Stockholm är indelad i några olika zoner, kallade stadsdelar. Det finns inga staket eller stängsel som delar upp dem, men kommer man tillräckligt nära dess centra kan man uppleva koncentrationer av dess essenser. Runt City och på kungliga Djurgården rör sig människor inte bara från Sveriges, utan hela världens, olika hörn. Där finns alltid resväskor på hjul och folk som talar japanska, amerikanska, portugisiska eller vad det nu kan vara. Det är lätt att känna sig som något slags pusselbit i en helhet, eller som att alla bara råkar befinna sig där, just då, i en liten stund. De lokala individerna sväljs helt enkelt av de tillfälliga besökarna. När man letar sig in bakom Strandvägen och Hamngatan händer det dock något. Strömmen av turister tunnas ut och människorna börjar se annorlunda ut. Det utkristalliseras en annan art, Homo sapiens Östermalmus. Hår, hy, ögon, läppar, kroppar, beklädnader – människor som ser helt annorlunda ut. Inte alla, så klart, men många. Pengar gör skillnad. Barbie, Ken och Skipper finns i verkligheten. De har fullt upp att underhålla sitt yttre med alla till buds stående medel. Jag känner mig aldrig så udda som när jag befinner mig i deras hoods.