Jag mår inte bra av vete och saknar för det mesta varken bröd eller pasta. Däremot kan jag bli oerhört sugen på mannagrynsgröt, comfort food no. 1 då jag och mina syskon växte upp. Vår mamma gjorde världens godaste gröt med smör, röd mjölk och lite socker, så den var inte något vi fick varje dag.
När min syster häromdagen tipsade om sidan @ekotipset på Instagram gick jag in trots min Insta-blockad (när jag tog bort appen från telefonen och slutade hänga där ”vann” jag mängder av tid och slapp ett jobbigt beroende). Jag kan konstatera att just denna sida innehöll mängder av användbart och intressant material. Lite för mycket eko-skrämsel för min smak, dock. Jag gillar inte när man bygger på människors hälsoångest.
Mycket visste jag redan om, men det var roligt med en visuell inspirationsboost! Hade det varit en bok hade jag markerat massor av sidor. Ett tips som jag aldrig hade hört (syrran som är Insta-junkie sa att det finns överallt där) var att rosta havregryn för att sedan mixa dem. Detta ger ett havremjöl som kan ersätta mannagryn för att göra en godare gröt. Skulle det verkligen funka? Jo då, det visade sig vara ett riktigt toppentips!
Havregryn rostas i 200°C i tio minuter, rör om då och då. Låt grynen svalna och mixa dem sedan till havremjöl.
”Mannahavregröt”
0,5 msk smör 0,75 dl havremjöl 2,5 dl röd mjölk en nypa salt
Smält smöret. Vispa i de andra ingredienserna och koka upp under omrörning. Fortsätt röra på låg temperatur i några minuter. Tillsätt lite socker efter smak. Ät gärna med mjölk och bär.
Min farmor var en hejare på att handarbeta och baka schackrutor och det luktade alltid gott och spännande av kaffe, vedeldad spis och god mat då vi kom hem till henne i Klackamåla. Jag träffade henne ganska ofta, men det känns som att jag inte fick möjlighet att sitta ner och prata med henne ordentligt förrän jag kom upp i vuxen ålder. Kanske var det för att mina härliga kusiner var mycket roligare att hänga med, kanske var det för att hon hade fullt upp med annat, jag vet inte riktigt. Vänner berättar om mor- och farföräldrar som satt in tusentals kronor till deras fonder, men min farmor gav kanske en femma i handen om man hade fyllt år. Det var alltid lika uppskattat och jag kan inte komma ihåg att jag någonsin tänkte att det var lite pengar.
När min mamma skulle berätta om farmor Nanna var det ordet ”förnöjsamhet” hon helst använde sig av. Trots det hårda liv som låg bakom farmor var hon alltid nöjd, glad och tacksam. Hon tyckte alltid att hennes barn och barnbarn var bäst i världen och hon var så stolt när det hade gått bra för dem. Hon hade passande nog det broderade ordspråket ”Hemmets lycka är förnöjsamhet” uppsatt i hemmet.
Farmor Nanna Vega Florentia hade fem systrar och en bror, men brodern dog bara någon månad gammal. Storasyster Emerentia Sabina och farmor ringdes vid i princip varje dag har jag hört av far, men jag kanske måste dubbelkolla det med något av fars syskon. För ett tag sedan gick Sabinas dotter, fars kusin, bort. Hon hade inga efterkommande och hade bl.a. min mamma i testamentet. Detta innebar att jag och mina syskon fick ta över den andelen.
Jag uppskattar alltid handarbeten och valde att ta med mig broderiet på bilderna. Det är ju ett ordspråk som alltid funnits med mig och dessutom från farmors linje i familjeträdet. Broderiet var inramat, men tyvärr vattenskadat. Jag bestämde mig därför att ta det ur ramen, tvätta upp det och anpassa det till vårt hem. Det bidde kanske inte ”en tumme”, men det blev något annat än det jag tog med mig hem. Vattenskadan gick nämligen inte bort ens med alla husmorstips på internet, så jag klippte ut det som var oskadat. När det var gjort funderade jag på att färga broderiet för en monokrom och lite mer modern färgskala och kanske göra en kudde av det. Det landade istället i att jag fållade kanterna och har nu en miniversion som jag är väldigt förtjust i. Min syster påpekade att färgerna passar exakt till trycket av vårt hus som dottern gav oss i julklapp, så kanske hamnar detta mästerverk i hallen.
Slutligen vill jag bara visa baksidan. Min mamma lärde mig att det var lika viktigt hur det såg ut bak som fram och att slutfinishen är otroligt viktig. (Hur man pressar ett broderi är ett helt hantverk, och det sätt jag använder mig av vet jag att mammas väninna Vajlan hade lärt henne.) Det fascinerade mig lite att detta är kunskap som finns hos mig, att jag utan att tveka plockade fram en nål och stållinjal för att dra upp fållen och att det satt i fingrarna hur man klipper bort en del av hörnet och viker till ett snyggt hörn. Hur kan jag det, liksom? Broderat har jag inte gjort på eviga tider och att avsluta något på detta vis måste ligga många årtionden bort. Jag känner att jag har missat att lära våra barn så mycket. Yngsta dottern visste nämligen inte ens vad ”fålla” betyder. Hm… Jag får ta igen det någon annan dag och får i ”Hemmets lycka är förnöjsamhet”-anda vara nöjd med att hon kan virka.
