Det finns något charmigt med alla Sturkös årstider. Ljuset är alltid inblandat i charmen, oavsett om vi befinner oss i oktober, april eller juli. Jag vaknar vid den här tiden på året somliga dagar i ett solbadande sovrum och känner då aldrig för att ligga kvar och dra mig. Eventuellt öppnas fönstret för att släppa in frisk luft och fågelkvitter en stund, men annars skuttar jag oftast ut till badrummet. Vattenkokaren sätts igång, sedan är det dags för en trädgårdsrunda för att se vad som hunnit hända under natten (hahaha) och så sätter jag mig uppe i arbetsrummet vid öppet fönster. Ett underbart sätt att börja morgonen! Kvällsljuset är inte dumt det heller. Så här såg det ut igår kväll då jag tog min lilla ”gående tacksamhetsmeditation” (aka trädgårdsrunda) efter att jag och maken jobbat på ordentligt. Prinsessan Marie gör sig beredd på en spektakulär blomning i år, det är jag säker på. Även klematisen som syrran köpte på EKO-hallen förra året har tagit sig mycket bra, så jag hoppas på en ljuvlig kombination just här i rosportalen. Ah! Borta vid ladans vägg ser det skräpigt ut, men där ska tomaterna få en uppgradering i år. Det tror jag blir jättebra.

Lördagen ägnades åt trädgårdsdag både hemma och i kyrkan, så det blev mycket frisk luft. När vi kom hem på eftermiddagen tog jag det sista vid den här gamla häcken och hörde då grannen jobba vid sin bod. När jag vände mig dit för att heja kändes det som att någon hade rakat av sig ett jättestort skägg som aldrig visat personens ansiktsdrag. Jag såg direkt att något var väldigt annorlunda, men inte direkt vad som hänt. Det var grannens mamma som kommit förbi med motorsåg och rensat upp på ”hennes sida” bakom stenmuren där jag jobbade så hårt förra året! Där har vuxit en massa sly och småträd, men nu hade det blivit så här fint. Granntävlingar får mig att rysa, så känns det inte alls som vi har det här. Däremot tycker jag alltid det är trevligt att hålla det fint inte bara för sin egen skull, utan också för alla som ser ens trädgård från andra hållet.

Den gammelrosa färgen på den föränderliga julrosen fortsätter att göra mig glad. Nu är den inne på sluttampen. De första blommorna har bleknat nästan till vitt och efter det är blomningen över. Jag har sällan njutit så mycket av en julros som jag har den senaste månaden! Inte bara av den, utan också av min syrras inhyrda chokladbruna och dubbla variant. Det blir kanske fler julrosor här? Vi får se.

Finns det något vackrare och mer dynamiskt trädgårdsmönster än fritillarians? Här gick det så klart inte att klippa gräset igår.

Jag satte kungsängsliljalökar runt äppelträdet för några höstar sedan på vinst och förlust. Detta är en växt som kan sprida sig rejält om den trivs och det verkar faktiskt som att det kan bli så här. Tänk att ha ett eget litet ”hav” av dessa skönheter. Maken som är från ”E4 mellan Uppsala och Upplands Väsby” (han växte mestadels upp i Upplands Väsby och Knivsta) tycker att det är lite extra roligt då kungsängsliljan är Upplands landskapsblomma.

Pelargontrappan gör sig redo för sina sommargäster, men än har vi vår här. De små lila penséerna har tagit god tid på sig, men nu blommar de som om det inte fanns en morgondag. Så fint det är med gult och lila ihop! Att jag tycker så måste vara ett tecken på att jag håller på att bli gammal…

Maken biade och tog hand om sina ljuvliga husdjur. I år har han och syrran tre samhällen att bygga vidare på och de hoppas kunna dela åtminstone två av dem. Den första honungen är faktiskt något av det godaste jag vet. (I en av kuporna hade det byggts lite galet, så maken plockade med sig kakan som byggt ihop två ramar som vi kunde suga i oss. Snacka om lördagsgodis av det bättre slaget.)