Somliga dagar vandrar en mor på fluffiga moln av ljuvlig gelato med smak av solvarma jordgubbar. Föräldraskap bjuder dock kanske mest ofta på smaken ”vanilj”. Stunder som kommer och går utan att lämna annat än en len känsla efter sig. Ibland har tårar, vare sig de beror på lycka eller frustration, bidragit till en salt karamell. Limone utan tillräckligt med socker, så sur att tungan krullar sig, finns definitivt på moderskapsmenyn. Eller en pistage med alldeles för mycket hackade nötter, så där så känslan av glass försvunnit och bara lämnat kvar en massa vass gegga som fastnat mellan tänderna.
Ju äldre jag blir, desto mer ofta får jag njuta av minnet av gelato som intagits vid tidigare tillfälle. De där läckerheterna omges av en känsla av nostalgi som inte handlar om ingredienserna, utan mer om allt runt omkring. Den gelato som varit av sämre kvalitet eller som ätits då det varit för kallt, för varmt eller på något ruggig bakgata tar inte längre någon större plats i mitt medvetande. Minnet bjuder istället på kulisser av solvarma klippor, kvittrande fåglar, ljummet havsvatten vid solnedgångar och tröst efter att ha råkat ut för något som gjort ont. Jag minns idag min egen mor med värme och är oändligt tacksam över mina tre barn som jag älskar så det gör ont. De betyder allt för mig. Allt. (Jag ser också smärtan i att känna hur de barn som aldrig blev också betyder allt för alla som sett barn som en självklarhet i livet, men som ändå inte blev föräldrar.)
Ps: Ibland ger moderskap brain freeze, viktigt att komma ihåg.
Tänk ändå, vad intressant det här med mors dag är. Igår pratade jag med och läste om glada mödrar, besvikna barn till dåliga mödrar, förtvivlade ofrivilligt barnlösa, någon som inte förstod grejen med att behöva fira mammor alls. Jag blev ihågkommen av ätteläggen, uppvaktade min svärmor, tänkte på min egen mamma, hjälpte småbarn att fira sina mammor och så tänkte jag att det där moderskapet ändå är en väldigt stor del av det mänskliga livet och påverkar precis alla som vandrar här på jorden. Jag läste en(s)a(m)stående mammors hyllning till sig själva och andra i samma situation, jag såg ett avsnitt av Call the midwife som handlade om abort och så hörde jag om skjutningar av unga män som säkert har mammor som sitter hemma och gråter idag. Jag såg en gammal mamma som var på café med två generationer och som blev så omhuldad, klappad på och fint behandlad att det var rent rörande. Jag såg en mamma som gapade och skrek på sin vildbatting. Jag försökte medla i en konflikt och tänkte att det väl var mamma i mig som gjorde att jag ens försökte. Det var helt enkelt en dag med ett genomträngande tema, en mors dag i alla aspekter.
Brorsdottern ordnade sin årliga mors dags-kiosk utanför sitt hem och sålde liljekonvaljer och småkakor för över 4000 kronor. Dessa skänker hon alla till mammor och barn i kris. Vilken åttaåring, va? Jag passade på att utnyttja hennes tjänster och for sedan vidare till min fina svärmor för att uppmärksamma hennes insats.
Sedan var det dags att hjälpa ett gäng gulliga och halvvilda älsklingar att göra vackra blomsterkransar av evighetsblomster, ja, eller i alla fall har de möjlighet att hålla åtminstone längre än några dagar. Nästa brorsdotter var mycket nöjd med sitt alster och gjorde även en krans till sig själv.
För ett tag sedan läste jag ett reportage om att det skulle öppnas ett nytt café i Bröms. Det såg så mysigt ut! I veckan som gick insåg jag att en gammal klasskompis från grundskolan (vi har inte setts på säkert trettio år, men är vänner på Facebook) har fått jobb här och bestämde mig för att ta en solofika där då jag ändå var på väg upp till Kalmar. Brömsehus café, vilken dröm! De har verkligen gjort det fint och jag hoppas att verksamheten kommer att gå bra. Perfekt läge precis vid E22 och historiskt viktiga platser, så visst finns det stora möjligheter!
Jag får nog säga att det bästa av allt, förutom den mysiga miljön, var Ulrik (han heter tydligen så) som gick omkring och spelade dragspel och gjorde så att det kändes som att Madicken och Lisabet skulle dyka upp runt hörnet! Alltså, dragspel kanske inte är mitt förstaval om jag ska prata om favoritinstrument, men just igår hade jag nog kunnat klämma till med just det. Åtminstone i kombination med solsken, glada människor, doften av socker och kaffe och en allmänt trevlig atmosfär.
En lyxig milkshake blev det för mig. När jag frågade om Mia jobbade fick jag ett jakande svar. Hon kom ut med en bekymmersrynka mellan ögonen då bossen hade sagt till henne att en kund hade klagomål på hennes kakor. Hehe. Det tog en sekund för henne att känna igen mig, men sedan såg hon inte längre särskilt bekymrad ut! Det är ju onekligen lite annat att träffas IRL istället för att bara se glimtar av någons Facebookliv. Kul!
Rapsfälten börjar långsamt blomma ut, men i Bergkvara stannade jag på en parkeringsplats och bara njöt av synen. Doften är en väl avvägd blandning mellan underbar och kvalmig, den kommer på köpet! Det här är verkligen svensk försommar för mig. Just igår var det faktiskt så varmt att jag kunde sitta ute i bara t-shirt, så nu börjar väl luften långsamt värmas upp.
Färden bar vidare mot Kalmar slott och slottsparken. Denna hängboken är min favorit! Så vacker. Lite för stor för en vanlig villaträdgård, men vem hade inte velat ha en koja till barn där under? Jag gissar att ungdomar också gillar den undangömda tillvaro man kan föra där under kronan, för det låg både kondom och spritflaska ”kvarglömda” på marken.
Halvtama kaniner, så söta, gick och betade på gräsmattan. Trots att jag tycker att de är så söta kan jag inte låta bli att vara glad över att de inte bor hemma hos oss och äter upp mina blommor.
Titta, vilken underbar rhododendron-plantering! Alltså, det verkar som att jag är den enda som gillar dessa skönheter nu för tiden. Jag vet att det inte passar med rhododendron i vår trädgård, men kolla själv hur vackert det kan vara! Bakom vårt föräldrahem stod en gigantisk rhodis, så det är säkert mitt lätt nostalgitriggade medvetande som reagerar på detta.
Till slut tog jag mig fram till själva slottet och förundrades återigen över det otroligt vackra koppartaket och hur välskött det är här. Ett besök på slottet är obligatoriskt om du kommer till Kalmar. Här kan du läsa om dess historia. Tänk vilka människoöden som är knutna till den här platsen! Jag ryser av spänning… Efter att ha närt min kungliga sida ett bra tag var det dags att plocka upp maken och extradottern vid tågstationen för vidare färd hemåt i kvällningen. Båda hade haft det ytterst trevligt på olika håll, men hade sammanstrålat i Linköping. Maken hade förundrats över hur häftigt det är med detta intrikata och ihopkopplade system som gör att man kan ta sig runt hela Europa, och mer än så. (Han var också pepp efter att ha umgåtts med likasinnade i flera dagar.) Extradottern hade i princip inte sovit sedan i onsdags, men är det inte så det ska vara då man är tonåring? Hon var lite nedstämd över att ha träffat många av de andra utbytesstudenterna för sista gången och jag förstår henne. Nu har hon två veckor kvar innan det är dags för henne att avsluta sitt Exploriusår. Jag är glad att hon har fått ha ett så utvecklande och spännande år!
Den här söndagen uppmärksammar vi våra mammor. Mors dag är en skapad och kommersiell högtid i lovprisandets tecken. Anna Jarvis, amerikanskan som skapade den första mors dag i samband med sin egen mammas dödsdag, hävdade att en ”mor är den person som gjort mer än någon annan för dig”. Detta tyckte hon skulle firas under pompa och ståt. Uppenbarligen var detta en dag som imponerade på många också från andra länder och traditionen spred sig också runt resten av jorden.
Att tanken är att mors dag ska handla om tacksamma tillrop hindrar inte det faktum att många mindre lyckliga tårar gråtits i samband med den. Jag har på nära håll fått uppleva smärtan ofrivillig barnlöshet kan orsaka. En ofrivilligt barnlös kvinna, Wilda Mathilda, hade som mål att få in en dag för alla som vill men inte kan få barn i almanackan, och så är det numera. Dagen före mors dag, årets svåraste dag för många svenska kvinnor (för män är kanske Fars dag jobbigare), är det alltså Ofrivilligt barnlösas dag. Läs mer om detta här.
Hjärta och smärta, kärlek och sorg, svårigheter och glädjor – mamma var en vandrande outbildad terapeut som hade en naturlig fallenhet för att se människor och deras behov. Hon pratade väldigt mycket i telefon och lade ner en mindre förmögenhet på frimärken. När telefonerna blev smarta anpassade hon sig snart och Facebook öppnade upp med ännu fler kontaktmöjligheter. In i det sista hjälpte hon personer hon stod nära och hennes upplevelser runt en lång och utdragen sjukdomsprocess under vilken hon också förlorade sin man, min Far, rörde vid många människors hjärtan. Jag trodde att mina föräldrar skulle leva för evigt. Nu gjorde de inte det, men vi hann i alla fall guidas in i vuxenlivet ordentligt innan de gick bort. Även lillastesyster som är 22 år yngre än jag.
Barn ser i de flesta fall ungefär likadant på sina föräldrar. Först är de ofelbara, de viktigaste auktoriteterna och de enda barnen på riktigt bryr sig om att lyssna på. I puberteten trillar föräldrarna ner från sin piedestal, ofta mycket hårt, och får sedan jobba sig uppåt mer eller mindre framgångsrikt hand i hand med hormonnivåer och personlighetsdrags kompatibiliteter. Det finns försoning i åldrandet och jag ser på mina föräldrar med betydligt större ömhet och förståelse idag än då jag var tjugo. När jag var yngre var jag betydligt envisare och var kanske inte alltid tacksam över råd som jag inte hade bett om. Jag hade dock gärna haft fortsatt tillgång till dessa råd… Jag tyckte ofta att mamma var ”jobbig” i sin driftighet och sin öppenhet för att se andras behov. Denna innebar ju att osjälviskhet ofta fick kopplas in. När jag och syskonen var yngre kunde hon komma in i våra rum och leta efter presenter som skulle ges till olika personer som behövde dem bättre än vi. Vi fick ofta fira högtider med ensamma människor fast vi barn hellre hade velat vara ”bara vi”. Det skulle lussas för, julas för, uppvaktas i en ständig ström. Idag är vi barn likadana. Vi syskon blev skolade av två av de mest osjälviska människor jag mött, och det är jag oändligt tacksam för. Forskningen visar att osjälviskhet kan innebära stora fördelar. Kolla bara här och här. Mamma ordnade till exempel med en av de finaste upplevelser jag haft på senare år. Hon bad barn och barnbarn ordna en fin konsert till en gammal släkting som bl.a. var min pianofröken i tidernas begynnelse. Denna pratade ofta om konserten tills hon gick bort tre år senare.
När mamma hade gått bort hämtade jag hennes bilder från telefonen och hittade en del guldkorn. Det här till exempel. Mamma hade en väldigt festlig sida som kanske inte fick komma fram så ofta. Hennes uppväxt hade av olika anledningar lämnat ett mörkt moln bakom sig och vuxenlivet var väl inte heller något surfande på den perfekta vågen. Det var så mycket hon var rädd och orolig för, även om dessa rädslor lade sig då det började bli dags att lämna jordelivet. Är det något jag skulle önska henne är det att hon mer ofta skulle ha fått visa sin festlighet. Om inte annat så är det en påminnelse till mig själv om hur jag vill prioritera. Hur som helst. Tack mamma! Jag älskar dig.
1996 blev jag firad på mors dag för första gången. Jag fick en ögonfranstång av den halvårsgamla sonen, men någon hade visst varit inblandad i den pricksäkra gåvan. Igår fick jag tillbringa halva dagen med de här godingarna, och så extrasonen/svärsonen förstås. Bättre än så blir det inte.
Mors dag har alltid varit en dag i tacksamhetens tecken för mig. I morse fick jag härlig frukost på sängen, en vacker blombukett med solrosor (mitt signum) och en fantastisk bild med mitt favoritcitat. Dottern frågade vilken mors dag som varit min bästa och jag berättade att det alltid varit den senaste. Ännu ett år som mamma till våra barn, den bästa skola som tänkas kan.
”Carry on!” har varit mitt motto under ett bra tag nu. ”Fortsätt!” funkar kanske lika bra, men nu blev det så. Jag gillar tanken på att rikta ut vägen framåt efter att ha samlat ihop sina tankar. Det kan gälla en tuff period i livet, en vanlig dag eller efter att ha slutfört ett projekt. Det passar nästan alltid, bara man också har tagit sig tid till eftertanke. Som mamma har jag många, många gånger fått samla ihop mig för att fortsätta framåt. Jag är ödmjuk inför det stora ansvar man har i detta uppdrag och är otroligt tacksam för all hjälp jag fått från olika håll och kanter för att klara av det. Jag är tacksam för maken. Att vara två om föräldraskapet är en ynnest. Jag är tacksam för mammas uppmuntran de gånger jag undrade eller var frustrerade över något. Jag är tacksam för alla de mentorer som har guidat mig, men också våra barn framåt. Familjen, storfamiljen, resten av släkten. Vänner i kyrkan, grannar, klasskompisar, lärare. Att uppfostra ett barn är ett lagarbete. Ensam är inte stark, nä, det behövs verkligen en hel by.
Härom dagen var jag och min syster här vid gravarna och gjorde iordning inför mors dag. Jag tänker inte att mamma är kvar vid sin gravplats, men när vi fixar iordning för att det ska vara fint där känner jag mig nära henne. Förstår henne bättre, möter henne på min väg i medelåldern och tänker att det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte behöva sörja alls.
Idag blåser det ordentligt. Flaggstången är rak, men vajar den också när byarna trycker till. Det är första dagen med flaggan i topp och jag tycker det känns så fint att vi får fira moderskapet på det här sättet.
Jag hittade inga liljekonvaljer till mammas grav, så det fick bli en sommarbukett istället.Mina älskade barn. Bilden har några år på nacken, men känslorna är desamma.En rabarber- och jordgubbspavlova till svärmor dagen till ära. Fira det som firas kan!
Det var en jobbig första Mors Dag utan mamma här. Jag blev firad av familjen i vanlig ordning, men det fanns ingen mamma för mig att ringa till, ingen mamma att åka hem till. Vi gick till graven och fixade lite. Min syster hade plockat mammas favoriter liljekonvaljer och jag hade fixat mormors favoriter nejlikor. De passade så fint till de rosa rosor någon annan redan hade varit där och satt. Vi håller på att bestämma oss om mammas gravsten. Det är sannerligen inte helt lätt, men det ska nog bli bra. Det är även dags att putsa upp mormors och morfars sten lite igen.
För tillfället blir det inga joggingturer till naturreservatet, det finns det ingen ork till. En långsam promenad ner till lilla hamnen nedanför campingen var dock precis lagom. Det är så vackert där, särskilt i soluppgång! Kvällsljuset var förstås inte heller dumt.
Foto: Marie Jusinski
Jag har fortfarande inte tagit årets första dopp. Nu har vi haft ett par kalla och lite regniga dagar, så lusten som hängt med i någon vecka har trillat platt till marken. Det blir kanske i Bredavik lagom till skolavslutningen, sådär som traditionen bjuder? När allt har förändrats kanske det ändå känns skönt att något är som det alltid har varit?
”Högsommarblommor, hur ska det bli?” Min syster är lite orolig. Själv försöker jag få ihop det. Kall, mörk, lång vinter, århundradets senaste vår och sedan smack på högsommarvärmen som vi haft i över en månad… Är detta själva sommaren, sådär lite förskjuten? Tur att jag har njutit så av det vackra väder vi har haft. Jag vill inte låta något falla mig ur händerna för att jag inte har varit beredd!
Ljuset! Doften! Paradisiskt.
Den nya vägskylten som visar Artrik Vägkant kanske är lite malplacerad, men följer man kurvan vidare förbi kyrkan kommer det härliga blomsterbestånd. Tydligen har klöver och gräs som trivs i välgödslade marker tagit över på de gamla slåtterängarnas tidigare magrare marker. Vi håller på att mista många av våra ”sju sorters blommor” i vår iver att gödsla och jordförbättra. Något att tänka på för oss alla!
Maken och hans assisterande finger visar Yellowstones Grand Canyon. De har blivit nominerade till nästa års filmfestival i Cannes.
För några veckor sedan spikade vår egen aktivitetsansvarige, maken, vår sista utflykt innan flytten härifrån. Valet stod mellan en sväng till Oregonkusten och ett besök i Yellowstone National Park. Familjens röster övervägde åt det senare alternativet. Jag var där för över 20 år sedan och ville gärna återuppleva de storslagna vyerna.
Äldsta dottern fick en vilodag efter sin examensdag. Efter lördagens sovmorgon, matsäckspackande och iordningställande av allt var det så dags! Vi åkte ”innevägen” till Wyoming. På vägen stannade vi bland annat vid denna damm. Amerikanerna gillar hav, sjöar och vattendrag lika mycket som vi svenskar. När man bor i en öken får man göra vad man kan för att samla vatten till alla västerländska behov och på köpet får man natur med lite mer variation.
För att få en riktig heldag i Yellowstone hade vi bestämt oss för att övernatta en bit från parken. Vi kom fram till Jackson Hole och ”gjorde stan” på, tja, en liten stund. Maten var svindyr och det märktes att all affärsverksamhet är riktad mot turisterna som bor i stan för att uppleva svunna pionjärdagar och bo lite närmare de stora nationalparkerna Grand Teton och Yellowstone. Mjölken kostade mer än dubbelt så mycket av vad den kostar här hemma och för en caprese gjord på ca en stor tomat, en halv mozarellaost och en näve ruccola istället för färsk basilika betalade jag motsvarande närmare 90 sek. Motellrummet vi hyrde för $135, drygt 1 100 sek, var däremot mycket prisvärt. Det var fräscht, luktade gott och bjöd på två relativt obekväma men lagom stora dubbelsängar med sköna lakan. Sonen fick sova på golvet på en medhavd madrass (resan var spontan och vi fick det sista rummet och en uppmaning att fixa den femte sängplatsen bäst vi kunde och ville), men vi fick både tillgång till liten kyl, badkar och ett litet ”tvättrum” inne på rummet.
Söndagen steg vi upp med tuppen. Det var första gången sedan jag blev mamma för 19 år sedan som jag inte fick frukost på sängen på Mors Dag, men jag hade vänligt med bestämt undanbett mig tidig uppvaktning på förekommen anledning… Det blev ändå en toppendag med gänget som jag gärna vill erövra världen tillsammans med.
I Wyoming hade de haft riktigt ruskväder i flera veckor innan vi kom, så vi kan säga att vi hade verkligen tur! Bergen var fortfarande vita av snö och från och till under dagen såg vi snö på skuggsidor och i diken i de två parker vi tog oss igenom, men temperaturen var perfekt för min smak och solen lyste hela dagen.
Bisonoxar… Vilka imponerande och lite skrämmande djur! Besöker man Yellowstone vid den här tiden på året har man alltid turen att få uppleva små bisonkalvar, också de lite läskiga. Vi tog reda på att pionjärerna som tog över Nordamerika misstog bisonoxarna för att vara bufflar, men sådana finns bara i Afrika och Asien. De här oxdjurens namn är bison bison och inget annat.
Yellowstone blev USA:s första nationalpark och detta världskända turistmål besöks av ca fyra miljoner personer varje år! Att som vi ”göra” parken på en dag är lite väl optimistiskt, men då det var Mors Dag hade alla tonåringar lovat ett gott humör (haha), så vi hade det trevligt hela dagen trots att vi kanske höll ett något pressat tempo. Jag har läst att rekommendationerna är tre dagar till en vecka för att verkligen tillgodogöra sig allt naturen har att erbjuda, men alla i familjen var nöjda med upplägget.
Old Faithful är den första gejsern som fick namn under en expedition 1870. Den är som namnet visar på väldigt pålitlig och får utbrott efter 65 minuter om det tidigare utbrottet varat mindre än 2,5 minut och efter 91 minuter om det tidigare utbrottet varat längre än så.
Överallt i Yellowstone känns det som att man är på varje no- och so-lärares drömexpedition. Allt handlar om vulkaner, jordens innandöme, olika mineraler, bakterier, alger, spännande vilddjur som björnar, vargar, bisonoxar och allt möjligt annat otroligt!
Heta källor rinner ut i floderna som vackert ringlar sig genom Yellowstone.
Ser det inte otroligt vackert ut? Tänk att det bara är bakterier och solens strålar som orsakar de häftiga färgerna!
Bisonoxarna strövade omkring i flockar på ängarna längs med vägarna, men en och annan gav sig upp för en mer strapatsrik transport. De promenerade fram i sävlig takt och brydde sig noll och intet om bilisterna. De såg lite magra ut tycker jag och inte tillhör de de vackraste djur jag sett under mina 45 år på jorden.
Något som däremot alltid är lika vackert, åtminstone i mina ögon, är vattenfall. Jag fascineras så av naturens otroliga krafter!
Mamma hade bokat logi och resa till Yellowstone då hon var i USA på 80-talet. Hon fick dock pengarna tillbaka då hela parken visade sig brinna under en av de stormbränder som naturen behöver då och då för att rensa upp och förnya sig. Fortfarande ser man spår efter detta äventyr! Det tycker jag är lite häftigt.
Allra häftigast var nog ändå att vi faktiskt fick se en riktig grizzlybjörn. Den orsakade trafikstockning. Ja, alltså, alla bilar ville väl ta sig en titt på detta fantastiska djur som faktiskt kan vara rent livsfarligt att möta om man inte sitter i just en bil eller befinner sig på ett behörigt avstånd till björnen. Har den ungar med sig måste man vara riktigt på sin vakt, men kanske var det denna filur som Olle träffade på i skogen den där gången då mamma gav till ett skrik?
Innan vi satte oss i bilen och tillbringade sju timmar i den för att få sova gott i våra egna sängar (jag gillade verkligen att åka den vackra ”innevägen” på vägen upp, men nu när jag körde uppskattade jag de breda, säkra vägarna på Idahos och Utahs välskötta motorväg I15) stannade vi vid Yellowstones Grand Canyon. Denna kanjon må vara lite mindre än sin mer kända namne, men den var fortfarande imponerande och häftig! Vi gav oss ner till vattenfallets bas vid norra kanten, dagens enda hajk, och lo and behold träffade där på våra kompisar! Världen är så stor, så stor och så liten på samma gång. Yngsta dottern sa: ”Jag tror inte riktigt på slumpen, utan jag tror att det var meningen att vi skulle springa på varandra!” Vad tror du? 😉
Är det värt att ta sig till detta naturens mäktiga showroom som Yellowstone är? Absolut! Jag skulle rekommendera det om och om igen och hoppas att du också får en chans att åka dit någon dag om du är det minsta intresserad efter detta långa inlägg. Peace.
I går var det Mors Dag. Jag hade en av mina bästa någonsin tillsammans med min älskade familj. Alla ansträngde sig för att vara trevliga och glada fast det blivit dåligt med sömn i flera nätter innan, fast det blev så intensivt för att vi skulle hinna uppleva ett tre-till-sjudagarsställe på en heldag och fast vi är inne i en överlag väldigt stressig situation.
P g a obefintlig mottagning i och runt omkring parken kunde jag inte prata med mamma vilket jag brukar göra varje söndag och varje mors dag. Vi pratade idag istället, efter att jag hade tagit en så lång sovmorgon som jag klarade av, morgonyoga, ägg- och avocadofrukost, tvättmaskingspåfyllning och diskmaskinstömning. Vardagssysslor mitt i flytten? Jo, idag är det Memorial Day, en röd dag, och vi har bestämt oss för att bara vara lata och hitta på sådant som vi gillar att göra. Jag tror ändå inte att grannarna vill ha sina barbecues och poolinvigningar störda av flera timmars gräsklippande… Hur som helst. Det kändes fint att prata med mamma. Jag berättade om våra grannar som fått ”max tre till fem år” i livsdom av sin läkare. Han talade om för dem att de borde göra sig av med sitt alldeles för stora hus och bestämma hur de vill njuta av livet till fullo innan de blir för sjuka eller helt enkelt dör. (Vi var ute och åt tillsammans härom kvällen och då kom detta upp.) Måste vi vara i 60-årsåldern och vara drabbade av sjukdom för att någon ska säga till oss ”ni borde bestämma hur ni vill njuta av livet till fullo”? Det kändes konstigt att prata med mamma om det, men jag har bestämt mig för att inte trippa runt detta svåra ämne. Döden kommer till oss alla vare sig vi vågar prata om den eller inte. Det är så själva livet är konstruerat. Att veta på ett ungefär hur lång ens utmätta tid är behöver inte bara innebära ångest och andra känslor som gör ont. Den kan också påminna oss om att vi behöver ta tag i surdegar, njuta mer, bestämma oss för att ”rida ut” jobbiga situationer och gilla läget istället för att bara klaga, ändra på sådant som faktiskt går att göra något åt, skifta fokus till nya prioriteringar eller vad det nu kan vara.
Nu är jag inne i en sådan där period som av naturliga orsaker är lite turbulent, men det är absolut inte bara av ondo. Jag vet att jag i stunder bara vill vakna om ett halvår, men att verkligheten är att jag kommer att ta tag i det som ligger på dagens ”to do”-list vare sig det sker på ett graciöst sätt eller lite mer fumligt. Jag hoppas att du lyckas hitta en stunds vardagsglädje idag även om resten av livet är tungt. Peace.
I arton år har jag blivit firad på Mors Dag. Jag har fått ögonfransböjare (fråga inte), teckningar, böcker, pussar, lerfigurer, julgransprydnader och blommor. Idag kom maken och barnen in med frukost på sängen och de här fantastiska solrosorna. (Hej Martin! Mamma och Far kallar mig fortfarande Solblomma när jag inte blivit av med arvet eller varit för skarp i tonen eller druckit Pepsi Max. Hehehe.) Jag fick hemmagjorda, vackra och personliga gåvor som gjorde mig glad in i hjärteroten.
Att vara mamma är min svåraste uppgift. Det är svårare än att vara barn till mina föräldrar, det är svårare än att vara maka och det är svårare än att vara syster, svärdotter, kusin, syskonbarn, granne, medarbetare eller kund.
Som mamma vet jag att mina barn gör som jag gör, inte som jag säger. Jag vet att hälften av deras gener kommer från mig och mina förfäder och de är inte alltid särskilt lätta att hantera. Generna, alltså. Jag vet att min kärlek till dem är helt ovillkorlig och att den kärleken gör ont så det svider, både av allt det goda och allt det svåra. Jag vet att mitt liv för evigt blev förändrat en sen kväll i augusti för snart nitton år sedan. Hur förändrat det skulle komma att bli kunde jag inte för mitt liv ens föreställa mig. Jag har känt vart och ett av mina barn sedan innan de blev till, men trots det måste jag acceptera att deras vägar är deras egna att upptäcka och utforska. Jag vet att blod är tjockare än vatten vad som än händer i våra liv. Jag vet att jag inte är mer än människa och att jag därför har utsatt alla tre barn för saker som jag kanske inte är så väldigt stolt över, men på det stora hela har jag gett allt jag haft för att de skulle få ett fint liv och en ljusnande framtid.
Jag vet att ofrivillig barnlöshet och döda barn och döda mödrar gör just denna dag till en av de svåraste på hela året för en del. Gäller det dig vill jag bara skicka en kram och hoppas att i morgon blir en bättre dag. Jag vet att livet inte alltid blir som man räknat med och att en del inte längre har kontakt med sin mamma eller sina barn. Om du tillhör den gruppen skickar jag också en kram. ”Life is hard, but life is good.” ”Livet är svårt, men livet är bra.”
Jag önskar dig en vecka full av solrosor, kärlek och en och annan glass.
