Här kommer en bok jag fick i julklapp 2019, en av de nyaste böckerna i våra hyllor. Anna Kåver gav ut Att leva ett liv, inte vinna ett krig, Om acceptans på förlaget Natur och Kultur 2004. En av mina systrar är psykologilärare, men så inläst att jag är säker på att hon skulle klara de flesta tentor på psykologutbildningen. Det var hon som gav den här till mig tillsammans med bokens parhäst Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne. (Jag har läst Kåvers bok Allians, den terapeutiska relationen i KBT i samband med min utbildning.)

Det här är den första boken i projektet som jag känner att jag inte klarar av att slutföra inom projektets ramar. I.o.f.s. har det tagit flera dagar att läsa Gutenberggalaxens nova, men det är något annat. Den här boken är skriven som självhjälpsbok i den rätta meningen. Det är alltså ingen ”sov mindre, prestera mer”-bok, inte heller en bok som lär dig få fullständig koll på allt som händer i ditt liv. Det är ingen bok som strävar efter att få dig att ”uppnå din fulla potential” eller boken som för dig ända fram till miljonärens paradis. Det är en självhjälpsbok som genom praktiska tips, exempel och övningar kan få dig som har det jobbigt på något sätt att må bättre genom ett accepterande förhållningssätt. Boken är också tänkt som fördjupningslitteratur för ”professionellt verksamma inom psykiatrin”, något som jag tänker ligger tillräckligt nära att vara samtalsterapeut.

Vad är då acceptans? Är det att lägga sig platt och låta livet springa över ens rygg? Inte alls. Här kommer den definition som Anna Kåver utgår ifrån: ”Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mål.”

Det var intressant att fundera i dessa banor, särskilt eftersom jag just hade läst ett inlägg hos min bloggvän, The power of good bye. Ett stycke i bloggtexten gick hand i hand med budskapet i Att leva ett liv, inte vinna ett krig: ”Om morgondagen vet vi inte. Ibland får saker och ting en andra chans. Men det kanske spelar mindre roll, hur det blir med det. Poängen är att kunna och våga leva i en ständigt föränderlig verklighet och följa med i flödet utan att drabbas av alltför mycket ångest. Livet ÄR förändring! Att saker förändras gör ont, men att acceptera det är också enda hållbara vägen till personlig utveckling.”

Jag hoppas att jag i framtiden kommer att kunna hjälpa mina klienter att landa i acceptans då det gäller sådant som de inte kan ändra. Jag känner själv att det är läkande på så många sätt. Mamma tyckte det var jobbigt då jag inte levde ”i framtiden” med henne (hon oroade sig ofta och försökte planera både för sig själv och andra, ända tills hon mot slutet av sitt liv faktiskt genomgick en stor förvandling och slapp många av sina livslånga rädslor). ”Det är som det är och det blir som det blir” tröstade mig, men gjorde henne upprörd. Vad då ”blir som det blir”? Jag är väl ändå ingen fatalist? Tror jag att det gör mitt liv bättre att sitta på en sten och vänta på att livet ska leda mig rätt? Och vad händer om man ger upp? Dessa frågor var berättigade, och är det. Nej, jag är ingen fatalist, men jag har lärt mig att acceptans har sin givna plats i mitt liv. Saker och ting blir ofta något annat än det jag önskat och planerat för, men det styr definitivt inte mina känslor permanent. Om så skulle ha varit hade jag kunnat behöva leva med beslut som hade gjort betydligt större skada än min accepterande hållning har gjort.

Idag tar jag paus från mina andra studier och ägnar mig på heltid åt Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Jag kommer också att snabbläsa Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv? eftersom dessa två böcker gavs ut som en enhet. Så kan det bli!