Här kommer en bok jag fick i julklapp 2019, en av de nyaste böckerna i våra hyllor. Anna Kåver gav ut Att leva ett liv, inte vinna ett krig, Om acceptans på förlaget Natur och Kultur 2004. En av mina systrar är psykologilärare, men så inläst att jag är säker på att hon skulle klara de flesta tentor på psykologutbildningen. Det var hon som gav den här till mig tillsammans med bokens parhäst Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne. (Jag har läst Kåvers bok Allians, den terapeutiska relationen i KBT i samband med min utbildning.)

Det här är den första boken i projektet som jag känner att jag inte klarar av att slutföra inom projektets ramar. I.o.f.s. har det tagit flera dagar att läsa Gutenberggalaxens nova, men det är något annat. Den här boken är skriven som självhjälpsbok i den rätta meningen. Det är alltså ingen ”sov mindre, prestera mer”-bok, inte heller en bok som lär dig få fullständig koll på allt som händer i ditt liv. Det är ingen bok som strävar efter att få dig att ”uppnå din fulla potential” eller boken som för dig ända fram till miljonärens paradis. Det är en självhjälpsbok som genom praktiska tips, exempel och övningar kan få dig som har det jobbigt på något sätt att må bättre genom ett accepterande förhållningssätt. Boken är också tänkt som fördjupningslitteratur för ”professionellt verksamma inom psykiatrin”, något som jag tänker ligger tillräckligt nära att vara samtalsterapeut.

Vad är då acceptans? Är det att lägga sig platt och låta livet springa över ens rygg? Inte alls. Här kommer den definition som Anna Kåver utgår ifrån: ”Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mål.”

Det var intressant att fundera i dessa banor, särskilt eftersom jag just hade läst ett inlägg hos min bloggvän, The power of good bye. Ett stycke i bloggtexten gick hand i hand med budskapet i Att leva ett liv, inte vinna ett krig: ”Om morgondagen vet vi inte. Ibland får saker och ting en andra chans. Men det kanske spelar mindre roll, hur det blir med det. Poängen är att kunna och våga leva i en ständigt föränderlig verklighet och följa med i flödet utan att drabbas av alltför mycket ångest. Livet ÄR förändring! Att saker förändras gör ont, men att acceptera det är också enda hållbara vägen till personlig utveckling.”

Jag hoppas att jag i framtiden kommer att kunna hjälpa mina klienter att landa i acceptans då det gäller sådant som de inte kan ändra. Jag känner själv att det är läkande på så många sätt. Mamma tyckte det var jobbigt då jag inte levde ”i framtiden” med henne (hon oroade sig ofta och försökte planera både för sig själv och andra, ända tills hon mot slutet av sitt liv faktiskt genomgick en stor förvandling och slapp många av sina livslånga rädslor). ”Det är som det är och det blir som det blir” tröstade mig, men gjorde henne upprörd. Vad då ”blir som det blir”? Jag är väl ändå ingen fatalist? Tror jag att det gör mitt liv bättre att sitta på en sten och vänta på att livet ska leda mig rätt? Och vad händer om man ger upp? Dessa frågor var berättigade, och är det. Nej, jag är ingen fatalist, men jag har lärt mig att acceptans har sin givna plats i mitt liv. Saker och ting blir ofta något annat än det jag önskat och planerat för, men det styr definitivt inte mina känslor permanent. Om så skulle ha varit hade jag kunnat behöva leva med beslut som hade gjort betydligt större skada än min accepterande hållning har gjort.

Idag tar jag paus från mina andra studier och ägnar mig på heltid åt Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Jag kommer också att snabbläsa Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv? eftersom dessa två böcker gavs ut som en enhet. Så kan det bli!

Här kommer ännu en bok från svärmor till maken. Ola Wikanders bok I döda språks sällskap är en riktig favorit, så jag blev glad över att det blev Orden och evigheten utgiven på Wahlström & Widstrand som hamnade i min hand igår. Jag tycker att jag är intresserad av språk, men Ola Wikander är översättare från antika språk och disputerade i ”Gamla testamentets exegetik” 2012 och får väl anses ha tagit sitt språkintresse till en annan nivå. (Exegetik översätts ungefär till bibelvetenskap, eller ”konsten att uttolka skriften”.)

Vissa böcker kan man sjunka in i så till den milda grad att det är svårt för omgivningen att tränga igenom, andra är omöjliga att få grepp om. Orden och evigheten hamnar inte i någon av extremkategorierna. Texterna i boken är lagom långa och många av dem har publicerats tidigare i olika sammanhang för att sedan ha anpassats till boken. Jag fnissade mig igenom en hel del, till exempel följande stycke:

”Till exempel ska det en gång i tiden ha funnits en pidginiserad blandning av norska och ryska som användes av handelsmän långt upp i norr, en språkform som helt enkelt brukade benämnas russenorsk. Detta egenartade språk är mycket dåligt bevarat, men det skall till exempel ha innehållit underbara uttryckssätt som kak sprek? (>>vad säger du?<<) och den helt obetalbara moja njet forsto (>>jag förstår inte<<).”

Flera av texterna väver ihop de klassiska språken med populärkultur och jag får många aha-upplevelser gällande historiska förklaringar av exempelvis bibliska texter. Wikanders filosoferande texter är mycket intressanta och i vissa fall ögonöppnande. Jag landar i att denna lilla bok är ett mycket trevligt sällskap, ungefär som en riktigt god chokladbit. Den tar också slut alldeles för fort, precis som chokladen.

Bok nummer elva! Jag har kommit halvvägs med ”en bok om dagen”-projektet och känner att det här vill jag hålla på med jämt… Tänk ändå hur mycket tid jag har ägnat åt böcker, hur mycket jag har läst och hur mycket olika texter har berört mig, eller kanske till och med puttat mig lite ur kurs. Igår plockade jag Där man aldrig är ensam, Om läsandets konst av Merete Mazzarella som är en finlandssvensk författare och professor i litteraturvetenskap. Boken gavs ut på Forum förlag 1999 och kommer från min mammas bokhylla. Böcker kan sorteras och klassificeras på olika sätt. Ämne, författare, färg på omslag, språk, jag har sett många olika. Hos just den här råkar papperets kvalitet vara det jag fastnar för. Det är sådant där billigt och lättviktigt papper, gulnat och lite sprött, men det luktar jättegott. Jag har en (o)hälsosam dragning till doften i bibliotek och bokhandlar. Det kanske bara är damm jag gillar? Eller tänk dig ett antikvariat? Ah!

Jag gillar Merete Mazzarellas texter. Jag har läst dem i Svenska Dagbladet under många år. Inte allt för jobbiga texter, ofta både underfundiga och lagom roliga. Hon vänder och vrider på saker lite lagom mycket så att läsaren inte behöver känna sig obekväm. Kanske är det för att jag är van vid hennes ”Under strecket”-texter som Där man aldrig är ensam inte riktigt lyfter. Den känns lite som ett hopplock även om den har en röd tråd att hålla sig i och faktiskt får mig att vilja läsa flera av böckerna hon citerar. Och visst känner jag hur jag vill ”umgås med författare och böcker” och känner ”glädjen att läsa och skriva” när jag till slut lägger ner just denna bok. Jag landar i att det är okej att jag fortsätter gilla MM:s texter i Svenska Dagbladet fastän den stora behållningen av Där man aldrig är ensam är doften.

Nu har jag jobbat mig ner till nedervåningens bokhyllor och gårdagens läsning kom att bli Feardom, how politicians exploit your emotions and what you can do to stop them, av makens vän Connor Boyack. Jag har velat läsa den sedan han fick den 2014. Budskapet är kristallklart. Boken handlar om rädsla och vilken stark drivkraft denna känsla är när man vill styra människor åt en viss riktning. Visserligen bygger den på USA:s politiska historia och dess politiska system, men grundtankarna är lika sanna i Sverige. Någonstans står det ungefär ”det spelar ingen roll hur dålig fåraherden är, fåren kommer ändå att följa honom”.

Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Jörgen Huitfeldt och Navid Modiri. Jörgen är chefredaktör på Kvartal och Navid Modiri driver podden Hur kan vi?. Båda tillför fantastiskt mycket till det svenska diskussionsklimatet anser jag själv. De pratade bland annat om rädsla och hur många klick rubriker som bygger på rädsla drar till sig jämfört med annat. Vi svenskar är experter på att leva i ”feardom”. Den svenska politiska debatten handlar mest om att vi ska vara ”bäst i världen”, snällast, eller möjligtvis mest generös, och detsamma verkar gälla mediarapporteringarna. (Detta innebär naturligtvis att andra är sämst, dummast och minst generösa.) Nu finns det mer och mer ”alternativmedia”, men det är just Kvartal som är min absoluta favorit. (Många alternativmedia är lika partiska åt något annat håll än DN, SvD, Expressen eller vad det vara må.) Kvartal publicerar artiklar skrivna av författare av olika politiska ståndpunkter, för diskussioner runt aktuella händelser med personer med olika slags åsikter och försöker vara en neutral grund för människor så de kan bilda sig en egen åsikt om vad de tycker i aktuella och historiska frågor. Hatten av! Jag uppskattar att slippa känna mig fåraktig när jag ska ta emot nyhetsrapportering.

Så vad tycker du? Tycker du att politiker ska ta ansvar för att uppfostra folket? Ska de tala om vad folket ska tycka? Ska de presentera tillrättalagda siffror för att inte ”skrämmas”? Eller tvärtom? Ska de ta beslut som är baserade på ”att vara bäst (mest) i världen” eller ska de fatta beslut som bygger på konsekvenstänkande? För mig är svaret uppenbart. Jag får väl tacka maken. Han är obekväm och tycker HELT FEL enligt många, både privat och publikt, men han tycker utefter sina egna resonemang. (Å andra sidan tycker han HELT RÄTT enligt andra.)

Själv konstaterar jag att maken lärt också mig att tänka själv, inte som någon annan. Det har gett mig mycket sorg. Jag gillade att vara ett får, att bo i min lilla fårahage och drivas av mina fåraherdar som talade om vad jag skulle göra, tycka och tänka. Idag är jag mer som en undulat som har rymt. Jag känner mig rädd och utsatt i vissa situationer där jag inte har erfarenhet nog att navigera. Min näbb börjar dock bli ganska kraftig och jag kan bita ifrån då det behövs. Så försök inte skrämma mig in i fållan. Jag ska nämligen ut och knäcka solrosfrön. Peace.

Se där. Ännu en klassiker och en bok som jag återkommit till flera gånger. C.S. Lewis gav ut grunden till Mere Christianity 1942. Texten började som en radioserie och har kompletterats under tidens gång. Exemplaret vi har, Kan man vara kristen?, är makens och gavs ut 1992 på det kristna förlaget Libris.

Det här är en bok som främst verkar ha två typer av anhängare. Antingen hatar du den eller så älskar du den, något som inte verkar bero bara på om du är kristen eller ej. Apropå triggers och tidens gång innehåller den flera tecken på att ha givits ut innan västvärlden fick det förhållande till vissa ord som den har idag. Jag tycker att Kan man vara kristen? är intressant både som välskriven litteratur och utifrån perspektivet att den handlar om en mans väg från ateist till kristen. I denna bok försöker Lewis ge en övergripande syn på kristendom och är noga med att inte ge särskild tyngd till någon inriktning. För många som läst Narnia-böckerna kommer det väl inte som en överraskning att Lewis var kristen, men jag tror ändå att man läser de böckerna med andra glasögon efter att ha lärt sig mer om C.S. Lewis och hans andliga resa.

Lev kreativt av Julia Cameron ger upphov till snöbollskrig i min hjärna. Jag lånade den på biblioteket då vi bodde i Philly i slutet på 90-talet, köpte med mig en amerikansk kopia (The Artist’s Way) hem, har börjat läsa den säkert 20 gånger och gjort flera av övningarna i den. Jag köpte den på svenska efter mammas och fars död i en iver att jobba mig igenom hela boken och inbillade mig att det skulle bli lättare på svenska. Det var det inte, snarare tvärtom. Boken är flummig som den är på engelska och det är lättare att acceptera för mig än att läsa samma ordbajs på svenska.

Hur kommer det sig då att jag inte har kunnat släppa denna bok? Den är en riktig självhjälpsklassiker och uppenbarligen innehåller den något som jag tror mig kunna ha nytta av. Jag tror att den här artikeln hjälpte mig mer än alla böcker som skulle kunna sorteras under något slags självhjälpsetikett gjort sammanlagt. Ska jag inte bara landa i det? ”I slutändan kommer förbättringen från att känna till våra egna unika utmaningar och förmågor, inte från att följa ”popkulturformler”. Det handlar om att förstå dalar och toppar, jämföra oss själva med oss själva, anpassa oss på vägen och vara små medan vi håller oss stora. Detta är inte bara råd för din egen förbättring; det är ett sätt att leda andra. När allt kommer omkring måste du kunna leda dig själv innan du leder någon annan.” (Ok, google translate blir bättre och bättre, men…)

Med detta sagt kan jag konstatera att jag nu har markerat några övningar som jag vet har varit bra och som jag vill göra igen och några som jag aldrig hunnit till. Kanske ska jag bara riva ur de bra sidorna och slänga resten? Får man ens göra så med en bok… Hur som helst finns det just nu inte tid att genomföra det tolv veckor långa projekt som Julia Camerons bok faktiskt är. Jag är ändå glad över att det var denna bok som jag fick ägna gårdagens tankar åt i en halvtimme för att sedan fortsätta njuta av Gutenberggalaxens nova. Det är sannerligen skillnad på böcker och böcker!

Ps: Jag passade på att uppdatera mitt Goodreads-bibliotek och gav där boken två stjärnor av fem. Det säger kanske något.

Nina Burtons Gutenberggalaxens nova gavs ut på Albert Bonniers förlag 2016. Jag köpte den på en bokrea någon gång efter det och den blev liggande i min oändliga ”att läsa”-hög. I det här hushållet brukar det vara svärmor som kommer med böcker, vare sig de är gåvor eller lån, men hur det var så lånade hon med sig den här hem. När det gäller recensioner litar jag fullkomligt på henne. Jag har ännu inte läst en bok som hon har rekommenderat utan att tycka att den var bra. När hon och svärfar hade läst Gutenbergalaxens nova insåg jag dock att jag hade en väl dold guldtacka liggande på min bord. Det här är nämligen en av de bästa böcker hon läst! Någonsin. Kanske den bästa. (Iallafall just då, så är det ju med många upplevelser.) Denna recension har följt med mig, men det har gått flera månader utan att jag gjort något åt saken. Så, äntligen!

Fram till idag har jag hunnit läsa ut dagens böcker samma dag, eller åtminstone ägnat så mycket tid jag önskat åt dem. Igår hade jag dock så mycket att göra att jag inte började läsa förrän ganska sent och jag kommer att behöva läsa vidare idag, kanske under flera dagar. Jag hamnade i den varma famn som en riktigt bra bok är och fick uppleva känslan av att sugas in och glömma tid och rum. Det var så länge sedan det hände att jag nästan blir rörd när jag tänker på det. Att komma med mina slutgiltiga kommentarer innan jag är klar känns inte rätt, men åh! Jag vågar redan rekommendera den å det varmaste. Hör bara:

”Böcker är tidskapslar, svarade han kort. Ger kontinuitet.”

”Böcker är arv och samtal över tiden!”

”Uppbragt pekade han genom fönstret på några passerande som tycktes okunniga om sitt brott.
– Vad vet folk idag? Bara nyheter! En ström av aktualiteter som glömts redan i morgon. Men något som hände för femhundra år sedan kan fortfarande ha oss i sitt grepp. Det kan till och med belysa nuet.”

”Naturligtvis dök Erasmus snart upp i föredraget. Det var nästan så jag tyckte mig höra antikvariatsägaren i guidens ord. Erasmus var en av 1500-talets mest kända personer, som med sina femhundra korrespondenter knöt ihop tidens rörelser. Han levde i sex länder och stod för en femtedel av Europas böcker. Kungar och påvar försökte locka honom till sina hov, och beundrare ville muta hans tjänare för att få se på honom när han sov, eller samlade ljusstumpar från hans skrivbord…”

Jag återkommer!

Idag har turen kommit till den första romanen, en miniatyr med ett omslag så vackert att jag anser också det är en del av behållningen av boken. Yoko Ogawas En gåtfull vänskap gavs ut på Albert Bonniers förlag 2011. Originalet på japanska kom 2003. En gåtfull vänskap går att läsa ut i ett nafs, men jag vet inte om upplevelsen blir lika stor om man skyndar igenom den. Det här är en komplex historia trots den komprimerade storleken på boken. Vi har ett stort bibliotek, både p.g.a. ett genuint bokintresse hos alla familjemedlemmar, men kanske framför allt eftersom svärmor jobbade på Bonniers i många år. Jag är oändligt tacksam för alla hårda födelsedagspresenter, julklappar och bokpåsar som hittat hem till oss genom henne. Jag vet att denna lilla pärla kom från henne, men har glömt i vilket sammanhang.

En gåtfull vänskap är en oväntat fin läsupplevelse. Den handlar om relationerna mellan en professor med en hjärnskada, en hushållerska och hennes son. Den handlar också om baseball och matematik. Dessutom genomsyras den av något annat som är mer ogreppbart. Jag tolkar det som skillnaden mellan den japanska och svenska kulturen och våra olika förhållningssätt till vad som är viktigt i livet. Jag är helt ointresserad av baseball, osedvanligt intresserad av relationer, antagligen mer intresserad av matematik än medel-Svensson och kittlas av mänsklighetens kulturella skillnader. Det visar sig vara en perfekt blandad godispåse för mig, en sådan där som slukas till sista biten utan några kvarvarande tråkbitar som rasslar runt i botten utan att bli valda.

Ah! Dagens bok är av mina absoluta favoritböcker. Mycket välläst och genombläddrad, både av mig och maken. Maken är expert på att lägga upp och planera resor för att få ut så mycket som möjligt av dem. Själv är jag förvisso duktig på att googla och ha en övergripande önskan om hur dagarna ska se ut, men han är så bra på det att han skulle jobba i resebranschen. (Den ligger väl i princip i koma nu, men ändå.) Guide to the National Parks of the United States, National Geographic, fifth edition, 2006. Bilderna får en att vilja åka överallt på studs, utflyktsguiderna är detaljrika och stämmer mycket bra överens med verkligheten, kartorna gör att det är lätt att planera en resa och tipsen på boende och andra praktikaliteter uppdateras med varje utgåva. På fjorton år hinner mycket hända och vandrarhem och hotell är det kanske bäst att söka på nätet.

Jag och maken hade tänkt fira våra femtioårsdagar med en resa längs Oregonkusten där vi aldrig varit förut och äntligen skulle jag få komma till Seattle som har dragit i mig i många år. Nu blir det väl inte så, men förhoppningsvis finns möjligheten nästa år, eller nästa, eller… Jag läste iallafall in mig lite på Olympic och Mount Rainier. Min resebloggarsyster, som nu byter bana, och jag pratade om resande och om hur det kommer att bli i framtiden. Kanske får vi mer ofta sitta och drömma vid reseguider istället för att göra de där resorna i verkligheten? Virtuella turer kanske blir mer vanligt förekommande och kanske hittar vi tillbaka till dokumentärer och nöjer oss med dem? Hur som helst är jag fantastiskt tacksam över möjligheterna jag har fått till att besöka några av pärlorna i det stora landet i väster. Jag älskar den storslagna naturen. Amerikanerna kan sina nationalparker och jag fortsätter drömma om att få besöka flera av dem.

Dagar kommer och går, mänskliga svagheter består. Paolo Roberto, inspiratör på så många vis, har trampat i koskiten. Han blev fast då han köpte sex av en eskort häromdagen. Det kostade 1500 kronor för 30 minuter, men jag tror att han tycker att priset var fett o-värt. I media har detta nu stötts och blötts så mycket att till också med Corona fick sig en liten paus. Jag konstaterar återigen att vi människor är så förutsägbara. Samma personer som hävdar att ”fängelse är helt fel väg att gå” ropar nu högt på Facebook att Paolo är våldtäktsman, att alla män ska rannsaka sig själva i frågan och att det är viktigt att herr Roberto får ett riktigt kännbart fängelsestraff. För sådana är vi människor. Vi radar upp kognitiva dissonanser i långa radband och är rätt duktiga på att skriva om allt som händer så det passar i just vår förklaringsmodell. Jag längtar efter att läsa Jonathan Haidt igen, men inser att den inte kommer med i mitt bokläsarprojekt ens om jag fuskar eftersom jag har lånat ut den.

Nej, nu hamnar vi någon helt annanstans. Eller? Dagens bok är så långt från The Righteous Mind som tänkas kan. Det här var ännu en oläst bok, möjligtvis bläddrad i. Varken jag eller maken känner igen den, så kanske har något av barnen fått den i present någon gång? Vem är Björn och vem är Benny gavs ut 2004 av det spännande paret Fredrik Lindström och Hasse Pihl. Jag lade mig och läste detta mästerverk igår morse och kan konstatera att jag togs på sängen av den dåliga humorn då jag inte alls visste vad jag hade att vänta. (Haha, kunde inte låta bli.) Jag frustade av skratt i vissa partier och var tvungen att läsa om schackets historia för sonen då han ringde hem. Intelligent humor är befriande! Författarna har använt påhittade förklaringsmodeller på frågeställningar som ”Vem är Björn och vem är Benny?” och ”Varför brukar uppföljare bli misslyckade?” och de gör det emellanåt riktigt bra. Något som jag reagerade på var att denna bok säkert inte hade fått bli utgiven utan refuseringar idag. Jag tror inte att den hade klarat den allmänna ”pekåfieringen” och det har hänt mycket på det planet under de senaste sexton åren.

Kanske har du också funderat på vad som egentligen ingår i orden åsiktsfrihet och tryckfrihet. Styr ordet och du är på väg mot en diktatur. Censur och inskränkt yttrandefrihet går hand i hand. Trots det ropar några av de som anser sig vara öppnast och generösast med acceptans högt när det gäller vilka ord man får eller inte får säga, vad man får skämta om och inte, vad som är rätt åsikt och vad som är FEL. Det här är en diskussion som får mitt skratt att fastna lite i halsen. Tanken väcks. Är det rätt att censurera böcker som skrevs då, men som är politiskt inkorrekta idag? Är det inte viktigt att vi förstår vår historia och istället har en diskussion om varför något som känns jobbigt idag var helt normalt för femtio år sedan? Eller sexton. Jag tar tanken med mig och konstaterar att detta bokprojekt banne mig är den bästa idé jag fått på den här sidan sekelskiftet.