Nostalgi och vintersport.
Under låg-och mellanstadiet ägnade jag och många med mig otaliga timmar att släpa skidor fram och tillbaka till skolan. Tja, mest var det kanske Anton, Lillen och Janne, våra skolbusschaufförer, som släpade. Jag förstår att de tyckte att det var jobbigt när skidor och stavar inte var ordentligt hopknutna… Vi fick åka i Lilla Piggelinspåret och åtminstone jag tog för givet att den där rundan skulle vara spårad och klar så fort det hade snöat tillräckligt. Jag vill inte påstå att jag uppskattade det där rundorna på längdskidor. Jag lärde mig aldrig hantera nedförsbackarna och blev superstressad varje gång någon snabbare åkare ropade ”Ur spår!” bakom mig och jag skulle krångla mig ut vid sidan om. En gång på mellanstadiet råkade jag och min klasskompis slå in på ett milaspår då vi hade friluftsdag. De andra hade redan ätit färdigt sina grillade korvar då jag och den andra tjejen rödmosiga i ansiktet äntligen kom fram. Vi fick en rejäl utskällning eftersom man precis tänkt skicka ut folk att söka efter oss…
Trots mina upplevelser i unga år har jag fortfarande rosenlulliga tankar runt vintersport. Idag var det dags för mig, döttrarna och ett gäng andra ledare och ungdomar att åka längdskidor (inte mitt val) eller testa snowshoeing i Aspen Grove, precis förbi Sundance där man kan åka i ”världens bästa snö”. Stället ligger 20 minuter från oss. Lyxigt! Äldsta dottern tog med sig kameran och slog följe med sin kompis som skadat sitt knä så illa att hon inte kan göra annat än gå. Yngsta dottern åkte längdskidor och hatade det. Hon gillar för övrigt inte slalom heller. Gissar att hon inte fått åka tillräckligt (eller så brås hon bara på mig). Själv testade jag snöskorna. Det var häftigt! Vi tog oss runt i backarna (tunn luft och branta backar – snacka om flås) och fick ett par härliga timmar. Vädret var perfekt. Lite lätt snöflax och en sol som strålade in mellan de tunga snömolnen kombinerat med makalös utsikt. Synd att telefonkameran inte klarade av kylan och dottern hade min kamera… Du får nöja dig med några av sagda dotterns upplevelser genom kameraobjektivet. (Hon tog massor av härliga bilder på sina kompisar, men jag kan inte lägga upp dem här utan deras godkännande.) Nu ska vi åka en sväng på Fire and Ice vid ett av köpcentrumen i närheten. Isskulpturer, eldslukare och raketer. Det låter väl skoj?
oj, det var värst! jag har inte så mycket snöminnen att vara nostalgisk över faktiskt. vi fick nya skidor varje år och anmälde oss till slalomlektioner men det blev aldrig tillräckligt med snö och mina föräldrar har alltid vägrat att åka någonstans där det inte är minst 27 grader varmt så det blev inte mycket bevänt med det. fast… att tolka (alltså som i att åka skidor bakom häst)… det du! det är roligt! det brukade vi göra ute på skärgårdsön om vintrarna när det gick. full fart framåt bakom världens goaste fjording, över åkrar och utmed landsvägar. det vore kanske något för dottern? numera så gillar jag längdskidor massor. slalom och jag gick ju sådär. det var kul och förbaskat otäckt på en och samma gång (blir lätt så när man har höjdskräck).
i alla fall ser det fantatsikt ut och avd spännande det låter med snöskor 🙂 !
kram,
Jag blev hemskt sugen på att testa det där med att tolka efter en fjording! Vilket minne. Jag är säker på att Sara skulle älska att göra det!! Tack för tipset. En vacker dag… Kram.