Snart kommer hon hem till mormor och morfar för att fira jul med oss. Ja, jag vet. Jag är lite tjatig om Lilla L. Hon var en efterlängtad liten krabat då hon kom, ett älskat barn med ett tryggt hem, trygga föräldrar, kärleksfullt nätverk. Jag har de senaste dagarna flera gånger blivit påmind om att detta inte är verkligheten för så många. Det går inte att ta in all ondska och allt elände som finns i världen. Jag hoppas att våra enkla gåvor till hjälp av olika slag når fram till ett barn som inte har allt det som Lilla L fått, till en familj som kämpar, till en gammal ensam människa, till någon som inte har det som behövs för att kunna ge sina barn en anständig jul. Jag vet att jag är privilegierad. Jag vet att jag har det bra. Jag vet också att jag blivit undervisad om att dela med mig av det jag har, allt från kapital till kunnande, avlastning, känslomässigt stöd och hjälp av annat slag. Just i juletid blir jag extra påmind om föräldrarnas fina insatser, många gånger i det tysta. Det är fint att det fortfarande hör av sig människor som vill tacka för sådant som de gjorde. ”God jul” – i detta enkla uttryck ligger en hel ocean av känslor, insikter, minnen och möjligheter. Ingen ska behöva sitta ensam på julafton och jag är tacksam för att det åtminstone finns julfirande för ensamma seniorer här i vår hemstad. En vacker dag ska jag se hur jag kan engagera mig mer i något liknande, men nu satsar jag på att ge lilla och stora familjen allt jag har den närmaste veckan.