03 apr

Nostalgi med fel.

På väg hem från makens mormor lyssnade jag på Lotta Bromés Efter tre (för övrigt ett riktigt trevligt program som jag dessvärre inte kommer ihåg att lyssna på speciellt ofta). Först hann jag med att lyssna på en intervju med en ny favoritgrupp, systrarna Klara och Johanna som utgör First Aid Kit. Vilka tjejer! De är bara runt 20 år gamla, men har jobbat med musik på heltid i flera år och har redan hunnit med att turnera jorden runt. Nu är de på väg till Canada och USA en sväng. Har ni nu råkat missa dem så rekommenderar jag er att lyssna på exempelvis Blue, en av låtarna som kanske inte spelats så mycket på radio än.

När jag svängde av E4:an började Lotta spela en låt som kändes kusligt bekant, men det var något som störde mig väldigt. Det var nämligen Uno Svenningsson som sjöng och jag kunde äta upp min högra hand på att det var fel artist till den här låten. Bitte, min musiklärare i sjuan, var bra på att sitta framme vid katedern och se snygg ut (tyckte han själv och en handfull klasskompisar), spela Hansson de Wolfe United (vilket han gjorde VARJE gång, jag kan fortfarande se LP-fodralet framför mig) och emellanåt plinka på sin gitarr medan vi sådär lite halvhjärtat sjöng Trettifyran och andra kampsånger. På trottoaren utanför vårt hus kom en ung tjej gående precis då jag skulle köra upp till vårt hus, en kopia av vackraste Vanessa, och åttiotalet slog till med verkligt full kraft. Jag hamnade helt enkelt 25 år bakåt i tiden och sörjde mitt eget, dåliga tonårssjälvförtroende och all tid jag ödslade på att jämföra mig med alla dessa människor som jag tyckte var så mycket bättre än jag själv. Jag sörjde också Vanessa som jag vet gick bort för några år sedan och jag sörjde att hennes barn får fortsätta växa upp utan sin mamma. Så varsågod Vanessa, här är ditt soundtrack. Hoppas att du också är lycklig i din himmel!

Ps: Uno har gjort en ganska ny cover på Hansson de Wolfe Uniteds Var kommer barnen in. Som sagt. Mina musikkunskaper förvånar emellanåt mig själv. Eller som min väninnas otrooooligt smarte man ekonomidoktoranden på UPenn sa till min make (som ”bara” var MBA-student, sådana som doktoranderna såg ner på) då maken hjälpte honom lösa ett problem som höll på att göra honom sjuk – I had no knowledge your knowledge was so deep…