Bok nummer elva! Jag har kommit halvvägs med ”en bok om dagen”-projektet och känner att det här vill jag hålla på med jämt… Tänk ändå hur mycket tid jag har ägnat åt böcker, hur mycket jag har läst och hur mycket olika texter har berört mig, eller kanske till och med puttat mig lite ur kurs. Igår plockade jag Där man aldrig är ensam, Om läsandets konst av Merete Mazzarella som är en finlandssvensk författare och professor i litteraturvetenskap. Boken gavs ut på Forum förlag 1999 och kommer från min mammas bokhylla. Böcker kan sorteras och klassificeras på olika sätt. Ämne, författare, färg på omslag, språk, jag har sett många olika. Hos just den här råkar papperets kvalitet vara det jag fastnar för. Det är sådant där billigt och lättviktigt papper, gulnat och lite sprött, men det luktar jättegott. Jag har en (o)hälsosam dragning till doften i bibliotek och bokhandlar. Det kanske bara är damm jag gillar? Eller tänk dig ett antikvariat? Ah!

Jag gillar Merete Mazzarellas texter. Jag har läst dem i Svenska Dagbladet under många år. Inte allt för jobbiga texter, ofta både underfundiga och lagom roliga. Hon vänder och vrider på saker lite lagom mycket så att läsaren inte behöver känna sig obekväm. Kanske är det för att jag är van vid hennes ”Under strecket”-texter som Där man aldrig är ensam inte riktigt lyfter. Den känns lite som ett hopplock även om den har en röd tråd att hålla sig i och faktiskt får mig att vilja läsa flera av böckerna hon citerar. Och visst känner jag hur jag vill ”umgås med författare och böcker” och känner ”glädjen att läsa och skriva” när jag till slut lägger ner just denna bok. Jag landar i att det är okej att jag fortsätter gilla MM:s texter i Svenska Dagbladet fastän den stora behållningen av Där man aldrig är ensam är doften.