För mig som har haft så svårt att komma i julstämning var det skönt att gå på julfest som var så amerikansk och överdådig och fantastisk på många sätt och vis. Bandet var helt fantastiskt! Ett gäng lite ålderstigna män och en kvinna som spelade och sjöng gamla godingar. Respekt. Jag ville inte att de skulle sluta, men blev övertalad att gå ifrån spelningen för att inte missa chokladrummet. Två kvinnor har i fyra veckor förberett chokladpraliner till just denna julfest. Alla vuxna fick varsin tallrik att fylla med praliner tills man skämdes. Vissa skämdes inte alls och gick därifrån med ett berg choklad, men jag fixade inte det. Tio fantastiska godbitar, det fick räcka för mig. Barnen blev underhållna av en ballongkonstnär och dockteater som spelade skruvade versioner på gamla klassiker. Vem har träffat på en elak Rödluvan förut. Jag var förresten utklädd till Rödluvan i vampyrversion en Halloween för en massa år sedan kom jag just på… Hu, så läskigt snygg jag var med blod i mungipan och en riktigt hårtäckt varg vid min sida. Hahahaha!

Jag är ingen chokladmänniska, men dessa praliner var faktiskt lite speciella. Jag höll mig till den mörka chokladen då jag har svårt för det riktigt söta nu för tiden. Mint och mörk choklad. Mums. Eller något som kallades peanut brittle. Oj, vad gott! Fast det ska i sanning sägas att just den där jordnötspralinen var täckt av ljus choklad och sötare än vad jag brukar gilla. Tydligen är det tradition för dessa två kvinnor att förbereda julfestens chokladrum och då jag talade med den ena av dem berättade hon att det blivit till en sport att hitta nya smaker och att förfina de som redan provats på.

Jag har lovat mig själv att vara snällare och inte märka ord, så då låter jag bli det. Visst var dörren rätt fint inslagen ändå?

Bandet i sin tjusiga julkostym.

Idag har sonen och maken satt in julgranen i audiensrummet. Jag har väl aldrig sett en sådan gran inomhus förut. När vi fått i en ljusslinga och våra stackars IKEA-bollar ska jag visa dig hur det blev. Det är inte den vackraste gran vi har haft någon gång, men den är definitivt den mest imponerande! Bäst tycker jag om kottarna som hänger kvar uppe i toppen. Dags att adressera julkort. So long.