Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Jag möter solen och har ännu inte tröttnat på känslan det ger mig. Idag är en annan dag.
Finns det något som är vackrare? Mer hoppfullt? Mer lugnande? Idag ska jag och maken hjälpa till i en flytt och gå på IKEA. Sämre kan man ha det. Tack för det!
Det är roligt att jag har kommit igång med mitt läsande (även om det går långsamt med allt annat jag vill hinna med). Då jag var hemma hos svärmor i fredags skickade hon med mig en ny hög böcker. Nu ligger de och vilar under min underbara prinsessa på ärten. (Hon heter egentligen Den sovande kvinnan och den riktiga figuren kommer från Hal Saflienis Hypogeum, ett världsarv jag gärna skulle vilja besöka.) I högen med böcker drar mest Linda Olsson-böckerna då jag älskade hennes första, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, men vackrast är den tunna boken från Bonniers kammarbibliotek 1964: Den eviga glädjens palats, Kinesiska dikter. Av det lilla jag läst verkar Kjell Hjern ha gjort ett fantastiskt jobb med översättningen.
Min dagliga dos Svenska dikter har nu hamnat längre ner i högen. Jag fyller på mitt medvetande med lite annat istället! Jag ska även fylla på med ny klädsel till mina skrivbord. Älskar lösningen jag hittade på då vi flyttade hit och klädde in dem med lite lätt vaxat linnetyg. Nu har vattenläckor från krukor, bläck och annat hunnit missfärga en del och tyget har gått sönder helt vid min arbetsplats. Knappt tio års tjänst har tyget dock klarat och jag vill göra likadant igen. Nu ska jag bara hitta en liknande nästan-vaxduksväv. Men innan dess är det dags att jobba hårt hela dagen. Jag vill önska dig en trevlig helg med en av de kinesiska dikterna. Den är över tusen år gammal, men jag gissar att människans tankar varit mer lika än olika genom åren.
Livet kommer och går
likt en främling som passerar förbi.
Vad har jag att se fram emot
som ej talar förgängelsens språk?
Ungdomens glöd falnar obevekligt
och håret blir vitt.
Endast de tre bergstopparna,
som resa sig högt över nejden,
komma att bevara sin skönhet oinskränkt.
Jag och maken lade en beställning på Sellpy som jag redan skrivit om. Han beställde några nya jobbskjortor och jag beställde en NEXT-jacka i ull som passar i de inte blixtkalla övergångsperioderna eller i milt vinterväder och så en fuskpäls. 40 kr/st trodde jag, men kappan kostade faktiskt hela 60 kr. När beställningen kom kunde vi konstatera att båda var nöjda, men mest nöjd var jag. Särskilt med pälskappan som kommer att hålla mig varm och gosig hela vintern och förhoppningsvis många vintrar framöver. Det är ett franskt märke som inte längre finns och när jag försöker hitta info verkar det som att den är från det ljuvliga 80-talet. Jag fick direkt mostersvibbar och tror att min moster hade en äkta päls som liknade denna. Hade jag någonsin kunnat tänka mig att ha en fuskpälskappa? Nej. Har detta varit min stil? Nej! För ett gäng år sedan gick jag dock omkring med en för stor, brun fuskpälskappa i lite mer skogshuggarstuk som var mammas och som jag verkligen trivdes i. Sedan dess har jag hållit ögonen öppna efter en egen, även om det varit en ungefär lika aktiv process som att leta lägenhet i Vasastan (alltså en aktivitetsnivå på cirka 1%).
Här ser du min nya, varma vän i vinter. A-linje, fyllig, ärmar som är lite insydda i ärmsluten och ger en känsla av ballongärm, snygg sjalkrage som går att stänga (halsduk ej nödvändig alltså, men det kommer jag ändå att ha om jag känner mig själv) och uppenbarligen kanonkvalitet då den ser som ny ut trots att den med all sannolikhet är drygt 40 år gammal. Jag skickade bild till mina syrror och en av dem svarade: ”Älskade fuskpäls! Elegant!! Tänker lockigt hår, stora örhängen och lite läppförstoring.” Hahahaha, autokorrekt ändrade hennes ”läppfärg”, men nu kan jag inte sluta tänka på den där läppförstoringen. Jag kommer varken att ha lockigt hår eller läppförstoring, men stora örhängen och lite läppfärg kan jag kosta på mig då och då. Men kappan får hänga i garderoben ett tag till, för vi ska ha 15-16° in i oktober. Hoppas du får en härlig helg!
Jag gav upp Swappie-tanken, om den än var det val jag hade valt idag igen. Maken sa att eftersom det viktigaste för mig med telefonen är kameran så tyckte han att det kunde motivera den höga kostnaden. (Jag kommer inte att köpa någon ny kamera i det här läget, min Canon har dessvärre gjort sitt och måste pensioneras helt.) Nu ska jag lära känna den nya prylen och se om vi kan bli vänner. Efter allt jobb jag gjort det här jobbet för att lägga ifrån mig telefonen känns det lite dubbelt. Men att tänka att fokus är kamerafunktionen känns fint! Och nog är det stor skillnad på min elva och den här (som hunnit upp till 18). Jättestor. Jag har inte haft tid att ta ”riktiga” foton, men här har du ett mörkerfoto från den nya telefonkameran.
Och här har du ett taget vid samma tillfälle med den gamla telefonen. Det går inte att få samma ”sida vid sida”-jämförelse med komprimerade foton, men det är STOR skillnad. Dessutom ger den nya telefonen färger som är mycket mer väl överensstämmande med verkligheten också vid brist på ljus. Är det värt alla pengar? Det får tiden utvisa. Jag bestämmer mig för att lära mig de nya funktionerna i lugn och ro.
Det här var mitt näst sista foto taget med gamla telefonen. Det ska bli intressant att se om djupet i bilderna hanteras bättre (så ska det enligt utsago det vara) så det suddas på rätt ställe och stjälkar inte försvinner på fel ställen som på det här fotot. Framförallt ska bilder tagna med mindre ljus bli bättre. Jag återkommer med rapport!
Dottern frågade om jag ville följa med på en runda ner till havet och det ville jag ju. Dagen bjöd på min föreställning om perfekt temperatur (lagom svalt för att behöva ett lager över tröjan, men inte så svalt att man behöver frysa på riktigt). Jag mötte upp tjejerna vid brevlådan och så gick vi neråt Sommarvägen. Den första stunden drog jag lilla Titti på hennes traktor, men efter att hon hade trillat av ett par gånger var det inte längre ett alternativ. Aldrig har väl tre kilometer framförts i långsammare tempo. Vi letade nämligen svamp. I söndags hade lilla familjen och maken gått i ett annat naturreservat på väg ut till vår ö och hittat en hel påse soppar och en stolt fjällskivling. Därmed visste vi att det hade fallit tillräckligt med regn för att vi skulle kunna hitta något på våra vanliga ställen. Dessvärre hade minst en svampletare varit ute i helgen. Vi kunde se fotspår på alla de vanliga svampställena och det enda som fanns att hitta var flugsvampar och annat oätligt. Vi hittade dock några soppar, både oätliga och en HELT perfekt Karl Johan som de måste ha missat. Jaja, bättre jaktlycka en annan gång. MEN, själv promenaden var faktiskt helt perfekt. Så till den grad att lilla Titti uttryckte ”Det var en härlig promenad!” då vi var här hemma igen. Vi kunde inte annat än att hålla med!
Det är inte lika många klädstreck som är fyllda av tvätt vid den här tiden på året, men jag påmindes om att om man bara hänger ut tillräckligt tidigt har man åtminstone chans att få den härliga utetorkarkänslan innan man får sluttorka inomhus. Det såg så mysigt ut med grannens tvätt, så jag ville fånga känslan. Överallt på vägen ner till fiskestugan är omgivningarna värdiga en stunds eftertanke. Jag älskar verkligen naturen här på Sturkö och påminner mig själv om att inte ta den för given.
Titti gav sig ut på äventyr (hennes egna ord) och var modig nog att stå högst upp på berget alldeles själv. Jag tänker ofta på orden jag läste om att inte hela tiden säga ”akta dig” till barn, utan att uppmuntra dem till att lära känna sina begränsningar under översikt. Det är också viktigt att de hittar dessa gränser genom att slå sig lite ibland. (Inte till dumhet, man släpper inte en treåring lös på trottoaren bredvid en hårt trafikerad väg.) Jag minns hur det kändes då vi fick besöka mitt barndomshem efter många års uppehåll (vi fick se de renoveringar som gjorts av personerna som tog över huset av mamma och far) och jag såg alla dessa höga berg och utsiktsplatser som liksom var rätt oansenliga jämfört med hur mina minnen målade dem.
Väl ute vid Östersjön satt Titti på en sten och tittade på havsglitter och svanar. Det var så torrt här i somras, jag blev glad över att märka att det var lite sankt (som det ska vara).
Man skulle kunna tro att Lillasyster inte var med, men det var hon. Som min dotter sa ”det blir väldigt många foton tagna i vagnen i den här åldern”. Igår blev det inte ens det från min sida. Men hon var med, både i vaket och sovande tillstånd. Första turen med åkpåse! Jo du, nog är det höst nu. En härlig sådan till det.
Jag är ständigt förundrad över det faktum att mitt DNA säger att jag är introvert då jag lever för glädjen jag hittar i samvaron med andra. Om något har det lärt mig att DNA slås på eller inte (beroende på omständigheter) och att man kan vara jättesocial och introvert på samma gång. Och asocial och extrovert. Det -verta handlar om hur man tankar energi – ensam eller tillsammans med andra. Ju äldre jag blir, desto mer gillar jag människor eftersom jag har mycket större fördragsamhet med olikheter. Ju äldre jag blir, desto mer behöver jag egentid. MEN, jag hämtar samtidigt väldigt mycket energi hos andra. Jag fick frågan om jag inte blir helt slut nu när jag tillbringar så mycket tid med (framförallt) äldsta barnbarnet, men det blir jag inte. Jag får inte så mycket gjort såklart, men hon är så himla rolig att jag inte kan tänka mig valet att ”få mycket gjort” framför att få hänga med denna kluriga och egensinniga lilla individ. Det är stor skillnad på att vara småbarnsförälder då man är i det 24/7 och att få plocka russinen ur kakan, jag måste säga att jag inte är likadan mamma som mormor. Mycket lugnare, inte lika barsk. Hur som helst. Den senaste veckan har jag tankat inspiration och energi från flera stunder tillsammans med andra.
En kväll pysslade syrran, dottern och jag tillsammans. Vi hade knytis, så alla fick ta med sig något gott. Inget tema, men jag kan säga att allt passade väldigt bra att blanda. Jag satt och knipsade tallkottar för att göra ”blommor” till årets höstkrans, syrran jobbade på ett förkläde till en systerdotter som fyller år i oktober och dottern målade bokstäver till barnbarnens namn (gjorda i lufttorkande lera, bulliga och härliga). Vi bestämde oss för att ha som mål att försöka få till en sådan här kväll var fjärde vecka, så får vi chans att jobba på vad det nu är som vi har som projekt. Nu vill jag påpeka att pysslet var orsaken till att vi träffades, men var det kanske bara ett svepskäl för att äta gott??! Det blev iallafall en härlig kväll.
I lördags tog vi oss ut till Hästholmen som ligger väldigt nära fågelvägen, men som vi behöver åka runt till med bilen. Vår goda vän fyllde 70 för ett tag sedan och då fick hon en arbetsdag och medhavd lunch i present av oss. I lördags var det dags att dra på arbetskläderna och skrida till verket. Alltså, hör du, det är så roligt att arbeta tillsammans! Mycket roligare än att jobba själv. Dessutom får man mycket mer gjort än då man jobbar ensam rent tidsmässigt. Vi skrapade dörr, rensade syrenhäck, grävde, tog ur fönster som skulle kittas om och allt vad det var. Alla tre var både glada och nöjda då vi åkte därifrån framåt kvällen tillsammans med en påse otroligt goda äpplen (de gröna vinteräpplena kommer jag inte ihåg namnet på och har inte smakat, men Discovery, alltså – vilket äpple).
Igår kväll var det så dags för bokklubb direkt efter en härlig knytis i kyrkan (vi har det var tredje söndag). Jag har läst alla böcker i den här bokklubben utom Karin Boyes Kallocain, men har inte haft tillfälle att vara med en enda gång. (Detta är med delar av AW-gänget som min kompis drog ihop då hon flyttade tillbaka till Karlskrona efter cirkus 35 år på annat håll.) Jag får bara inse att det senaste året varit, tja, upptaget. Hur som helst, det var både gott (mat, dryck och choklad, återigen – gott att äta tillför glädje) och spännande att diskutera boken. Vi kan konstatera att K fått till en perfekt blandning människor för att få till en spännande diskussion. Vi kommer från olika delar av världen, har olika historia, har olika intressen och har väldigt olika personligheter. Diskussionen den här gången rörde sig om boken Yesteryears som har fått otroligt mycket uppmärksamhet framför allt i USA. Den fick 7,5 i genomsnittligt betyg av oss. Mitt betyg var 6 poäng som litteratur, 10 poäng som samtidsbetraktelse. Jag tycker framför allt det är intressant att en debutant har lyckats så fantastiskt med sin första bok. I november träffas vi här hemma hos mig. Tills dess ska vi läsa värdinnans val, Dan Browns Den yttersta hemligheten, som verkar ha en otroligt delad publik. Mest ettor och femmor. Jag kan gissa att jag lutar mer åt det förra, men ska försöka läsa med öppna ögon (eller öron). Den kommande veckan ser lite lugnare ut. Eller inte, om jag tänker efter. Och så ska det vara! Jag vill önska dig en härlig vecka och att den blir som du önskar och gillar.
I måndags fyllde vår äldsta dotter år och igår fick hon sin födelsedagspresent: upplevelsen ”loppis och lunch”. Jag plockade upp henne och tjejerna så vi skulle komma i tid till öppningen av Pingstkyrkans Second Hand. Programmet vi höll oss till var loppis, lunch, loppis, loppis. Hur håller man en snart treåring och en åttamånaders entusiastiska under nästan fem timmar? Vi kan konstatera att både loppis- och matintresset sträcker sig över tre generationer och upplägget fungerade därför utmärkt. Det var dotterns dag, så jag försökte ta med mig barnen runt på de olika ställena. (Alla platser är inte barnvagnsvänliga, särskilt inte Pingstis. Det känns som att det har blivit trängre där, men beror kanske bara på den nuvarande möbleringen.)
När du tittar på bilden kanske du tänker ”men Monnah, hur tänkte du nu, det där motverkar väl ändå ditt långvariga projekt att rensa ut”. Då tänker du helt rätt. Men bara delvis. Så här resonerade jag och lilla Titti (som också hade haft sitt att önska):
Det är nu i slutet av bukettsäsongen och jag har bara ett fåtal ge bort-vaser kvar. De som står kvar har i princip alla samma problem. De är solitärvaser eller har för vid hals. Jag har inte möjlighet att ge bort hjälpredor som igelkottar att lägga i botten på vaser med de senare och har sällan så mycket blommor att jag kan ge bort riktiga maff-buketter. Här ser du därför ett gäng vaser som alla är jättebra. Små eller mellanstora med hals som har smalare midja. Den mjölkigt vita kanske jag behåller själv, för den tycker jag väldigt mycket om. Den kostade 20 kr, vilket är ett bra pris. Särskilt med tanke på att den verkar komma från den norska versionen av Orrefors eller Kosta, Hadeland. Modellen heter Oase och som jag förstår det tillverkades den på 70- och 80-talen. Den billigaste vasen på bilden kostade 5 kr, den dyraste 20. Bra för ge bort-vaser tycker jag. Den ursöta, bruna gamla medicin- eller gräddflaskan är perfekt till höstbuketter med ringblommor och den gamla karaffen utan lock med riktigt smal hals är också en riktigt perfekt och mångsidig vas. Den höga vasen från IKEA, Rusta och liknande ställen säljs för mellan 50 och 100 kr och brukar kosta runt tian på second hand. Sådana har jag gett bort många. Jättebra till solrosor eller några höga, gracila rosenskäror. Keramikvasen är från Ledja krukmakeri som inte längre finns kvar. Jättesöt till höstbuketter! Den koboltblå vasen med glasfot är kanske omodern, men perfekt i formen och så fin med rätt blommor i. (Vi har en hel del grejer i denna blå färg som är makens favorit.)
Karaffen med gröna glasstänk tyckte jag var så fin att jag ville köpa den till presentlådan trots att den gick på 95 kr. Den visade sig komma från IKEAs Ömsesidig-kollektion från 2023 och kostade då 99 kr. Eh. Kanske samlarobjekt? Eller så får jag helt enkelt återigen får konstatera att värdet i en pryl är det som folk är villiga att betala. Tydligen tyckte både prissättaren och jag att värdet inte gått ner mer än 4 kr på tre år. Höganäsburkarna/temuggarna (Rörstrand) med trälock säljs ofta i helt perfekt skick för runt tjugan. De är perfekta till att ge bort exempelvis kolor i till jul. Ser att de säljs för dyra pengar på Etsy och att någon försöker få närmare 300 kr för en på Tradera, men det känns lite överdrivet. Indiskafatet säljs för 100 kr, men jag köpte det i helt nyskick för 10 kr som krukfat eller kanske smyckesfat. Jag gillar den lilla elefanten. Att köpa sugrör i plast med tillhörande borstar kändes bra till slätisar (smoothies), men jag kanske skänker tillbaka dem.
Sedan var det lilla Tittis fynd. Pippis häst kunde hon inte sluta leka med. Jag köpte med den för 25 kr och ska ge den till henne då hon fyller år. Den fick sig ett rejält bad med tillhörande punktrengöring med kemiskt ren bensin. Nej, den är inte i perfekt skick, men det spelar ingen roll för Titti som bara önskar en Pippihäst. Jag köpte även en tigerdräkt till hennes utklädningslåda till födelsedagen. (Vi har köpt en ihopvikbar gympamadrass till hennes akrobatiska konster, men vet att hon verkligen gillar att öppna paket.) Kinatomten då? Den såg hon i julhyllan på Röda Korset och frågade snällt om hon kunde få den. Jag har som projekt att erbjuda tomteland till alla barnbarn och kommer att ge dem varsina tomtar och vad som nu kan passa då och då. Att de ska vara lite fula tillhör, man ska ju få leka med sitt tomteland! När dottern fick se tomten sa hon ”den kan du ha i ditt rum till jul”. ”Om jag ställer den i mitt rum blir det jul nu!” Hahaha, vilken rolig logik! Den lilla porslinskrubban plockade jag upp till min kompis som samlar sådana (jag brukar ge henne en ny varje jul), men tji fick jag. Lilla Titti uttryckte ”ååååhh, den är jättefin” och det är väl klart att hon ska ha sin egen krubba?! Roligast hade det varit att få den tillsammans med speldosan som den satt på, men den funkar på egen hand också.
Jag köpte ett oöppnat paket 10×15 magnetiskt fotopapper som skulle passa till vår fotoskrivare (trodde jag), men det får vi ge vidare. Ok för 15 kr. Det ligger även ett gäng grejer i frysen för att ta död på ev ohyra och en jättefin julklapp till maken är undanstuvad (vi har ju 100 kr-gräns på våra julklappar till varandra, årets känns väldigt lyckad efter många bottennapp från mitt håll). Då var det bara dotterns fynd kvar. Hon fyndade nämligen VERKLIGEN. En fräsch dunväst till maken för 100 kr hade kanske räckt, men det blev bättre. Hon samlar på snygg keramik till köket och hittade en riktig jackpot igår utan att veta det. Hon kom för att visa mig en skål som uppenbarligen var i väldigt fin kvalitet, men signaturen kände jag inte igen. ”Det är väl någon som har drejat själv”, sa dottern, men nja, jag höll inte riktigt med. Väl hemma tog hon till samma verktyg som second hand-butikerna själva (det är därför som så mycket säljs mycket dyrare idag). Någon hade kanske missat lite den här gången, för den skål E betalade 12 kr för visade sig vara drejad av Calle Forsberg, keramiker i Saltsjö-Boo som bl a levererar alster till Svenskt Tenn och Gordon Ramsays restauranger. (Se YouTube-klippet lite längre ner på hemsidan.) Skålen som dottern köpte i större modell kostar 2200 kr, så nog är den mindre versionen väl värd sina tolv kronor!!! Särskilt för maken och mig som ju bekostade loppisrundan (det ingick i presenten). Jag är därmed också mycket nöjd.
Slutligen besökte vi den nya second hand-butiken som Kazak har öppnat på Bergåsa. Kvinnan som var butiksansvarig var otroligt bekant och när vi hade pratat en stund frågade jag vad hon heter. Då hon sa sitt namn visste jag att mitt antagande stämde – hon var elev i skolan där jag hade min allra första anställning efter lärarhögskolan! Jag har dock SÅ svårt att greppa att mina elever kan vara klimakteriedamer med färgat grått hår och vuxna barn… Hur som helst, både hon och jag tyckte det var otroligt roligt att träffas. Här köpte jag den fåniga lilla gubben i lådan-tomten, ett fantastiskt Elsa-diadem med lösfläta till Titti och Indiskafatet jag berättade om här ovan. Sedan tror jag inte det var något mer. Phu! Klart slut.
Jag vaknade, inte av att jag var kissnödig som annars är anledningen, utan av åskmuller och hårt regn. Morgonens åskväder som drog förbi lite lagom långsamt var helt underbart! Jag hade gett upp hoppet om att få uppleva ett sådant i år och är så tacksam för att min pessimism fick sig en dask på näsan. Jag låg sedan i halvslummer och njöt av vädret som skötte sitt utanför sovrumsfönstret. När det var dags att börja dagen på riktigt gick jag ut för att vittja regnmätaren. 25 otrooooliga millimeter! Vi tar emot varje millimeter med tacksamhet, detta var en riktig gåva. Vi satte en liten bokhäck häromdagen och ett sådant här regn är verkligen hjälpsamt. Kanske ska jag också flytta hagtornsplantor in i den gamla häcken nu när jorden mjukats upp lite? Eller så väntar jag några veckor med det. Jag tänker på doften av blöt katt och mys med Milla, vår underbart självsvåldiga madam och sista (senaste?) katt, framför kaminen i Snättringe. Hon älskade varken regn eller snö, men njöt kanske till och med mer av kaminen än jag. Då vi häromdagen var på besök hos en vän med två mysiga och sociala katter fick jag åter en intensiv kattlängtan, men är glad att jag får gosa hos andra då och då.
Den här tiden på året när allt stänger ner, avrundar, lägger sig att sova, är så fin. Jag skrev ”2027 finns nya chanser och ny sättpotatis” till min faster. ”Vi behåller framtidstron”, svarade hon då. Så är det. Vi behåller framtidstron. Det är vägen genom stora svårigheter och små. Ibland är det svårt att få med sig hoppet, men jag vet med bestämdhet att det är ens bästa kamrat då livet känns tungt. Jag har möblerat om lite på årstidsbordet och även här i köket. Nu är det lite mer höst inne än ute, men jag älskar löven som var dekorationer på yngsta dotterns bröllop med skogstema då hon gifte sig för två år sedan. Vi kommer inte att kunna njuta av grannarnas lönn i år då den är nedtagen och uppsågad till ved, men de här löven (bl a från den lönnen) håller fortfarande! (Förgyllda resp. ”målade” med Mod Podge.)
Igår gick jag händelserna lite i förväg och beställde två vinterjackor/kappor på Sellpy för 40 kr/st. De ser jättefina ut, men det är svårt att se detaljer på Sellpys foton som ofta är rätt kassa då det gäller mörkare plagg. Maken passade också på att beställa några nya jobbskjortor. Vi får se om det blev 340 kr som kastades i sjön eller om de blev väl investerade kronor. (Second hand är ju bara ”bättre” för en själv om man faktiskt får användning av det man köper.) Denna väst/poncho köpte jag för flera år sedan på Sellpy och är ett av mina favoritplagg. Speciell modell och fin färg. Nu fräschade jag upp den med noppborttagaren. Västen ser åter som ny ut och håller en säsong till utan problem.
… väl, så gläd dig, åt din lycka med envar, och ju mer du delar med dig, desto mera har du kvar.” Jag vet inte hur många gånger jag har delat med mig av Esaias Tegnérs rader, men det är dem jag återkommer till när männen tänker på romarriket. Jag påminner mig själv flera gånger i veckan om denna visdom. Idag påminner jag dig också. Att livet växer då det delas med andra. Att jag gör mig själv en tjänst om jag delar med mig av härligheter av alla de slag. En lunch (funkar bra med linssoppa eller mackor). En blombukett. Ett par lökar. Ett citat. Några vackra bilder. En klokbok. Tips som förenklar livet. Musik som får mitt hjärta att sjunga. Foton från fina stunder som delats med andra. Släktforskning. Saker som jag inte längre har nytta av, men som kan förgylla någon annans liv. Tankar som är spännande. Jag blir till bättre nytta i kören om jag övar på mina insatser. Jag växer i min medmänsklighet om jag sträcker ut en hand och delar det jag har, om det än är något litet. Jag har möjlighet att både få hjälp och göra min röst hörd om jag engagerar mig i vägföreningen, min församling, i bygdegården eller vad det vara må. Andra blir glada om jag uttrycker min uppskattning till eller för dem. Själv må vara bäste dräng, men drängar jobbar bäst och får mest gjort i lag.
Detta är sådant som gjort mig lycklig den här veckan. Lyckan må vara svår att definiera och svår att fånga, men ett är säkert. Man måste öva på att både känna och fånga den. Göra medvetna val och låta sig förloras i stunder. Inse att lyckan som känsla är flyktig och att en mer långvarig lycka mer handlar om förnöjsamhet. Släppa jämförelsen där man i princip slåss med andra och istället välja att gå sida vid sida med dem.
Slutligen vill jag dela med mig av något det finaste jag hört. Jag var med syrran och svägerskan på Marinens Musikkårs Vasaskjulskonsert i fredags. De avslutade med Ulrica Pia, ett verk som beställdes av Amiralitetsförsamlingen av Stefan Nilsson (kompositör till musiken i Skärgårdsdoktorn, Så som i himmelen, Beck och annat vackert) till marinens 500-årsjubileum och hade urpremiär 2022, året innan Stefan fick reda på att han led av ALS och sedan dog. Om jag hört om detta så har jag glömt det, men nu glömmer jag aldrig mer. Musiken skrevs specifikt till Marinens musikkår samt orgeln och kyrkklockorna i Amiralitetskyrkan, något som gör denna inspelning ännu mer speciell. Jag hör historiens vingslag, seger, sorg, förlust och hopp i musiken. Kårarna rann nerför ryggen och tårarna rann ner för kinderna på mig där jag satt på min obekväma plaststol, men det var lycka jag kände. Och nu delar jag den med dig.
Ps: Här har du hela konserten. Väl värd att lyssna på! Om inte annat så för att få höra riktig karlskronitiska. Och höra Stefan Nilsson berätta om framväxten av Ulrica Pia. Jag älskar för övrigt Scenkanalen Blekinge! Så mycket bra musik.
Livet består av en hel radda beslut, ickebeslut och att hamna i vägen för andras beslut. Jag tänker på den där hemska nollningsresan som Handels-ettorna råkade ut för härom veckan. Över 100 matförgiftade personer. Var det någon som inte hade tvättat händerna? Hade räkor stått framme i rumstemperatur? Hade man i ivern att inte slänga mat lagt fram gammal mat i buffén? ”Haha, det var nog KTH:arna som gjorde något”, sa maken, men vi kom överens om att det skulle vara ett alltför stort och hemskt upptåg för att kategoriseras som skämt. Alla dessa beslut som tas, överilat eller med beräkning. Jag tänker på alla som sätter sig trötta, fulla eller drogpåverkade i fordon och förorsakar hemska olyckor. Jag tänker på mobbing som får pågå i år efter år, både bland barn och vuxna. Jag tänker på dåliga beslut som fattas av girighet. Jag tänker på dåliga beslut som fattas av godhetskomplex. Jag tänker på digitaliseringen av skolan, på 2015, på ruttna, privata vårdalternativ, EU… Jag tänker på ryggdunk mellan lokalpolitiker av alla de färger.
I onsdags var jag och förtidsröstade. Jag kände mest för att bara lägga ner min röst och protestera på det viset, men istället valde jag tre olika partier i de olika valen. Jag förstår att jag inte kan gå tillbaka i tiden och önska att det var som 1991 då jag fick rösta första gången. Då gick jag i mina föräldrars fotspår, väl grundade i det landsbygdsparti som var småföretagarnas stöttepelare (C, om du inte redan hade räknat ut det) och kände mig nöjd med min insats. Sedan dess har det blivit nio val till. Jag visar ett mönster av att inte vara trogen något parti. Helst vill jag inte rösta alls, för jag är så förgrymmad på hur politiker beter sig åt alla håll och kanter. Jag säger som jag sa till barnen då de var små: ”om du fokuserade på hur du ska kunna göra så bra som möjligt istället för att hacka på din syster/bror så skulle livet bli mycket bättre”. Eller vad sägs om Lukasevangeliets toppenord i kapitel 6: ”Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta bort flisan ur din broders öga.” När det nu ser ut som det gör försökte jag istället i vanlig ordning att läsa på ordentligt för att rösta som det ser ut i partiprogrammen. Jag är inte nöjd, men nu har jag iallafall gjort min medborgerliga plikt. Jag önskar att jag inte hade låtit så ironisk då jag nu säger ”lycka till”…