Varje vår vill jag uppleva ett vitsippshav. Igår fick vi chansen på väg till svärfars 90-årsfirande. Yngsta dottern och hennes man är hemma för denna begivenhet, då är det roligt att uppmärksamma de starka blekingska banden med Danmark. Lyckå slott byggdes som skydd åt handelsstaden Lyckå (numera Lyckeby) på 1500-talet. Det belägrades av svenskarna under sjuårskriget, men sedan tog danskarna över igen. 1600 förlorade Lyckå stadsrättigheterna och slottet revs. Sedan dess har bara ruinen funnits som minne över dessa års oroligheter.
Nu har jag äntligen tagit tag i att rota fram allt det som växer i perennrabatten. Träffade grannarna över stenmuren (svägerskor som bor i de båda husen på ena sidan vårt hus). Vi kunde konstatera att nu är tiden då man börjar inse att man har grannar igen. H sa ”jag tänkte att jag skulle rensa i mina rabatter då du börjar”. Egentligen tror jag att båda dessa grannar har bättre koll, för båda har jobbat och jobbar med blommor och trädgårdar av olika slag. Efter en stund kom sedan en av de manliga grannarna och sa ”när ni började klippa gräset i lördags sa jag att nu var det fritt fram att klippa”. Hahaha, nu har vi alltså blivit trädgårdsinfluencers. Helt ofrivilligt och med väldigt lite på fötterna.
Hej, hej, kaos! Efter att ha rensat alldeles för tidigt för några år sedan har jag låtit riset stå lite längre för att skydda mot kylan. Inte ser det så fint ut, men å andra sidan är det inte fint efter upprensningen heller. Nu ska ju allt ta sig och börja ta ton igen. Jag försökte inventera och kunde konstatera att det mesta klarat sig denna milda vinter, men somligt verkar inte visa någon som helst växtkraft.
Här behöver det kantklippas lite till vänster. Det känns mäktigt att veta att om några månader kommer knappt jorden att synas längre då allt har vuxit till sig igen. Efter att ha gjort flera försök med stockrosor kan jag konstatera att det äntligen verkar ha lyckats. Det är klurigt att få dem att etablera sig, men sedan så…
Att vittja brevlådan i pausen var extra roligt! Paket från syrran i Skottland och vykort från Anna i Portugal på samma dag. Hurra!
Borta på brorsans tomt var de och sprängde och grävde för att kunna lägga rören till allt det livsnödvändiga för ett modernt boende. Jag var där och inspekterade och passade på att bjuda på ”nybakade” wienerbröd från ICA till de tre fixarna. Tänkte att en fika i den härliga vårsolen mellan sprängningar och grävmaskinsdamm hade suttit bra om de var jag. Maken undrade dock varför jag inte tog med något wienerbröd hem till honom…
Efter att ha rensat upp allt i rabatten, klippt bort skröfs på alla perenner i krukorna (mynta och rosor i princip) och gjort baljan vid entrén lite vårfin var det dags att flytta ner till växthuset. Maken hjälpte mig att flytta ner alla tomathinkar dit så jag kunde hälla ut resterna i limpan där jag brukar sätta pumporna. Det blir något slags hügelbädd som byggs upp på nytt varje år med skröfs och gammal krukjord. Sedan gödslar jag lite och häller på köpejord. Inte vet jag om det är bästa förhållningssättet, men det funkar uppenbarligen. Efter denna massiva insats (maken hade också rensat färdigt i hallonlandet och slagits med björnbär) var vi väl värda en extra god middag. Vi fixade ett fat med småmackor inspirerade av smørrebrød. Ett riktigt smørrebrød ska ha en massa olika pålägg, men våra hade bara två var. De var iallafall väldigt goda och mättande. Man blir hungrig av frisk luft… Och glad. Tack för att jag kan känna att det är roligt att fixa i trädgården igen.
För några år sedan köpte mina två nästföljande syskon (jag är äldst) och deras familjer loss vår farfars föräldrahem i Klackamåla. Det var i riktigt risigt skick, men de senaste ägarna hade iallafall börjat renovera och såg ett liv tillsammans där i framtiden. Nu blev det inte så. Detta är ett långtidsprojekt och det är väldigt mycket som behöver fixas. Att komma hit då och då och inse hur mycket som faktiskt har åtgärdats är alltid lika roligt. Syrran har önskat sig ”arbetsdag” i present av oss i familjen de senaste åren. Bra drag. Det är mycket som kan fixas en solig vårdag. I år passade vi också på att fira maken som fyller år idag. (Hans familj kommer i eftermiddag.)
Min syster är duktig på växter och experimenterar med sticklingar och annat. Det senaste året har hennes projekt varit att föröka mammas honungsros. Det har funkat så här långt, nu håller vi tummarna för att den trivs i sitt nya hem!
Det största trädgårdsproblemet är parkslide, denna invasiva växt som sprider sig på alla andras bekostnad. Då huset övertogs var trädgården helt övervuxen och man såg det knappt för all växtlighet. Lite i taget blir det dock mer trädgård och mindre vildvuxet. Brorsan har en plan med parksliden, så det är bara att testa. Mitt jobb igår var att fokusera på att köra stenar till markutfyllnad, skräp och kompost. I komposten får ingen parkslide bo. Gamla nässlor, löv och perennrester blir dock ett välbehövligt tillskott till jordförbättringen.
Det var många som fixade i trädgården. Annat jobb som utfördes var vedklyvning och att bila upp i källaren för kommande rörläggning. Det där att alla som vill hjälpa till har en uppgift gillar jag!
När jag pratade med brorsdottern som var på väg satt hon och åt en Snickers. Jag bad henne (på skämt, fast jag var sugen) spara två millimeter till mig. Hon var generös och gav mig minst en centimeter! Detta energitillskott togs tacksamt emot. Till lunch var det sedan dags att föda alla arbetare med…
… korv såklart. Dagens födelsedagsbarn fick vara Grillmeister. Här sitter de tre av mina syskon som bor här i Karlskrona. Älskar att hänga med dem!
Brorsonens pappa täljer skapelser värdiga en konstnär och gossen har fått lära sig hantera en täljkniv sedan tidig ålder. Igår täljde han till marshmallowpinnar till alla hågade. Det där med att lära sina barn hantera farliga saker istället för att låta dem undvika dem är en uppfostringsteknik jag gillar. Själv har jag oroliga gener och har säkert varit för beskyddande, men jag gör vad jag kan för att förändra detta till nästa generation.
Den täljande unge herren tillverkade även barkbåtar. Dessa roade sig sedan han och hans kusiner med då det inte längre fanns lust eller energi att hjälpa till.
Snygg barkränna, eller hur?
Efter ännu lite arbete var det dags att fira födelsedagsbarnen med finkakor och en ”skogsgrön” prinsesstårta. Grönare tårta hade nog ingen av oss sett innan, men jag vet inte precis om det gjorde den skogsgrön, hehe. Gott med grädde och marsipan, mmmmm.
Festligt att vi är så många fast långt fler än hälften inte är på plats!
Min hälsporre sände mig till bilen den sista halvtimmen. (Den besvärar nu vanligtvis mycket mindre, men nu tryckte jag väl på lite för mycket.) Väl hemma började förberedelserna för makens firande nummer två, men det tar vi en annan dag. Den här soliga dagen kan jag bära med mig länge, länge.
Att möta soluppgången med ett par foppatofflor, en kopp te och en telefonkamera, det kan vara allt som behövs för att ”fånga dagen”. Här finns essensen i livet på något vis. Telefonen är inte bara av ondo, jag är glad att jag kan ha kvar den vackraste morgonen hittills på denna sida årsskiftet i bildbiblioteket.
Jag har fått så många påminnelser om vikten av att njuta lite mer på sistone. Inte vänja mig, inte ta för givet, inte undfallande låta bli för att jag kan göra det en annan dag. Jag har en känsla av att prylar står i vägen överallt och har både slängt och lagt ner en hel del i kassen till Pingstis. Min följeslagare förnöjsamhet sitter inte stilla i båten. Det finns en rörelse framåt. Vad är det som är motorn? Är det tidens flyktighet, är det stunderna jag ägnar år att jobba med årsordet ALIGN, är det fasteutrensningen eller är det bara våren? Kanske är det hälsporren. Jag är inte van vid att vara rörelsehindrad och uppskattar inte känslan precis. Att förorda acceptans i min yrkesroll och inte praktisera den själv rimmar illa. Jaja, men nu blev det så. Nu är det så här. Jag smakar på orden och låter dem sväva iväg i allt pastelligt och morgondisigt medan känslan av företagsamhet och driv tar form. Jag är på gång.
Inga blåsippor står att finna i skogarna än, men helgen har bjudit på underbart vårväder. Med solen börjar det surra i bikuporna och man ser mängder av tecken på liv! Utan moln blir stjärnhimlen intensiv och nätterna kalla.
Det är lätt att glömma att det är långt kvar tills det blir tryggt för alla frusna växter som behöver lite mer daltande. Detta har gjort att det kändes okej att sonens sockor har tagit orimligt lång tid att sticka färdiga. Nog ser de ut att räcka upp till låren för de flesta, men det är bara storlek 45. Den här modellen ser alltid lite märklig ut när det saknas en tillhörande fot. De sitter dock som en smäck! Den värsta modell jag vet är den där snurrstickade modellen utan häl, de sitter väldigt oskönt.
Varje gång jag stickar med stickor 2,5 lovar jag mig själv att inte göra det igen eftersom det går så långsamt. Fruktlöst löfte, jag vet att jag kommer att bryta det. Dessutom behöver jag öva på tålamod och detta är ett bra sätt. Sedan jag började jobba bort de garner jag faktiskt har här hemma har det blivit några olika projekt. Jag hade bl.a. tre gånger två Fabel-nystan i olika färger som ”ungarna” fick välja mellan (alltså, vad kallar man sina vuxna barn?) och sonens i orange blev färdiga först. De här kan väl göra vem som helst glad? Ja, om man inte ogillar orange i allmänhet eller tycker att sådana här självrandande garner är det fulaste som finns.
När jag ändå hade farten uppe tänkte jag passa på att sticka ett par till lilla L också. Jag har till hennes också valt en modell som har chansen att sitta bra på den lilla knubbiga foten. Den stickas i enkelresår hela vägen (utom under foten, så klart). För övrigt lägger jag alltid upp strumpor på ett halvt nummer större stickor för att de inte ska stasa då de är färdiga. Jag stickar rätt hårt och det är annars lätt hänt.
Detta är en av mina favoritfärger! Teal på engelska. Det borde heta kricka, fågeln som färgen fått namn efter, men inte säger folk ”min favoritfärg är kricka”?! Blågrönt, grönblått? Inte turkost tycker jag, det är för mycket grönt i.
Även om jag har ägnat delar av helgen åt att läsa, lyssna, bingea Ally McBeal och sticka har jag också njutit av vårvärmen. Lådorna i trädgårdslandet är eftersatta, jag orkade inte rensa ut ogräset innan vintern som jag borde ha gjort. Det innebär mer jobb nu så klart och det visste jag. Kvickroten är värst, men det finns också våtarv så det räcker och blir över. Jaja, nu blev det så. På andra ställen kan jag njuta desto mer. Bästa snödroppsbestånden växer i häcken mellan oss och grannarna. De har verkligen börjat ta för sig sedan jag rensade upp ordentligt där för ett par år sedan.
Påskliljorna är på gång! Jag satte lökar runt ett av päronträden första hösten här. Den fina cirkeln är numera bara en halvcirkel, det växer bara på den södra sidan av trädet. Mängderna av krokus jag satte för några år sedan runt det andra päronträdet verkar inte trivas alls, eller så är de bara sega. Sötnosarna längst uppe i inlägget är nämligen de enda som kommit upp hittills. Runt Ingrid Marie-trädet växer fritillaria så det stänker, men det är för tidigt för dem än.
Utanför vårt sovrumsfönster har vi varje år underhållning av skator. Nu har de tre bon att välja på, kanske väljer de ändå att bygga nytt. Vi får se hur det blir. Jag har ännu inte lagt märke till någon byggaktivitet, men det närmar sig. Våren är här och jag njuter.
Min planttantssäsong har dragit igång. Jag lutar mig numera på erfarenhet och försöker låta det räcka. De första åren var allt nytt, nu återanvänder jag mycket. Det ser inte alls lika snyggt ut, jag sätter namnlappar skrivna med brun Sharpie på klippta bitar av glasskartong och undrar om somliga återvunna småkrukor verkligen klarar den här säsongen också. Trots detta väljer jag återanvändning framför perfektion alla dagar. Sist jag var på Blomsterlandet kollade jag allt som skulle kunna inhandlas och påminde mig om att denna hobby är ett pengaslukande hål om man släpper den lös. Min trädgårdsmästarsvägerska gör egen jord för hållbarhetens skull, men dit har jag inte orkat gå. Att använda Bokashisystemet har dock varit jätteroligt och jag säger till mig själv att jag borde diska ur hinkarna och köra igång igen. Blev lite modfälld då mina ”jordfabrikslådor” frös sönder i botten. (Lådorna ska vara lufttäta.)
Syrrans pelargoner såg jättefina ut efter vinterns förvaring även om jag hade tagit med mig liftare i några av mina krukor i höstas. Det var kålfjärilslarver som smaskat i sig en massa blad och mått gott trots att jag försökt rensa bort dem då jag varit i Bredavik och sett över plantorna. När jag hämtade dem hittade jag fyra välmående akrobater som varken fick hänga med till Karlskrona eller Uttorp, för sån är jag. Med tanke på att jag visste att det bodde larver i jorden fick jag göra ett totalt jordbyte också i de större krukorna istället för att bara lägga på lite ny, näringsrik jord. Alla krukor diskades och jag tog några få sticklingar.
Jag älskar den rostfria diskbänken. Diskmaskinen sitter på ”fel sida” eftersom det inte gick att välja med en återvunnen bänk, men annars är den perfekt. Så mycket bättre än de modernare versionerna vi haft på andra ställen. Att jobba med jord på samma ställe där det ska lagas mat en stund senare kräver sitt. Eftersom det var så mycket jord som skulle ut i trädgården tömde jag allt i sopsäckar för att lättast kunna transportera och för att slippa spill. Spillet kom jag dock inte undan. Det var jord överallt när jag var färdig, hehe.
Jag skär alltid ner mina pelargoner så de ser minst sagt stubbiga ut. Inte som hamlade träd (det ser inte så friskt ut), mer som en snaggning. Detta brukar ge fina och buskiga plantor. När de tagit sig och börjat växa ordentligt vattnar jag med pelargonnäring. Detta har gjort underverk sedan jag började med det för några år sedan. Alla krukor blev genomvattnade i den nya jorden, men nu är jag försiktig med vattenkannan tills jag börjar se plantorna spräcka nya blad och de tar ny fart. Pelargoner mår bättre av lite torka än för mycket vatten och ruttnar lätt. Inte minst gäller det sticklingar. Jag sätter numera sticklingarna i såjord i små krukor, vattnar en gång och är ännu mer försiktig med vatten tills jag ser nya rottrådar sticka ut i hålet i botten. Sticklingarna ska inte pillas och dras i för att se om de ”fastnat”, lämna dem ifred och låt naturen ha sin gång. Vattna på jorden om det behövs, inte på stammen. Ja, om du nu vill veta hur jag gör.
Den här amaryllisen har tre knoppar och har nu börjat slå ut för att göra våren lite gladare. Kortare stjälk har jag dock aldrig sett, det ser jätteroligt ut. Kanske fick den lite växtkraft av att titta på när jag höll på med pelargonerna. Nu ser jag förresten att det verkligen är dags att ta itu med att olja in träbänken igen! Oj, så torr och risig den ser ut. Det får dock bli en annan dag. Efter att nu ha gjort ett hästjobb gällande mina pelargoner hoppas jag att de återbetalar mina spa-tjänster genom att blomma vackrare och mer rikligt än någonsin på sin pelargontrappa i sommar.
Fågelkvitter, fågelkrax och fågelfrö, möss som dansar och musor som ännu inte hittat sin plats i världen. Porlande bäckar med multnande grenar, vadande fåglar på halkiga stenar. Den eviga döden var bara en luring, det spritter av liv under marken, i grenar och i vassen där isen ännu ligger, spröd och skör. Mörka stigar leder längre in i skogen där granarna ruvar över hemligheter som aldrig kommer att se dagens ljus, men i skogsgläntan glittrar solen i spindelnätens morgondagg. Håll i, håll ut, håll av, håll hårt och vad du än gör, släpp inte taget förrän du har mossa under fötterna och kan landa mjukt. Släpp ut fröerna, låt dem vakna i sin tid och hetsa dem inte. Kanske behöver du vila en stund till tillsammans med dem.
Igår kan vi nog säga att Bredavikssäsongen drog igång. Brorsonen hade fyllt 15 och vi fick chans att fira denna stora begivenhet med tacos och tårta i det underbara vädret. Solen värmde så skönt där vi satt och låg på dynor och underlägg, somliga till och med i kortärmat. Brorsan hade förberett genom att klippa och fixa så det såg ut som rena parken. Fruktträden blommade och syrenerna hade precis börjat visa om de var på lag vit eller lila. Det är verkligen en ynnest att vi fortfarande kan ha detta fantastiska ställe tillsammans. Inte självklart på något plan, så jag är otroligt tacksam. Inte minst för de uppoffringar våra föräldrar fick göra för att det ens skulle gå att ha en plats för storfamiljshäng på det här viset.
Vad kan jag säga mer än att det känns som att jag för tillfället bor i en bubbla där allt handlar om jord, vatten, plantor, sol, fröer, drömmar och funderingar. När det regnade igår förmiddag, trots att det inte skulle ha gjort det, blev jag jätteglad för allt det nysåddas skull och drog till Blomsterlandet. Det beslutet hade även alla andra planttanter och plantgubbar i Karlskrona kommun tagit. Vi irrade fram bland ettåringar och perenner, bärbuskar och rosor, gödningsprodukter och hederligt gammalt jutesnöre (som just igår kostade 80 kronor för två stycken, bra pris för denna i trädgården mycket användbara produkt). Vi har fått jordgubbsplantor från vänner vid flera tillfällen, men någonstans på vägen har de drabbats av någon sjukdom som följt med och blivit värre för varje år trots nedklippning. Den ligger väl i jorden. Jag tog därför efter konsultation med Google det exekutiva beslutet att helt enkelt köpa ett gäng nya plantor och sätta dem i en låda med nyblandad superjord, inspirerad av hügelbäddar. Vi får väl se om det hjälper. Den här gången vet jag åtminstone vad sorterna heter. Jag köpte några plantor Tristan och några Loran. Båda är remonterande och ska ge gubbar hela vägen fram till hösten om allt blir som det ska. Lilla barnbarnet måste ju få plocka jordgubbar då hon kommer och hälsar på mormor och morfar!
Brorsan kom förbi när jag sprang omkring som en yr höna och försökte hinna med så mycket som jag bara kunde. Han klippte det sista gräset med åkgräsklipparen i ett nafs. Maken har klippt resten och samlat gräsklipp till alla möjliga projekt. Jag gillar täckodlandet och näringen gräsklippet ger, men det funkar också bra för allmän jordförbättring. Finemang och gratis, om man bortser från det tidsödande i att tömma uppsamlaren. Våra grannar här uppe vid ladan har varit sommargäster fram till nu. Efter pension flyttar de ner från Göteborg för att bo här på heltid, så jag tänkte försöka göra perennrabatten extra fin från deras sida genom att sätta luktärter längs stenmuren. Det sitter ett hönsstängsel monterat uppepå, det blir jättefint för luktisarna att slingra sig upp där med hjälp av jutesnöre. I vanlig ordning ska jag också sätta en luktärtsrabatt nere i trädgårdslandet. De andra grannarna får förhoppningsvis solrosor att titta på. Vi får väl se om jag eller sniglarna vinner kampen. Förra året kunde både de och vi sätta in stora vinster. De blev mätta, men jag hade satt så många plantor att vi fick tillräckligt med ögonfröjd ändå. Jaja, idag blir det vilodag och mina stackars uttänjda lårmuskler får chans att återhämta sig. Min fysioterapeut till svåger sitter alltid på min axel (bildligt talat) då jag håller på och joxar och jag är tacksam för den trädgårdspall jag fick av hans fru, blomstersyrran. (Hahaha, kul att jag länkar till en sida som heter ”SeniorLife”!)
Ps: Jag hör vad som händer omkring mig, både på riksnivå och i världen. Jag är inte blind, inte döv och varken dum eller naiv. Jag blir bara så svart då jag ser hur konflikter hanteras av vuxna människor som kan anses vara både klipska och kunniga. Min ständiga fråga är om människor inte bara kan bete sig? Det verkar dessvärre inte så. Därmed fortsätter jag att gräva där jag står, bokstavligt. Jag försöker hålla dyngspridningen bara till trädgården och hoppas kunna få med mig en individ i taget att agera på ett sätt som gör världen lite bättre. Börja i familjen! Igår lyssnade jag på Moa Herngrens nya roman, Syskonfejden. Jag blev så berörd, på flera plan. Bok att läsa eller lyssna på för alla som kommer från en familj och/eller har en själv. Påminnelsen om att det är nyttigt att försöka sätta sig in i en annans liv då och då är på sin plats. Allt är inte alltid som det synes vara och bara för att man kommer från samma föräldrar betyder inte det att man blir likadan. Varje individ har sin egen genetiska komposition som leder till allt från personlighet till hur man tar sig an livet och hur andra behandlar en. Och som jag sa till någon igår: om andra har känslor och åsikter om någon annan person och lägger dem i din famn betyder inte det att du behöver ta ansvar för dem. Bara säg ”har du tankar om det så prata med personen ifråga, inte med mig”. Att skämmas å deras vägnar är ju känslomässig helt bortkastat! Tänk stackars mormor som verkade basera sitt liv på ”vad andra skulle säga”. Vilken massa ödslad tid och energi… Tack och hej från mej.
Nej, inte ska jag väl klaga, men aj! Varenda liten muskel i hela kroppen känner sig förnärmad, överarbetad och underbetald efter gårdagens trädgårdsfix. Själva själen är dock mycket nöjd. Jag sprang med löjligt många kannor vatten över hela gården (vattenpumpen utanför brunnen vid växthuset har inte kommit på plats än), grävde upp syrenrotskott i brorsans grannträdgård (han hade gett lov), grävde och skyfflade på flera ställen och lät skottkärran jobba hårt då den fick köra allt från just syrener till att agera blandkärl för jord och gödsel.
Varje vår är det som att jag vaknar upp och undrar varför jag inte tagit bättre hand om min kropp under vintern. Jag är duktig på promenader, men det är smärtsamt uppenbart hur dåligt dessa bygger muskler. Skottlandssyrran har kommit igång med somatisk yoga och det påminner mig om hur härligt det var att ha goda yogarutiner. Ett instick här och ett där, till slut… Vår yngsta dotter har ett yogakonto där hon lägger upp olika inspirationsinlägg och olika komplicerade yogarutiner. Jag undrar hur det hade varit att ha en kropp som hennes, men inser att jag har en kropp som jag och behöver utgå från den. Bättre ett yogapass än inget, bättre två än ett.
Mammas kusin introducerade begreppet ”fordon” som benämning av kroppen. Jag gillar verkligen detta och ser framför mig hur jag väljer bra bränsle och smörjer, stärker och servar allt från leder till muskler. Tänk vad viktigt det är att vi underhåller vår kropp för att den ska hålla så länge som möjligt. Inte att den bara ska starta och ta sig framåt, utan att den ska fungera problemfritt. Jag vill inte behöva byta ut några delar, vill inte behöva äta mediciner som ger biverkningar, vill inte täcka upp för att tidigare ha gjort dåliga val. Jag vill känna mig stark och smidig! (Du skulle se mig när jag ska ta mig upp från marken, mitt högra knä fortsätter att bråka med mig och jag får jobba förbi det på olika vis.)
Just idag tackar jag för påminnelserna min kropp skickat till mig om allt det här den senaste tiden. Det är som att den bokstavligen skickat meddelanden in i mitt medvetande: ”ät bättre, drick vatten, sträck ut höfterna i duvan (yogaposition), lägg dig i tid”. Våren lockar väl fram detta av en anledning. Det är bara att göra bättre idag än igår. Det är härligt att ha tillgång till en kropp som ändå funkar! Kanske behöver jag dock visa lite större tacksamhet både i ord och handling? Hej och hå, med det kämpar vi vidare.
