Monthly Archives: februari 2012

06 feb

Om den nya lärarutbildningen.

Jag vet att det inte är ett brott att stava fel, men jag har väldigt svårt att kommunicera med lärare som inte ens anstränger sig. Det finns ju stavningsprogram! Jag gillar inte att vara ”elak”, men ännu mindre gillar jag tydligen stavfel. (Nej, nu är det kanske dags för mig att bita i det sura äpplet och få prova på att stå där språkligt ”ofullkomlig”, kanske som invandrare i ett annat land?)

Då skriver jag in henne som sjuk idag så att hon får godtjänd frånvaro. Burr.

Samma lärare för några veckor sedan:
Hej skulle bara påminna om utveklingsamtalen tis och ons nästa vecka. Dubbelburr.

Då min kompis X son gick i fyran eller femman frågade X mig om det verkligen var så att stavningen ”bara skulle komma av sig själv” som sonens lärare hade sagt. Nej, du! Att kunna stava rätt verkar vara långt lättare för vissa än för andra och en del kan bara inte få ordning på bokstäverna. Det har jag full förståelse för! Två av våra tre barn kämpar på med stavningen. De uppmuntras och läser och skriver massor och vissa ord får de plugga in som vore de själva mulltiplickasjonstabellerna (Förlåt, kunde inte låta bli.). Och vet ni vad? De blir bättre och bättre hela tiden! Så ja, det ger sig kanske med tiden, men knappast bara som av magi. Det kräver sitt. Och när de som har det svårt har gjort sitt bästa kan de sätta sig vid Word, vid sitt bloggprogram eller vid sitt e-postprogram och få hjälp med det de inte riktigt fixar på egen hand.

Ps: Lyssna på Emma Nordenstams ”Ett kort på dig”. Så söt!

03 feb

Norrgavel.

Då jag skrev mina tankar om hem och hemma i går rusade massor av tankar genom min stackars överhettade hjärna. Jag var på alla dessa ställen jag har kallat mina hem, om så bara för en kort stund.

Jag berättade att jag bodde ett halvår i min fasters hem. Jag har inte varit där på många år, men jag kommer ihåg precis hur det luktade då man steg in över tröskeln, hur roligt det var att spela pingis med småkusinerna, gitarrlektionerna till målmedvetna K (”Sådan är kapitalismen, tralalalalala” – farbror G tyckte att just det låtvalet var lite roligt), sagostunderna med ljuvliga M som berättade för fröken i skolan att hon hade fått en storasyster då jag hade flyttat in, H och hans otroliga självförtroende (H – jag tänker fortfarande ”Jag är bäst!” då jag mest behöver det och sänder dig då alltid en tacksam tanke), Gs gräddiga och goda levergryta och Ms vackra dukningar med levande ljus sådär till vardags.

Jaha, det där blev en lång parantes om mina minnen, men nu kommer det som rubriken på inlägget kanske mer stämmer överens med. M och G fick upp mina ögon för Carl Malmstens vackra och klassiska möbler. Deras vardagsrum hade möbel för möbel vuxit fram efter besök hos Svenssons i Katthult, nej, Lammhult var det visst. När jag flyttade in hade de ett komplett vardagsrumsmöblemang och det var så vackert, så vackert. Där och då blev jag intresserad av heminredning på ett annat sätt än jag hade varit förut. Jag längtar fortfarande efter lite mer klassisk design här hemma. Vi är väl helt omoderna med vår björkinredning, en blandning av klassiker och IKEA-möbler (våra fåtöljer är blå, men knappast i skick som på bilden), ommålade arvegods och loppisfynd, men jag tycker det är hemtrevligt. Vår, f d svärföräldrarnas, soffa är dessvärre helt utsliten och behöver bytas ut. M och G hade en Hemmakväll, men den är lite för hård för mig. Däremot får gärna den här sköna möbeln flytta in hos oss. Tycker ni inte att det hade sett trevligt ut med en av de nya fåtöljerna när man liksom redan är igång? Jag tror inte att hemtrevligheten sitter i att våra möbler är megabegagnade, utan tror att ett litet Norrgavellyft skulle bli en effektiv skönhetsoperation med långvarig effekt… Kostnaden är väl ungefär i klass med en total kroppsrenovering, och då ni vet vad jag tycker om att skära bort tiden med kniven förstår ni att jag hellre skulle lägga pengar på ett sådant här projekt. Japp, så är det. Och här kommer slutligen en bild från Norrgavels hemsida för att ni ska få en känsla för möblerna som jag gillar.

02 feb

Skrivklåda!

Det är så skönt att vara hemma igen. Vad är det egentligen som gör att jag är en sådan hemmaråtta? Det bästa jag vet är att vara hemma. Det konstiga är att hemma inte alltid är ett hus. Hemma är en känsla, något jag inte alltid kan ta på. När mina föräldrar hade sålt mitt föräldrahem åkte jag dit en sista gång. Det kändes så konstigt att se det hus min far byggt med sina egna händer tomt på det som hade gjort det till mitt hem. Jag var tvungen att gå ner i pannrummet och insupa min favoritdoft… Den var nästan borta, men med ögonen slutna kunde jag känna att den hängde kvar i luften. Olja blandat med ved, fars skogskläder och ren tvätt om vartannat. Det var till pannrummet jag gick då jag ville vara helt ifred som barn och tonåring och det var i pannrummet jag kände mig som allra starkast. Konstigt, va?

Vad är det som är hemma här? Vi bor i ett rött hus med svarta knutar byggt 1978. Trädgården är en ”naturtomt” och det yttre underhållet är rätt eftersatt. Vi har pratat om att flytta många gånger, men när det verkligen har gällt har jag inte velat. Här känner jag mig hemma, säker och lycklig. Min familj finns här och vi har allt vi behöver. Vi har inget pannrum, men nu för tiden har jag liksom inget behov av ett sådant. Jag älskar att gå och skrota runt, känner varje liten vrå och hittar i omgivningarna om jag tar mig en promenad. Åker jag till Kvantum eller Coop träffar jag nästan alltid någon jag känner. Vad skulle hända om vi bytte hemmaarena, om vi hamnade någon helt annanstans?

På engelska brukar man säga ”Your home is where your heart is”. Jag tror det är så. Ett halvår hos min faster och hennes familj efter gymnasiet var alldeles fantastiskt. Mina småkusiner lärde mig massor och jag kände att jag fick prova mina vingar med ett säkerhetsnät som hette duga. Efter det halvåret bodde jag inneboende i en lägenhet där jag hade kul, men trots att jag bodde där i tre år kände jag mig aldrig hemma. Jag tillbringade de flesta helgerna i Karlskrona, i Malmö eller någonstans där något roligt hände. Ett halvår fick jag i möblerad andrahandslägenhet där jag inte ens fick sätta upp något eget på väggarna (dessutom flyttade en kompis in och fick sova i en fällsäng i några månader) och efter det fick jag flytta hem till föräldrarna i ett halvår igen. Då var det deras hem, inte längre mitt. Första lägenheten i Tumba var faktiskt bara alldeles min och jag njöt så av den! Jag fick bestämma hur den skulle renoveras och några veckor innan den var färdigrenoverad flyttade jag därifrån och satte upp postitlappar till de nya hyresgästerna om att de hade fått Storvretens finaste lägenhet och de trevligaste grannarna. Pust! Hänger ni med? Nu var det dags för bröllop och smekår i Kalifornien. Jag och maken flyttade till Palo Alto. Vi bodde inneboende i ett möblerat sovrum och delade kök och vardagsrum med andra, men jag kände mig hemma på en gång. Jag kan fortfarande längta dit ibland! Dags för lägenhet igen, den här gången i Visättra. Otroligt oinspirerande område, men två av mina systrar bodde också där med sina män, så det var helt okej ändå! Ny USA-runda, den här gången två år i en studentfamiljelägenhet på UPenns campus, komplett med en bajsbrun inredning och kackerlackor på besök då och då. Jag led mig igenom de första månaderna, men då jag hittade några fina toppenvänner vände allt och tiden i Philly blev lycklig. MEN, jag längtade hem. Jag längtade till Sverige, till det jag kände igen, till min familj, till mina vänner.

Ja, så hamnade vi då här för elva år sedan. Jag hittade hem, ännu en gång. Här känner jag mig säker, trygg, rotad. Vad händer om jag flyttar härifrån? Vad händer om vi provar något nytt?

Vad är ett hem för er? Var känner ni er hemma?

02 feb

Tipstorsdag vecka 5.

Jag går i väntans tider. Här är en bild på underverket:

Min gamla hederliga Nokia har räckt till för både dottern och mig själv och har åtskilliga år på nacken, men nu börjar ljudet ge sig. Jag får be folk tala Väldigt Högt om jag ska höra vad de säger. Däremot är batteriet fortfarande helt fantastiskt. Jag laddade den förra tisdagen och i går var den fortfarande halvladdad utan att jag hade behövt plugga i den en enda gång! Jag vet att jag antagligen kommer att få lite problem med att vänja mig vid den nya telefonens behov, men annars tror jag det blir kul. Nu behöver jag tips på riktigt bra appar! Makens ajFån är full av konstigheter som barnen laddat ner, men jag vill bara ha de bästa. Jag är sugen på den där som väcker en då man sover som lättast och en träningsapp behöver jag också. Spotify får man med abonnemanget, i alla fall ett år. Vad behöver jag mer? Hjälp! Det är det ni får tipsa mig om den här veckan. Tack på förhand!

02 feb

Bla, bla, bla och så biotävlingen.

Idag vaknade jag till -17°C. Hu! Jag hade lovat mellandottern att promenera ner till bussen med henne eftersom de andra syskonen hade långa sovmorgnar. Det var så kallt! Näsan liksom frös till och det stack i hela ansiktet. Jag hade både underställ och överdragsbyxor, men jag frös ändå. Nej, det var inte speciellt njutbart, det måste jag erkänna. Snabba steg hem igen och in i husvärmen. Tur att det finns kaminer! Stackars Milla håller på att frysa tassarna av sig då hon går ut och hennes uterundor är väldigt få och korta. Jag har funderat på hur hon känner sig om tassarna då hon struttar omkring. Det måste vara en och annan katt som förfryser sig, eller vad säger ni?

Här har ni bästa och godaste maten just nu:

Rensa en påse brysselkål (nedersta delen av stocken och ett par, tre blad ska bort), fräs kålen i någon matsked smör på medelstark värme. Häll på ett litet lager vatten, salta och peppra, lägg på ett lock och sänk värmen. Rör lite bland dessa skönheter då och då och se till att de inte kokar torrt. En halvtimme tar det ungefär innan ni har en riktigt god rätt till mellanmål eller som komplement till ett huvudmål. Jag trodde inte att jag gillade brysselkål, men det gör jag. Lite extra flingsalt tycker jag gör hela upplevelsen total, men man kan också smula över frasiga baconbitar istället för saltet. Gott!

Ni kommer väl ihåg biotävlingen?

01 feb

… gör mig glad!

Sena timmar, terapeutiska samtal och somligt som hänt och inte hänt under mitt senaste år på jorden har fått tankarna att snurra fram och tillbaka med rasande fart medan fötterna står stadigare på jorden än någonsin.

Jag kom hem tidigare idag och var trött men lycklig. En singelpappa med sin lille son på långtidsparkeringen Benstocken utanför Arlanda fick mitt hjärta att gråta lite. Relationer är komplicerade på mer än ett sätt, men tänk att när man plockar av alla måsten och borden är det bara ett fåtal saker som verkligen betyder något. Kärlek och hälsa är det jag tar till mig och lyfter till er. Att känna samhörighet och tacksamhet istället för bitterhet och avundsjuka. Att stanna i stunden och njuta av en snöflinga istället för att förbanna kylan. Att lyssna på vacker musik istället för att bråka med sina uppgivna tankar. Att vakna pigg och ivrig att möta den nya dagen istället för att gå omkring i ständigt mörker.

Att få så mycket kärlek som jag får från min lilla och stora familj är inte alla förunnat. Idag skickar jag en kram till dig som känner dig övergiven, ledsen, ensam, förvirrad, arg eller kanske bara irriterad. Det finns inte alltid en förklaring till allt som händer, men jag tror verkligen på uttrycket ”What doesn’t kill you makes you stronger”.

Laleh.
Gretchen Rubin.
Buena Vista.
Duktig syster.
Varma bad.
Människor som inte ger upp.

01 feb

Underbart! Så underbart att någon får en present…

Att vara i Tyskland var underbart, men åh, så skönt det är att vara hemma igen! När sista pallen var packad och den kalla bockwursten på Hauptbahnhof uppäten i natt var klockan 00.30. Tur att hotellet vi bodde på låg mitt över gatan… Jag och L har jobbat hårt om dagarna, ätit gott och pratat länge om kvällarna. Det innebär att vi inte hunnit sova speciellt mycket, så idag var vi båda väldigt trötta. Hur som helst kan jag säga att det var trevligt att få visa upp You Do i Europa och faktiskt är det så att man snart kan hitta You Do-produkter så långt bort som i Australien. Det ni! Under tiden vi har varit borta har vårt duktiga DT bjudit på inspiration i bloggen, så jag tycker ni kan kila dit för att se vad de har visat upp.

För att fira min hemkomst bjuder jag på två biobiljetter till 50/50, en Golden Globe-nominerad komedi med Joseph Gordon-Levitt. 50/50 vann publikpriset under Stockholms filmfestival och älskas av många kritiker… Sugen på att vinna? Skriv vem du vill ta med dig på bion och en liten motivering så kanske det är just du och ditt sällskap som får gå! Biljetterna gäller från nu fram till den 26/2 och visas i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Uppsala, Lund, Norrköping och Västerås. Senast på söndag kväll (sent) vill jag ha bidragen på adressen monica (@) bernpaintner.com. Lycka till!

Min familj kommer att hjälpa mig välja vinnare. De får inte veta vem bidraget kommer ifrån och det går därför jättebra också för släkt och vänner att vara med och prova lyckan.