Om att släppa alla hämningar.
”Jag har fått en storasyster!” Min lilla kusin Maria gjorde sin lärare förvirrad. Hon funderade på om kanske min faster och farbror hade skilt sig och att en av dem nu hade träffat en ny partner med större barn. Så var det nu inte, utan det var bara storkusinen (jag) som hade börjat på lärarhögskolan i Växjö och hade slussats ut i vuxenlivet på ett lagom mjukt sätt genom att flytta hem till faster. Det var skönt att bo hos någon jag redan kände och jag kunde på det viset leta efter ett studentboende i lugn och ro. Faster, farbror, lillakusinen och hennes två storebröder gav verkligen guldkant till mitt liv under den där första terminen. De lärde mig allt från att spela rundpingis till att gilla Magnus Uggla och uppskatta designklassiker från Svenssons i Lammhult.
Lillkusinen var en glad tjej som gillade att sjunga i hopprepsmikrofoner och leka med kompisar. Hennes hjärtliga leende är fortfarande detsamma, men idag är hon dans-DJ och guidar medmänniskor i frigörande dans genom riktiga mikrofoner, ibland med ”silent disco”-hörlurar ute i naturen och andra gånger på ett mer traditionellt dansgolv. Hon har parallellt med lärarutbildning och jobb som lärare dansat och rört sig genom livet och utbildat sig till Body Movement Coach och 5Rhythms-lärare. Numera är dans och rörelse hennes heltidssyssla. Jag har velat dansa med Maria länge, men inte förrän förra årets näst sista dag föll allt på plats.
För någon med stor integritet och dålig kroppsuppfattning var jag rädd att timmarna på dansgolvet skulle bli utmanande. Mitt DNA säger att jag antagligen inte gillar att dansa och har svårt för koreografi, något som gör att jag åtminstone teoretiskt känner mig mer förlåtande mot mig själv efter att ha känt mig klumpig i hela livet. Det innebär bara att jag helt enkelt får kämpa lite mer med detta än en del andra, inte att jag ska låta bli att dansa över huvud taget. Jag var i alla fall minst sagt spänd. Jag visste att dansen inte skulle vara koreograferad i vanlig mening och att jag skulle ha lov att dansa med stängda ögon, så jag försökte intala mig att jag var mer förväntansfull än orolig. Vem var där för att bedöma mig? Ingen! Möjligheten till en utvecklande upplevelse krävde att jag vågade släppa taget.
Skärva herrgård har stått på plats i en fantastisk natur och miljö sedan 1700-talet och kvällen innan nyårsdansen brann det i annexet till detta makalösa byggnadsminne. Där har jag bl a varit på körhelg vid flera tillfällen. Som tur är var det dock i Solsalen i ladan nedanför herrgården som vi skulle dansa. Vi var nio kvinnor i olika åldrar (cirkus 30-70, enligt min bedömning) och olika erfarenhet av denna typ av aktiviteter som samlades efter lunch. Vädret var ruskigt och det kändes som att jag befann mig i en välregisserad skräckfilm då jag letade mig fram från parkeringen. Tack och lov hade jag fått lånat syrrans bil då bussförbindelserna hade inneburit lång väntan och en promenad som hade varit härlig vilken annan dag som helst, men inte i snålblåst och spikregn. I Solsalen var känslan varm och inbjudande, trots att själva lokalen inte var särskilt tilltalande rent estetiskt. Jag tänkte att det väl inte gjorde något med tanke på att min plan var att dansa blundande under de kommande 4,5 timmarna. Efter att ha kramat om Maria och hejat på de andra deltagarna försvann dock allt annat. Vi samlades sittandes i ring för en snabb presentation och chans att landa. Efter detta var det bara för mig att hitta ett hörn där jag kände mig mindre sårbar.
Jag ska ärligen erkänna att de första minuterna var stela och jag kände mig väldigt självupptagen. Jag kikade genom ett öga för att se vad de andra sysslade med. Vi var flera stycken som provade detta för första gången och det märktes skillnad på oss och de som var lite mer erfarna. Hur som helst stängde jag ögonen igen och försökte ”ge mig hän”. Efter detta försvann tiden lite. Den första dansen hade som mål att hjälpa oss lämna 2024 och bearbeta det som hade hänt. Det där med känslor, alltså. Jag har inte riktigt någon uppfattning om hur lång tid det dröjde tills jag faktiskt inte brydde mig alls om vad andra höll på med eller hur jag eventuellt uppfattades. Jag rörde på mig med musiken, njöt av rytmerna och att följa dem med min kropp. Jag tog ut svängarna, dansade nära, vågade röra mig över golvet med ena ögat försiktigt öppnat för att inte dansa in i någon annan. Jag fnissade för mig själv då känslan av tältmöte med Pingstkyrkan blev stark, då det stånkades och skrattades högt som att vi var på skrattyoga, då någon grät högt. Som min syster som varit med förut uttryckte sig: ”cringe, men spännande”. De fem rytmerna gör att stämningen byggs upp i något slags crescendo, genom kaos och lekfullhet, för att sedan ge möjlighet för deltagarna att samla ihop sig och avsluta mjukt. Vid ett tillfälle kände jag mig alldeles euforisk, så lätt och glad, och vid ett annat kom tårar som var helt oväntade. De rann stilla över mina kinder och jag kände verkligen hur sorg som ackumulerats under året kunde läkas under mjuka och trygga former.
Efter en kort rast med viss återhämtning var det dags att dansa in det nya året med en något kortare dans. Den här gången kände jag mig varm i kläderna och även om jag var lite tröttare än då vi startade den första dansen kom jag snabbare in i tillståndet då jag kunde släppa taget lite. Oj, vad jag dansade! Optimism, glädje, förväntan, styrka – jag gav plats för optimism och hoppfullhet. Vid ett tillfälle dansade vi alla tillsammans med en sådan gemensam glädje som jag sällan upplevt förut. Det var faktiskt underbart! Inte ”livsomvälvande” som kanske en del andra upplever den här typen av aktivitet, men befriande. Jag har redan bestämt att jag ska vara med på en silent disco-dans i naturen när tillfälle bjuds och jag har även ett annat dansmål som jag håller lite för mig själv ett tag. Dans är glädje och även om jag varken är prima ballerina eller hiphopdansare finns det en plats för mig också på dansgolvet. Lärde jag mig inte något annat av denna dag på Skärva så var detta det viktigaste jag tog med mig. Om jag rekommenderar en session med Maria? Hundra procent ja! Våga testa. Vad kan hända?