Saxat från en replik av Frida Ramstedt tillhörande ett inlägg i hennes egen blogg:

”Jag är inte mitt hem. Jag är jag.

Min personlighet sitter inte i vilka saker jag äger eller visar upp.

Mer färg är inte = modigare.
Mer prylar är inte = mer personligt.
Att brösta sig med unika ägodelar är inte = mer självsäkert.

Hur tänker du kring det?”

Med tanke på att just Fridas bok var den sista jag läste i mitt En bok om dagen-projekt tyckte jag att det passade bra att landa lite i detta citat.

Min faster ringde, så jag tog upp citatet med henne eftersom hon ju faktiskt var min första inredningsinspiratör. Det var också hon som en gång sa till mig: ”Du ÄR inte lärare. Du JOBBAR SOM lärare. Du ÄR Monica.” Det passade därför riktigt bra att bolla dessa idéer med just henne. Vi landade båda i att vi i princip håller med Frida. Däremot tycker vi båda att ett hem känns mer inbjudande om det på något sätt går att se spår av personen som bor där.

Jag håller med om att personligheten verkligen inte handlar om vad man väljer att visa upp. Personligheten handlar om vem man är, hur man för sig, hur man förhåller sig till sina medmänniskor och livet i stort. Personligheten handlar om hur man hanterar motgångar, hur man möter sina känslor och hur man tänker. Personligheten beror på arv och miljö. Ett hem kan dock vara en markör på allt detta. Frida svarade på en kommentar som talade om ”Ängsligheten att om man gör som på bloggar och i tidningar så blir det ”rätt”. Ängsliga skapandet av en identitet genom sina ”rätta” möbler. Bloggare som kopierar varandra.” Det kanske känns så opersonligt just för att det man ser bara är tvådimensionellt. En inredningsbild är ofta lite stylad, vare sig den är tagen av ett proffs eller en inredningsintresserad Svensson. Vi ser en kuliss, skalet till det som utgör den fysiska ramen till de liv som uppehåller sig i detta hem. Det som visar vem som bor där på riktigt är ofta bortstädat. Barnens slöjdhantverk, kattens lektorn, högarna med tvätt som ska vikas i ett hem med små barn eller tonåringarnas smutskläder på golvet i sovrummet… Å andra sidan finns det andra hem som på många olika sätt speglar personerna som bor där. Kanske skulle man då kalla dem person-speglande?

Frida lyfte i själva inlägget att inredningsvärlden behöver visa mer mångfald=fler icke-vita personer. Min fråga var kanske om det är mångfald när någon som har en mörkare nyans på huden gör likadana hus, möbler och prylar som alla andra. (Jag upplever att inredningsvärlden är väldigt likriktad, eller snarare har väldigt snäva gränser.) Jag vet så klart inte. Det skulle vara spännande att höra från någon som det rör på riktigt. Det finns många icke-vita representanter i matbloggar och skönhetsbloggar, så varför inte i inredningsbloggar? Själv tror jag att det handlar om att svenskar gillar exotisk mat och att det finns många unga invandrartjejer som är skönhetsintresserade och verkligen duktiga på det. Tänkte att Frida i kraft av den pondus hon numera har i inredningsvärlden skulle kunna göra studiebesök på utbildningar som snurrar runt inredning, design och arkitektur, eller göra ett upprop för att hitta inredningsbloggar drivna av icke-vita personer. Vi får se vad som händer!