28 jun

iPhone vs. systemkamera.

Jag använder numera bara min telefon då jag fotograferar. Det finns flera fördelar. Framförallt har jag alltid telefonen med mig och jag får inte ont i nacken av att bära omkring på den. Dagens telefonkameror är så mycket bättre än de var för bara några år sedan. Jag skäms nästan över hur mycket min telefon kostade, men den valdes just p.g.a. kameran. Jag har kunnat fotografera detaljrika och fina bilder i svagt kvällsljus, jag gillar porträttfunktionen som gör att jag kan ta bilder med ”suddig” bakgrund och även om jag filmar långa sekvenser räcker batteriet hela dagen. Kameran har dock vissa tillkortakommanden.

När jag skulle fotografera mitt supergoda iste igår hade kameran svårt att hålla koll på vad som var vad. Kolla lite mer noggrant på bilden här ovanför om du inte redan hade upptäckt vad som är fel…

Porträttinställningen klarade alltså inte att hålla koll på var glaskannans gränser slutade. SÅ rolig effekt! 😂

Även blommor är svåra att fotografera i porträttläget. Såhär vacker är min dahlia Totally Tangerine idag. Som du ser förstår dock inte telefonkameran djup på det sätt som ett härligt 50-objektiv, så rätt vad det är ser man fasaden på huset klart istället för suddigt som på resten av fotot. Jag kan konstatera att jag får hålla mig till riktiga porträtt och objekt som inte är för smala om jag ska fortsätta använda porträttinställningen. Och det ska jag! Hur använder du din telefonkamera?

28 jun

Obalans.

Du står på en bräda och ska gå över ett stup med sluttande väggar. Bakom dig står illvilliga banditer och framför dig finns kärlek och trygghet. Kommer du att lyckas komma över med livet i behåll? Hade brädan legat på marken vet du att du hade kunnat springa hela vägen utan att ens nudda marken, men nu gör hela situationen att du vacklar i din tro på dig själv och din egen kapacitet. Jag vet att om jag i det läget hade fått en ledstång hade det kunna göra hela skillnaden. Inget mer skulle egentligen krävas av mig, men jag skulle få hjälp att ta mig själv över stupet.

Det här olivträdet tog jag som dött förra året. En obarmhärtigt torr sommar med dålig bevattning och en halvt misslyckad övervintring hade sånär tagit kål på det och trots att jag gjorde några halvhjärtade försök att återuppliva det såg det nästan lika ledset ut i slutet på sommaren som det hade gjort i början. När sommaren var över och pelargonerna skulle flyttas tillbaka till sommarstugeköket fick olivträdet följa med, trots att det var i så risigt skick.

Snabbspola några månader… Ah! Pelargonerna skulle beskäras och väckas till liv och olivträdet fick stå kvar i det svala köket. Så småningom vande jag det vid utelivet och det började visa vilja till att leva igen. Jag planterade om trädet, gav det en större kruka och anpassad jord. Små ljusgröna knoppar tittade fram på flera av grenarna. Efter att ha konsulterat med min svägerska, som också hon hade givit lyckad konstgjord andning till ett kärt olivträd, bestämde jag mig för att klippa bort döda kvistar och rensa bort gula och trasiga blad. Idag ser det ut såhär. Alla blad är kraftiga och mörkgröna och knippen med små olivämnen kan hittas på flera ställen. Balansen är återställd, trädet har hittat hem. Dess resa över plankan gick bättre då jag erbjöd mer än ledstången det fick förra året. I år byggde jag istället ut vägen och anpassade den till trädets förmåga.

Ibland glömmer jag bort hur viktigt det är med balans. Jag har jobbat bort mycket av mitt perfektionistiska ok, men trots det kan det bli obalans helt i onödan. Jag har människor runt omkring mig som mer än gärna ställer upp med det jag behöver för att hantera etapperna på livets väg som består av plankor över ett stup. Idag tänker jag extra på alla som upplever att de inte har det stödet, de som inte vågar be om hjälp eller de som inte vågar släppa någon in på livet när det stormar och stupet ligger framför deras fötter.