Jag fattar knappt själv att vi fortfarande äter egna tomater trots att vi hunnit en bra bit in i november! När vi bjöd våra kompisar på trerätters igår var potatis, purjo, lök, vitlök, chili, persilja och tomat från de egna odlingarna. Det känns onekligen lyxigt att veta precis vad dessa grödor varit med om.
För övrigt var detta recept något av det smarrigaste jag ätit på länge. Tips från äldsta dottern. Varsågod! (Jag mixade ner lök och vitlök i skyn, så såsen behövde inte redas. Den var förresten redan färdigreducerad när jag tog köttet ur ugnen. Och luras inte av grillkryddan, den gjorde om något bara maten godare.)
Igår hade jag ett spännande jobbsamtal som krävde att jag uppdaterade mig lite inom ett visst område. Jag blir alltid lika glad då jag får tillfälle att expandera mitt sinne och lära mig mer. Det är skönt att få sätta ord på sådant som har cirkulerat i mitt huvud, många gånger i många år, och få bekräftelse på att intuitionen lett mig rätt. Lika skönt som detta är, lika jobbigt kan det bli då något går tvärt emot det jag tror, tycker eller tycker mig förstå. Alla förhåller sig till bias, hur man med tiden skapar personliga glasögon som zoomar in på sådant man håller med om och zoomar ut från sådant som inte passar in i ens förklaringsmodell. Dessa glasögon ställs in utifrån den kultur man växer upp i, de personer man umgås med, de nyheter man lyssnar på, de böcker man läser och de miljöer man badar i. För det mesta är det bara irriterande att försöka ha en diskussion med någon som inte förstår att bias finns hos alla. Jag kan lätt bli störd både på mig själv och motparten som jag då upplever helt okunnig om att dessa glasögon präglar alla åsikter som presenteras. Detta har hänt många gånger de senaste veckorna med upptakten till det amerikanska valet och inte minst i svallvågorna efter själva valresultatet. Är människor idioter, eller väljer de efter hur deras verklighet ser ut? Är alla som tycker på ett sätt goda och ett annat sätt onda? Finns det flera sätt att se på samma verklighet? Kan båda sidor ha rätt samtidigt? Eller kan båda ha fel? Vad vinner stater på att uppfostra sina vuxna medborgare till att bli ”nyttiga idioter”? Hur många inser att de är spelpjäser i just sådana uppfostringskampanjer?
Jag glömmer aldrig den vän som sa ”jag har alltid röstat blått, men nu är jag arbetslös och då tänker jag rösta på Socialdemokraterna så inte min ersättning går ner”. Jag tror inte att hennes förhållningssätt är speciellt olikt de flesta andras. Finns det något här att hämta som gör mitt liv bättre, eller sämre, så behöver jag agera på det. Antingen gör man ett val för att få något, eller så gör man ett val för att slippa något. Just nu väljer jag att laga en god middag till våra vänner som kommer i eftermiddag. De har alltid spännande åsikter att komma med och jag lyssnar med ett försiktigt öppet sinne. Hur många i dagens samhälle har personer som inte bara kliar dem medhårs i sin bekantskapskrets? Det blir färre och färre (lyssnade på någon intervju med Demoskops Karin Nelsson och läste ut att det är på det viset, till och med så att man stryker personer som ”tycker fel” ur sitt liv) och tror att hela samhället mår dåligt av detta.
Just idag har det inte blivit någon tid över till bloggen. Jag vill påminna om projektet ”Trettio tacksamma dagar” som jag kör under november månad varje år på Facebook. Det gör att bloggen under denna tid blir lite styvmoderligt behandlad. Här hittar du mina små ”tacksamhetsmeditationer” som inte är helt olika vissa av inläggen på denna blogg. Tack för att du har fördragsamhet med att jag lägger en del tid på detta mitt käraste lilla hjärtebarn.
Den gamla kallmangeln från sjuttiotalet köpte jag på Sikö auktioner långt innan de stängde här i Karlskrona. Den har varit med oss nästan lika länge som vi har bott här. Linneduken behöver bytas ut och en del delar borde fästas på något vis, men annars funkar den som den ska. Kul tycker jag. Manglade lakan är något av det mest underbara jag vet, men dessvärre har vi bara sådana där hemska gummibandslakan som knappt går att vika ihop till vår säng eftersom den har en hög, amerikansk madrass. Min syster har köpt på sig vackra gamla överlakan som hon använder som dukar. Så fint och smidigt efteråt då det går lätt att tvätta dem rena från fettfläckar och andra fläckar. Jag är så glad att vi fick låna dem till bröllopet. Nu är alla tvättade och manglade och redo för flera festligheter. Behövdes mangeln? Kanske inte, men nog gjorde den sitt jobb och lakanen är nu härligt släta. Jag hade lite svårt att mangla dem ”rakt” utan någon hjälpreda, men det gick ändå förvånansvärt bra. Jag har flera gånger tänkt tanken på att låta någon ta över mangeln eftersom vi har det så trångt, men varje gång jag har använt den kommer jag ihåg varför vi har den. Den blir helt enkelt kvar ett tag till.
Jag orkar inte med det amerikanska valet mer. Nu är Trumpen president igen vad det verkar, bara att rulla med det. Min syrra påminde om förra omgången, hur folk hotade att flytta från landet och allt vad det var. När det kom till kritan var allt bara som vanligt igen efter några veckor. Jag har bott i USA i många år och många av mina vänner är amerikaner. Många har ”betett sig” på Facebook både i detta val, i det förra och i det förförra. Jag jämför med SD:s sits här i Sverige. Om man vägrar ta i ämnen som lyfts av de obekväma partierna/kandidaterna så förlorar man de frågorna och får många år senare stå och skrapa med foten och säga ”vi var naiva”. Min gissning är att de inte alls är naiva, utan vägrar vara obekväma. Politiker har ett större ansvar än att försöka hålla sig poppis bland coolingarna, men ska även hålla sig högre än alla Svenssons rent moraliskt. Jaja, folk får vara folk. Att det var Trump och Harris som skakades fram som de bästa representanterna för USA:s snart 350 mille starka befolkning får en att klia sig i huvudet, hårt och länge. Stackars krakar.
Men som sagt, nog om det. Jag vill prata om något roligare istället. Som pingstis second hand som jag, äldsta dottern och lilla L besökte igår. Jag hittade lite textilier som ska användas som julklappspåsar som kan användas om och om igen och lite annat smått och gott. Dottern var däremot den som håvade in största fångsterna! Nummer ett var ett par supersnygga italienska stövlar för 230 spänn, nypris över 6000 kronor. Nummer två var en Elvine-jacka som skulle kosta runt 3500 kr i årets modell. Den här är knappt använd och kostade 299 kr. För stor för E, så hon hörde av sig till sin kompis som blev jätteglad. Vilket litet vardagsmirakel att hitta en lyxjacka under Ullaredspris då man just ska till att betala dubbla hyror en månad! Så omtänksamt av dottern att tänka på sin vän. Själv har jag inte jobbat idag, utan snorat och städat vidare bland alla bröllopsprylar. Jag slutade tvätta tidigare i eftermiddag efter att ha hört att elpriset skulle gå upp löjligt mycket till kvällen. Det finns en dag imorgon också och det var mysigt att elda lite i vedspisen. Nu ska jag gråta lite både av tacksamhet över att allt har gått så bra och över att alla har åkt hem till sig igen och att en ny vardag dragit igång. Kanske ska jag somna tidigt, jag och maken har haft lilla L hos oss varje natt sedan i söndags eftersom hon håller på att sluta nattamma. Petra Mede, hur orkar du vara ensamstående mamma till bebis i vår ålder? Jag gissar att din kropp är fräschare än min helt enkelt. Tack och hej, leverpastej.
Brudens mor var i stunden både dagen innan bröllopet och på själva dagen. Detta innebar att jag knappt tog ett vettigt kort i helgen och därmed inte har mycket att visa här. Jag hoppas kunna sätta mig i lugn och ro och se vad alla andra fångat när allt har kommit på plats igen. Just nu är det nämligen lite upp- och nervänt här hemma. Först tog det månadsvis att samla ihop, pyssla och fixa allt till den stora dagen, men jag vet att om bara ett par dagar kommer all oreda att vara organiserad igen. Hur som helst. Festen blev riktigt lyckad och alla stunder och ansträngningar som lagts ner på den var verkligen värdefulla.
Ps: Klicka på bilderna för att förstora dem och se hela bilden.
Igår gifte hon sig så, yngsta dottern. Efter en lång uppladdning intensifierades insatserna i början av veckan för att sätta alla detaljer på plats. I torsdags skulle så svärsonen be om hjälp med att gå igenom ljudsystemet inför festligheterna på lördagen. ”Eh, skulle inte ni gifta er nästa år?” Nej, det skulle de inte, damen hade gjort en dubbelbokning. Efter några kaosartade timmar (”50-årsfesten har inhyrt band, så ni får byta lokal.”) tog Stenbräckagården på Tjurkö emot för snabbinspektion. Syrran med det magiska kreativa sinnet och jag åkte ut till brudparet för att inspektera. Jag skrev i desperation till en god vän till familjen, musiker med ett finfint ljudsystem i ägorna, och frågade om han möjligtvis kunde hjälpa oss. Vi rekade bland rummen och kom fram till att det skulle kunna bli finfint. Fredagen kom, vår familj och några av mina syskon/syskonbarn jobbade hårt tillsammans med brudparet och närmare midnatt hade brudparets (och syrrans) vision om ett skogstema uppfyllts. Bilder kommer senare, såklart. Lördagen kom med stora insatser av svägerskan som lade hela sin dag på att fånga brudparet på bild (den bästa fotograf som tänkas kan), brudgummens danska familj gjorde stora insatser på olika vis, vår goda vän från Stockholm kom och var disk- och plockansvarig medan den inresta danska kockan skapade magi i köket. Det vigdes, talades, spelades, sjöngs, umgicks, gräts och skrattades om vartannat. Det blev helt enkelt en dunderfest, kanske t.o.m. bättre i den nya lokalen, och vi är så, så tacksamma!
Så vackra, men man vill inte ha dem i sin svampsoppa! Jag älskar att naturen bjuder på så mycket välkommet som jag inte behöver ta ansvar för här i vår trädgård. Dessa flugsvampar växer t ex under tallen på framsidan. Ännu gladare hade jag blivit av kantareller, men ögonfröjd är inte dumt det heller.
… efter nattsudd fick vi igår. Idag ligger ett jämntjockt täcke över Sturkö. SMHI hintar om sol på lördag, så just idag väljer jag att tro på prognosen. Syrran sov över efter några timmars intensivt pysslande och det är svårt att komma fram i hallen där alla bröllopsgrejer står. Idag fortsätter vi. Lite i taget faller saker på plats. Jag får sätta larm för jobbsamtal. De hade varit lätta att missa i det tillstånd jag befinner mig i. Om tre dagar sitter jag här i köket och laddar för själva bröllopet! Idag kommer brudparet hit och imorgon tar maken med sig resten av familjen efter att ha jobbat uppåt landet. Tack till vännen som lånade ut sin bil när vår egen ännu en gång står och väntar på reservdelar som tar lång tid på sig att hitta hit. Det är ändå bara världsligt. Påminnelser om vad som är viktigt på riktigt är aldrig slöseri med tid.
… GÅ! Under en längre tid har vi varit i uppstartsläge. Du vet, i läget precis innan man ska köra igång kroppens system med en ramsa eller en gest för att trigga en extra skjuts adrenalin. Det har planerats på olika håll och samlats in och beställts och hämtats och pysslats och skrivits och peppats. På lördag är det dags för den stora dagen. Yngsta dottern och hennes tillkommande har önskat sig ett bröllop med skogstema. Vi ska därmed göra vad vi kan för att trolla fram en drömmig skogsdunge i lokalen. När jag skriver vi menar jag mest min syrra, hon som på riktigt kan trolla med allt som har med inredning och festdekorationer att göra. Det känns fint att vi är många som kan agera trolleriassistenter till henne. Ibland är det onekligen extra behändigt att komma från en stor familj. Brorsan lade en ledig lördag på att hämta småträd som är en viktig del av dekorationerna och i söndags följde jag med trollerisyrran för att hämta annat bra-att-ha i Klackamåla. På fredag strömmar det till familjemedlemmar från jordens alla hörn (eh, från Skottland och Sverige) för att se till att göra det riktigt fint för bröllopsparet. Pirret i magen sprider sig och GÅ har onekligen fått igång adrenalinet, precis som det var tänkt.
