23 jul

Om att se potential i sig själv och andra.

Där stod Han, mitt ibland en massa andra övergivna och bortglömda. Reslig och stadig, men lite böjd av livets ovarsamma behandling. Ingen gav Honom minsta uppmärksamhet efter de snabbt flackande ögonkasten som även ratade vännerna runt omkring honom snabbare än någon hinner blinka. Damm, fläckar och skav dolde Hans vackra inre. Åren hade satt sig som en matt och mörk hinna som gjorde det svårt för Honom att övertyga någon om hur prisvärd Han egentligen var. Han drömde sig bort till fornstora dagar då Han haft en plats vid bordet varje gång något stort och viktigt skulle firas. Kanske var det värmen i minnena som sken igenom, för plötsligt fick Hon upp ögonen för Honom. Hon tog Honom i handen, kände stadigheten och förträffligheten, såg potentialen och värdet, ville ha med Honom vid alla kommande högtidligheter. Hon gav Honom chansen Han längtat så efter och tog med Honom hem, bort från det glömda mörkret.

Så fort Hon började putsa lite på den mörka hinnan började allt det vackra ta sig ton. Det fanns mycket att jobba med, det blev både svettigt och jobbigt. Trots att det till och med gjorde ont ibland visste både Hon och Han att arbetet måste genomföras. Smutsen måste bort.

När solen bröt igenom efter det långvariga regnovädret visade sig resultatet av allt arbete. Det glänste så varmt och vackert, minsta lilla vrå hade fått komma fram i ljuset. Han sträckte på sig och kände sig redo att åter ta emot en livskamrat, en flagga att skapa en enhet med, någon att fira livets vardag och högtider med.

Ser du storheten i dig själv och andra när livets törnar varit lite väl hårda? Är du villig att göra jobbet, ta hjälp eller hjälpa andra när oxideringen lagt sig tjock? Vi har alla potentialen att skina, men glansen kommer inte av sig själv.