För dig som känner mig låter det nog inte konstigt att jag börjar fokusera på familjen. Jag älskar alla mina familjemedlemmar och planerar inte att ändra på dem. Däremot finns det vissa saker som jag kan förbättra i min relation till dem.

Under året som gick drömde jag då och då om att rymma ifrån tonårskrångel till exempel. Nu är jag av den fasta övertygelsen att det inte hade gjort något bättre, men bara att mina tankar ens snuddade vid möjligheten, även om det inte var på allvar, gjorde att jag gärna ville börja här. Jag har lätt för att känna med mina medmänniskor. Det är trevligt att vara empatisk, men ibland suger jag åt mig för mycket av den andra människans känslor. Det gör att jag kan bli sänkt för saker som egentligen rör den andra personen, inte mig. Nu är frågan vad nyttan är med det? En ledsen person blir ju inte precis gladare av att jag också blir ledsen, eller hur? Där börjar jag. Jag ska den här månaden jobba på att bli bättre på att stötta och hjälpa mina familjemedlemmar utan att samtidigt dras med i känslomässiga berg-och dalbanor. Det blir en riktig utmaning för mig!

En annan sak jag har som mål är att bli bättre på att ringa till familjen hemma i Sverige. Tack och lov för alla de tjusiga, tekniska hjälpmedel som finns, men ett hederligt telefonsamtal är inte fy skam.

Maken föreslog att vi ska dra igång Dagens Skämt här hemma! Det ser jag fram emot. Minst ett gapskratt om dagen. Visst låter det toppen?