Imorgon fyller vår son trettio år. Mitt medvetande har varit fullt av detta faktum till och från de senaste månaderna. Det är som att den kommande dagen markerar något viktigt som jag inte riktigt fattar. Alltså, jag förstår att det säkert inte är ovanligt att man berörs av att ens barn fyller ett år, tio, tjugofem eller, för all del, femtio. Det sista för övrigt fick aldrig mina föräldrar uppleva. Jag fyllde 47 det år de båda gick bort, men jag planerar att finnas kvar när mina barn har den åldern inne. Jag fattar att jag inte kan bestämma det, men det är så jag lever mitt liv iallafall. Jag inser att det är någon typ av existentiell känsla som har infunnit sig och tror att jag behöver måna om den lite extra.
Sonen började sin andra ”riktiga” heltidsanställning i mars i år. Den förra hade han innan han bestämde sig för att läsa till ingenjör, den han har nu fick han mitt under slutförandet av examensarbetet. Han är dock fortsättningsvis student även under hösten och bor därmed kvar i sitt studentboende. Med detta i åtanke kommer frågor om var man ska börja sin ”bostadskarriär” i Stockholm om man inte planerat att bli kvar där men inser att det nog blir så. En deppig historia. Det är inte direkt som när jag skulle flytta till Tumba 1993 och blev erbjuden en trea, fast jag bara behövde betala för en tvåa. När vi sedan flyttade till Visättra efter första rundan i USA skickade hyresbolaget med en sprillans ny och fin teve i hyreskontraktet. Nej, det är andra tider nu. Jag vet att det inte är något att orda om, en människa måste anpassa sig till nya förutsättningar för att överleva. Jag tycker ändå synd om sonen och alla andra som ska in på bostadsmarknaden. Samtidigt är jag jätteglad över att han fått ett finfint jobb som han trivs med och som verkar passa honom som hand i handske.
Det nya jobbet innebar att sonens semester ”endast” blev två veckor lång då han ville spara dagar till december också. Den första veckan tillbringade han dessvärre mestadels i sängen sjuk, men den andra kom han ner till oss. Vi passade också på att fira honom med släkten. Mysigt att samla ihop hela ”vår” familj (våra barn och deras partners och barn), men även storfamiljen. Våra somrar då barnen fortfarande bodde hemma tillbringades alltid till största del i Bredavik här på Sturkö och sommaren avslutades med kalas för G. Så har det fortsatt fast han borde ha växt ifrån kalastider för länge sedan. Det var liksom tradition att äta tårta och kakor och sedan leka roliga lekar. I vanlig ordning blev det alltså så. Pad thai på muurikka i två omgångar (vi var trettio personer) och nybakade frallor och så ett rejält kalasfika. Moster M hade gjort en osedvanligt vacker prinsesstårta (blåsten gjorde att ljusen bara blev till dekoration), jag hade bakat ett par Oscar II-tårtor, bullar och chocolate chip cookies. Äldsta dottern bidrog med drömmar (och hälften av frallorna). Ingen behövde gå sockerfri från den här festen. Efter fikat var det dags för de sedvanliga lekarna. I år blev det Samuraj och Hoppande sten, sax, påse på lag. Det är så roligt när i princip alla är med och leker, både stora och små. Många skratt blev det! Visst behöver vi skratta mer överlag? Åtminstone gäller det mig.
Presentöppningen blev en egen liten aktivitet. G hade önskat sig teburkar från alla. Han är ingen prylmänniska, men en prylhylla är precis vad han önskade sig från sina föräldrar. Jag är nu på jakt efter en fin sådan som han vill fylla med minnen. Nostalgisk som han är (brås han månne på mamma) tyckte han att det skulle vara roligt att tänka på nära och kära varje gång han dricker te, något som han gör ofta. Han blev så nöjd med alla fina presenter. Teburkar med affektionsvärde, spännande tesorter och en och annan fin tekopp. Roligaste presenten tyckte vi nog alla att en kopp med ”Queen of everything” var. (G är väldigt duktig på allt han tar sig för.) Den fick han av sina kusiner. Deras mamma lät hälsa att den ska stå på arbetsplatsen, något som G lovade att uppfylla. Lilla Titti var sidekick under hela presentöppningen och gjorde den extra rolig med sin entusiasm. Jag blev rörd över det engagemang som alla hade lagt på att göra sina presenter meningsfulla. Jättefint.
Vår lille lintott. En känslosam ingenjör med sin alldeles egen personlighet. En kille som alltid har gått sin egen väg, lärde sig hantera förluster när han gick med i schack-klubben Rockaden, är otroligt musikalisk, älskar brädspel, är smartare än de flesta jag känner och är en trogen vän. Han som var det vackraste jag sett då han lades på mitt bröst den 3 augusti 1996. Imorgon fyller han trettio år och jag är av olika anledningar så tacksam för att jag får uppleva den dagen (även om vi inte kommer att vara på samma plats). Grattis G!
Foton plockade från lite olika håll. Tack till fotograferna! Jag var fullt upptagen med annat.
