10 aug

Vad hände?

Klockan fem vaknar jag med ett ryck och känner hjärtat bulta. Ljuset i rummet är nästan kusligt glödande, luften är tjock och så tung att andas. Jag tar på mig morgonrocken och går ut. Där möts jag av en brinnande himmel i öster och bakom huset reser sig en regnbåge upp i ett rosalila fluff. Det är alldeles tyst. Var är de bråkande skatorna, var är småfåglarna, var är de rädda fasanerna som alltid flaxar upp i närheten av människor?

Jag hämtar kameran och går en sväng i mina flipflops och min frottémorgonrock. Folk har nog sett värre om jag skulle möta någon, men det gör jag inte. Det enda som hörs är mina kippande steg och kameran när jag försöker fånga det vackra. Det går inte riktigt. Jag vet ju vad som gäller och väljer att stanna upp och betrakta, att spara ner i minnesbanken och förundras. Tårar trillar ner på mina kinder. Jag brukar gråtknarka fåniga filmer, inte överjordisk skönhet. Det känns som att oändligheten är där, just där, hos mig. Jag känner tröst. Bördan av allt det där som jag lagt på mina axlar och det som andra lagt där utan mitt godkännande lättar. Jag går rakt in i ett björnbärssnår och blod rinner ner i min sommarsko och jag halkar omkring de sista stegen. Väl inne i mitt hem, min borg, känner jag de bultande hjärtslagen lugna sig tillsammans med andningen. Jag lägger mig i min varma, trygga säng och somnar om till regnet som börjar smattra mot rutan, tacksam. Livet…

08 aug

Element no. 4.

Hur kul tycker du det är med element? Själv börjar jag tröttna. Det här fotot togs efter flera timmars skrapande, borstande och tvättande. När jag hade avslutat första lagret grundfärg hade jag lagt fyra timmar på hela förarbetet! Då var jag lika svettig som efter ett pass på gymmet. Nu saknas bara två lager färg till för att kökselementet ska bli lika fint som de andra tre. Heja!

Ps: Jag gick en liten runda ikväll och inspekterade de nymålade värmekällorna. Återigen slogs jag av insikten att det är ruskigt onödigt att slösa bort god energi på att skjuta upp projekt. Ett och ett halvt år! Ofattbart…

Klart:

06 aug

Kalas i Bredavik.

Under alla år har vår son firat sin födelsedag i Bredavik den tredje augusti. Nu är han vuxen och uppenbarligen inte alltid på plats i sommarparadiset, så det kändes skönt att igår kunna fira systerdottern på hennes dag. I vanliga fall brukar hon fira hos släkten i Göteborg, men omständigheterna ville annorlunda i år och delar av släkten kom istället hit. Det blev ett härligt kalasande med übersnygga kakor och roliga lekar. Fotbollsplanen som sportige svågern initierade har tagit sig fint och används varje dag. Jätteroligt!

05 aug

Mitt dagsverke.

Vi flyttade in i vårt hus som ”tillfälliga hyresgäster” i februari 2019. Vid det laget var det mesta klart på nedervåningen och vi var nöjda och glada trots att yngsta dottern fick sova i vardagsrumssoffan. Brorsan var otroligt generös och lät mig (oss) vara med och bestämma utformning, färgsättning osv i renoveringsprocessen, allt inom rimlighetens gränser. Precis som för de flesta andra hyresgäster gällde att vi fick lyxa till det lite om vi själva betalade och gjorde arbetet om det fanns något vi inte var nöjda med. Min bror gillar att återvinna material och vi har därför vackra gamla vattenburna element från olika byggen på nedervåningen. Han gillar det gamla och ruffa och satte in dem i befintligt skick, om än väl rengjorda. Jag har längtat efter att fräscha upp dem och förra vårvintern skaffade jag det som behövdes för att fixa det. Idag, sisådär 1,5 år senare, var det dags att skrida till verket. Det gäller att inte förhasta sig med saker och ting… Imorgon hoppas jag bli klar med andra lagret färg på hallelementet och första på badrumselementet. Själva förarbetet är det som är jobbigast och tar längst tid, men som vi alla vet är det grunden för att resultatet ska bli så bra som möjligt. Jag är hur som helst väldigt nöjd och tänker ”bättre sent än aldrig”.

04 aug

Om att må bra.

”Tänk dig att det fanns en gratismedicin som skulle få dig att må riktigt bra. Skulle du ta den då?” Frågan ställdes av min syster häromdagen och jag hajade till innan jag svarade att det naturligtvis var en kuggfråga. Menade hon inte att vi redan har en sådan dundermedicin? Den består av god sömn, näringsriktig mat, motion och allt det andra, inte sant?

Det är märkligt med den där gratismedicinen. Den kanske inte är lika mycket medicin som förebyggande dunderkur, men faktum kvarstår. I princip alla vuxna västerlänningar känner till den, men få väljer att leva enligt hälsokonsternas alla regler. Jag vet till exempel inte hur många som frågat mig vad jag gjorde för att bli av med min migrän. När jag berättat det har informationen trillat till marken som vore den tunga regndroppar. Jag vet faktiskt inte en enda som testat min kur. Den är helt gratis, men kräver initialt hårt arbete och hjälper inte alla. De flesta vill nog att jag ska säga ”köp det här pillret så löser det alla dina problem”. Jag vet att jag hade tur som hittade vad som felade mig och är så tacksam för att jag gav metoden en chans. Jag har många vänner som lider av medicinska åkommor som ingen riktigt vet hur man ska bota, åtminstone inte än så länge.

Tillbaka till frågan som min syster ställde. Jag funderade en stund och insåg att jag verkligen är trött på att må dåligt. Av olika anledningar har jag gjort det lite för ofta de senaste åren för att det ska vara roligt. Sorg är vad det är och går inte att medicinera bort, den måste få ta sin tid, men långa perioder både förra året och detta har påverkats mycket negativt pga fysiska tillkortakommanden. Det har gjort mig, tja, ARG. Den senaste veckan har jag dock mått så bra att jag testkört gymmet här på ön och tänka sig… Jag har orkat! Inte som Paolo Roberto, men som jag själv på ganska bra dagar. Nu har jag möjlighet att både ta itu med flåset och mina svaga muskler. Kanske är det dags att plocka upp mitt årsord för att BYGGA muskler?

03 aug

Gabbeluren 23 år på jorden.

För 23 år sedan vid den här tiden låg jag och sov, svettig. Jag hade gått nästan två veckor över tiden utan en enda förvärk och började fundera på om det verkligen skulle bli någon bebis för oss. Ett knappt dygn senare hade han kommit och jag hade knappt hunnit fatta vad som hänt. Vår lilla groda, vår ”Trean”, han som gjorde mig till mamma och maken till pappa hade kommit.

Sonen har en jobbsommar i München bakom sig och nu är det dags för vandring i svenska fjällen med en god vän. Efter det hägrar delad lägenhet, KTH och ingenjörsstudier och jag sitter fortfarande och undrar vad som hände. Grattis älskade son! Må fjällsolen lysa över dig på din dag.

01 aug

Du är musiken i mig.

Musiken. Livselixiret. Känslan av att kunna fånga själva livet i flykten, antingen genom ord, genom toner eller helheten. Uttryckssättet som följt människorna genom årtusenden, som berättar historier om kärlek, förlust och återupprättelse.

Jag är så tacksam över musiken i mitt liv. När jag fick en inspelning från dotterns medverkan på scen fylldes jag av något som inte kan förklaras. Far fick inte vara med på sånglektionerna i skolan, men ändå förde han vidare en stor kärlek för musik. Mamma lärde mig sjunga andrastämmor och har skrivit texter som tonsatts. Hon tröstades av musik in i det sista. Musik trollbinder, tröstar, förför… Tidevarv kommer och går, tonerna består. Den dag musiken försvinner från jorden har mänskligheten gått vidare.

31 jul

Planttantsglädjor.

En bild säger mer än tusen ord. Jag stoppar näsan i mina luktärter flera gånger om dagen. De luktar himmelskt och är dessutom ljuvligt söta, så mardrömmen om tomater med potatisbladmögel kan inte ta så mycket plats som den försöker. Det gör mig glad och tacksam. Chokladmyntate med iKaffe är som godis och havregrynsgröten blir festlig värre med gårdens honung. Jag fortsätter nog leka planttant ett tag till.

30 jul

Planttantsbesvikelser.

Förra sommaren var en total katastrof för växtligheten i trädgården. Vädret var fantastiskt för semesterfirare, men inte fullt lika roligt för lantbrukare, ångestfyllda klimataktivister eller planttanter. Dessutom förstörde rådjur, kålfjärilar, potatisbladmögel och annat ”naturligt” allt som inte torkan saboterade. Jag bestämde mig för att inte ge upp och satsade trots upplevelserna 2018 fullt ut i våras med försådder, förberedelser och drömmar. Maken satte upp ett stängsel som har hållit rådjuren ute och vädret har inte varit fullt lika extremt som förra året, men trots det har vi mött stora utmaningar.

Maken designade och byggde följande växthusgrund/tomatstöd enligt ingenjörsmässiga uträkningar under förra veckan. Efter att ha sått, vårdat, skolat om, planterat ut, gödslat, vattnat och tjuvat dessa skönheter kändes det jättefint att kunna ge dem det stöd de behöver. När jag gick min vattnarrunda i förmiddags blev jag så arg när jag hittade dessa bladmögelangripna tomater:

Jag vet inte varför jag inte såg detta när vi band upp alla plantorna. Det spelar mindre roll. Jag har nu klippt bort alla drabbade tomater och blad och hoppas att inte hela skörden nu är körd. Blä, alltså. Potatisen är inte drabbad, så den här gången kommer sporerna någon annanstans ifrån.

Nåja. Det är som det är. När stödet satt på plats visade det sig att det fanns en massa sly i vägen på vänstersidan, så vi rensade ut lite skräp som låg gömt i gräset för att kunna köra med röjsågen där. ”Lite skräp” blev allt det här: en gammal plastgran, en massa rester från renoveringen och ett gäng riktigt stora stenar. Man kunde aldrig ha gissat att allt det här låg gömt i gräset! Det är precis så det är med livet. Vi tittar på böljande gräs och vackra rabatter i andra människors trädgårdar, ser perfekta liv med vackra leenden och spännande äventyr på Instagram, hör talas om yrkesmässiga framgångar hos andra och jämför allt detta med allt skräp som vi vet finns gömt hos oss själva.

Nog för att jag känner till de flesta av mina egna tillkortakommanden. Flera av dem har jag kämpat mot, eller med, under ”hela mitt liv”. Andra har jag inte upptäckt förrän de anfallit helt oväntat. En del har jag lämnat på soptippen och jag räknar med att de aldrig någonsin kommer att störa mig igen. Vissa attackerar mig när jag hamnar i specifika situationer trots att jag känner till dem och vet hur skadliga de kan vara om jag låter dem styra mig. Det är så det är helt enkelt. Vi människor har alla skräp i gräset, sophögar på gården eller bara lite skit i hörnen. Jag önskar att vi var bättre på att hantera det både hos oss själva och hos andra, men jag gissar att det är detta som gör oss till människor. Vi är ofullkomliga. Vi är fantastiska, men kommer alla med fel och brister. Hoppas att både du och jag kan lära oss att erkänna och acceptera det.