Här kommer ännu en bok från svärmor till maken. Ola Wikanders bok I döda språks sällskap är en riktig favorit, så jag blev glad över att det blev Orden och evigheten utgiven på Wahlström & Widstrand som hamnade i min hand igår. Jag tycker att jag är intresserad av språk, men Ola Wikander är översättare från antika språk och disputerade i ”Gamla testamentets exegetik” 2012 och får väl anses ha tagit sitt språkintresse till en annan nivå. (Exegetik översätts ungefär till bibelvetenskap, eller ”konsten att uttolka skriften”.)

Vissa böcker kan man sjunka in i så till den milda grad att det är svårt för omgivningen att tränga igenom, andra är omöjliga att få grepp om. Orden och evigheten hamnar inte i någon av extremkategorierna. Texterna i boken är lagom långa och många av dem har publicerats tidigare i olika sammanhang för att sedan ha anpassats till boken. Jag fnissade mig igenom en hel del, till exempel följande stycke:

”Till exempel ska det en gång i tiden ha funnits en pidginiserad blandning av norska och ryska som användes av handelsmän långt upp i norr, en språkform som helt enkelt brukade benämnas russenorsk. Detta egenartade språk är mycket dåligt bevarat, men det skall till exempel ha innehållit underbara uttryckssätt som kak sprek? (>>vad säger du?<<) och den helt obetalbara moja njet forsto (>>jag förstår inte<<).”

Flera av texterna väver ihop de klassiska språken med populärkultur och jag får många aha-upplevelser gällande historiska förklaringar av exempelvis bibliska texter. Wikanders filosoferande texter är mycket intressanta och i vissa fall ögonöppnande. Jag landar i att denna lilla bok är ett mycket trevligt sällskap, ungefär som en riktigt god chokladbit. Den tar också slut alldeles för fort, precis som chokladen.