Jag vaknar och gnäller nästan till då jag sträcker på mig. Aj, min stackars kropp, vad har jag gjort? Just det, igår fick den jobba hårt från morgon till kväll. (Det var väl bra uppladdning för den flytt som vi ska hjälpa våra vänner med nästa lördag, vid flyttar brukar man hitta muskler som legat djupt vilande under lång tid.) Vi hade planerat in den här dagen och både jag och maken hade massor av grejer att göra. Bygga färdig kompost och elda, gräva i rabatter, sätta upp fågelmataren, tvätta, baka (jag gjorde mitt frukt och nötbröd och glömde saltet, ve och fasa, men det är ju ändå inte bra med för mycket salt) och så det stora projektet: sortera upp ladan nu när snickeriet/verkstaden har fått sin grundstruktur och inte längre är en lagerlokal, sålängeförvaring eller allmän dump.
Jag förlitar mig till makens tetrishjärna vid sådana här tillfällen. Alltså, han har en helt annan förmåga än jag då det gäller att få ihop grejer så utrymmen blir utnyttjade på bästa sätt. Vi hade bestämt oss för att en gång för alla fixa en festlokal/plats där vi kan hänga med släkt och vänner om under det varmare halvåret då vädret inte tillåter utevistelse eller då vi är för många för att få plats inomhus. För att det skulle kunna bli så behövde vi bestämma oss för var ”allt” skulle stå. Vad är då ”allt”? Vi har ju sålt, slängt och gett bort så mycket, så det som fanns kvar att ta hänsyn till var följande:
förvaring av möbler som inte får plats i huset, men som vi vill spara av någon anledning (vi har förvaring i lådor på ladans vind, men där är det ordning och reda sedan innan)
makens bi-grejer
vinterförvaring av utemöbler
förvaring av möbler som tillhör ett par av mina syskon
inredningen av ”festlokalen” (det låter väldigt storvulet, men…)
Efter att ha bestämt de stora grupperna var det bara att skrida till verket. Vi har tre platser där svalornas bajs innebär begränsningar. Vi vill såklart ha våra ladusvalor kvar, men vi gillar inte deras bajs. Maken planerar något slags bajsvaggor, men så länge lämnade vi helt enkelt deras toaletter öppna för fritt fall. Vi flyttade grejer fram och tillbaka, sorterade och sopade, gnuggade och torkade, skrubbade och klättrade, och framåt kvällen var alla de första fyra punkterna åtgärdade och alla grejer som kan sorteras under dem stod på rätt plats.
När två av tre utrymmen var helt klara och festlokalens möbler var rengjorda och utplacerade bestämde vi oss för att ta kväll, men först tände vi lite ljus och njöt av att ha utfört ett gott arbete. Nu har vi några timmars arbete kvar för att bl a riva en provisorisk långbänk som stått på plats i flera år. Vi ska även leta upp ett skåp med dörrar för förvaring och få upp fler roliga grejer på väggarna. Det här har varit något som min ordningssökande hjärna längtat efter sedan vi hade loppisen här för två år sedan, så det känns nästan overkligt att vi är så nära målet. Heja!
Vi var alldeles geggiga i hals, ögon och näsor (munskydd åkte på lite för sent) och dammiga överallt annanstans, så duschen satt fint. Men innan någon hann så långt drog vi till affären och köpte varsin liten påse smågodis då våra amerikanska släktingar skrivit och undrat om vi firar smågodisets dag (nä, inte förrän igår) och kompletterade vad vi hade hemma för att kunna fixa en god ostbricka. Det blev sedan flera timmar degandes i soffan med studier av stolpverk (maken) och stickning (jag). Sällan har degande känts så bra! Och det första jag gjorde idag var att ta en runda ut i ladan för att kunna konstatera att jag inte hade drömt, utan att det vi hade gjort var på riktigt.
Härom veckan satt jag och surfade (säger man ens så längre) igenom gamla bokmärken och länkar och rensade. För dig som läser här regelbundet är det ingenting konstigt med det. Jag håller ständigt på att rensa ut. Visst måste det vara så? Ja, så är det iallafall för mig. Jag kvävs av för mycket. Tycker om en massa olika typer av hem, bl a riktigt maximalistiska med sammetsdraperier och härliga färger, en lite bullrig miljö. Det handlar inte om att jag inte gillar och därför kvävs av mycket. Det handlar om att det känns som att jag drunknar om det blir för mycket. För många projekt, för många uppgifter på en gång, för röriga skåp utan överblick. Jag ogillar skarpt att något bara står på en plats ”sålänge”. Jag vill att allt här hemma har ett hem, en plats där den/det bor. Jag har olika stilar och faller lätt för prylar som är vackra i mina ögon. En vas, en ljusstake, en täljd björn som följer med i en auktionslåda. En poncho i precis rätt färg (fast jag vet att den enda poncho jag någonsin använder är min mammas gamla svarta fleeceponcho som håller mig varm och trygg) eller ett par bebisskor som är perfekta och supergulliga, men som inget av mina barn eller barnbarn hade kunnat få på sig pga knubbiga små fötter. De där textilierna som jag vill ge nytt liv då de bara kastats ut i en rensning efter en gammal släkting som lagt eoner av tid på att brodera, väva eller sy. Alla de där grejerna som jag faller för kan inte få följa med hem, men en del får göra det. För att balansen ska finnas kvar måste jag då omförhandla vad som behöver flytta ut. Det är som att jag med jämna mellanrum är juristen som hjälper mig själv i en bodelning. ”Du får vara kvar, men du får flytta ut”. Via Tradera, Pingstis eller Sellpy. Jag gillar också att ge bort gåvor som haft liv hos andra förut. Absolut inte för att jag är snål, utan för att skönhet finns på många ställen och även användarvänlighet.
Hur som helst. Jag kände starkt att jag behöver göra en omstart gällande somligt. Vi har redan regeln att inget som inte får plats får flytta in hos oss och vi har inget hoarderhus (vilket jag förstår att man skulle kunna misstänka). Det är ordning och reda överallt, den enda lite stökiga plats här inne är syrummet (särskilt bakom sängen där sonens marimba ligger under lite grejer som inte hade mått bra i ladan) och verandan (det ligger i sakens natur). I december är det tio år sedan jag klippte invigningsbandet i vardagsrummet och vi flyttade sedan in på riktigt i februari 2017. Jag tror att det är dags att inte bara hålla ordning, utan försöka hitta om något bara blev och om vi kanske kan förändra något i möblering eller förvaring. Både jag och maken har nu den tanken igång och det är lite spännande. Vi har andra behov nu. Vardagsrummet ska inte vara till en tonårsfamilj, utan ska passa en mormor och morfar som har barnbarn som kommer på besök många gånger varje vecka. Syrummets förvaring är inte särskilt välorganiserad jämfört med hur det skulle kunna vara. Sonens krypin ovanför trappan har blivit makens arbetsrum och behöver både bättre wifi och bättre möjlighet till förvaring. Vi behöver en bokhylla till, var ska den stå? Tioårsjubiléet kommer snart och när det gör det vill jag att vi ska vara färdigtänkta och färdigomorganiserade. Det känns spännande!
Jag avslutade dagen igår med att surfa runt bland lite ”sällanbloggar” och fick lära mig två nya begrepp hos Sara Rönne: Nonnamax(x)ing och Cottagecore. Även om min man både jobbar med analys och har det tänkesättet också i sitt privatliv ligger det inte i mitt intresse att fånga trender. Jag brukar säga att om jag börjar gilla något nytt kan vi vara ganska säkra på att det är något som redan hunnit bli ointressant för alla trendkänsliga (tänk modedetaljer, virala trender och liknande). Men! Genom Sara fick jag lära mig att jag är supertrendig, helt utan att försöka. Jag både nonnamaxxar och lever cottagecore (eller hur man nu använder orden) varje dag.
Plötsligt vill alla leva som mormor. Laga mat från grunden. Odla tomater. Sticka. Plocka svamp. Duka fram långlunch. Umgås utan att samtidigt göra något annat. Helst i ett gammalt hus med en trädgård där tiden går långsammare. Nonnamax(x)ing kallas en av årets trender. Parallellt fortsätter cottagecore att leva vidare med ökad intensitet: romantiseringen av det lantliga, långsamma (och handgjorda) livet.
Sara Rönne
Inte bara är jag mormor. Jag lever tydligen som en också. Och inte vet jag om jag romantiserar det lantliga, långsamma och handgjorda livet, men nog har jag och maken medvetet valt bort finansvärldslivet (för hans del) och Stockholmsförorten (där vi bodde förr om åren).
En av fördelarna och nackdelarna med att vara i mormorsålder är att man inte längre kan sova länge. Jag borde därför lägga mig tidigare, men eftersom jag är dålig på det får jag kompensera med en tupplur på dagen. Hur kan det vara en fördel att vakna tidigt? Kolla bara här hur gryningsljuset får vår stökiga trädgård att se vacker ut. Iallafall i mina ögon.
Så här ser det också ut. Romantiserar jag lantlivet nu? (Du är varmt välkommen att komma hit som piga eller dräng, här finns jobb för minst två heltidsanställda som är villiga att jobba utan lön. Du skulle få tupparnas pubertetskraxiga galande på köpet.)
Här inne nonnamaxxar jag för fullt. Jag torkar chili, stickar barnbarnskofta, har dammråttor i hörnen och omoderna inredningsdetaljer i soffan. Det är bara marmorpiedestalen till min adiantum hispidulum som saknas. Det känns bra att jag är trendig iallafall.
Jag fastnade vid en kommentar som Anna skrev till förra inlägget om vår plats här på jorden. ”…inte bara ett hus att bo i, utan ett hem fyllt av liv, minnen och människor”. Det är ingen hemlighet att jag är hemmakär och att jag gärna hänger hemma både ensam och i sällskap med andra. Jag vill att det ska vara en plats där jag känner mig fullständigt trygg, men också en plats dit andra känner sig välkomna. Genom åren har det varit olika viktigt hur nöjd jag har varit med mina hem. Eller, den yngre versionen av mig var ganska sällan nöjd när jag tänker efter. ”Det är väl lätt att vara nöjd om man bor i en pittoresk sommardröm” kanske du säger, men det handlar inte alltid om de faktiska omständigheterna och om det tänkte jag skriva lite idag.
Som alldeles precis nygifta flyttade vi till Palo Alto i Kalifornien. Historien runt det hem som vi hade under skolåret 1994-1995 då maken gick på Stanford och jag hade tjänstledigt och pluggade/gjorde volontärarbete i en skola ”med utmaningar” hittar du här. Vi trivdes så bra på alla sätt och vis och hade fantastiska människor runt omkring oss. Eftersom vi levde i någon annans hem där vi delade allmänna utrymmen med singelmamman som ägde huset och hennes tonårige son, samt två andra studenter som också hyrde varsina rum, fanns det teoretiskt inte riktigt chans att göra detta hem till vårt rent praktiskt. Vår hyresvärd var dock enormt generös med sitt sociala kapital. Hon bjöd in oss på familjemiddagar, jag fick vara med i hennes bokklubb, hon tipsade andra om min existens och att jag inte hade arbetstillstånd men gärna hjälpte andra för att ha något att göra och vi fick gärna hänga i hennes vardagsrum om vi hade vänner hemma. Detta BLEV verkligen vårt hem. Vi hade knappt några pengar, men var otroligt rika på både upplevelser och erfarenheter då vi flyttade tillbaka till Sverige. M inspirerade oss mycket gällande både det ena och det andra och hon är en av de personer som har påverkat mig mest i vuxen ålder, både gällande hur hemmet ”såg ut” och hur det kändes. En sann influencer!
När vi flyttade hem till Sverige igen hamnade vi i Visättra i Botkyrka kommun. Det låg så vackert med en enorm svamp- och bärskog bakom knuten, men själva området var väl ”sådär”. Det slangades bensin från vår bil vid flera tillfällen, så trots att jag är en sådan som vill ha full tank ”hela tiden” var det bara att bita i det sura äpplet och bara tanka lite åt gången. Jag hade aldrig valt att flytta till Visättra igen, men åren här var i backspegeln ändå härliga. Det var här vi blev föräldrar för första gången, det var här jag samlade inspiration till hur jag önskade att vi skulle bo ”sen” och vi försökte få till det där öppna hem som M i Palo Alto hade inspirerat till. Vi hade två av mina systrar och deras män i samma hus och grannhuset och åt middag på rullande schema hos varandra en gång i veckan. Det var en plats som blev ett ”så länge”, något som tyvärr genomsyrade mycket då jag tänker på den tiden så här i efterhand. ”Så länge” är faktiskt nästan aldrig någon bra grundinställning.
Jag har berättat om min vän som gick igenom sina föräldrars foton då de skulle fira femtioårig bröllopsdag. ”Pappa är en fantastisk fotograf, men när jag satt och bläddrade igenom alla dessa bilder var det enda jag brydde mig om vilka tapeter vi hade, vilka som var med och var symaskinen stod, inte hur vacker en blomma var.” (Fritt ihågkommet, men du förstår kanske vad hon menade med det.) Precis så kände jag idag då jag snabbt bläddrade igenom några album för att hitta bilder från våra olika boenden. Jag har tagit en massa ”fina” bilder på barnen genom åren, men vill påminnas om mycket mer. Ljuset (eller hur skumt det var) då man kom rätt in i köket från korridoren i vårt studentboende t ex. ”Family housing” på campus på University of Pennsylvania erbjöd maken en inredd trea till oss med integrerat kök och vardagsrum, ett badrum (som jag inte med all kraft i världen kan komma ihåg mer än att det var rätt stort) och två sovrum (föräldrasovrum med en gigantisk king size-säng och arbetsplats, samt ett barnrum vägg i vägg). Allt gick i olika nyanser av chokladbrunt, bajsbrunt och nikotingult. Maken hade flyttat dit på förhand och fixat allt inför vår ankomst och min mamma följde med mig, tvååringen och den fem veckor gamla bebisen på planet. Jag steg in lägenheten och kände ”NEEEJ!”. Jag hade helt klart baby blues, något som inte gjorde det lättare att ta till mig denna lägenhet till mitt hjärta. Jag kände mig ensam och eländig och maken fick peppa mig att ta tag i mitt sociala liv för att inte ruttna bort alldeles. Det var här jag myntade uttrycket ”home is where I put my butt”. Svälj förväntningarna, gilla läget, gå ut med mod och se bortom det mest uppenbara. När jag hade hanterat alla de stökiga känslorna hände det grejer. Jag blev ansvarig för en internationell lekgrupp och höll till i lekrummet (sista bilden) på entréplanet i vår byggnad och vi fick som familj två riktigt härliga år tillsammans. Vill jag bo i Philly igen? Nej. Ångrar jag de två åren där? NEJ! Vi hade så mycket roligt, både själva och tillsammans med andra personer från hela världen. Somliga har jag fortfarande kontakt med. Och så blev jag av med min fobi för silverfiskar då vi hade kackerlackor i huset, hahaha! Trots att vi bodde inrett, fick beta av vårt sparkapital för att överleva ekonomiskt försökte jag verkligen göra hemmet till vårt. Jag gjorde det bästa efter omständigheterna. Det värsta från den här tiden var känslan av avundsjukan gentemot andra studentvänner som bodde på helt andra sätt. Jag känner i allmänhet sällan avundsjuka och förstår var den kom ifrån, men vinsten i form av driv framåt gick inte att implementera. Att jämföra sig med andra när man redan vet att omständigheterna inte är optimala är plågsamt. Tur att det inte fanns några sociala medier under den här tiden!
När vi flyttade hem till Sverige efter den här USA-rundan vägrade jag ett temporärt boende igen. Vi åkte runt och tittade på boenden i ”finare” områden norr om stan, men vi hittade ingenting som kändes rätt. När huset i Snättringe dök upp i flödet fick jag övertalas att ens åka dit då jag tyckte att det var så fult med svarta knutar på ett rött hus. Jaja, jag levde lite i lala-land och hade förväntningar som överskred både vår budget och hur verkligheten såg ut. När vår son satte sig på altanen på baksidan och sa att här skulle vi bo så blev det så. Här hade jag inga större problem att gilla läget. Vi fick tolv fina år där jag ”puttade min butt på plats” i lugn och ro. Vi bodde på en plats där vi hade nära in till vår vackra huvudstad. Grannskapet var finemang, vi bodde på en plats som kändes trygg, barnen fick växa upp under goda omständigheter. Jag ville absolut inte flytta härifrån, men det var ju tur att jag blev utröstad av resten av familjen…
… för annars hade vi aldrig hamnat i Orem. Jag har skrivit så mycket om denna tid att jag inte känner att det behövs mer, men bara bilderna på detta hus får mig att känna varma, gosiga känslor in i själen. Trots att jag bara tyckte om utsidan då vi flyttade dit! Vi hyrköpte det med våra vänner med tanke på att vi skulle köpa loss dem om vi bestämde oss för att stanna och de skulle köpa loss oss om vi flyttade. Precis så blev det. De fortsatte att hyra ut det ända tills förra året då de själva flyttade dit. Det känns fint att veta att jag kan komma dit och hälsa på igen, även om jag då kommer hem till någon annan. Vårt hus, men någon annans hem. Våra husvänner var en stor del av vårt liv där och fortsätter vara det, men på ett annat sätt nu såklart. När jag bodde här på Carterville Road tänkte jag ofta på hur jag hade velat göra om huset. När våra vänner renoverade inför sin flytt valde de att göra det på sitt sätt, så nu är det nytt på deras vis. Det stör mig inte, jag inser att mina minnen har med andra människor och upplevelser att göra. Huset blev ”ett hem fyllt av liv, minnen och människor”, något som fortsätter vara sant för oss. Jag gillar att ha det fint omkring mig och har gjort mitt bästa för att uppfylla det behovet genom åren. Samtidigt inser jag att om jag måste välja så fokuserar jag långt hellre på annat än nyansen på tapeten eller vad som hänger på väggarna.
Jag hoppas att vi får fortsätta fylla den här platsen med allt vackert under många år framåt. Skulle det behöva bli på något annat vis får jag ta det då. Jag kommer alltid att påminna mig själv om att ”home is where I put my butt”. Att jag kan sitta så mjukt och skönt just nu är något som jag inte tar för givet. Tacksamheten är stor, inte minst till min brorsa. Utan honom hade vi inte varit här idag. Det är en otroligt vacker plats utan kackerlackor, haha. Perfekt på många vis, men vi fortsätter att utveckla och förändra där vi ser potential. Lite i taget. Och med påminnelsen att fira varje framsteg innan man går vidare till nästa projekt. ”Ett hem till skänks man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder. Det bygges sakta år från år och älskas fram i sorg och fröjder.”
Jag älskar vårt hem. Visst finns det saker att åtgärda, men överlag finns det något härligt att hämta i snart sagt varje hörn. Vi fick bo in oss lite i taget eftersom bara nedervåningen var färdigrenoverad (förutom verandan) då vi flyttade in. Yngsta dottern fick eget rum som nu blivit syrum/gästrum. ”Skrubben” ovanför trappan som var tänkt att bli gästrum blev sonens rum under en period då han flyttade hem för att kunna samåka med sin pappa till Kalmar och har nu blivit makens arbetsrum. Jag tänker på de beslut och uppoffringar som har lett till att jag kan stiga upp på morgonen och njuta av att det glittrar i den rena disken efter en god natts sömn medan lilla Titti sitter och sjunger om kycklingarna som bajsar och äter banangröt med blåbär. Jag, liksom alla andra, har gjort många dumma val genom åren, men beslutet att flytta tillbaka till Karlskrona var inte ett av dem. Denna dagen börjar i tacksamhet över beslut som fattats av oss, av familjemedlemmar och av andra personer. Dessa beslut har varit giganorma eller pyttesmå, men de har lett hit. Fjärilseffekten. Eller tja, typ. Det går inte att leva sitt liv i ångest över varje litet val som ska fattas. Jag tror ändå att det är bra att med jämna mellanrum ägna en stund åt att påminna sig om att både val och icke-val leder till att det blir som det blir. Och idag handlar mina sådana tankar runt att vi hamnade i detta hus som blev vårt hem och att vi blev kvar. Senare idag ska jag gå på vår vägförenings årsmöte. Hade jag sett detta i min framtid? Jag som knappt visste att det fanns ett Sturkö bortom Bredavik… Nope. Tack för att vi inte kan räkna ut allt på förhand. Tack för att det går att omförhandla saker och ting, både stort och smått. Tack för kloka val och tack för att det kan bli bra även om vi väljer tokigt.
Den senaste tiden har jag tänkt (orimligt) mycket på mina upplevelser av vad som är sant och det i mitt liv som bygger på antaganden som kanske inte stämmer. Inte ”säg, vad är sanning”, utan mer vad jag har för föreställningar om sådant som tillhör min historia och mitt dagliga liv som har utrymme att tas itu med för att funka bättre för mig. Både teoretiskt och praktiskt. Anders Hansen in all his glory har sin bild på hjärnan och människors mentala liv. Allt är helt säkert inte sant, men mycket stämmer och förklarar ett och annat som utmanar människors hälsa. Både fysisk, mental och andlig sådan. Att hans förklaringsmodeller i somliga fall bygger på hypoteser och antaganden som kanske inte är sanna är okej. Förklaringsmodellerna funkar iallafall. Jag tänker bland annat på minnen och vad han skrev gällande det i Hjärnans akilleshälar. Hur ett minne omformas varje gång man plockar fram det och att det efter många framplockanden kanske inte är med sanningen överensstämmande. Eller, att när två personer berättar om samma situation och berättelserna skaver mot varandra betyder det inte att den ena nödvändigtvis har fel eller ljuger, utan att tolkningar av verkligheten ser olika ut beroende på vem man är, hur man blir bemött och vad man absorberar av en händelse. Att man har löst något på ett visst sätt en dag kan också ha en massa olika orsaker. Ibland har något bara blivit så utan någon som helst eftertanke.
Pga död i storfamiljen rensas det nu friskt på somliga håll. Delar av det utrensade har redan hamnat hos oss, men det är möjligt att det finns något annat som också kan hamna här. Maken önskar att det blir så. Egentligen jag också, men jag sa först nej pga vårt lilla hus. ”Det gaur ente”, som man säger här i Karlskrona. När han nu var iväg för att hjälpa sin mamma började jag fundera vidare på mitt nej och utmanade mina egna föreställningar. Det kanske visst skulle gå? Bara för att vi möblerade på ett visst sätt 2017 betyder inte det att det behöver fortsätta att se ut så. Mina tankar ledde vidare till en riktig omstrukturering. En lösning av förvaring som har varit dålig redan från början fick en lösning som nu funkar mycket bättre. Du vet den där evighetsrensningen som jag hållit på med i flera år vid det här laget kunde fortsätta efter att ha legat nere över sommaren. Jag vet att det låter omöjligt att rensa så här mycket fast varken jag eller maken är hoarders, men det är det inte. Och det finns en hel del kvar att göra. Jobbet jag gjorde i veckan är dock slutfört. Jag har en bättre lösning för känsliga säsongsprylar som inte kan stå ute i ladan pga fukt, jag har hittat en bra plats för färg som inte kan stå i frysgrader och det finns nu plats för det som maken gärna vill ska flytta hit. Vårt allrum på övervåningen har blivit ett musikrum, äntligen! Spelen och en del leksaker till besökande barn som såg så stökiga ut i just allrummet står prydligt bakom den vikvägg jag använder i samband med mina samtal. Perfekt! Jag har plockat ner lampor med lysrör som passar bättre i snickeriet än i mitt arbetsrum och jag har testsuttit soffan med den nya placeringen. Rullbordet får jag fundera vidare på, kanske hamnar det hos vår dotter som gärna tar över det om det blir så att det inte får vara kvar. Det är nyttigt att omförhandla. Det är viktigt att omförhandla. Det kan såklart bli sämre, eller bara inte bättre, men det kan också bli jättebra. Oavsett om omförhandlingen sker i huvudet eller i möbleringen i allrummet.
Bättre kan det inte vara tänker jag. Ljuvliga dagar med människor jag älskar. Är det perfekt? Nej. Är det utan minsta friktion? Nej, så klart inte. Men vi gör vårt bästa och hjälper alla till på olika vis. Och det går framåt, vilket känns alldeles fantastiskt. Det blir inte klart i år (följer planen), men det blir så mycket bättre än det var. Vi återgår till den röda färg huset hade då det var timrat. Spännande och lite ovant såklart.
Vi har hunnit fira treåring och testa både grill och muurikka. Igår var det även dags för det årliga pizzabaket. Och nu fortsätter vi jobba på.
Vårt sommarhus är verkligen ett sommarhus, inget Sköna Hem-objekt. Det har inte varit ett högt belånat lyxställe, utan en trygg plats att samlas på. Somliga av oss är där mer ofta och utnyttjar hela det varmare halvåret, medan andra är där någon eller några veckor. Vi har pratat om att ”driva” Bredavik under andra former, men det är inte helt lätt att veta hur det skulle se ut. Vi är sju syskon i olika faser av livet, med olika ekonomi, olika tillgång till tid och med olika önskemål. Fyra av oss bor i närheten, en bor utomlands och två befinner sig många timmar iväg. Jag är så tacksam att våra föräldrar gjorde stora uppoffringar för att kunna köpa och ta hand om detta lilla paradis och hoppas att det kan finnas till för kommande generationer också på något vis. I år innebär ”syskonveckan” (då vi prioriterar att vara på plats allihop) att vi tar hand om huset på ett sätt som det egentligen hade behövt för länge sedan. Sagda syskonvecka går av stapeln nästa vecka, men projektet har redan dragit igång. Det kommer att bli spännande att vara med om detta lyft!
Precis som det står på brorsans tröja – ”tillsammans fixar vi allt”. Heja!
Varje höst är det samma sak. Verandan blir till något slags kombination av lagerlokal och kylskåp. Vi använder inte längre den vägen in i köket, men utrymmet utnyttjas precis lika mycket som det gör under sommarhalvåret. Den ser bara inte lika trevlig ut. Det får vara så, jag tar tacksamt emot varje extra kvadratmeter som erbjuds i vårt lilla hem. I år var jag lite senare på bollen än vanligt på att vårstäda, men visst har det varit ovanligt kallt och ruggigt? Eftersom verandan är oisolerad, även under golvet, så fluktuerar temperaturerna mycket. Skiner solen får vi ett eget litet paradis där inne på våren även om det är kallt ute, men blåser det och är kallt så känns det inte som att fönstren och brädorna skyddar särskilt mycket.
I förra veckan var det iallafall dags att hälla såpa i fotbaljan tillsammans med kallt vatten och börja skura. Jag jobbar flödigt med både såpvatten och ”avtorkningsvatten” eftersom det rinner rätt igenom. På övervåningen funkar inte detta förhållningssätt. Visserligen ger såpan färg till vattnet, men jag kan säga att det var rätt skitigt.
Jag tog inget förefoto. Detta var ”emellan”, så då kan du kanske tänka dig hur det såg ut här inne. Jag fick bara feeling och kände att det var viktigare att få golvet skurat än att sortera färdigt, så då åkte allt upp på sittbänkarna med förvaring. Bästa projektet! Hade jag varit ansvarig idag hade jag sett till att det fanns intag längst nere för hälarna för att kunna sitta lite mer bekvämt. MEN, det ger också mer förvaringsyta såhär, så jag är mycket nöjd. I den dolda förvaringen har vi grillkol, krukor, sittdynor, makens bikläder och lite annat smått och gott som inte används på daglig basis. Precis som de flesta andra jag känner brottas jag med hur saker bäst ska förvaras. Maken vill ha sådant som används mer sällan i ladan vilket jag håller med om är trevligt överlag, men jag vill inte heller behöva springa till ladan flera gånger i veckan för sådant som används mer ofta. För det mesta känner jag mig som en minimalist som allt för lätt får känslor för grejer som jag förknippar med personer eller traditioner. En maximalistisk minimalist kanske, haha?
Finns det något som klår ett såpskurat golv som får torka i en solvarm veranda med öppen dörr? Alltså, vilken känsla! Doften och den mjuka känslan som plankorna bjuder på innan gruset genast börjar följa med in igen…
Vårduken ligger på fars bord och vi kan äta lunch här ute i någon dag till. Snart övergår detta till miniväxthus igen. Tomater och pelargoner står uppe i syrummet nu, men ska i vanlig ordning flytta ner hit för att vänja sig vid utelivet. Det är härligt med ett levande hem som ändrar karaktär i takt med årstidernas föränderlighet. Just nu njuter jag av det rena och avskalade i detta lilla smycke till utbyggnad. Förvaringen städades ut innan jag tog detta kort, men jag tänkte att det fanns utrymme för en hårdare rensning. Du vet hur jag är, jag gillar att rensa och organisera då och då och återkommer med all säkerhet till dessa bänkar en annan dag. Idag ska jag bara sitta på dem i pauserna. Gott så.
Solen smyger inte längre in i vårt hem. Den rinner in genom buckliga rutor och vackrast blir det då den hittar vägen genom de röda små dekorationsrutorna i verandan. Allt känns varmt och hoppfullt. Verandan är inte längre genomkyld och det är dags att städa ur den. Samla ihop skräp och sortera ut och bort sådant som bara blivit stående där. Ölburkarna har nått bäst före-datum för länge sedan eftersom vi inte dricker ölen, utan använder den till snigelfällor. Är sniglar känsliga för gammalt öl? Det tror jag inte, jag tror de är precis lika glupska om de möter det äckliga, gammalt-gubbkissfärgade bubblet. Påsen med trasigt porslin och obrukbar elektronik har hamnat här på väg till miljöstationen. Jordpåsen med gammal såjord som torkat så mycket att den inte kan ta till sig vatten behöver väckas och under lilla svarta bordet står sådant som borde ha stått frostfritt under vintern. Jaja. Man kan inte vinna alla slag. Det ingår i livets spelregler. Vi har fortfarande en hel del lök kvar efter förra årets skörd, så den får flytta ner i nedersta lådan i kylen nu. Mössen har smaskat av fågelfröerna, men de verkar inte ha byggt bo här i år som de gör ibland. Efter den där gången då jag satte foten rakt ner i musboet som hade byggts i min gummistövel under vintern är jag mycket uppmärksam. Tänker lite som jag hade gjort om det hade funnits skorpioner i verandan. Våren är en märklig tid. Mångas favorit. Jag blir alltid lite vemodig innan allt drar igång. Vet inte vad det är, men kanske är det krocken med all längtan som blir så tydlig i ljuset, det där ljuset som solglasögonen inte riktigt heller kan hantera. Jag tar ändå tacksamt emot, matar på med nya uppgifter och försöker känna acceptans för att det som blir gjort blir gjort. Och imorgon är en annan dag.
