30 jul

Planttantsbesvikelser.

Förra sommaren var en total katastrof för växtligheten i trädgården. Vädret var fantastiskt för semesterfirare, men inte fullt lika roligt för lantbrukare, ångestfyllda klimataktivister eller planttanter. Dessutom förstörde rådjur, kålfjärilar, potatisbladmögel och annat ”naturligt” allt som inte torkan saboterade. Jag bestämde mig för att inte ge upp och satsade trots upplevelserna 2018 fullt ut i våras med försådder, förberedelser och drömmar. Maken satte upp ett stängsel som har hållit rådjuren ute och vädret har inte varit fullt lika extremt som förra året, men trots det har vi mött stora utmaningar.

Maken designade och byggde följande växthusgrund/tomatstöd enligt ingenjörsmässiga uträkningar under förra veckan. Efter att ha sått, vårdat, skolat om, planterat ut, gödslat, vattnat och tjuvat dessa skönheter kändes det jättefint att kunna ge dem det stöd de behöver. När jag gick min vattnarrunda i förmiddags blev jag så arg när jag hittade dessa bladmögelangripna tomater:

Jag vet inte varför jag inte såg detta när vi band upp alla plantorna. Det spelar mindre roll. Jag har nu klippt bort alla drabbade tomater och blad och hoppas att inte hela skörden nu är körd. Blä, alltså. Potatisen är inte drabbad, så den här gången kommer sporerna någon annanstans ifrån.

Nåja. Det är som det är. När stödet satt på plats visade det sig att det fanns en massa sly i vägen på vänstersidan, så vi rensade ut lite skräp som låg gömt i gräset för att kunna köra med röjsågen där. ”Lite skräp” blev allt det här: en gammal plastgran, en massa rester från renoveringen och ett gäng riktigt stora stenar. Man kunde aldrig ha gissat att allt det här låg gömt i gräset! Det är precis så det är med livet. Vi tittar på böljande gräs och vackra rabatter i andra människors trädgårdar, ser perfekta liv med vackra leenden och spännande äventyr på Instagram, hör talas om yrkesmässiga framgångar hos andra och jämför allt detta med allt skräp som vi vet finns gömt hos oss själva.

Nog för att jag känner till de flesta av mina egna tillkortakommanden. Flera av dem har jag kämpat mot, eller med, under ”hela mitt liv”. Andra har jag inte upptäckt förrän de anfallit helt oväntat. En del har jag lämnat på soptippen och jag räknar med att de aldrig någonsin kommer att störa mig igen. Vissa attackerar mig när jag hamnar i specifika situationer trots att jag känner till dem och vet hur skadliga de kan vara om jag låter dem styra mig. Det är så det är helt enkelt. Vi människor har alla skräp i gräset, sophögar på gården eller bara lite skit i hörnen. Jag önskar att vi var bättre på att hantera det både hos oss själva och hos andra, men jag gissar att det är detta som gör oss till människor. Vi är ofullkomliga. Vi är fantastiska, men kommer alla med fel och brister. Hoppas att både du och jag kan lära oss att erkänna och acceptera det.