livet – monnah

Musikhelg med mycket FRÖJD.

26 april, 2026 4 kommentarer

Idag är det den 26 april. Hur står det till med alla nyårslöften? Jag har inte träffat någon som har pratat om sådana på några månader eller hört sådana löften nämnas i någon typ av program. Själv försöker jag ”jobba” med mitt årsord FRÖJD med jämna mellanrum. Jag använder citationstecken, för visst låter det lite fånigt att jobba med ett ord? Sanningen är bara att det är just det jag gör. Igår skrev jag om resiliens, denna superkraft som vi alla kan bjuda in och bli bättre på om vi vill. När jag valde FRÖJD som årsord var jag inte säker på att det var något som faktiskt skulle gå att jobba med, men jag var villig att testa. Jag har ett fantastiskt liv, men jag kände att jag ville bjuda in mer glädje, mer skratt, mer öppenhet, mer lätthet, mindre mörker – jag önskade mig helt enkelt ett mer fröjdefullt liv! Något jag ville göra för att uppnå detta var att uppleva mer live-musik. Hur har det gått då? Tackar som frågar. Sådär. MEN, den här helgen har jag lyckat maxa musiken. På bilden här ovan ser du korister och orkestermedlemmar från Aurehøjs musikgymnasium i Danmark. De bjöd på en underbar eftermiddagskonsert som jag lyckades klämma in trots den där bristfälliga tiden. Jag jobbade helt enkelt med det och bestämde mig för att ägna några timmar åt att carpe diem… Så glad jag är att jag gjorde det. Alltså, jag och mina mjuka kanter… Mina tårar rann och hjärtat slog och jag klappade och tjoade. Vi var inte många i publiken, men vi som var där var minst sagt entusiastiska.

Vill du få en känsla för vilken typ av musik som spelades så har jag satt ihop en lista här. Arrangemangen var såklart annorlunda för de flesta av styckena, men det är rätt låtar. Roligast var ”Trollflöjten på fem minuter”, men eftersom jag inte hittade något sådant arrangemang så lade jag in lite Papageno.

Igår var det så dags för en konsert jag sett fram emot en längre tid. Några av mina körvänner, gamla och nuvarande, skulle vara med i Lars-Erik Larssons Förklädd gud. Jag älskar detta verk, jag älskar att sitta i publiken i Fredrikskyrkan, jag älskar att få ta in resultatet av duktiga musikers ansträngningar. Det blev så bra! Fredrik Gustavsson ledde, Anna Jeftas och Staffan Sundås körer Vox Aurora, Aspö kyrkokör och Vox Cantus sjöng, Karlskrona Orkesterförening spelade, ur-karlskroniterna Karin Thulemark och Johan Bogren var solister och Isa Löwenadler reciterade med bravur. Den här konserten var desto mer välbesökt – kyrkan var nästan full. Kul! Bonus blev Vilar glad i din famn, Klinga mina klockor och väl valda delar ur Frösöblomster. En och en halv timmes ren njutning (om det inte hade varit för de där 10 000-kronorsstolarna som inte är skapade för människorumpor)… 150 kronor – mindre än vad en sushi kostar nu för tiden. Jag hade betalat och gått idag igen om jag hade chansen, men idag fortsätter jag istället musikhelgen med barockkonsert i Amiralitetskyrkan. Ida Meidell, min favoritviolinist, har återigen satt ihop en ensemble och min gamla körkompis Erik som numera är kyrkomusiker i Amiralitetet står för ansvaret. Det blir med stor sannolikhet en njutbar stund med toner från Roman och Händel.

För övrigt förväntade jag mig inte mycket tulpanfröjd i år pga olyckliga omständigheter, men varför hänga läpp för ovissa framtida dagar om man istället kan njuta av idag?! Och idag HAR jag tulpaner! Tänk vad livet har att bjuda på om vi bjuder in det till dans!

Funderingar

Att ta sig tid att stanna upp.

23 april, 2026 10 kommentarer

Det är så mycket att göra nu. Jag hamnar i snurran där den vinnande tanken är att tiden inte räcker till, men det stämmer ju inte. Jag har varken mer eller mindre tid än någon annan. Den tid jag har är den jag har. Det betyder att jag behöver påminna mig om att inte leva i den framtid som inte finns.

Jag har här och nu.

Precis som varje år kommer jag att glömma att vattna något medan jag inte kommer att omskola något annat. Jag kommer att gödsla med fulsäckar från ICA eller Blomsterlandet. Vattnet i brunnen kommer att ta slut. Den sista frostnatten kommer att ta död på något. Sniglar, rådjur, mögelsporer och jordloppor kommer att festa på plantor som jag omsorgsfullt lagt tid och omsorg på.

Jag är här och nu.

Växthuset och tomatkuvösen fanns inte för några år sedan, men vi fick ändå mat att äta. Det fanns inga perennrabatter längs den västra stenmuren, men jag plockade ändå in buketter att njuta av. Grusgången var nästan överväxt, men vi kunde ändå ta oss fram till både ytterdörren och verandan. Ladan var full av skräp, men den var ändå charmig och ändamålsenlig.

Jag lever här och nu.

Vi har kommit så långt sedan vi köpte huset sommaren 2019. Så långt! Och det på exakt den tid vi hade, varken mer eller mindre. Jag påminner mig om det medan jag tar mig tid att njuta av violer, backsippor och olika vårlökar istället för att sucka över det som inte blev eller det som jag inte har råd eller hinner med. ”Du kan bli som du gör dig” fick jag höra då jag som liten gjorde fula miner. Det är så sant som det är sagt. Jag får det som jag gör mig. Tack för livet, för min stund på jorden.

Ps: Så här blev påfyllnaden av guldbokstäverna om du är intresserad.. Jag använde mig av Liquid metallic permanent paint gold och vet att det kommer att behöva fyllas på nästa år igen.

Ditten och Datten

Förra veckan komprimerad.

20 april, 2026 6 kommentarer

Jag vaknar av att fönstret står och slår lite i vinden. Under det tjocka duntäcket är det fortfarande varmt på det härliga sättet — mjukt, perfekt temperatur och den svala luften i rummet runt omkring gör att jag suckar av välbehag. Ny vecka, nya glädjor, nya utmaningar. Tacksamt konstaterar jag att jag fick vakna till en ny dag igen. Vet inte varför detta är en känsla som blivit så viktig att omfamna. Veckan som gick bjöd på en riktigt fin godispåse med ett och annat stolpskott. Gott så. Här kommer några av höjdpunkterna:

härlig jobbvecka med spännande samtal
träff med god vän jag inte hade träffat på alldeles för länge, påfyllande
konsert/musikgudstjänst i Tvings kyrka med Hildur, Niclas, Pernilla och Maja (med lite olika efternamn, bl a Höglind) och en setlist med många favoriter
stickstunder i soffan
The Mentalist, igen (jag vet, har en oändlig lista med nya förslag att titta på, men nu blev det såhär — vill inte ha språk jag inte kan förstå eller allt för komplicerade handlingar då jag stickar)
massa nya små blommor har tittat upp, de andra försådda plantorna ser överlag härliga och starka ut
fortsatt rens, och det fortsätter fortsätta
mysiga videosamtal med småtjejerna som alldeles, alldeles snart kommer att kunna hänga IRL här hemma betydligt mer ofta än idag
dop för lille systersonen nere i Höllviken
häng med storfamiljen
matlagningskurs med makens systerson
funderingar runt två nya rabatter (kommer inte att bli nu i vår)
den envisa förkylningen har nästan släppt greppet
påmindes om känslan efter inpackning med ricinolja och gjorde en igår — vintertorrheten nästan borttrollad

Det fanns naturligtvis annat som inte var lika kul. Bekymren, ledsamheterna och utmaningarna låter jag dock sätta sig i baksätet. Nu är det måndag och solen skiner. Tack för det! Tack för livet!

Funderingar

Sug i magen.

15 februari, 2026 12 kommentarer

Vi fick ett brev. Ett riktigt, i brevlådan! En alla hjärtans dag-hälsning från någon som jag var nära för många, många år sedan och hennes fina familj. Man, barn och barnbarn, alla klädda i samma toner för att matcha, men inte för matchiga. Sandstrand och mjukt ljus och shorts och solbränna. Lyxiga kläder. Mycket pengar. Det känns ibland så konstigt att se vart våra Philly-vänner tagit vägen efter Wharton-tiden. Wharton räknas fortfarande som bästa business school av Financial Times, precis som då maken gick där. Många ”prominenta” har gått i lära i dessa lokaler. Makens klasskompis pappa donerade $40 000 000 till skolan året innan de gick där. (Jag gissar att sonen slapp betala tuition.) Vad inflationen gjort med den summan sedan 1995 vet jag inte, det är sjukt mycket pengar hur som helst.

Det känns ibland som en dröm att ha rört sig i en värld som vi en gång hade kontakt med. En värld där man pratar om ”bonus rooms” (att inreda sitt hus med de stora bonusar som delas ut i finanskretsar), där man har gigantiska hus som kostar sisådär $20 000 000, där man bor i ”gated communities” (bostadsområden bakom grindar med egen security). En värld där man är med i Sköna Hem med sitt nyrenoverade hus och visar bilder på DRÖM-köket som man med lite kunskap om paret som äger det vet aldrig används eftersom båda jobbar så mycket att de bara tar med sig take out hem och poppar amfetamin för att orka. En värld där man är gift med en som man representerar tillsammans med, har barn med och kör företaget familjen med medan man delar sitt innersta med någon annan. En värld där kvinnorna inte äter, men alltid bjuder på den mest fantastiska mat som tänkas kan. (Ingen på bjudningarna äter förresten heller direkt något.) En värld där man skänker en massa pengar för att få skattelättnader, kanske är engagerad i något flashigt miljöprojekt där man har fundraisers som kostar tusentals dollar för att gå på. En värld där fokus ligger på yta, både sin egen och sitt boendes. En värld där man betalar någon annan för att ta hand om det som jag själv ägnar mitt liv åt vid sidan av jobbet – städerska, trädgårdsmästare, kock/restaurangmat, barnvakt – för att ha tid att gå till gym, frisör, nagelställe, skönhetssalong. Ibland tänker jag att mänskligheten lever så enormt olika liv, som att vi vore olika arter.

Det är inte alls så att alla har det så som jag beskriver och jag inser att tonen är raljerande. Det jag skriver är dock sant. Det är en värld där det finns mycket tomhet. Och stress! Det är otroligt stressigt att ha sådär mycket pengar och eftersom man hela tiden anpassar sig till inkomsterna som kommer in är det enligt studier ganska lika stressigt för någon som har lite som mycket pengar. Det är en värld som kräver offer av olika slag. Det är en värld som maken inte kunde stanna kvar i av samvetsskäl. Det är själsdödande att vara i en bransch där allt handlar om kosing och att lura kunder att man kan styra ekonomin mer än man kan. (Den diskussionen kan vi ha en annan dag.)

Kvinnan som skickade kortet åt inte på nittiotalet, men tränade mycket. Det ser ut som att hon underhållit sina rutiner och stannat i tiden, medan maken ser mer 50+-rund om magen. Men de är fina och jag hoppas att de är lyckliga. Och det suger lite i magen då jag med tacksamhet tänker på det liv vi lever här i all dess ofullkomlighet.

Ditten och Datten

Idag firar vi livet!

30 januari, 2026 12 kommentarer

Alltså, jag hittade följande kort då jag rensade vidare (håller bl a på att förbereda ett mastodontinlägg om Utahs helt fantastiska berg, du får stå ut med en massa tillbakablickar under några dagar framåt) och tänkte att det var något av det gulligaste jag sett sedan jag fick själva kortet i min hand. Idag väljer jag att fira att jag lever och är här, att jag kan känna tacksamhet och förundran och att det finns värmekällor under denna kyliga årstid. Och att min kusin fyller femtio.

Översättning till dig som inte kan läsa sjuårsengelska: Congratulations for living 43 lives. Happy birthday Monna.

Trettio Tacksamma Dagar

26 november 2025.

26 november, 2025 8 kommentarer

”Därför är det kanske inte så konstigt att så många av oss är så dåliga på att lyssna nu när naturen larmar om klimatkrisen. Vi har tränat länge på att stänga av naturen i oss, och runt oss. Vi har blivit så duktiga på det. Vi sätter oss framför datorn och vi fortsätter göra vårt jobb. Vi är professionella. Vuxna. Rationella. Världen rasar, och vi sitter ner på vår kontorsplats i det öppna kontorslandskapet. tar en mikropaus ibland, för att sträcka på benen.”

Lillastesyster ville ha bokklubb runt ”Till växten : en kärlekshistoria” av Maja Alskog Bredberg, så jag har läst. Jag har redan gått igenom en livsförändring som i somligt liknar Bredbergs, så jag tänker hela tiden då jag läser att jag väntar på det stora klicket. Det då jag och Maja Alskog Bredberg ska få en näst intill kosmisk kontakt. Men – det är med böcker som med människor. Man kan ana att någon ska passa ihop med någon annan, men det är vad som händer dem emellan som bestämmer om matchen var bra eller ej. För alla som tittat på Gift vid första ögonkastet är det lätt att förstå vad jag menar med det.

Tillbaka till boken och frågeställningarna den lyfter. Det är viktigt att ha ett lagom distanserat förhållande till vad som pågår i detta nu över hela jorden. Vi kan inte bära hela världens smärta på våra axlar, det är inte något som krävs eller kan förväntas av oss människor. Somliga av oss kommer dock någon gång att behöva förändra livet ganska radikalt för att kunna komma vidare då vi hamnat i en ohållbar vardag, oavsett om det gäller mentalt, själsligt eller rent fysiskt. Bredbergs uppvaknande i samband med World Economic Forum gjorde att hon ”hoppade av hamsterhjulet” i reklambranschen. Jag kan förstå att det var ett enormt hopp för henne och jag hejar på med allt jag har. Varje medmänniska som hittar en bättre livsväg är värd en applåd. Mitt eget hopp var inte lika stort, i mångt och mycket handlade det för mig mer om att söka mig tillbaka till mina rötter. På fars 40-årsplansch från kollegorna stod det något om att han var polisen som egentligen ville vara bonde och alla som kände mamma vet att hon arbetade outtröttligt som obetalad psykolog år ut och år in. Ända in på sin dödsbädd. Jag hamnade helt enkelt på den väg som var den enda rätta för mig – jag blev samtalsterapeut på en gammal gård där vi nu har både höns, växthus och trädgårdsland.

Ja, världen rasar. Det har den gjort i alla tider på olika sätt. Men. Idag är jag tacksam för alla de vägar som lett mig hit, just idag. Att jag är här just nu. Denna väg är inte utan utmaningar. Senast igår grät jag i frustration över att inte kunna förändra en jobbig situation för personer som jag älskar med allt jag har. Men jag är också tacksam över att ha nära och kära att kunna gråta för. Jag är tacksam för samarbetet med maken och det vi har åstadkommit här på vår lilla gård så här långt. Jag är tacksam till Maja Alskog Bredberg för att hon genom sin berättelse påminner om att vi inte behöver gå en väg som vi mår dåligt av. Vi behöver inte alla bli trädgårdsmästare, men kanske kan vi då och då behöva byta arbetsplats. Eller något annat. Tack för den påminnelsen!

Trettio Tacksamma Dagar

3 november 2025.

3 november, 2025 14 kommentarer

Ibland finns det ingen plats för någon annan känsla än tacksamhet. Den omfamnar, tröstar, håller om, lyfter upp och fyller en. Det är en av mina absoluta favoritkänslor, men den är faktiskt inte alltid så lätt att plocka fram. Önskan om ett lättare liv, ett friskare liv, ett bättre liv, ett rikare liv, ett större liv, ett mer tillfredsställt liv, ett mindre utmanande liv eller bara ett mer kurerat liv (vi befinner oss ändå i sociala mediers tidsålder) är för många av oss en daglig verklighet, eller känslor som åtminstone framträder mer ofta än tacksamhet. Det är inget konstigt med det. Vi människor funkar av någon anledning så att vi snabbt vänjer oss vid sådant som är nytt, coolt, fantastiskt och livsomvälvande på ett positivt sätt och har en långt större känslighet för negativa känslor. Det verkar ligga något slags visdom i det och detta fenomen drar både individer och samhällen framåt.

Jag fick med mig från föräldrarna att det är viktigt att uttrycka tacksamhet, men har fått annan typ av undervisning från annat håll. Som att man inte ska behöva känna tacksamhet om man får hjälp från samhället för att det då skulle kunna framkalla skamkänslor. Och om man då har rätt till något behövs ingen tacksamhet kännas eller uttryckas. Jag tror att alla som har detta förhållningssätt sätter fälleben på sig själv. Om det finns en rättighet är det nämligen någon annans skyldighet att uppfylla denna. Om jag har rätt till hjälp måste någon annan hjälpa eller betala för hjälpen. Vi mår bra av att uppmärksamma tacksamheten. Stannar vi i känslan att det är min rättighet att X, Y, Z är det lätt att vilja ha mer, bättre, snabbare och vem ska vi ”stämma” eller ställa mot väggen om inte den bild av rättigheten vi själva skapat har uppfyllts?

Året efter att mina föräldrar hade gått bort var jag slut. Flera sade till mig att jag skulle kunna ta med mig lärdomar från helvetesåret 2017 för att kunna stötta och hjälpa andra och jag kände att smockan hängde i luften. Från mitt håll, alltså. Känna tacksamhet för att mina föräldrar hade dött alldeles för tidigt? Känna tacksamhet för frustration, lidande, ett splittrat privatliv? Idag tror jag mig veta att de personer som uttryckte denna visdom själva hade lärt sig att allt vi går igenom blir till något slags kunskap som sedan finns tillgänglig för medmänniskor. När man är mitt uppe i sitt såriga och inflammerade inre är det för de allra flesta omöjligt att känna annat än smärta och förtvivlan. Tacksamhet? Skojar du?

Idag är jag tacksam för själva livet, för att jag får vara människa. Jag är tacksam över det goda jag fått uppleva, men också det andra. Det tunga, det svåra. Anledningen att jag började med dessa tacksamhetsmeditationer är att amerikaner firar Thanksgiving och att det var i ljuset av detta som någon hade ett tacksamhetsprojekt. Anledningen att jag fortsätter år efter år efter år är för att jag fick uppleva styrkan jag kunde hämta i tacksamheten när livet som människa kändes alltför utmanande för att hitta annat än ilska, rädsla, besvikelse och frustration. Tack.

Funderingar

Den känslan.

28 augusti, 2025 6 kommentarer

Jag vaknar och sträcker på mig. Kollar på klockan. 6.17. Två minuter tidigare än de senaste dagarna. Hur kan kroppen fungera med så stor precision? Jag har ingen tid att passa så här tidigt, så det finns ingen inneboende stress. Detta är bara min naturliga rytm. Jag mår inte bra av att vara vaken till efter midnatt, men hade jag varit det hade jag fortfarande vaknat samma tid. Ja, åtminstone brukar det vara så.

Det är inte konstigt att jag funderar mer över mina vanor vid den här tiden på året. För en gammal lärare blir det kanske lätt så. Mitten av augusti är årets andra nyår, helt enkelt. Som du kanske förstår om du brukar läsa här så har också allt sorterande påmint om tid som varit och därmed tid som kommer. Kalendern bjuder på ny frisyr idag och AW med vänner imorgon (en ny konstellation med en återinflyttad gammal vän och hennes bekantskapskrets som utgångspunkt). Kören har dragit igång och jag har även uppdaterat dess historik som jag är ansvarig för. Efter sortering och alfabetisering av allt jag sjungit med Fredrikskyrkans motettkör som sedan blivit Fredrikskyrkans kammarkör kan jag konstatera att det är många noter som gjort korta besök och andra favoriter som blivit ”våra”. Vi har en Allhelgonakonsert, adventskonserter och delar av Bachs juloratorium att ta oss an i höst. Årets Allhelgonakonsert ser på ett ungefär ut såhär:

Denna konsert brukar vara fullsatt, en stund att få begråta alla man saknar och allt elände i världen. Bättre att koncentrera det till en stund än att ständigt gå omkring och känna sig tyngd tänker jag. Jag älskar dessa konserter som är en blandning av musik och ord, efteråt brukar jag känna mig alldeles mjuk i kanterna. Många har uttryckt att det varit läkande att vara där och då, få känna sig igenom både det vackra och det svåra.

Resten av hösten innehåller födelsedagsfiranden, hönsvakteri, en runda till Gotland, konserter, sommarstugestängning, häng med vänner och lite annat smått och gott. Jag ser fram emot nya, fina jobbsamtal och fortsatt utveckling för mig själv. Jag har spanat in lite kurser på Coursera, men är också intresserad av att skaffa kompetens som EMDR-terapeut. (Det får kanske bli lite längre fram. Jag har gått på kurs hos Jeanette Niehof förut och har stort förtroende för henne.)

Annars njuter jag väldeliga av att kunna gå igen utan att ha så ont! Om jag nu får det som jag vill kommer tacksamhet för en fungerande kropp att få ta större plats under hösten. Samtidigt vet jag att det är så lätt att ha detta som ambition, men att glömskan är stor och att det också ska vara så. Fokus på stunden är ändå inte dumt. Och nu är luften varm och fuktig. Sommaren och hösten möts kanske precis här och nu, alldeles utanför mitt öppna fönster. Torsdagen den 28 augusti klockan 8.35. Den känslan tar jag med mig nu när själva livet utanför mitt skrivande tar vid.

Funderingar

”Tröttnar du inte?”

15 augusti, 2025 10 kommentarer

Denna fråga fick jag av en av våra senaste gäster då vi strosade runt i underbara lilla sommarhålan Kristianopel. Jag hade precis berättat att jag redan varit där i sommar med vår äldsta dotter och att jag åker dit minst en gång varje sommar. Jag älskar att komma dit, promenera ut på piren, gå in i den vackra kyrkan, besöka Sköna Ting om de har öppet och kanske ta en fika på något av de trevliga caféerna. Vår besökare kommer tillbaka varje år för att hon älskar Sturkö och VILL uppleva samma som vanligt. Kanske är det så för mig. Jag känner mig inte instängd eftersom jag gillar att uppleva samma, vet vad jag har att vänta mig och hoppas få återuppleva goda känslor. Samtidigt är en dag aldrig helt lik en annan.

Vi bor på en plats med ett begränsat utbud av aktiviteter och turistmål, inte tu tal om saken. Det betyder inte att det är en håla. ”Det är inte hur man har det utan hur man tar det” sticker i öronen på många som inte alls uppskattar acceptans eller eget ansvar. Är det trist där du bor? Ta samhälleligt ansvar och bidra medan du själv får skörda resultat. Starta bokklubb, promenadklubb, stickklubb, barngrupp, träningsgrupp, vinklubb, cafébesöksklubb eller vad det nu kan vara där du bor. Ta cykeln och cykla runt på alla småvägar. Känner du att det är övermäktigt att starta upp något eget kan du engagera dig i den lokala fotbollsklubben, scoutverksamheten, församlingen, kören, pensionärsföreningen, kursverksamheten… Karlskronas motto ”det gaur inte” borde vara ”det gaur visst”, men visst krävs det ansträngningar av olika slag.

Det tar 35 minuter att köra in till Karlskrona. Där är jag knappt under sommarmånaderna, även om det är en fantastisk sommarstad som jag varmt rekommenderar. Får vi gäster under de här månaderna låter vi dem kanske åka dit själva. Däremot följer jag gärna med till Torhamn, Kristianopel eller grannön Tjurkö trots att jag varit där många gånger och dessa platser inte bjuder på några extravaganser. Lite längre bort ligger Ronneby brunnspark som är jättemysig och café Mandeltårtan är ett av mina favoritcaféer. Dryga timmen bort ligger Kalmar, också det en härlig, lite större sommarstad. Här i Blekinge finns Sölvesborg på ungefär samma avstånd, en dold sommarpärla med omgivningar som är väldigt vackra. Att strosa där en sommardag är en lisa för själen! Mindre än två timmar tar det att ta sig till Växjö eller Kristianstad (helt okej eller jättefina besöksmål beroende på vad man är intresserad av) samt mysiga Åhus. Underbara Österlen behöver vi bara tillbringa några fler minuter i bilen för att nå (fast dit skulle jag aldrig någonsin åka under högsäsong). Dessutom sträcker sig Blekingeleden med sina 57 mil högklassig vandring genom länet och Ark 56 ger oss möjlighet att uppleva vår vackra skärgård på det sätt som passar bäst. Nej, jag tröttnar inte. Jag har varken upplevt allt eller hälften av allt som finns tillgängligt på ett hanterbart avstånd och ser fram emot många år till på denna plats.

Jag hörde min systers poddkollega Lisa prata om att Polen var väldigt trist att åka igenom när de skulle ner i Europa. Då kontrade Annika med att säga att sträckan mellan Göteborg och Stockholm inte heller är särskilt inspirerande. Så är det ju! Perspektiv igen. Stora vägar bjuder sällan på vackra kulisser (tja, Alpområdet är kanske undantaget), men det betyder inte att allt som finns längs avfarterna är trist. Polen bjuder på otroligt många vackra, pittoreska och historiskt spännande platser. Det gäller bara att anstränga sig lite för att kunna få tillgång till dem.

Tröttnar jag inte? Nej, det gör jag inte. Jag känner stor tacksamhet för att jag får bo på en plats som är lika vacker i alla årstiders skrud. Det gäller bara att veta åt vilket håll jag behöver rikta blicken. Ibland behöver jag zooma in, andra gånger är det viktigt att åka upp med en mental drönare. Just nu är luften tjock, stilla och varm. Gräset är guld, färgskalan har gått från kall till varm och djurens ungar har nått stadiet då de inte längre är särskilt gulliga, men inte heller har lärt sig riktigt hur man klarar av vuxenlivet. Jag tror inte riktigt höstterminen har börjat för dem, det gör den kanske inte förrän fåglarna som ska dra söderut börjar driva över himlen. För mig är det dock tydligt att sommaren fortsätter med en helt annan känsla än den började. Och tur är väl det.

Funderingar

Om att hitta sin plats.

16 juli, 2025 8 kommentarer

När vi kommer till Mörtfors påminns vi med skylten jag ombads skriva till det mysiga övernattningsrummet i ladan om hur Brita älskade att vara här. Brita var en hejig svärmormor och jag gillade verkligen att komma hem till henne i Upplands Väsby, både då vi åkte dit för att bli lite bortskämda och senare för att kunna hjälpa till då det ensamma vardagslivet inte längre var så lätthanterligt. Det känns bättre att tänka att hon har sin bod i Mörtfors än sin plats i minneslunden som vi sällan besöker, men allra mest finns hon i mitt hjärta (som för övrigt rymmer en himla massa fina rum).

Idag läser jag att Clara Lidström och hennes man ska skiljas. Tråkigt, men en del av livet som många av oss behöver uppleva från ett eller annat perspektiv. Jag tänker på hur alla i familjen L kommer att behöva hitta sin nya plats, som alltid då det sker stora förändringar i ens liv.

Jag är övertygad om att det bidrar positivt till en människa att hitta ”sin” plats, även om man sedan rent praktiskt behöver uppehålla sig i flera olika hem. En plats kan vara fysisk, men den kan också vara mental. Själv bestämde jag i en av mitt livs jobbigaste och ensammaste stunder att ”home is where I put my butt”. För mig finns därför mitt hjärta på flera olika ställen, men där jag bor ser jag till att få ett fint liv. Att längta efter sådant som varit eller sådant som kanske-eventuellt-möjligen kommer att hända tar så otroligt mycket energi och bidrar ofta mer med sorg än något annat. Jag är otroligt nostalgisk av mig, men det handlar mer om uppskattning för något specifikt än känslan av att jag vill ha det istället för det jag faktiskt har nu. Jag tror att detta bidrar starkt till min förnöjsamhet.

I dagens samhälle där så många lever i sitt huvud eller i sajberspejs är det lätt att verkligheten blir flytande och spretig. Det finns alltid något annat att fylla sitt liv med än det som skulle kunna vara själva livet. Jag undrar hur många som har tänkt på vilken plats som egentligen är deras och hur den platsen isåfall sköts om.

i huvudet, omgiven av ångest, tvivel, ilska, besvikelse och andra tunga känslor
i sitt föräldrahem, en känsla av ”så länge, som gäst” istället för ”jag bor här och då tar jag ansvar för tvätt, disk, räkningar, att meddela om jag kommer att vara borta i tre dygn”
i ett ruttet rum i en underbar stad där allt är svindyrt, en plats som ger mig chans att ta mig vidare, men under tiden håller jag min resväska städad och äter ordentligt mat som kan tillagas med kokplatta
i ett hem som inte valts av mig, med möbler som inte valts av mig, med en partner som inte ser mig, i ett liv som inte är mitt
i rätt hem på fel plats
i fel hem på rätt plats

Idag är jag extra tacksam för den här platsen på jorden där jag får vara trygg. Jag har delat denna vers från min barndom många gånger, men jag tycker den har sin plats idag igen.

Ett hem till skänks man aldrig får
Ej ens på livets högsta höjder
Det bygges sakta år från år
Och älskas fram i sorg och fröjder

1 2 3 … 13 Nästa →