Planttant

Så kom då höstdagjämningen.

23 september, 2026 8 kommentarer

Nu är dagarna och nätterna lika långa och kvällarna blir märkbart mörkare. Fjäderfäna är lite segare och tar sig in i hönshuset tidigare. Den värsta mjöldaggen har gett sig och nu håller jag inte längre efter luktärterna utan låter dem blomma fritt och sätta frö. Oj, så vackert! Dahliorna har inte heller gett upp och solrosorna ska vi inte tala om. Det är en tid jag njuter av med ögonen. Detta trots att vår trädgård hade fått underkänt för visningar. Acceptansen har nått ända hit. Som jag sa till lillastesyster med småbarn – det kommer andra dagar. Man kan inte vara överallt hela tiden, åtminstone inte om man är jag.

I byttan på trappan har jag en perenn liten buskig sak som bara har ett latinskt namn och sedan ett år är det därför den som har fått utgöra basen då jag gör trapp-planteringarna. I år har bägarranka, lammöron och malva gjort mig glad. (Brorsan ska få de två senare slags plantorna till sina rabatter i grannhuset nästa år, så dem har jag satt i en odlingslåda för lite sålängeförvaring.) Jag läste någonstans att bägarrankan kan klippas ner och förvaras inomhus, så det ska jag ge mig på i år. Jag har satt den i en stor kruka så länge. Bägarrankor är tacksamma, det är inte mycket som levererar så mycket blomster om de bara får lite extra näring och inte behöver torka ut. Nu har jag tryckt ner en alunrot med vackert mörkröda blad, en vanlig köpeljung och dekorationskål som jag så länge föraktade. Jaja, jag har blivit mormor, jag får skylla på det. Den lilla pumpisen är min egen, den stora har jag fått från en vän med fantastisk trädgård.

Här ser man sommar och höst samexistera. Murbinkan har också blommat helt otroligt sedan den väl kom igång. En perenn i varmare klimat, så jag ska lyssna på syrrans råd och ställa in den skyddat i vinter och se om den kan överleva så jag slipper dra upp en ny kruka från frö nästa år.

Dags att gå och lägga sig för de här trotjänarna. Några av pelargonerna står kvar här ute, men jag ska flytta in dem också i verandan. Tror att det var ett snilledrag att ställa in dem där för att de inte ska ha allt för blöta fötter då jag ställer in dem i Bredaviks kök.

Det här stackars skräphörnet har blivit helt övergivet, men jag njuter ändå. Så roligt att luktärterna kom igång, trots att försöket med att göra rabatt på kartong inte slog väl ut just i det här fallet. Nästa år gör jag som vanligt, men hade jag inte testat hade jag inte vetat.

Idag ska jag gå runt och märka upp varje dahlia med tejp och namn. Någonstans blev det helt fel antingen då jag märkte upp dem förra året eller då jag satte ner dem i år, så det har sett så himla rörigt ut rent färgmässigt. De har såklart gett mycket glädje ändå, men nästa år önskar jag ha lite mer ordning för min själsro, hehe. Idag ska jag också ta en stund med grästrimmern, något som hade behövt göras för länge sedan.

Rosenskäran har blivit väldigt skräpig och står och skräpar medan maken jobbar hårt med gruset. Evighetsgöra som vi hoppas betalar sig i längden. Här ska jag sätta en liten dekorationsgran som står på ett tokigt sålängeställe. Undrar som den överlever en flytt hit? Som sagt, testar jag inte får jag inte veta och det hade varit roligt att ha den som dekoration under den kalla årstiden.

Avslutar med en liten barnbarnsbukett. Finns något finare? ”Mojmoj, jag satt på den i vagnen så den blev lite mosig.” Hahaha! Jag har gärna mosiga buketter på köksbänken. Som för övrigt behöver en rejäl omgång omsorg ser jag här. Behöver vi inte alla det vid den här tiden på året? Tänk en riktig spakväll med skrubb, långt fotbad, ricinoljeinpackning till fötterna, hårinpackning och hela faderullan… Det blir nog tid till det en annan dag.

Planttant

Evighetsgöra och projektavslut.

12 september, 2026 7 kommentarer

Det finns inbyggt i oss att vilja göra saker klara för att kunna lägga dem åt sidan, eller bara känna oss lite nöjda för en stund. Det finns en massa forskning i ämnet. Det är kanske inte så svårt att räkna ut ATT det är lätt att ouppklarade uppgifter på jobbet stör vilan under helgen pga Zeignarikeffekten. Det kanske också går att förstå att människor hellre väljer att göra sådant på ”to do”-listan som leder till avslut än sådant som är viktigare men kanske mer flytande. Jag skriver då och då om att det kan störa mig att det alltid finns mer att göra här hemma, framför allt i trädgården. Jag funkar alltså helt normalt, men känner ändå att det är viktigt att då och då mentalt få bocka av saker och ting för att hjälpa min sinnesro.

Maken lånade brorsans häcksax och klippte ner hagtornshäcken som står på vår tomt. Här stod det ”förr i tiden” ett annat hus som flyttades till en annan plats. Kanske längre ner på Vintervägen, kanske till ön mitt över kyrkogården. Häcken står iallafall kvar. För ett gäng år sedan klippte svägerskan ner den jäms med fotknölarna och sedan dess har vi väntat på att den skulle växa upp och fräscha till sig i processen. Somliga av plantorna dog av den hårda behandlingen, medan andra verkligen fick nytt liv. Hur som helst, att göra häcken riktigt fin kommer att fortsätta vara ett projekt. Jag kommer inte att kunna tänka ”nu är det klart för evigt” eftersom en häck ska klippas ett par gånger per år för att hålla sig fin. Efter makens klippning gick jag runt med skottkärran och räfsade upp allt det klippta och lade på eldningshögen. Jag tänkte att jag var klar, men tji fick jag. Nu när det hade gått några veckor hade löven på de avklippta bitarna ändrat färg och det var lätt att se att häcken behövde en rensning till. ”Det här går snabbt”, tänkte jag. Här kan du gissa ungefär hur snabbt det blev:

Jag var medvetet supernoggrann då jag rensade. Räfsade i häcken och drog bort bitar som hade gömt sig i allt det gröna som fick bli kvar. Drog och klippte bort björnbärsslanor som vuxit upp och gömt sig. Räfsade runt fötterna på häcken för att ingen skulle behöva trampa på de hemska taggarna. Jag kände mig nöjd och färdig, men fick ifrågasätta min egen syn nu när jag tittar på bilden på det som blev kvar efter att jag hade varit ”jättenoggrann”. Nu har jag dock bestämt mig för att jag är färdig med detta. Nu lägger jag häcken bakom mig tills våren kommer och det är dags att laga den med småplantor som fått växa på andra ställen.

Som du kanske vet är det björnbärsris som ställer till det mest för oss i trädgården. Denna livskraftiga växt tar sig fram överallt och behöver egentligen grävas upp. Jag orkar inte utföra detta projekt som skulle ta värdefull tid från sådant som är mycket roligare, utan jag drar och klipper på de ställen där det är mest akut. (Rabatterna har dock rensats helt från detta otyg.) Nu kan man åka ner på vår uppfart (eller nerfart) utan att få bilen skrapad av hagtorn eller björnbär. Och grannens körsbärsträd anfaller inte heller uppifrån, så det är skönt!

I verandan står de plantor som aldrig fick plats på pelargontrappan, utan som skulle växa till sig. De mår bra mycket bättre än de uteboende exemplaren som i år fått utstå ömsom torka och ömsom störtregn då jag varit lite dålig på att ställa undan plantorna vid regnoväder. Kanske borde jag ställa in alla i verandan för att låta dem torka till lite innan det är dags att ställa dem i Bredavik för vintern? Så får det bli. Bra beslut, Monna. Och ganska lätt att slutföra detta projekt. Jag ska bara rensa allt från gula löv, eventuella larver som jag inte vill ska följa med och äta upp mina plantor i vinter (japp, det har hänt) och märka om de plantor som fått sina namn stulna av tjuvaktiga fåglar. medan jag fortfarande kan känna igen dem på sina blommor. Tomaterna ska tas omhand, växthuset ska tömmas, flera av lådorna ska rensas. Det blir en lördag med mycket att göra, helt enkelt. Somligt kommer att få skjutas på framtiden (och väl ligga och störa i form av stress). Ett ”måste” är nämligen att jag sak läsa klar Anspråkstagen. Jag hoppas kunna känna ro när jag lägger mig i soffan. Då ska jag tänka på vad jag skrivit idag helt enkelt… Hoppas du får en fin helg!

Planttant

Det blommar ändå.

22 augusti, 2026 10 kommentarer

Efter en riktigt fantastisk sommar för alla soldyrkare och en eländig för oss som försöker odla och få trädgården att prunka är det äntligen dags att landa lite i svalare luft och REGN! Ja, för det har regnat två dagar på raken. Vi fick tolv millimeter för några dagar sedan och i förrgår natt kom det sex millimeter till. Det är inte i närheten så mycket som behövs, men genast blir allt som behöver vatten lite gladare och mer livfullt.

Jag lever fortfarande kvar lite i känslan av Sofiero, hur vi skulle kunna omsätta trädgårdsidéer som vi gillade där här hemma. Rabatter med för oss oväntade färgkombinationer. Jag kommer definitivt att dela plantor för fullt redan nu i höst när jag vet var allt står och ta bort en del som inte frodas. De enda ettåringar som kommer in i trädgården (hahahaha, vem tror jag att jag lurar) i form av fröer till våren är solrosor, luktärter och rosenskära. Eller nej, murbinka också! Denna makalösa växt som jag tipsades om för några år sedan, men aldrig hittade i butik. Lite väl sent satte jag så egna fröer i våras och nu blommar det för fullt i den stora, terrakottafärgade krukan. Och det är så fint! Detta är egentligen en perenn som inte brukar klara övervintring här i den mörka nord. Kanske kan jag slå in krukan för att skydda rötterna? Jag hade gärna fått igång denna lite tidigare nästa år.

Sofiero lämnar mig som sagt ingen ro. Jag har tänkt på besöket där nästan varje dag sedan vi var där förra lördagen. Det här är några av de platser som var extra inspirerande och fick mig att vilja bygga rabatter och stöka om i dem som redan finns. Lime och lila, lila och orange, knallfärger, masseffekt med massor av samma (vad som helst)… Det har väl varit lika torrt i Helsingborg som hos oss, så jag tänker att de har helt andra bevattningsmöjligheter, precis som det ska vara. Detta är en av Europas absolut vackraste parker och ett extra vardagsrum till stadsborna. Jag vill strunta i att ingen annan gillar rhododendron och göra en sådan dunge någonstans i trädgården.

Vår dahliarabatt blev inte alls bra i färgordningen i år (samma gäller luktärterna), men de tog sig alldeles okej trots att jag inte försatte knölarna i femliterspåsar. Jag kommer att fortsätta sätta dem direkt i backen och vänta på blomningen lite som man gjort i alla tider. Det är okej och sparar mig både jobb, tid och ”oro”.

Den mörkbladiga Karma Amora (som var felmärkt tror jag) äts upp av sniglar och tvestjärtar och är ingen bra snittblomma. Den har alltså varken plats som rabatt- eller bukettblomma och nu kommer jag att ge bort dessa knölar alternativt bara slänga dem på komposten. Totally Tangerine där till vänster är däremot en helt fantastiskt generös sort som jag gärna har kvar.

Att sätta solrosor längs norra sidan på växthuset var en genial idé. De stör inte ljuset alls och har ändå fått det de behövt. Trots att vi knappt haft en enda mördarsnigel är det här jag fått klippa de flesta av de hundra som bråkade med mig. Nästa år vill jag sätta solrosor här igen. Fixar kanske en koppargräns för att freda dem då.

Hur går det med mina Dr Westerlund-träd? Tackar som frågar. Förutom att det ser jättefult ut med denna plastkrukan i detta ytterfoder så växer båda på. Det i terrakottakrukan växer inte lika fort. Tyvärr funkar plast bättre, men det får vara så. Mina Dr Westerlund verkar ha ett datum då de bara ger upp, men kanske gör jag samma fel varje gång? Jag vågar inte plantera om även om jag förstår att jag borde göra det. Det är just efter omplanteringar som det har gått åt tjotaheiti.

Till slut vill jag bara visa en av buketterna som väntade på oss då vi hade varit i Helsingborg. Vår dotter hade gått en runda i trädgården och det gjorde mig så glad! Är det stökigt med trädgård och trädgårdsland? Tja, det är onekligen rätt mycket jobb med det, men det är jobb jag gärna gör för all glädje jag får tillbaka. Jag gissar att dahliorna kommer att få en boost nu efter regnen så det blir nog fler dahliabuketter. Luktärterna börjar ge sig, men jag plockade ändå in fyra buketter igår. Jag har inte orkat hålla efter perennerna i rabatterna med näring och en massa vatten, men kanske har de lite mer att ge så här innan hösten tar över. För övrigt har jag lite väl lite höstblommande växter i trädgården, så det får vara något att tänka på framöver. Med detta vill jag önska dig en trevlig helg.

Planttant

Augustikänslan.

5 augusti, 2026 12 kommentarer

Jag vet att sommaren inte är över, men nog suckar den nu. Långa, tunga suckar med en aning uppgivenhet. Känslan av övergivenhet är påtaglig. Den existentiella ensamheten gör sig påmind och drar igenom det guldfärgade gräset i vindilarna. Alla projekt som inte hunnits med läggs i verandan och på soffan för att bli synliga, men somliga bestämmer jag mig bara för att strunta i. Det känns rätt skönt, faktiskt.

Maken rensade upp bland björnbärssnåren förra året för att det skulle finnas en möjlighet att nå bären på minst smärtsamma sätt. Buskarna fullkomligt dignar av bär. Om de kommer att mogna vet vi inte än. Gör de det har vi mycket att se fram emot. Vi befinner oss mitt i skördetiden, men jag vet inte… Jag skrattar rått åt årets resultat och tänker på hur vi ska angripa odlandet nästa år. Sedan lägger jag ner tanken och tänker att det tar jag när bitterheten inte längre är så påtaglig och bjuder in tacksamheten istället. Tänk så mycket gurka vi ätit och kunnat ge bort i år! Tänk att vi fått och får så många tomater trots utmaningarna i tomatkuvösen! Och nykokta brytbönor är otroligt gott, tänk att fåglarna ändå lämnade så många plantor att vi både kan njuta nu och några gånger i vinter. Amerikanska blåbär? Våra två plantor fick fågelnät över sig och de har fått tillräckligt med vatten för att faktiskt ge tillräckligt med bär för att det ska kännas värt arbetet. (Fåglarna åt upp alla vinbär, både svarta och röda. Det har varit ett tufft år för dem också, att de hittade till vårt trädgårdsland och fick så mycket gott att äta där känns nog välsignat för dem.)

Jag känner att klagan som sipprar ut i texten här är oförtjänt. Allt som kommer ur odlandet är inte påtagligt. Jag upplever att trädgården är en källa till stor inspiration och glädje. Även om jag aldrig såg mig själv här för 20 år sedan är jag tacksam över att jag hittade min plats som planttant på landet. Jag har lärt mig otroligt mycket i processen och kan i sanning dela tanken att även om det både känns kört och för sent är det väldigt sällan så. Det gäller både planttanteriet och livet rent generellt. Bara för att det inte blev som man tänkt sig betyder inte det att man behöver dra täcket över huvudet, varken fysiskt eller mentalt. Min allmänna känsla av förnöjsamhet är påtaglig och jag behöver inte gräva djupt för att förstå att den här delen av mitt liv är en av orsakerna till detta.

Vi har fått en enorm blomsterprakt i år trots de utmaningar som funnits. Har jag klippt max 100 mördarsniglar? Jag är så tacksam över detta! De få som fanns åt upp det mesta nere i den rabatt jag håller på att anlägga, men det får vara okej. Min rabatt i varma toner behöver vara snigeltålig. Varför lägga en massa tid på att kämpa mot? Perenner som trivs i ”sand med lite smuts i” och halvskugga finns det en hel del.

Jag är tacksam för att det inte var något av våra fjäderfän som fick ryka med då någon rovfågel tog sig ett skrovmål vid hallonlandet (det det kommer att digna av hallon nästa år eller så). Naturen är grym. Jag påminner mig om detta då och då. För min del gäller det att bjuda in acceptansen för att ohyra, rovdjur, väderfenomen och annat är en naturlig del av livet. Visst kan vi bekämpa det som känns rimligt, men somligt behöver vi släppa.

Vi kan också göra som lilla Titti. ”Åh, vad de luktar gott!” Eh, tja, skottkärran med solrosor luktar gott i själen. Kanske är det det hon kände? Eller så är hon bara bättre kalibrerad än jag. Ja, så är det nog. Jag behöver bli bättre på att lukta på blommorna och se till att ha snutit mig innan jag gör det. Japp, så får det bli.

Planttant

Vad händer i Uttorp – planttantsversionen.

21 juli, 2026 18 kommentarer

Sommaren fortsätter skrida framåt, i år med torka i släptåg. Inatt kom det äntligen regn, 14 mm – halleluja! Det var som att hela trädgården fått ett färgfilter över sig över natten. Så otroligt livgivande. Häromdagen fick jag klippa potatisblasten (potatisbladmögel, oundvikligt under en sådan torka som vi haft) och även om jag försökt stödvattna så ser varken rabatter eller odlingslådor superfantastiska ut.

När jag drog upp mina vitlökar idag suckade jag lite då de blivit små trots extragödning och noggrann vattning. Hälften ruttnade dessutom bort över vintern. Ett av bisamhällena har dött och maken och jag skrattade åt att det är ett sånt himla kämpande, det här med att sträva mot deltidssjälvhushållande. Samtidigt ger det så mycket glädje!

Att gå omkring och plocka luktärter i morgonsolen var fantastiskt. Jag trodde ju att det inte skulle bli någonting för första gången sedan jag började odla här ute, men eftersom jag satte så många blir det ändå nog luktisar till alla buketter jag ”behöver” eller vill ha. Dahliorna har haft sina utmaningar, men är igång med ljuvlig blomning de också. Och solrosorna som överlevde efter allt mitt förarbete börjar också visa färg. Se där! Inte hänga läpp. Låt oss njuta av det som blir. Småtomater och gurkor till exempel. Och även om potatisarna är små så är de goda. Är det inte de små som används som ”delikatesspotatis”? Jag bestämmer mig för att vara nöjd nu när det är som det är. Heja, heja.

Planttant

Rapport från livet på landet.

12 maj, 2026 22 kommentarer

Om drygt två veckor flyttar äldsta dottern med familj hit till Sturkö. Maken tyckte därför att det skulle vara lite extra roligt att skaffa kycklingar. Vi har pratat om att utöka vår lilla fjäderfäflock och varför då inte ta dem hela vägen från ägg till äggläggare? Det blir första gången för mig sedan jag var barn/tonåring, men vi har såklart hälsat på när brorsan har haft kycklingar många gånger. Vi fick låna hans äggkläckningsmaskin och min svägerskas kompis hade befruktade ägg till försäljning. Visst är de otroligt vackra? Nu behöver vi bara vänta i tre veckor. Jag gissar att min otåliga sida kommer att ta plats i framsätet, för jag tycker att det här är jättespännande.

Tulpanerna fortsätter att blomma, även om en del av dem har gett upp lite. Just nu står det en ljuvlig bukett i glassfärger i vardagsrummet och gör oss glada. Flera av dessa tulpaner har jag plockat i Lilla Amsterdam där jag satte tulpanlökar första året vi hade viltstängslet uppe. Några av dem har inte visat sig på flera år! Jag fattar inte riktigt hur det funkar. Jag vet att de gula och röda tulpaner vi hade i föräldrahemmet kommer år efter år och att det sägs att moderna tulpaner är för hårt drivna för att orka komma tillbaka på samma sätt. Några av Lilla Amsterdam- och Lilla Rotterdam-lökarna sätter dock nya blommor varje år och det syns att det skapats nya lökar runt ursprungslökarna. Även de lökar som inte blommat om har skickat upp blad, men de har alltså inte blommat. Kanske var det att jag strösslade på en massa gödsel i höstas som väckte dem? Har du erfarenhet av detta får du gärna dela med dig. Jag blev iallafall glatt överraskad!

Den enda vas som riktigt funkar är bröllopsvasen från Iittala, men det är okej. Jag tycker det blir väldigt fint såhär.

För övrigt hade vi blivit lovade upp till 12,9 mm regn igår och inatt. Det kom EN MILLIMETER! Då kan jag ändå säga att hela trädgården skärpte till sig av detta regn, så jag hoppas att den låga sannolikheten att det kommer mer kommer att förändras under veckan. Lite till ska väl molnen kunna pressa ut iallafall?

Planttant

Klockan fem en söndagsmorgon.

10 maj, 2026 8 kommentarer

Jag vaknade med ett ryck och tänkte att det var väl svalt i rummet med öppet fönster. Inga utlovade fem grader… Iiiihhh! Tomaterna i växthuset hade inte fått något täcke av fiberduk – hade de pallat trycket?! Jag drog fort på mig morgonrock och stövlar, men väl ute på trappan stannade jag upp för att njuta av stillheten och soluppgången. Ingen frost en bit utanför häcken – ett bra tecken. Jag kikade in i växthuset med ens ögat stängt. Det kändes som att temperaturen var okej och alla plantor såg oberörda ut. Jag hoppas att allt ser lika bra ut när jag kommer hem i eftermiddag! Naturen är förunderlig på många sätt och vis.

Tulpanerna kommer att stå i givakt igen då jag kommer hem och jordgubbarna kommer att fortsätta växa.

Detsamma gäller örthjulet. Kämpa på!

Planttant

Mina favoritblommor!

6 maj, 2026 6 kommentarer

Säg det inte till någon av mina andra plantor, men just nu är tulpanerna mina favoriter. Jag tänker på härliga tulpanhav som jag haft här (lilla Amsterdam och lilla Rotterdam), tulpanfestivalen i Thanksgiving Point, tulpaner i diverse parker och min första tulpanrabatt i Snättringe som jag jobbade så otroligt hårt för och som rådjuren smaskade upp i en sittning en natt. Det är svårt att välja en favoritblomma och det är det inte heller någon som kräver att jag ska göra, men nog ligger tulpanerna på min topp fem-lista. Det är något med dem som gör mig extra glad.

I måndags morgon tog jag en promenad i trädgården (såklart) och plockade med mig en ljuvlig bukett in. Den har nu stått i vardagsrummet och blommat ut i all sin prakt. Ute i lilla Amsterdam växer de återkommande tulpanerna bättre än någonsin. Jag hade satt ett gäng Lidl-lökar i en låda som skulle vara specifikt till buketter, men en kanin (kan inte tänka mig annat djur) hade tagit sig in genom den skeva trädgårdslandsdörren och festat loss vid tillfälle. Det såg ut som att det inte skulle bli något med min bukettplantering just då, men det blev faktiskt många fler som kom upp än jag i mitt katastroftänkande trodde. Som jag skrev till mina syskon i vår chatt: ”Jag måste sluta vara så pessimistisk! Tulpanerna är finare än någonsin – har kommit upp sådana som inte synts till på flera år.”

Jag ska plocka med mig några till svärmor och åka förbi när jag ska till kören imorgon och kanske kan mammas väninna får några också. Själv ska jag fortsätta njuta av min glada bukett och kanske unna mig en till i andra toner. Ingen anledning att hänga läpp, alltså. Carry on!

Planttant

Gravvård och trädgårdsbestyr.

22 april, 2026 14 kommentarer

Jag gillar att bo nästan-granne med kyrkogården. Det är förståeligt att alla inte gillar denna plats som är en påminnelse om livets ändlighet, men jag känner mig trygg där. För någon vecka sedan gick syrran och jag dit med såpa och rotborstar för att tvätta av mammas, morföräldrarnas och min svärfars gravar som blivit lite väl sunkiga av väder och vind. De blev jättefina. Nu var det dags att fylla i texterna på stenarna. Igår tog jag itu med mammas sten. De uthuggna texten syntes jättebra första året, men den mörka insidan ljusnade snart. För några år sedan fyllde jag i namnet, men hade ingen pensel som var liten nog för datumen. Det hade jag nu. Det var ett riktigt pilljobb och jag var så stel och slut då jag var klar att jag fick vänta någon dag med mormors och morfars gravsten. Där ska jag fylla i med guld, något som också det har väntat allt för länge.

De senaste åren känns det som att de har gjort insatser för att förhöja kvaliteten på omvårdnaden här på kyrkogården. De har beskurit gamla och planterat nya häckar, planterat nya rabatter, skapat fräscha stationer till hjälp för gravarnas omvårdnad och nu håller de på med ett minnesmärke över alla dödsoffer som tagits av havet. Det kommer att bli så fint här när allt är klart! Jag gissar att det ska planteras i de dynamiskt formade rabatterna runt minnesmärket och med all sannolikhet är det ett vattenspel som kommer att porla i den vackra stencirkeln. Det här är en påminnelse om att allt inte behöver vara som det alltid har varit, men också att saker och ting får ta tid att förfärdiga. Tanken om syrenberså som väcktes till liv vårt första år här blev omsatt i att skapa en syrenhäck framför bilparkeringen. Jag satte rotskott från brorsans grannträdgård, vattnade mig igenom 1,5 år och hade i princip gett upp hoppet nu. Om inte syrener tar sig, vad ska då växa här? MEN, det visade sig att jag tappat sugen lite för snart. Det finns fortfarande liv i de flesta av sticklingarna. Får väl rensa runt dem och ge lite näring. De behövde säkert bara lite extra tid att etablera sig! Vi får väl se… Heja, heja.

Planttant

Sol i sinnet.

10 april, 2026 12 kommentarer

Igår vaknade jag verkligen på fel sida, men det löste sig. Det brukar ju göra det, vare sig jag tar itu med det eller bara låter det gå. Efter fina jobbsamtal och städning hos svärföräldrarna hade de mörka slöjorna skingrats och kvällen blev mycket bättre. I det lilla känns livet alltid mycket enklare för mig, för andra är det tvärtom hjälpsamt att ta ett steg ut från sina egna tankar. Här hemma gror det överallt och det växer så det knakar på andra håll. I vanlig ordning har vi en torr vår, välkommen till livet på Sturkö. Här i Blekinge och i Skåne kommer det att ta tid för grundvattnet att återhämta sig, så det är bara att gilla läget. (Vi lider fortfarande av sviterna efter förra årets torka.) Jag väljer att ta emot solen med tacksamhet och glädje, känner mig glad över det vackra vädret och att jag njuter av att fixa i trädgården under lediga stunder. Idag ska jag ta hjälp av maken att flytta på lite perenner, men det finns också en evighetslång lista på sådant som behöver göras eller som jag bara vill få gjort. Jag försökte skriva en prio-lista, men nästan allt blev prio ett. Hahaha!

Igår bad svärmor mig väcka hennes luktärtsfröer, så de står nu uppe i syrummet som den här tiden på året är ”varmväxthuset”. Som synes ovan har tomaterna och basilikan fått flytta ner i verandan och i kallväxthuset har jag satt kålfröer i vindruvslådor. Allt är som det brukar. Det känns bra att ha utarbetat något slags schema som funkar för mig och att jag kan följa det i odlingsdagboken.

I år bestämde jag mig för att strunta i att försätta dahliorna i påsar med jord. Förra året frös ju nästan alla efter att jag hade satt ut dem, så de kom ändå i den tid som de hade gjort om jag bara satt dem direkt i backen. De börjar ändå vakna på egen hand.

Förra året drog jag igång två Dr Westerlund som jag vill ska vara uppstammade. Hade en sådan förut och den var så fin! Just nu ser de ”sådär” ut, minst sagt. Jag vet dock hur visionen ser ut och det är bara att stå ut i mellanperioden. Det är ändå så hoppingivande att se att det har börjat växa vid båda bladen – där kommer de två grundgrenarna att utvecklas. Sedan gäller det att beskära lite då och då för att få trädkänslan jag är ute efter.

Svärmor skickade med en bok som tydligen är fantastisk. Ser fram emot att läsa den! Verkligen snygg grafik. Jag älskade Uusmas bok Expeditionen, min kärlekshistoria. Den läste jag medan jag ännu ansåg mig vara en ”ivrig läsare”, då läslusten var högst levande. Vi bodde i Orem och jag slukade fortfarande böcker både på svenska och engelska. Ja, hjälp, vilken otjänst jag gjorde mig själv då jag blev en telefonscrollare. Nu låter det som att jag har suttit konstant med telefonen. Så är det inte. Jag tror inte jag har varit mer på telefonen än de flesta andra, men jag tror att jag kanske störts mer av effekterna av vad det lett till. Hur som helst är jag nöjd med att jag har tagit itu med det. Jättenöjd, faktiskt. Och med det önskar jag en trevlig helg!

1 2 3 … 16 Nästa →