09 okt

Två musikaliska upplevelser.

Det här, min vän, tycker jag mycket om. Det är inte bara för att jag verkligen gillar den smetkletiga filmen Love Actually väldigt, väldigt mycket och låten har en viktig del i den. Det är också för att jag gillar låten i sitt original, för att videon är alldeles fantastisk och för att det är så många härliga och inspirerande musiker med i detta projekt. Gareth Malone till exempel! Kommer du ihåg hans spännande projekt att få unga killar i trubbel att sjunga körsång?

Från körhanterande i världsklass till konsert med high school-kör. I kväll var det dags för den första konserten med Timpviews nya körlärare. Han har säkert potential, men jag saknar lite karisma och gissar att det fortfarande skaver lite mellan dirigent och kördeltagare medan han och ungdomarna ska komma på hur de bäst kan arbeta tillsammans. Äldsta dotterns kör tycker jag var bäst, men det var nog mest för att jag hade förväntat mig lika tät sång av Madrigalkören som förra året. Så blev det nu inte. Den stora blandade kören på ca 150 elever var däremot alldeles fantastisk, men de hade dessvärre fått några solister som sjöng i en annan tonart. Nåja. Min vana trogen kunde jag inte låta bli att fälla några tårar och i kväll blev det till Marta Keens Homeward Bound. Jag hittar ingen bra inspelning, men här sjunger Fraser Walters en lite långsam version som åtminstone ger dig melodin och känslan. En gång ska väl jag också återvända hem…

Så här fin var den körsjungande dottern i kväll:

8_6

8_10

Och så här vackra var bergen och himlen i all sin höstskrud:

8_8

8_9

8_4

(Månförmörkelsen i morse var alldeles otrolig, men jag tog inget kort på den. Du i Sverige kunde inte se, va?)

09 okt

Kapitalist?

Alltså, jag gillar inte prylar och grejer. Om jag ”shoppar” gör jag det för att det är något jag behöver. Vår ena dotter är däremot väldigt glad i att införskaffa diverse olika ”nödvändiga” kläder och prylar och hon är mycket duktig på att uppmuntra och avleda då någon behöver smakråd. (Jag lyssnar oftast, men inte ibland. Tur det, för annars hade jag inte haft min nyaste favorittröja från Deseret Industries att gosa in mig i.)

Idag var sagda dotter och jag inne en snabb runda på TJ Maxx för att se om de hade några fina kuddar att lägga i vår nytvättade soffa, men det hade de inte. De hade däremot en grön skinnjacka och där och då väcktes ett habegär som jag dessvärre inte kunde stoppa. Att ha en dotter som säger:  ”Det är din färg, vad mjuk den är, du passar jättebra i den…” hjälper inte direkt om man vill dra i handbromsen, så jag gick ut ifrån affären 350 kr fattigare.  Ja, eller en inte helt nödvändig jacka rikare. Den blir finfin att ha när man nu kan tänkas behöva en grön och jättemjuk skinnjacka.

Jag kände mig så glad och uppfylld av shoppinghormoner (jodå, endorfiner har bevisats utsöndras då man shoppar) ända tills jag kom hem.

Sonen som just nu läser ”financial literacy”:
”Den var väl fin, men behövde du den?”
Jag:
”Nej, men den var ju så fin och priset var rätt och…”
Sonen:
”Ja, men behövde du den”

Jag bestämde då att jag nog behövde den, för jag tänker i alla fall inte lämna den tillbaka. Ha! Det hade jag inte riktigt trott om mig själv. Klart, slut.

8_1