Dagarna går verkligen i ett just nu. Jag känner mig lite skör, som sig bör. Ikväll kommer danskarna på besök och lilla Tittis familj FLYTTAR HIT! Vi har samtidigt en mycket intensiv helg med kören och jag kommer in i den lite allergisk och med efterdyningarna av en förkylning. Att stötta i sorg och allt som kommer med den bidrar med sitt och så är det alla mina törstiga växter som kallar på uppmärksamhet. Detta är livet.
Kom när jag satte mig i bilen efter kören igår att tänka på Kristina från Duvemåla och ”Ljusa kvällar om våren”. Jag satte på den högt i bilen och så lipade jag såklart.
Tänkte att jag är glad att jag är här och slipper sakna min familj, men så tänkte jag på tiden i USA och så grät jag för det som inte längre är. Jag stannade nere vid vattnet och tog in den vackra himlen och det faktum att Karlskrona är en stad som bokstavligen ligger på vattnet. Aspöbilarna stod och väntade på att deras färja skulle släppa på dem, själv fick jag köra runt till min ö. Jag tänkte på mormors fastrar som emigrerade här från Sturkö och hur deras liv blev (kanske inte precis som de hade drömt om) och på farmors och farfars släktingar som inte heller direkt fick det liv de kanske hade drömt om. Livet i Amerikat var tungt det också, för det är sådant livet är. Det gäller att bita i sig det i lagom stora munfullar helt enkelt.
Jag stannade förbi ICA Maxi och handlade lite grejer till helgen och fortsatte lyssna på Kristina och så grät jag. Denna musikal har varit så viktig för mig de senaste trettio åren. Musiken, texterna, känslan. Allt det där sitter i mitt muskelminne. Hur mina amningshormoner skapade grundkänslan då jag lyssnade om och om igen på cd:n. Hur upplevelsen av musikalen (som var en överraskning) skakade om mig in i mitt innersta. Hur jag lyssnade på musiken i Philly när jag längtade hem till Sverige (fast jag visste att vi inte hade flyttat för evigt), hur jag lyssnade i Orem då jag inte visste om vi faktiskt hade emigrerat på riktigt och hur jag lyssnat då jag längtat till mina berg (jag vet, lite skizzat). Att ha ett nostalgiskt hjärta bidrar både till glädje och sorg. Men jag tror faktiskt inte att dessa tårar handlade om Kristina, utan om annat som bara behövde komma ut. Och det var väldigt skönt att låta alla känslorna komma. Nu vill jag önska dig en finfin helg! Hoppas den bjuder på härliga upplevelser och/eller vila, vad du nu behöver.
18 kommentarer
Gomorron Monnah!
Dom där bilfärjorna har vi åkt några ggr för att besöka de olika öarna 🙂 Jag tyckte det var jättemysigt!
Fattar precis gällande musiken, hur en viss musik triggar både glädje och sorg ur ett nostalgiskt perspektiv. Tex är Sverige för mig väldigt kopplat till Melissa Horn, Kent och Lasse Winnerbäck, och vissa perioder har jag svårt att lyssna på det här just pga nostalgin som kan komma över mig… andra perioder känns det klockrent och nostalgiskt på ”rätt” sätt:) Att släppa ut sina känslor är oftast befriande och då kan musiken hjälpa till, men jag måste vara redo för det också 🙂
Så vacker vy med månen över havet <3
Ha en fin helg!
Stor kram!!
Ja, jag gillar också bilfärjorna! De håller på att stabilisera kajen där, så det har varit lite jobbigt för Aspöborna de senaste åren. Färre avgångar och så. Men det är verkligen en härlig plats! Hela Blekinges skärgård bjuder på underbara guldkorn som de flesta aldrig kommer till då de bara håller sig till Bohuslän och Stockholms skärgård…
Förstår känslan av att något blir överväldigande jobbigt, men för mig rör det sällan musik. Även om jag gråter känns det inte jobbigt, utan bara skönt. Jag vet många som känner som du och som behöver undvika somliga låtar då de inte mår bra t ex. Det är viktigt att känna sig själv för att kunna reglera systemet på ett hälsosamt vis. Bra beskrivet, ”måste vara redo”.
Tack, Sara! Stor kram tillbaka!
Så skönt att få släppa loss fördämningar! Sorg river ju upp gammal sorg hela tiden. Att bli ledsen över det som inte längre är känner jag så igen. Kristina från Duvemåla har jag ingen relation till alls. Aldrig sett musikalen heller. Kanske jag borde… Kramar
Ja, verkligen. Precis så! Det var fördämningar som rök… Åh, tänk att ha kvar både musiken och musikalen som ”olyssnad”! Vilken ynnest. Jag satt med texterna (som ju alltid hängde med CD-skivor) och läste böckerna igen efter att jag hade sett musikalen. Något av det bästa jag upplevt i mitt liv. Borden kan kännas jobbiga, men kanske är du sugen på att testa någon dag? Kram!
Hej Monnah! Vackert … i sorgen och våren och allt som ska hinnas med. Ja, det gör ont när knoppar brister. Men ljuset finns där!
När jag hör Du måste finnas sätts alltid mina tårkanaler igång. Wilhelm Moberg och grabbarna från ABBA – en match made in heaven.
Min mamma hade en äldre bror som emigrerade till Amerika för hundra år sedan, när han bara var 16 år. Han bodde mitt på Manhattan. Mamma var yngst i barnaskaran och mindes egentligen inte så mycket av honom. Hon var bara några år gammal när han försvann.
När hon som liten såg Fred Astaire dansa på bio fantiserade hon om att det var hennes bror. Jag gjorde DNA-test och fick träff på flera amerikaner på östkusten, men jag har ingen kontakt med dem.
Ikväll ska jag gå ut och vattna … jag tycker det är så rogivande.
Ha en fin helg med din familj! KRAM till DIG! Anna
Tack Anna! Karin Boyes bevingade ord – hur kunde hon precis fånga den där känslan??!! Älskar dikten och läser den varje vår. En av mammas absoluta favoriter, särskilt då hon var ung och sorgsen tonåring.
Håller helt med dig om att den matchen blev osedvanligt bra. Tänker också på att Björn Ulvaeus är så uttalat ateistisk och religionsfientlig. Trots det har han fångat känslan så otroligt pricksäkert, han hanterade verkligen texten ödmjukt.
Wow, ja många som emigrerade var väldigt unga. Tänk, va! Fast samtidigt är man kanske mer formbar i den åldern. Det måste ha känts som att denna bror var som död om han aldrig kom tillbaka till Sverige och de inte åkte för att hälsa på honom?!
Jag har sjukt många DNA-träffar i USA, men de allra, allra flesta har ju förfäder som emigrerade på 1800-talet och det ligger många generationer mellan oss.
Det är härligt att vattna, men jag har så mycket så det snarare är träningspass än ro, hehe. Hoppas att du fått vila i helgen. Här har det varit SÅ bra, men full fart hela tiden. Kram, kram, Anna!
DU behövde den där gråten. Så bra att du släppte dina tårar lösa. OCH dina foton, de förmedlar både skönhet och vemod. ALLT på samma gång.
DET där ljuset på dem … Alltså, det är ju bara —SÅÅÅÅ—SÅ vackert.
Ja, de som drog till US från bla Karlshamn (tänker på Utvandrarna) de visste inte vad som väntade dem, men de visst nog att de aldrig mer skulle komma hem till det gamla landet.
USCH vad hemskt, bilden när de gamla föräldraparet i Småland vinkar av sin son och familjen … Kristina som vänder sig om och som INTE vill åka.
Ja jösses vilka bra böcker det är, och filmerna också.
Vilken skillnad mot idag …
Musik, det kan verkligen trigga igång ngt inom en. Har en lista med svensk och finlandssvensk musik. MEN kanske bäst att jag inte lyssnar på den i sommar … Eller så gör det mig gott.
Fint inlägg!!
MEN du, Titti och familjen ska flytta in. BARA SÅ KUL!!!
Kramar och trevlig helg!!
Ja, men visst var det så! Jag förstår att det behövdes, det var helt enkelt för mycket att härbärgera på en gång. Skönt att kunna få ut det. Jag älskar skönheten som naturen bjuder på under alla årstider, men just nu är det otroligt vackert. Det går inte att förneka.
Jag har haft möjlighet att höra många olika historier om de som reste pga önskan att slippa lida i fattigdom och bli rika, de som ville ha religiös frihet och så de där som kanske mest var äventyrslystna! Precis som personer som flyr/flyttar till Sverige så gäller väl att de första generationerna för det mesta ofta faktiskt inte fick det så värst mycket bättre. Emigration är inte helt lätt, alltså.
Jag håller med, böckerna och filmerna är otroligt starka. Tänker att vi kanske känner ännu starkare för dem då det finns ytterligare en dimension då man själv fått uppleva en del av den där himla saknaden…
Kanske ska du göra som jag, nämligen gråtknarka lite. Du har ju en massa fina minnen och känslor och upplevelser som du kan påminna dig om även om du får vänta lite. Och du har mycket annat roligt att vänta istället, så orsaken till att du missar Finlands- och Sverigesommaren är något härligt.
Nu har Titti, mamma och Lillasyster installerat sig! Pappa måste jobba klart i Stockholm tills nästa månadsskifte, så han fick åka tillbaka norrut i eftermiddags. Men det går fort! Och så kommer en begravning där emellan också. Kram och hoppas att du också fått en härlig helg!
När jag läste ditt fina inlägg tänkte jag att den känsla du beskriver måste vara det som kallas bitterljuvt, liksom både och samtidigt. Tårar behövs ibland som en pysventil när det blir för mycket inombords på en och samma gång.
Jag önskar dig det du behöver för en skön helg! Ewa
Ja, verkligen bitterljuvt! Jag ”gråtknarkar” ibland med mening, letar upp riktigt sorglig musik eller någon gråtfilm bara för att rensa systemet. Eller få ventilen att pysa, som du skriver så bra! Tack Ewa, det har varit en riktigt bra helg…
Oj så mycket känslor! Jag har aldrig hört Kristina från Duvemåla mer än någon enstaka sång i förbifarten på radio. M en jag kan föreställa mig. Jag har ju läst böckerna och tyckt Kristinas lott varit så ärketypiskt sorglig. Jag kände ett tag verkligen igen mig, men just nu känns det som att jag blivit en person med ett helt och fullt liv här och nu som lagt sig omlott med ett helt och fullt liv där och då på ett sätt som bara är helt självklart och utan skav och glipor.
Att musiken förlöser känslor har jag upplevt starkt ibland. Ibland känns det oerhört rätt, ibland liksom för mycket. Drömmen om Elin spelade min pappa på munspel och dansade med mig på armen när jag var riktigt liten. Märkligt har det alltid varit bitterljuv musik för mig; har alltid förmedlat känslan av något starkt och vackert som ska ta slut. Och detta med att höra hemma och att längta. Jag har rört vid de känslorna varje gång jag varit ensam i mitt föräldrahem de gångna fem åren. Det är en sådan rikedom att ha platser man älskar och att få bo på en av dem!
Ja, det var verkligen en genialisk idé att ta de fantastiska böckerna som så många känner anknytning till och kombinera dem med några av Sveriges mesta och bästa kompositörer.
Vad skönt att du har hittat ett så lyckat sätt att förhålla dig till dina båda liv (eller vad man ska säga)! Just självklarheten tror jag kommer med erfarenhet och ålder, när man åkt lite fram och tillbaka och förstår att ”det andra” finns där och är som det är.
Förlösande musik är i princip alltid positivt för mig. Jag behöver liksom skakas till emellanåt. Då gör det ingenting om det kommer mycket tårar. Så fint du beskriver det bitterljuva med Drömmen om Elin. Det liknar mycket mina egna (mamma hette Elin). Kommer ihåg hur arg jag blev då jag satt i någons bil och lyssnade på radio då den spelades och jag var kanske sex år gammal. Hur KUNDE han sjunga om MIN mamma, hon var ju gift med far?! Hahaha.
Så fint du skriver om att det är en rikedom att ha platser att älska. Och även om man bara kan bo på en (eller möjligtvis två) av dem finns de andra kvar och det man älskar och kanske älskat finns ju kvar i minnen.
Känslorna flödar hos dig, härligt att de får utlopp och visst kan musik verkligen locka fram tårarna. Vattna och plocka i trädgården kan så klart bli kravfyllt, men jag hoppas du finner ro när du går där med slangen och ger växterna livskraft och att de ger dig detsamma tillbaka. Fint med öarna där utanför Karlskrona, en dag kanske jag besöker dem!
Ja, det var sannerligen en känsloflödande dag! Vet själv att jag behöver ”gråtknarka” då och då för att hitta tillbaka till något slags balans. Då är musik toppen!
Jag håller med dig, kraven finns också i trädgården, men mest njuter jag då jag ser det som faktiskt går bra. Och jag har blivit bättre på att acceptera att om något inte trivs eller vill komma upp om jag direktsått (blomfrön vanligtvis), då är det lika bra!
Jag hoppas verkligen att du kommer någon dag! Ni är så välkomna. Kram!
Jag kan känna igen mig i det där med ett nostalgiskt hjärta. Musiken är till stor hjälp när det gäller att släppa ut känslor och tårar. Jag blev också väldigt rörd och upprymd när jag såg musikalen Kristina. Jag brukar titta på Allt för Sverige på TV och tänker på alla dessa livsöden.
Ja, jag tror att man antingen har det i sig eller inte. Ser det hos både familjemedlemmar och vänner. Det ansågs ju vara en psykisk sjukdom från början, men jag ser på min nostalgivurm som något som mest gör mitt liv bättre! Nostalgi och ältande hör däremot inte samman på något bra sätt…
Precis sådär: rörd och upprymt! Jag gillar överlag musikaler och konserter och teater och är känd för att vara blödig, men så mycket som jag grät under Kristina… har jag nog aldrig gjort i sådana sammanhang.
Allt för Sverige gillar jag verkligen, fast ibland spolar jag förbi en del lite töntiga aktiviteter, hehe. Gillar mest då de får sina brev och då de berättar om insikter.
Så vackert ljus i fotona! Vi har oxå fint ljus just nu, även om jag tycker att det är svårt att sova när det aldrig är mörkt, haha … (Nej, mörkläggningsgardiner passar inte spontant till våra båtfönster, så vi har inte tagit tag i den biten …) Och åh, ni får lilla Titti med familj som grannar!?
Tack Helena! Jag somnar ju var som helst och under typ vilka omständigheter som helst, men maken behöver använda ögonmask för att mörklägga. Förstår att det kan vara knepigt att inreda båtar som väl inte direkt följer samma typ av ”IKEA”-mönster som svenska hus… Och JA, det är så roligt! När min bror sålde detta hus till oss styckade han först av en tomt. Där har han byggt ett hus på fritiden under de senaste fem åren. Det är det de får hyra!