Alltså, jag gillar inte prylar och grejer. Om jag ”shoppar” gör jag det för att det är något jag behöver. Vår ena dotter är däremot väldigt glad i att införskaffa diverse olika ”nödvändiga” kläder och prylar och hon är mycket duktig på att uppmuntra och avleda då någon behöver smakråd. (Jag lyssnar oftast, men inte ibland. Tur det, för annars hade jag inte haft min nyaste favorittröja från Deseret Industries att gosa in mig i.)

Idag var sagda dotter och jag inne en snabb runda på TJ Maxx för att se om de hade några fina kuddar att lägga i vår nytvättade soffa, men det hade de inte. De hade däremot en grön skinnjacka och där och då väcktes ett habegär som jag dessvärre inte kunde stoppa. Att ha en dotter som säger:  ”Det är din färg, vad mjuk den är, du passar jättebra i den…” hjälper inte direkt om man vill dra i handbromsen, så jag gick ut ifrån affären 350 kr fattigare.  Ja, eller en inte helt nödvändig jacka rikare. Den blir finfin att ha när man nu kan tänkas behöva en grön och jättemjuk skinnjacka.

Jag kände mig så glad och uppfylld av shoppinghormoner (jodå, endorfiner har bevisats utsöndras då man shoppar) ända tills jag kom hem.

Sonen som just nu läser ”financial literacy”:
”Den var väl fin, men behövde du den?”
Jag:
”Nej, men den var ju så fin och priset var rätt och…”
Sonen:
”Ja, men behövde du den”

Jag bestämde då att jag nog behövde den, för jag tänker i alla fall inte lämna den tillbaka. Ha! Det hade jag inte riktigt trott om mig själv. Klart, slut.