Tycker du liksom min syster att det bästa som finns i världen är att drömma sig bort till olika resmål, planera resor och hoppa på ett flygplan för att ta sig till andra sidan jorden, ja, då tycker jag att du ska kolla in hennes nya blogg Resfredag. Jag hoppas att A inom en snar framtid får jobba med resor på heltid. Det skulle nämligen passa henne alldeles utmärkt.
Vi försöker äta mjöl- och sockerfritt så gott det går. En av de bästa hemsidor jag har hittat då det gäller inspiration för matlagning är Elana’s Pantry. I går hittade jag ett recept på ”scones” som jag tyckte lät gott. Det fick tummen upp av hela familjen! Jag gjorde vissa justeringar och skriver ner min version till dig, men här hittar du originalet.
Elanas müsliscones, nästan
knappt 5 dl mandelmjöl
1/2 tsk salt
1/2 tsk bikarbonat
1,2 dl finhackade, torkade aprikoser
0,6 dl solrosfrö
0,6 dl pumpafrö
0,6 dl cashewnötter, grovhackade
1 stort ägg
2 msk honung
drygt 1 msk smält smör
Blanda mandelmjöl, salt och bikarbonat i en bunke. Rör i frukt, fröer och nötter. Vispa ihop ägg, honung och smör i en annan bunke. Blanda i äggröran i mjölblandningen och tryck ihop degen med handen. Forma en 16×16 cm kaka på en bakplåtspappersklädd plåt och skär i 16 rutor. Grädda i 175°C i 10-12 minuter (vår ugn krävde den lite längre tiden). Ät varma med lite smör.
Före:
Efter:
För några veckor sedan såg jag hur otroligt slitna yngsta dotterns toppar var. När jag bad om att få klippa bort det värsta blev den unga damen inte särskilt glad. Målet att få ner håret ända ner till baken för att kunna sitta på det har blivit mindre viktigt, men fortfarande gillar hon sitt långa hår och att kunna (få andra att) sätta upp fina frisyrer. Idag insåg S också att något behövde göras och en dryg decimeter tunna testar fick möta sitt öde i soptunnan.
Dessvärre fastnade jag med kamerans nackband i ett av våra jättedumma kökshandtag när jag skulle fota de här bilderna och kameran åkte rätt ner i klinkersgolvet. Surt… UV-filtret slogs snett och filtrets glas gick i tjugo bitar, men lyckligtvis verkar det som att själva kameran har klarat sig bra. Jag säger som min nya favorit Karlsson på Taket: Det är en världslig sak! Jag blir nästan förvånad över mig själv numera då det händer irriterande grejer. Jag blir inte sur om någon tappar en påse full av mjöl över hela köket, ett utspillt glas mjölk är mest roligt och när jag själv misslyckas med något som tagit lång tid kan jag släppa det på en gång. Jag vet inte om det är mognad eller bara alldeles för många upplevelser av liknande slag som har fått mig att ändra mitt sätt att reagera, men jag är väldigt nöjd med förändringen.
För övrigt har musiken tystnat alldeles. Min lärarhjälp behövs ofta och jag måste ha hörlurar på mig för att inte störa eleverna, så då blir det inte av alls. Trist. Jag älskar att lyssna, både texter och melodislingor gör mig glad! Har du något extra bra tips som du hittat på sistone? Jag vet att jag har tipsat om Andreas Landegren förut, men om du har missat honom finns hans vackra Butterflies här.
Under låg-och mellanstadiet ägnade jag och många med mig otaliga timmar att släpa skidor fram och tillbaka till skolan. Tja, mest var det kanske Anton, Lillen och Janne, våra skolbusschaufförer, som släpade. Jag förstår att de tyckte att det var jobbigt när skidor och stavar inte var ordentligt hopknutna… Vi fick åka i Lilla Piggelinspåret och åtminstone jag tog för givet att den där rundan skulle vara spårad och klar så fort det hade snöat tillräckligt. Jag vill inte påstå att jag uppskattade det där rundorna på längdskidor. Jag lärde mig aldrig hantera nedförsbackarna och blev superstressad varje gång någon snabbare åkare ropade ”Ur spår!” bakom mig och jag skulle krångla mig ut vid sidan om. En gång på mellanstadiet råkade jag och min klasskompis slå in på ett milaspår då vi hade friluftsdag. De andra hade redan ätit färdigt sina grillade korvar då jag och den andra tjejen rödmosiga i ansiktet äntligen kom fram. Vi fick en rejäl utskällning eftersom man precis tänkt skicka ut folk att söka efter oss…
Trots mina upplevelser i unga år har jag fortfarande rosenlulliga tankar runt vintersport. Idag var det dags för mig, döttrarna och ett gäng andra ledare och ungdomar att åka längdskidor (inte mitt val) eller testa snowshoeing i Aspen Grove, precis förbi Sundance där man kan åka i ”världens bästa snö”. Stället ligger 20 minuter från oss. Lyxigt! Äldsta dottern tog med sig kameran och slog följe med sin kompis som skadat sitt knä så illa att hon inte kan göra annat än gå. Yngsta dottern åkte längdskidor och hatade det. Hon gillar för övrigt inte slalom heller. Gissar att hon inte fått åka tillräckligt (eller så brås hon bara på mig). Själv testade jag snöskorna. Det var häftigt! Vi tog oss runt i backarna (tunn luft och branta backar – snacka om flås) och fick ett par härliga timmar. Vädret var perfekt. Lite lätt snöflax och en sol som strålade in mellan de tunga snömolnen kombinerat med makalös utsikt. Synd att telefonkameran inte klarade av kylan och dottern hade min kamera… Du får nöja dig med några av sagda dotterns upplevelser genom kameraobjektivet. (Hon tog massor av härliga bilder på sina kompisar, men jag kan inte lägga upp dem här utan deras godkännande.) Nu ska vi åka en sväng på Fire and Ice vid ett av köpcentrumen i närheten. Isskulpturer, eldslukare och raketer. Det låter väl skoj?
