21 Okt

Språkfrågor.

Jag har fått ett litet översättningsjobb från engelska till svenska och inser att min svenska blivit lidande av vistelsen här. När man flyttar utomlands och börjar använda ett av sina andra-tredje-fjärdespråk är det lätt att fångas upp av allt det nya. Engelskan har en himla massa bra ord, ord som gör att språket lättare kan broderas ut och göras mer intressant. Jag känner att jag får dra öronen åt mig och att jag behöver bli bättre på att skilja språken åt och inte kasta in svengelska uttryck då jag faktiskt ska prata svenska.

Det är på barnen jag hör den här språkförbistringen mest. De pratar om ”nu och då” till exempel utan att någon reagerar. Jaja, så är det väl bara. Jag är glad över att de får den här möjligheten att bli bättre på ett språk som kan ge dem en viss frihetsfördel i framtiden. Yngsta dottern har också börjat läsa tyska och tycker att det är jätteroligt. Spännande att vara supporter till den undervisningen då min egen tyska verkligen inte är särskilt bra längre! Grammatiken sitter dock där den ska märker jag. Tur att jag var en pluggis på högstadiet…

30 Mar

En röd tungafil’e till middag i kväll kanske?

Jag önskar att jag inte brydde mig så mycket om bokstäver. Det gör jag verkligen. Men… Jag får hellre hjälp av en sjuksköterska än en sjuk sköterska. Mjukglass är gott, men mjuk glass är glass som stått ute i värmen för länge. Jag vill inte handla i en butik som har kassa personal. Och efter fem års kalas borde man vara rätt trött på festande. Häromdagen var jag på Ingarö. Där hittade jag en ny delikatess som jag inte är speciellt sugen på att testa. Röd tungafil’e! Är det kotunga som gäller? Eller tunga från gris? Kycklingtunga filéad av den där Mannerström kanske? Någon som har testat? (Ni märkte att jag inte ens kommenterade att skylttextaren till och med klämt dit ett genitiv-s, eller hur?)

Ps: Jag vet att det här är ett fånigt inlägg, att bokstävers ordning och antal int’ betyder särskilt mycket och att jag borde bry mig om viktiga saker istället. Då kan jag tala om att jag tittade på Sofias Änglar innan jag började jobba i morse. Sedan skänkte jag pengar till Barncancerfonden. Det tycker jag att ni också ska göra.

10 Feb

Om att tro att man kan.

Om du fick önska att du kunde göra vad som helst, vad skulle du göra då? För några månader sedan läste vi i familjen om ”10 000-timmarsregeln”, eller att i princip vem som helst kan bli expert inom i stort sett vilket område som helst genom att träna på rätt sätt och med en duktig lärare. Det här satte griller i 11-åringens hjärna. Sedan vi andra sedan länge lagt dessa intressanta middagsdiskussioner bakom oss tänker hon fortfarande på hur hon ska bli expert. Hon nöjer sig inte med att bli proffsig pianist. Nej, hon ska också bli jätteduktig på engelska, tyska, franska, italienska, spanska, mandarin, japanska och thailändska. S övar på sin pianoläxa mellan 15 och 30 minuter per dag, oftast längre på helgerna. Hon har insett att hon ligger efter och att hon borde lägga ner några timmar per dag och mål för att hinna med alla de där tiotusentals timmarna som lär krävas, men tror ni hon låter det tynga sinnet? Inte då! Härom dagen letade hon upp det spanskläromedel med cd-skivor och allt som svärmor skänkte till maken efter att han uttalat önskemål om att lära sig spanska. (Han hinner dock aldrig riktigt med något annat än sitt programmerande och sina två stora intressen.) Inifrån S sovrum kunde man sedan höra följande:

Hola! (Jag vet att man ska sätta ut sådana där upp-och-ner-utropstecken, men vet inte hur man får till dem på tangentbordet.) Cómo estás? (Eller ska frågetecknet också vara upp och ner?) Längre hängde jag inte med. Jag har aldrig läst spanska och det enda jag kan har jag lärt mig genom min chilenska kompis…

Nu vill jag komma till det som gjorde att jag ville skriva om just det här idag. S har aldrig varit ”tidig” med annat än sin empatiska förmåga. Hon får kämpa med alla teoretiska ämnen i skolan, men hon ger ALDRIG upp. Hon lägger ner massor av tid på sina matteläxor till exempel, men jag har aldrig, vad jag kan komma ihåg, hört henne säga ”Nej, jag hatar detta!” eller ”Det är ingen mening med att jag fortsätter!”. Hon kämpar på. Inget får sänka henne. Jag har så mycket att lära mig av henne! Hon lever verkligen enligt måttot att ”The sky’s the limit”. Går det inte idag så går det en annan dag.

Ser ni fiolen på pianot? Den är min. Ser ni också strängen som har gått av och som reser sig som ett sorgligt monument? Den ska bytas ut. Det är också en del annat som behöver fixas. Es f d fiollärare var snäll och tipsade om var man kan renovera sitt instrument. Det var för flera månader sedan. Tror ni att något hänt? Det är lätt för mig att säga att jag önskar att jag inte hade slutat öva, att jag hade lyssnat på min duktige fiollärare som fick iväg flera elever till diverse musikhögskolor eller att jag skulle vilja börja spela i en orkester igen… De två första önskningarna kan jag inte göra något åt. Om inte om funnes... Den sista kan jag faktiskt göra något åt, i alla fall försöka. En bra början är att få iväg mitt instrument till fioldoktorn. Jag måste tro att jag kan. Jag ser min dotter och inser att den som stoppar mig är jag själv. Nu är det dags att göra något åt det! Det finns 24 timmar på ett dygn. Om jag bara ägnar en timme om dagen åt sådant som får mig att växa har jag om jag som mormor och farmor lever tills jag blir ungefär 90 år gammal närmare 18 000 timmar på mig att bli expert på att växa som människa. Vad sägs om det? Visst låter det som en bra plan?

25 Nov

All American.

I går ringde jag till vår ”extramoster”, kvinnan jag och maken hyrde rum hos då vi som nygifta bodde i Kalifornien. Hela stora familjen höll just på att trilla in för att fira Thanksgiving och det var liv och rörelse överallt i bakgrunden. Jag kände mig så där lite lagom amerikansk som jag gör då och då och kände mig, i Thanksgivings namn, otroligt tacksam över mina år i det stora landet västerut.

Innan vi flyttade till USA tyckte jag att alla (naturligtvis, jag var dum och okunnig och otroligt dömande i allt) amerikaner var stora i mun, hade fult hår och fula kläder. Dessutom var de både okunniga, ointelligenta och tyckte fel om allt. Tja, jag är första kvinna att erkänna att jag efter det första året var omvänd. Det finns sådana amerikaner, ganska många, men vad mer otroligt är att vi har sådana svenskar också! De människor jag lärde känna i Palo Alto var i de flesta fall mer öppna och intresserade än många svenskar. De var också otroligt förlåtande då jag villigt och glatt pratade på med min töntigt brittiska svengelska. Min brytning rundades väl till med tiden och då vi flyttade till Philadelphia några år senare kom jag snabbt igång med språket. Den gången kändes det som att jag nästan började tänka på engelska emellanåt trots att jag hela tiden pratade svenska med barnen (och med maken då han var i närheten). Alla ni läsare som är språkintresserade, och jag vet att ni är en del, tycker jag ska göra det här testet. Själv är jag till 100% tydligen från The Northeast om man ska lita till testresultatet. Maken kommer visst från Philadelphia, så han måste verkligen ha tagit till sig språket under våra två år där… 😀

I USA börjar julen dagen efter Thanksgiving, alltså idag. För vår del kommer advent perfekt i tiden eftersom det är så vi räknar här i Sviiiden. Det råkar nämligen vara första advent på söndag, dagen efter vårt Thanksgivingfirande! Vi har nu kommit så långt att fönstren är putsade på insidan, julgardinerna hänger uppe, en amaryllis står på skåpet och en liten hyacintplantering står på soffbordet, adventsljusstakarna står på plats med ofungerande lampor, pappersstjärnorna är ”på gång” och hela jullådan är nedplockad från vinden. Det kanske blir jul i vårt hus vad det lider?

Nej, jag är inte med och firar ”Black Friday” på Saks Fifth Avenue, men jag har i alla fall min fina lilla ask med smådekorationer att titta på. Det duger väl så bra!