I USA blev jag tokig på de stora kedjorna då de drog fram julgrejer i oktober. Under tiden vi bodde där blev det tidigare och tidigare. Fenomenet verkar ha spritt sig till både Sverige, där vissa butiker visst redan plockat fram julgodis och julmust, och hit till Skottland. Juldekorationer i september?! Alltså, mysmagin förtas ju alldeles. Det ska hinnas med både höstfärger, höstlov, Halloween, bröllop, allhelgona och Thanksgiving innan det är dags att för mig att bjuda in advent, Lucia och julkänslor. Inte ens jag som är stor julälskare tycker att det här är okej, så hur tänker alla som inte gillar jul? Det måste vara en plåga att badas i detta överallt. Att låta saker ha sin tid och inte stressa vidare till nästa är något jag tror att vi mår bra av på samhällsnivå. Eftersom vi snabbt vänjer oss vid det nya blir det snabbt till brus, något som finns där som bakgrundskuliss. Då kan vi lika väl ge saker och ting den tid och det utrymme det förtjänar?

Det fanns något fint i tanken om att den svenska jultiden inleddes med första advent, att skyltsöndagen drog igång önskelistorna och att leksakskatalogen skickades ut i samband med det. Nu finns inte leksaksaffärerna kvar, barn och vuxna hänger med näsan över skärmar (som jag just nu) och önskelistorna består av ”swishar”, även från småbarn. Jag inser att jag har blivit en bakåtsträvande gammal tant. Det bör dock betonas att jag inte på något vis hävdar att allt var bättre förr! När det gäller detta ämne har jag bara starka känslor och jag sörjer att så mycket av den magi som omgett julen förlorat sin glans för mig.