet. Eller driver på, för den delen. Så här första dagen på 2025 vill jag lägga mycket tid på självrannsakan och fysisk upprensning. Vår nyårsafton blev sjuk, men tack och lov känner jag mig lite bättre idag. Vinden har vänt. Eller nä, det blåser fortfarande friskt. Vi har haft stormbyar inatt, men det ska bli ännu värre under dagen. Upp till 28 m/s! Kanske är det utrensningsvinden som blåser, den som gör plats för nytt och fräscht. Efter en molnig och grå höst och förvinter väntas solen visa sig igen imorgon. Jag tycker om symboliken. Först utrensningsvind, sedan solsken.