Nu har jag jobbat mig ner till nedervåningens bokhyllor och gårdagens läsning kom att bli Feardom, how politicians exploit your emotions and what you can do to stop them, av makens vän Connor Boyack. Jag har velat läsa den sedan han fick den 2014. Budskapet är kristallklart. Boken handlar om rädsla och vilken stark drivkraft denna känsla är när man vill styra människor åt en viss riktning. Visserligen bygger den på USA:s politiska historia och dess politiska system, men grundtankarna är lika sanna i Sverige. Någonstans står det ungefär ”det spelar ingen roll hur dålig fåraherden är, fåren kommer ändå att följa honom”.

Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Jörgen Huitfeldt och Navid Modiri. Jörgen är chefredaktör på Kvartal och Navid Modiri driver podden Hur kan vi?. Båda tillför fantastiskt mycket till det svenska diskussionsklimatet anser jag själv. De pratade bland annat om rädsla och hur många klick rubriker som bygger på rädsla drar till sig jämfört med annat. Vi svenskar är experter på att leva i ”feardom”. Den svenska politiska debatten handlar mest om att vi ska vara ”bäst i världen”, snällast, eller möjligtvis mest generös, och detsamma verkar gälla mediarapporteringarna. (Detta innebär naturligtvis att andra är sämst, dummast och minst generösa.) Nu finns det mer och mer ”alternativmedia”, men det är just Kvartal som är min absoluta favorit. (Många alternativmedia är lika partiska åt något annat håll än DN, SvD, Expressen eller vad det vara må.) Kvartal publicerar artiklar skrivna av författare av olika politiska ståndpunkter, för diskussioner runt aktuella händelser med personer med olika slags åsikter och försöker vara en neutral grund för människor så de kan bilda sig en egen åsikt om vad de tycker i aktuella och historiska frågor. Hatten av! Jag uppskattar att slippa känna mig fåraktig när jag ska ta emot nyhetsrapportering.

Så vad tycker du? Tycker du att politiker ska ta ansvar för att uppfostra folket? Ska de tala om vad folket ska tycka? Ska de presentera tillrättalagda siffror för att inte ”skrämmas”? Eller tvärtom? Ska de ta beslut som är baserade på ”att vara bäst (mest) i världen” eller ska de fatta beslut som bygger på konsekvenstänkande? För mig är svaret uppenbart. Jag får väl tacka maken. Han är obekväm och tycker HELT FEL enligt många, både privat och publikt, men han tycker utefter sina egna resonemang. (Å andra sidan tycker han HELT RÄTT enligt andra.)

Själv konstaterar jag att maken lärt också mig att tänka själv, inte som någon annan. Det har gett mig mycket sorg. Jag gillade att vara ett får, att bo i min lilla fårahage och drivas av mina fåraherdar som talade om vad jag skulle göra, tycka och tänka. Idag är jag mer som en undulat som har rymt. Jag känner mig rädd och utsatt i vissa situationer där jag inte har erfarenhet nog att navigera. Min näbb börjar dock bli ganska kraftig och jag kan bita ifrån då det behövs. Så försök inte skrämma mig in i fållan. Jag ska nämligen ut och knäcka solrosfrön. Peace.