Jag är tillräckligt sjuk för att känna att det är viktigt att jag tar det lugnt och tillräckligt frisk för att få spunk av att bara sitta och dega. Efter kakelugnens uppfräschning i vardagsrummet var det nu dags att ta hand om sovrummets pärla. Återigen använde jag mig av två metoder. Jag började med pastan av salt och ättika och finlirade lite med putsmedlet Bistro. Doften till trots: ättika och salt-pasta är oslagbar då det gäller puts av mässing!
Före- och efterbilder tycker jag själv är roliga då det gäller all förändring. Jag tycker det är roligt att se på bilder före och efter någon har blivit kändis (”gissa ingreppen”), renoveringsjämförelser är fantastiskt spännande och samma gäller egentligen vilka projekt som helst. Det är så lätt att glömma, så fotografier blir påminnelser och nedslag som också tillhör den bild vi ser idag. Eftersom mitt andra projekt för gårdagen var att gå igenom de 19 000+ bilderna i kameran för att sortera in alla som har med husomvandlingen att göra i ett eget album dök det upp ett och annat i situationen användbart foto.
Före (här var det egentligen uppbyggnaden av garderoben i sovrummet som dokumenterades, men det är lätt att se mässingens skick på kakelugnen):
Efter (olika metallfärg på de olika luckorna, de stora luckorna liknar mer koppar än mässing, hm):
Dagar kommer och går, mänskliga svagheter består. Paolo Roberto, inspiratör på så många vis, har trampat i koskiten. Han blev fast då han köpte sex av en eskort häromdagen. Det kostade 1500 kronor för 30 minuter, men jag tror att han tycker att priset var fett o-värt. I media har detta nu stötts och blötts så mycket att till också med Corona fick sig en liten paus. Jag konstaterar återigen att vi människor är så förutsägbara. Samma personer som hävdar att ”fängelse är helt fel väg att gå” ropar nu högt på Facebook att Paolo är våldtäktsman, att alla män ska rannsaka sig själva i frågan och att det är viktigt att herr Roberto får ett riktigt kännbart fängelsestraff. För sådana är vi människor. Vi radar upp kognitiva dissonanser i långa radband och är rätt duktiga på att skriva om allt som händer så det passar i just vår förklaringsmodell. Jag längtar efter att läsa Jonathan Haidt igen, men inser att den inte kommer med i mitt bokläsarprojekt ens om jag fuskar eftersom jag har lånat ut den.
Nej, nu hamnar vi någon helt annanstans. Eller? Dagens bok är så långt från The Righteous Mind som tänkas kan. Det här var ännu en oläst bok, möjligtvis bläddrad i. Varken jag eller maken känner igen den, så kanske har något av barnen fått den i present någon gång? Vem är Björn och vem är Benny gavs ut 2004 av det spännande paret Fredrik Lindström och Hasse Pihl. Jag lade mig och läste detta mästerverk igår morse och kan konstatera att jag togs på sängen av den dåliga humorn då jag inte alls visste vad jag hade att vänta. (Haha, kunde inte låta bli.) Jag frustade av skratt i vissa partier och var tvungen att läsa om schackets historia för sonen då han ringde hem. Intelligent humor är befriande! Författarna har använt påhittade förklaringsmodeller på frågeställningar som ”Vem är Björn och vem är Benny?” och ”Varför brukar uppföljare bli misslyckade?” och de gör det emellanåt riktigt bra. Något som jag reagerade på var att denna bok säkert inte hade fått bli utgiven utan refuseringar idag. Jag tror inte att den hade klarat den allmänna ”pekåfieringen” och det har hänt mycket på det planet under de senaste sexton åren.
Kanske har du också funderat på vad som egentligen ingår i orden åsiktsfrihet och tryckfrihet. Styr ordet och du är på väg mot en diktatur. Censur och inskränkt yttrandefrihet går hand i hand. Trots det ropar några av de som anser sig vara öppnast och generösast med acceptans högt när det gäller vilka ord man får eller inte får säga, vad man får skämta om och inte, vad som är rätt åsikt och vad som är FEL. Det här är en diskussion som får mitt skratt att fastna lite i halsen. Tanken väcks. Är det rätt att censurera böcker som skrevs då, men som är politiskt inkorrekta idag? Är det inte viktigt att vi förstår vår historia och istället har en diskussion om varför något som känns jobbigt idag var helt normalt för femtio år sedan? Eller sexton. Jag tar tanken med mig och konstaterar att detta bokprojekt banne mig är den bästa idé jag fått på den här sidan sekelskiftet.
