Nina Burtons Gutenberggalaxens nova gavs ut på Albert Bonniers förlag 2016. Jag köpte den på en bokrea någon gång efter det och den blev liggande i min oändliga ”att läsa”-hög. I det här hushållet brukar det vara svärmor som kommer med böcker, vare sig de är gåvor eller lån, men hur det var så lånade hon med sig den här hem. När det gäller recensioner litar jag fullkomligt på henne. Jag har ännu inte läst en bok som hon har rekommenderat utan att tycka att den var bra. När hon och svärfar hade läst Gutenbergalaxens nova insåg jag dock att jag hade en väl dold guldtacka liggande på min bord. Det här är nämligen en av de bästa böcker hon läst! Någonsin. Kanske den bästa. (Iallafall just då, så är det ju med många upplevelser.) Denna recension har följt med mig, men det har gått flera månader utan att jag gjort något åt saken. Så, äntligen!

Fram till idag har jag hunnit läsa ut dagens böcker samma dag, eller åtminstone ägnat så mycket tid jag önskat åt dem. Igår hade jag dock så mycket att göra att jag inte började läsa förrän ganska sent och jag kommer att behöva läsa vidare idag, kanske under flera dagar. Jag hamnade i den varma famn som en riktigt bra bok är och fick uppleva känslan av att sugas in och glömma tid och rum. Det var så länge sedan det hände att jag nästan blir rörd när jag tänker på det. Att komma med mina slutgiltiga kommentarer innan jag är klar känns inte rätt, men åh! Jag vågar redan rekommendera den å det varmaste. Hör bara:

”Böcker är tidskapslar, svarade han kort. Ger kontinuitet.”

”Böcker är arv och samtal över tiden!”

”Uppbragt pekade han genom fönstret på några passerande som tycktes okunniga om sitt brott.
– Vad vet folk idag? Bara nyheter! En ström av aktualiteter som glömts redan i morgon. Men något som hände för femhundra år sedan kan fortfarande ha oss i sitt grepp. Det kan till och med belysa nuet.”

”Naturligtvis dök Erasmus snart upp i föredraget. Det var nästan så jag tyckte mig höra antikvariatsägaren i guidens ord. Erasmus var en av 1500-talets mest kända personer, som med sina femhundra korrespondenter knöt ihop tidens rörelser. Han levde i sex länder och stod för en femtedel av Europas böcker. Kungar och påvar försökte locka honom till sina hov, och beundrare ville muta hans tjänare för att få se på honom när han sov, eller samlade ljusstumpar från hans skrivbord…”

Jag återkommer!