03 okt

Bättre och bättre dag för dag.

Operationen gick bra. Igår var det dags för nästa utmaning. Efter de längsta 35 minuterna någonsin på en brits fick jag klartecken efter ett mycket noggrant ultraljud. Ingen cancer! Så skönt. Nu väntar jag bara på resultaten efter proverna som togs under operationen, men jag tror och hoppas att de inte kommer att visa någonting. Jag är glad och tacksam. Cancerspöket bråkar ibland med mig och säkert med andra som också haft det i sitt liv många gånger. Jag försöker verkligen att inte låta mig påverkas, har aldrig några ”inbillningsnojor”. Trots det är det svårt att inte få ont i magen då vården flaggar för att något inte ser ut att vara som det ska. Det tillhör åldern, det där att kroppen långsamt förfaller och har större risk för att råka ut för något. Jag förstår det teoretiskt, men det är svårare att hantera i verkligheten.

30 sep

Ring lagd på hyllan och orkanen Liv.

Här sitter jag för första gången utan den ring jag bytte ut mina förlovnings- och vigselringar mot då maken och jag hade varit gifta i tio år. Det känns tomt. (Jag hade fått för mig att det var en femårsring, men jag kom ihåg en detalj som gjorde att jag fick lägga till fem år till.) Det har gått femton år sedan ringarna byttes ut, tjugofem allt som allt. Inte ens om jag skulle låtsas att jag inte var gift längre skulle någon tro mig. Ringen har lämnat ett avtryck som är mer än en solbrännemarkering allteftersom åren har gått. Jag vet inte om det skulle försvinna ens om jag lät fingret vara ifred i resten av mitt liv. Det känns som om jag har tagit bort en del av mig själv och lagt den i badrumsskåpet.

Det är inte fullt så dramatiskt som det låter. En operation kräver sina förberedelser. Av med smycken, piercings och nagellack. Fasta. Lämna ut allt som finns att veta om dig i en uttömmande hälsodeklaration. Lägg ditt liv i händerna på sjukvårdspersonal som vet hur man söver just dig, hur man ska ta hand om just dina hälsoproblem, som har möjlighet att göra dig frisk.

Jag har en egen orkan. Den har fått namnet Liv. Min orkan drar fram med olika intensitet och styrka. Ibland är det spännande att söka sig till orkanens öga och vila i lugnet där. Andra gånger kastas jag runt av hårda vindbyar trots att jag kämpar med allt vad jag har för att kunna hålla i mig, men rätt vad det är känns det som när köksfläkten stängs av. Lugnet infinner sig, jag känner bara små ljumma vindpustar lyfta nackhåren för att sedan försvinna ut mot andra äventyr. Jag har accepterat att Liv är en del av min jordiska upplevelse. Hon tar sig större och större friheter då år läggs till år, men jag har blivit bättre på att hantera henne. Vi är ett, Liv och jag. En dag kommer hon att ila iväg med mig på sin rygg. Jag hoppas att det dröjer länge än, men ibland kan jag känna förgängligheten i evigheten reta mig likt ett tappat hårstrå på ryggen. Vad tänker du om det?

27 sep

Beredd på tuffa tider?

Igår gick vi igenom ett nytt moment i en av kurserna. När jag gick min promenad såg jag de här två grenarna och drog genast paralleller till diskussionen. Den första grenen var redan död när det blåste hårt häromdagen. Det var nog ingen match för vinden att fälla den till marken.

För den andra grenen var förutsättningarna helt annorlunda. Grenen satt på ett ungt och starkt träd. Någon behövde använda en avsevärd kraft för att knäcka den och inte ens då gick den riktigt av. Den avbrutna grenen klamrar sig kvar och döden har inte infunnit sig än.

Vi kan bygga upp oss själva, styrka som är hållbar och verklig, på olika sätt. Fysiskt gäller rätt näringsämnen, sömn och motion. Andligt behöver vi känna förundran, vår litenhet i det enorma universum där vi ändå är viktiga och en del av allt det underbara. Mentalt behöver vi bygga upp självkänsla och självförtroende, motståndskraft och en vilja att kämpa. Svårare än så är det inte. (Hahaha!)

Tack till faster Malin för det fina tipset om att lyssna på Mats Bjurboms Tankar för dagen. Lyssna du också!

25 sep

Många solar.

Hyllie 2019

När jag hade hoppat av tåget i Hyllie i måndags och var på väg till bilen suckade jag lite. Emporia, tågstationen, parkeringsplatser, trafikomställningar, skräpigt ställe som befinner sig mitt i något slags utvecklingsfas. Nej, jag längtade inte direkt efter att flytta dit om jag säger så… Rätt vad det var stod dock detta solrosfält mitt framför mina ögon och jag blev påmind om att alltid lyfta blicken när det känns lite dystert. Solrosor, alltså!

Väl hemma slog jag en lov runt trädgården och fick ihop en färgglad liten blandbukett och hittade ännu en utslagen solros att ge huvudrollen på matbordet. De där tio solrosfröerna som jag satte har visat sig ge näst intill full utdelning! Nästa år ska jag också sätta en hel påse fågelfröer, precis som brorsan brukar göra. Även om vi inte har någon slänt här hemma måste det finnas något fint ställe för dessa glädjepiller!

Bredavik 2017
24 sep

Iiih!

Snett och vint ska passas mot upprättade vinklar. Oj, så fint det kommer att bli!

Kommer du ihåg hur det såg ut? Eller har du kanske tillkommit som läsare på senare tid? Det är roligt med före- och efterbilder, eller hur?

23 sep

Gud hjälpe oss.

Eländes elände, överallt. Skjutningar och bomber som ska inge ”respekt”, ordet som totalt förlorat sin betydelse och numera verkar betyda ”den som kan skrämma flest och mest vinner”. Ateister, miljökämpar och feminister som aktivt jobbar för att utrota sig själva. Miljöprofeter som slåss om att förutspå jordens närliggande undergång kantad av det ena mer fruktansvärda scenariot än det andra. En annan profet som förutspår att det är dags att sätta sitt hus i ordning, för tiden håller på att ta slut. Min egen man totaldissar våra folkvalda och proffsekonomer och förutspår, tja, inte direkt sötebrödsdagar.

Ja, du hör. Vi har kanske inte många dagar kvar i livet, så det är bäst att vi fyller det med, ja, vad då? Rädsla? Hopp? Tacksamhet? Engagemang? Strejk? Omstart? Renovering? Huvud-i-sanden-stoppning? Tja, jag vet inte mer än att jag varken orkar vara rädd, arg eller upprörd. Jag ser ljus och värme kanta vägen jag har slagit in på. Que sera, sera. Peace.

22 sep

Filosofiska lärdomar.

Jag älskar verkligen att studera igen! Jag lär mig något nytt varje dag och ibland får jag bara ord på något som jag redan vet.

“No man ever steps in the same river twice, for it’s not the same river and he’s not the same man.” Heraclitus

”Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger eftersom det varje gång är nytt vatten som rinner igenom floden.” Herakleitos

20 sep

Om sorg och saknad.

Det är svårt att sakna. Det gör ont. Smärtan kommer av det goda som man inte längre har tillgång till. Kärlek, vänskap, förtroenden som delats eller kanske bara en ömsesidig förståelse. Tomheten kan gapa som ett svart hål, suga upp allt ljus i en och ibland är smärtan så stor att livet känns övermäktigt. Å andra sidan är allt detta jobbiga bevis på att man har haft något vackert i sitt liv. Alfred Tennysons bevingade ord har hjälpt mig i saknaden efter mina älskade: ”Det är bättre att ha älskat och att ha förlorat än att aldrig ha älskat alls.”

Den senaste tiden har det ibland känts som att mina föräldrar håller på att glida mig ur händerna. För någon månad sedan åkte jag upp till Klackamåla för att försöka känna mig nära min far. Jag stannade inte där, tog ingen promenad och tittade inte in till min faster. Jag gick bara upp i gläntan där vi spred fars aska och kände, tja, ingenting. Jag var precis lika förtvivlad när jag åkte som när jag kom, men fick åtminstone fars visdomsord till mig. ”Livet är orättvist.” Jag hann snurra några varv i mina egna förvirrade tankar och konstaterade att allt säkert skulle ordna sig. Det gör alltid det, på ett eller annat sätt.

Idag plockade jag en vacker sten till mammas grav. Hon hade tyckt om att känna dess lena yta mot sin kind och att fylla på sin samling med ännu ett naturens underverk. Havet som har slipat denna sten har sett allt och har säkert upplevt många tidsåldrar. Livet går sin gilla gång och vi kan läka sorg och saknad. Sorgen tar nya former även om den aldrig riktigt försvinner. Det är priset man betalar för att älska.

18 sep

Och ändå växer det…

Jag kan sällan gå förbi ett ställe som ser ”sterilt” ut utan att stanna om jag ser något vackert växa där. Utanför min systers hus i stan ser solrosor och stockrosor ut att växa direkt ur asfalten, här går jag förbi permanenta ”buketter” som ser ut att växa ut ur stenmurarna. Det är en påminnelse om hur viktigt det är att inte ge upp, även om betingelserna kanske inte är de ultimata. Med lite näring, vatten och solsken kan man uträtta underverk, eller åtminstone få liv i något som verkat dött. Det är ändå rätt fantastiskt.

16 sep

Kalligrafigodis.

Jag älskar verkligen kalligrafi i alla dess former. Ylva Skarps moderna gör mig nästan lika glad som det här flera hundra år gamla konstverket. Tänk att man fortfarande kan se hur förgyllningen glänser!

En vacker dag ska jag plocka fram mina pennspetsar och bläckburkar, men idag räcker det att njuta andra människors hantverk.