Vad kan jag säga mer än att det känns som att jag för tillfället bor i en bubbla där allt handlar om jord, vatten, plantor, sol, fröer, drömmar och funderingar. När det regnade igår förmiddag, trots att det inte skulle ha gjort det, blev jag jätteglad för allt det nysåddas skull och drog till Blomsterlandet. Det beslutet hade även alla andra planttanter och plantgubbar i Karlskrona kommun tagit. Vi irrade fram bland ettåringar och perenner, bärbuskar och rosor, gödningsprodukter och hederligt gammalt jutesnöre (som just igår kostade 80 kronor för två stycken, bra pris för denna i trädgården mycket användbara produkt). Vi har fått jordgubbsplantor från vänner vid flera tillfällen, men någonstans på vägen har de drabbats av någon sjukdom som följt med och blivit värre för varje år trots nedklippning. Den ligger väl i jorden. Jag tog därför efter konsultation med Google det exekutiva beslutet att helt enkelt köpa ett gäng nya plantor och sätta dem i en låda med nyblandad superjord, inspirerad av hügelbäddar. Vi får väl se om det hjälper. Den här gången vet jag åtminstone vad sorterna heter. Jag köpte några plantor Tristan och några Loran. Båda är remonterande och ska ge gubbar hela vägen fram till hösten om allt blir som det ska. Lilla barnbarnet måste ju få plocka jordgubbar då hon kommer och hälsar på mormor och morfar!

Brorsan kom förbi när jag sprang omkring som en yr höna och försökte hinna med så mycket som jag bara kunde. Han klippte det sista gräset med åkgräsklipparen i ett nafs. Maken har klippt resten och samlat gräsklipp till alla möjliga projekt. Jag gillar täckodlandet och näringen gräsklippet ger, men det funkar också bra för allmän jordförbättring. Finemang och gratis, om man bortser från det tidsödande i att tömma uppsamlaren. Våra grannar här uppe vid ladan har varit sommargäster fram till nu. Efter pension flyttar de ner från Göteborg för att bo här på heltid, så jag tänkte försöka göra perennrabatten extra fin från deras sida genom att sätta luktärter längs stenmuren. Det sitter ett hönsstängsel monterat uppepå, det blir jättefint för luktisarna att slingra sig upp där med hjälp av jutesnöre. I vanlig ordning ska jag också sätta en luktärtsrabatt nere i trädgårdslandet. De andra grannarna får förhoppningsvis solrosor att titta på. Vi får väl se om jag eller sniglarna vinner kampen. Förra året kunde både de och vi sätta in stora vinster. De blev mätta, men jag hade satt så många plantor att vi fick tillräckligt med ögonfröjd ändå. Jaja, idag blir det vilodag och mina stackars uttänjda lårmuskler får chans att återhämta sig. Min fysioterapeut till svåger sitter alltid på min axel (bildligt talat) då jag håller på och joxar och jag är tacksam för den trädgårdspall jag fick av hans fru, blomstersyrran. (Hahaha, kul att jag länkar till en sida som heter ”SeniorLife”!)

Ps: Jag hör vad som händer omkring mig, både på riksnivå och i världen. Jag är inte blind, inte döv och varken dum eller naiv. Jag blir bara så svart då jag ser hur konflikter hanteras av vuxna människor som kan anses vara både klipska och kunniga. Min ständiga fråga är om människor inte bara kan bete sig? Det verkar dessvärre inte så. Därmed fortsätter jag att gräva där jag står, bokstavligt. Jag försöker hålla dyngspridningen bara till trädgården och hoppas kunna få med mig en individ i taget att agera på ett sätt som gör världen lite bättre. Börja i familjen! Igår lyssnade jag på Moa Herngrens nya roman, Syskonfejden. Jag blev så berörd, på flera plan. Bok att läsa eller lyssna på för alla som kommer från en familj och/eller har en själv. Påminnelsen om att det är nyttigt att försöka sätta sig in i en annans liv då och då är på sin plats. Allt är inte alltid som det synes vara och bara för att man kommer från samma föräldrar betyder inte det att man blir likadan. Varje individ har sin egen genetiska komposition som leder till allt från personlighet till hur man tar sig an livet och hur andra behandlar en. Och som jag sa till någon igår: om andra har känslor och åsikter om någon annan person och lägger dem i din famn betyder inte det att du behöver ta ansvar för dem. Bara säg ”har du tankar om det så prata med personen ifråga, inte med mig”. Att skämmas å deras vägnar är ju känslomässig helt bortkastat! Tänk stackars mormor som verkade basera sitt liv på ”vad andra skulle säga”. Vilken massa ödslad tid och energi… Tack och hej från mej.