Dagarna går verkligen i ett just nu. Jag känner mig lite skör, som sig bör. Ikväll kommer danskarna på besök och lilla Tittis familj FLYTTAR HIT! Vi har samtidigt en mycket intensiv helg med kören och jag kommer in i den lite allergisk och med efterdyningarna av en förkylning. Att stötta i sorg och allt som kommer med den bidrar med sitt och så är det alla mina törstiga växter som kallar på uppmärksamhet. Detta är livet.
Kom när jag satte mig i bilen efter kören igår att tänka på Kristina från Duvemåla och ”Ljusa kvällar om våren”. Jag satte på den högt i bilen och så lipade jag såklart.
Tänkte att jag är glad att jag är här och slipper sakna min familj, men så tänkte jag på tiden i USA och så grät jag för det som inte längre är. Jag stannade nere vid vattnet och tog in den vackra himlen och det faktum att Karlskrona är en stad som bokstavligen ligger på vattnet. Aspöbilarna stod och väntade på att deras färja skulle släppa på dem, själv fick jag köra runt till min ö. Jag tänkte på mormors fastrar som emigrerade här från Sturkö och hur deras liv blev (kanske inte precis som de hade drömt om) och på farmors och farfars släktingar som inte heller direkt fick det liv de kanske hade drömt om. Livet i Amerikat var tungt det också, för det är sådant livet är. Det gäller att bita i sig det i lagom stora munfullar helt enkelt.
Jag stannade förbi ICA Maxi och handlade lite grejer till helgen och fortsatte lyssna på Kristina och så grät jag. Denna musikal har varit så viktig för mig de senaste trettio åren. Musiken, texterna, känslan. Allt det där sitter i mitt muskelminne. Hur mina amningshormoner skapade grundkänslan då jag lyssnade om och om igen på cd:n. Hur upplevelsen av musikalen (som var en överraskning) skakade om mig in i mitt innersta. Hur jag lyssnade på musiken i Philly när jag längtade hem till Sverige (fast jag visste att vi inte hade flyttat för evigt), hur jag lyssnade i Orem då jag inte visste om vi faktiskt hade emigrerat på riktigt och hur jag lyssnat då jag längtat till mina berg (jag vet, lite skizzat). Att ha ett nostalgiskt hjärta bidrar både till glädje och sorg. Men jag tror faktiskt inte att dessa tårar handlade om Kristina, utan om annat som bara behövde komma ut. Och det var väldigt skönt att låta alla känslorna komma. Nu vill jag önska dig en finfin helg! Hoppas den bjuder på härliga upplevelser och/eller vila, vad du nu behöver.
4 kommentarer
Gomorron Monnah!
Dom där bilfärjorna har vi åkt några ggr för att besöka de olika öarna 🙂 Jag tyckte det var jättemysigt!
Fattar precis gällande musiken, hur en viss musik triggar både glädje och sorg ur ett nostalgiskt perspektiv. Tex är Sverige för mig väldigt kopplat till Melissa Horn, Kent och Lasse Winnerbäck, och vissa perioder har jag svårt att lyssna på det här just pga nostalgin som kan komma över mig… andra perioder känns det klockrent och nostalgiskt på ”rätt” sätt:) Att släppa ut sina känslor är oftast befriande och då kan musiken hjälpa till, men jag måste vara redo för det också 🙂
Så vacker vy med månen över havet <3
Ha en fin helg!
Stor kram!!
Så skönt att få släppa loss fördämningar! Sorg river ju upp gammal sorg hela tiden. Att bli ledsen över det som inte längre är känner jag så igen. Kristina från Duvemåla har jag ingen relation till alls. Aldrig sett musikalen heller. Kanske jag borde… Kramar
Hej Monnah! Vackert … i sorgen och våren och allt som ska hinnas med. Ja, det gör ont när knoppar brister. Men ljuset finns där!
När jag hör Du måste finnas sätts alltid mina tårkanaler igång. Wilhelm Moberg och grabbarna från ABBA – en match made in heaven.
Min mamma hade en äldre bror som emigrerade till Amerika för hundra år sedan, när han bara var 16 år. Han bodde mitt på Manhattan. Mamma var yngst i barnaskaran och mindes egentligen inte så mycket av honom. Hon var bara några år gammal när han försvann.
När hon som liten såg Fred Astaire dansa på bio fantiserade hon om att det var hennes bror. Jag gjorde DNA-test och fick träff på flera amerikaner på östkusten, men jag har ingen kontakt med dem.
Ikväll ska jag gå ut och vattna … jag tycker det är så rogivande.
Ha en fin helg med din familj! KRAM till DIG! Anna
DU behövde den där gråten. Så bra att du släppte dina tårar lösa. OCH dina foton, de förmedlar både skönhet och vemod. ALLT på samma gång.
DET där ljuset på dem … Alltså, det är ju bara —SÅÅÅÅ—SÅ vackert.
Ja, de som drog till US från bla Karlshamn (tänker på Utvandrarna) de visste inte vad som väntade dem, men de visst nog att de aldrig mer skulle komma hem till det gamla landet.
USCH vad hemskt, bilden när de gamla föräldraparet i Småland vinkar av sin son och familjen … Kristina som vänder sig om och som INTE vill åka.
Ja jösses vilka bra böcker det är, och filmerna också.
Vilken skillnad mot idag …
Musik, det kan verkligen trigga igång ngt inom en. Har en lista med svensk och finlandssvensk musik. MEN kanske bäst att jag inte lyssnar på den i sommar … Eller så gör det mig gott.
Fint inlägg!!
MEN du, Titti och familjen ska flytta in. BARA SÅ KUL!!!
Kramar och trevlig helg!!