hemma – monnah

Så gick juni över i juli.

1 juli, 2026 12 kommentarer

Hur har du det? Maken sa: ”i år drog junisemestrarna vinstlotten”, och så kan det vara. Vi vet ingenting om resten av sommaren, men nog har det varit riktiga semesterdagar de senaste veckorna! Kvällar med känsla av tropikerna och skönt badvatten i havet är inte dumt för alla som gillar sånt. Själv har jag svettats runt i mitt norrlandsblod. Jag inbillar mig att det är morfars gener som gör att jag inte tycker att det är särskilt skönt om termometern drar över sisådär 21°. Mormor satt och solade så fort hon fick chansen och jag kommer inte ihåg att farmor klagade över värmen hon heller. Lillastesyster skickade Erik Lindorms vackra dikt i familjechatten och den är värd att läsas minst en gång om året.

Det är så stort att jag får gå på jorden
ännu en sommar, full av doft och sken,
och bjudas in av varje dikesren
till smultronmiddag på de gröna borden
och sova ut på någon skuggig sten.

Så tackar jag min jord att jag får vara
vid liv, en människa, ett blod, ett jag,
ett hjärta, som kan slå med lätta slag
och låta sorgsna drömmerier fara
som moln i fjärran på en sommardag.

Vi väntar in den stackars skörd som kommer att klara sig efter denna enorma hetta. Jag har nödvattnat, men det är inte någon särskilt bra teknik. Nåja! Det löser sig. I kylen står vår andra omgång flädersaft och idag ska jag göra en till. Flädern i hörnet i trädgården har levererat mängder av blommor. Vår halvdöda fläder vid parkeringen har inte haft så många blommor sedan vi flyttade hit. Inte ens innan 2018 då den sommarens fem månader långa torka näst intill tog knäcken på den.

Maken gjorde en kållådeprototyp. Nja, ingen prototyp direkt, men en testlåda för att se om den skulle kunna funka. Det är ett ramverk där han fäst kålnät med häftstift och häftklamrar. Den är lite otymplig, men annars perfekt. Det går jättebra att vattna genom den, men för att rensa och skörda behöver man vara två personer för att hantera den. Den andra lådan med kål har bara duken lagd över sig i vanlig ordning, men eftersom kål tar så mycket plats ges ohyra utrymme att ta sig in här och där. Vi får se vad utlåtandet blir efter hela säsongen.

Brorsan behövde hyra en liten grävmaskin till anläggningsarbetet borta hos vår dotter. Han passade på att hjälpa oss gräva för elkabeln som ska förse ladan här hemma med rejäla doningar till makens snickeri och de maskiner som kräver lite mer kräm. (Han var uppe i Klackamåla och grävde också, det var intensiva dagar!) Vi har så nära ner till berggrunden, inte konstigt att gräsmattan torkar ut och blir brun på en gång så fort det blir lite varmt och torrt. (Just detta som syns på bild är dock bättre och här blir det till och med nästan lite sankt under de andra årstiderna.)

Vi fick besök av mammas kusin och hans fru i några dagar och tog med dem till Ronneby brunn. Det är så vackert där, inte minst under denna tid på året. Vi tog lilla rundan och njöt extra av den doftande trädgården, av den japanska trädgården och de blommande näckrosorna. Maken kollade in en snillrik konstruktion och jag påmindes om att jag måste ha lite mer ormbunke i vår trädgård. Café Mandeltårtan bjöd naturligtvis på idyll och goda bakverk. Dulcebiskvin jag åt kan ha varit den godaste kaka jag ätit någon gång.

Igår flyttade vår svärson också hit (han jobbade en månad till efter flytten i förra månadsskiftet), men vi har njutit i fulla drag av att ha möjlighet att hänga lite extra mycket med godbitarna i grannhuset. Både vi morföräldrar och vår dotter har varit nöjda med detta. Tvåochetthalvtåringen är enormt charmig och klurig, men hon är också två år. Alla som har träffat en sådan känner till att frigörelseperioden innebär en och annan utmaning. Då är det skönt att ha en mormor och morfar som gärna distraherar med cykelturer, kycklingar, bad i poolen och annat kul. Är jag nöjd med att lilla familjen flyttat hit? Det är faktiskt helt underbart.

Det har varit underbart att ha fått hänga med släkt och vänner lite mer än vanligt. Maken och jag är ett bra matteam. Vi har inte riktigt haft tillgång till den egna skörden, men nog har alla gäster fått äta våra egna gurkor. Jag är tacksam för alla fina samtal från dessa veckor. Nära, innerliga, roliga, spännande, lite irriterande – här har det rymts högt och lågt. Precis så vill jag ha det. Den skira buketten fick jag av en fin vän som har lite annat i trädgården än mina cirkusblommor. Så vackert!

Jag trodde inte vi skulle få några egna jordgubbar (efter i år kommer vi inte längre att odla jordgubbar i lådorna, utan sätter dem utanför trädgårdslandet istället), men tji fick jag! De är remonterande, båda sorterna vi har, så skördarna blir inte så stora. Goda är de iallafall och tillsammans med grädde eller grekisk yoghurt ger de en kulinarisk upplevelse till den som får smaka.

Torkan ställer till det på många olika sätt. Jag har använt vattnet i våra två brunnar på gården så långt som möjligt, men har också behövt komplettera en del med kommunalt vatten. Gräsmattan är i princip brun och man kan inte direkt säga att något prunkar som det gör när det bjuds på både regn och sol, men det är gott nog för mig och jag tycker också att det har varit värt timmarna med mina vattenkannor. Jag har räknat ut att jag vattnat 400-500 liter vatten per dag ungefär. Ännu mer vissa dagar. Kanske borde jag satsa på en ökenträdgård istället, hehe?

Häromdagen var jag inne med tjejerna i stan då dottern hade klipptid. Det var värsta ståhejet på torget. Ungdoms-VM i orientering här i stan! De håller på hela veckan, men i måndags var det sprinttävlingar där det gick undan. Jag blev så rörd av att dessa ungdomar kommit från hela världen! Duktiga, ambitiösa, dedikerade… Stod och lipade vid mållinjen där både glädje och besvikelse uttrycktes på många olika sätt. Hoppas att alla deltagare har en helt underbar vecka, vare sig de kommer från Singapore, Belgien, Italien eller Nya Zeeland.

Slutligen kan jag visa hur jag använde Chat GPT häromdagen då min kreativitet stod helt stilla. Jag och maken kollade på förslagen. Några är görbara, andra är vi inte alls intresserade av. Vi får väl se vad som händer. Lite i taget gör vi förändringar som vi gillar och som gör vårt hem lite mer som vi önskar och vill ha det. Just nu tänker jag att det blir bra om elkabeln kommer ner i jorden innan hösten är här och om inte alla tomater får pistillröta (hettan har gjort det svårt att ge jämn bevattning, så några av sorterna ser ut att vara lite ledsna). Nu mognar snart de första och jag ser fram emot några goda tomatsallader under resten av sommaren. Får vi inte några över att lagra så är det helt okej.

Innan jag slutar för den här omgången vill jag tipsa om en av de godaste sommarsmarrigheterna vi vet: melon med färskpressad limejuice och lite chili. Här Piel de Sapo, men det är gott med alla sorter. Hoppas att du har en fin sommar oavsett om du har semester, jobbar eller bara lever ditt liv precis som vanligt. Tjingeling!

Hus och Hem

Verandan har vaknat.

7 april, 2026 12 kommentarer

Varje höst är det samma sak. Verandan blir till något slags kombination av lagerlokal och kylskåp. Vi använder inte längre den vägen in i köket, men utrymmet utnyttjas precis lika mycket som det gör under sommarhalvåret. Den ser bara inte lika trevlig ut. Det får vara så, jag tar tacksamt emot varje extra kvadratmeter som erbjuds i vårt lilla hem. I år var jag lite senare på bollen än vanligt på att vårstäda, men visst har det varit ovanligt kallt och ruggigt? Eftersom verandan är oisolerad, även under golvet, så fluktuerar temperaturerna mycket. Skiner solen får vi ett eget litet paradis där inne på våren även om det är kallt ute, men blåser det och är kallt så känns det inte som att fönstren och brädorna skyddar särskilt mycket.

I förra veckan var det iallafall dags att hälla såpa i fotbaljan tillsammans med kallt vatten och börja skura. Jag jobbar flödigt med både såpvatten och ”avtorkningsvatten” eftersom det rinner rätt igenom. På övervåningen funkar inte detta förhållningssätt. Visserligen ger såpan färg till vattnet, men jag kan säga att det var rätt skitigt.

Jag tog inget förefoto. Detta var ”emellan”, så då kan du kanske tänka dig hur det såg ut här inne. Jag fick bara feeling och kände att det var viktigare att få golvet skurat än att sortera färdigt, så då åkte allt upp på sittbänkarna med förvaring. Bästa projektet! Hade jag varit ansvarig idag hade jag sett till att det fanns intag längst nere för hälarna för att kunna sitta lite mer bekvämt. MEN, det ger också mer förvaringsyta såhär, så jag är mycket nöjd. I den dolda förvaringen har vi grillkol, krukor, sittdynor, makens bikläder och lite annat smått och gott som inte används på daglig basis. Precis som de flesta andra jag känner brottas jag med hur saker bäst ska förvaras. Maken vill ha sådant som används mer sällan i ladan vilket jag håller med om är trevligt överlag, men jag vill inte heller behöva springa till ladan flera gånger i veckan för sådant som används mer ofta. För det mesta känner jag mig som en minimalist som allt för lätt får känslor för grejer som jag förknippar med personer eller traditioner. En maximalistisk minimalist kanske, haha?

Finns det något som klår ett såpskurat golv som får torka i en solvarm veranda med öppen dörr? Alltså, vilken känsla! Doften och den mjuka känslan som plankorna bjuder på innan gruset genast börjar följa med in igen…

Vårduken ligger på fars bord och vi kan äta lunch här ute i någon dag till. Snart övergår detta till miniväxthus igen. Tomater och pelargoner står uppe i syrummet nu, men ska i vanlig ordning flytta ner hit för att vänja sig vid utelivet. Det är härligt med ett levande hem som ändrar karaktär i takt med årstidernas föränderlighet. Just nu njuter jag av det rena och avskalade i detta lilla smycke till utbyggnad. Förvaringen städades ut innan jag tog detta kort, men jag tänkte att det fanns utrymme för en hårdare rensning. Du vet hur jag är, jag gillar att rensa och organisera då och då och återkommer med all säkerhet till dessa bänkar en annan dag. Idag ska jag bara sitta på dem i pauserna. Gott så.

Hus och Hem

Välkommen påsken.

17 mars, 2026 10 kommentarer

För mig som är som jag är känns det viktigt och roligt att följa årets skiftningar också inomhus genom att rota lite i skåp och lådor för att ändra om lite i inredningen. Den stora hönan (godisgömman) i vitt opalglas är min favorit. Hon börjar värpa först i påskveckan, men jag hör nog att maken lyfter på locket för att kolla läget mest varje dag tills det verkligen händer… De vackra, målade äggen köpte jag på World Market i SLC då vi bodde i Orem. De gör mig orimligt glad! Har olika favoriter varje år.

Vi har en enda björk i trädgården och den kändes inte aktuell att anlita som björkrisleverantör, så jag klippte grenar från en liten sälg på vår sida nätet som gränsar till grannens åker. (Den styckades av från den här gården en gång i tiden.) Vill ändå ta bort den då vi klipper gräset där för att komma runt viltnätet som sitter runt trädgårdslandet. Jag satte grenarna i vatten då jag gärna vill bjuda in våren lite mer konkret, men riset har chans att hålla sig fint längre utan vatten. Dessa färgglada fjädrar återvinner jag år efter år, vill inte gärna köpa nya påskfjädrar.

Glasäggen från svenskt tenn och de tovade äggen från Panduro samsas i ljusgrenen. Där svävar de ovanför en lite mindre godisgömma och en kruka påskliljor från ICA. bredvid vår vackra (eh) mikrovågsugn. Alltså, den hade jag gärna sluppit ha framme och jag har en idé gällande den som kanske kommer att genomföras i vår.

Årstidsbordet har både naturen, den sekulära och den kristna påsken representerade. Hittar du vad som är vad? Egentligen är det bara tändsticksasken som inte alls har med påsk att göra. Nu saknar jag bara lite mer blomster och några björkriskransar. Ska ner till campingen och se om jag kan plocka upp ris som blåst ner på lekplatsen. Inte lika lätt att jobba med då det torkat, men det funkar det också.

Hus och Hem

Åtgärdade surdegar.

20 februari, 2026 16 kommentarer

För några månader sedan blev jag utmanad av min lillasyster att ”double up” och vara med på hennes utmaning att definiera och åtgärda tre surdegar i livet innan slutet på året. Jag blev NÄSTAN klar med alla tre, men framför allt fick jag känslan av att detta är något jag vill ägna mer tid åt. Med tanke på att vi köpte ett hus som inte var färdigrenoverat fanns det en hel del grejer som funkade när vi tog över huset, men som inte var några ultimata lösningar. T ex inga dörrar på garderober, en del detaljer var inte målade, slutfinish fattades, takpannor låg inte på plats. Dessa har vi sagt att vi SKA fixa, men dagen och stunden har inte infunnit sig eftersom vi inte tagit beslut om när och hur det skulle ske. Nu är vi dock på gång, även om flera grejer får vänta tills det blir bättre väder. Vi pratade lite löst om det och sedan bara började vi. Det första som hände var att maken påminde om att vi verkligen måste försöka göra något åt problematiken att vår trappa är trång, smal och brant och därför lätt att halka i. Det tog exakt tre minuter att googla ”genomskinliga halkskydd”, hitta dem på Amazon.se och få iväg beställningen. Inte min favoritbutik, men det får vara okej. Jag såpskurade trappan riktigt väl och så lät vi den torka extra länge. (Den bruna färgen släpper alltid lite som synes på torktrasan.)

Maken klippte till en placeringsmall i kartong och skred till verket. Så här ser det ut nu. Vi är båda mycket, mycket nöjda. Här syns förresten två surdegar som står på listan med allt som ska åtgärdas. Lite färg till vänster ska skrapas bort, medan hörnlisten ska målas. Synd att man inte bara kan göra ett Photoshopbyte, hehe. Gissar att vi inte är de enda som lever med surdegar. Jag tycker det känns sååå skönt att få grejer gjort då motståndet i tankesfären för mig är mycket påtagligt. Alltså, jag kan lägga timmar på att tycka att något ska bli jobbigt att göra, sedan kanske det tar en kvart att åtgärda. Jaja, det är bra för mig att påminnas om detta då och då och jag ser fram emot att få våra långjästa surdegar utbakade.

Hus och Hem

Blyglasfönstrets historia.

10 februari, 2026 18 kommentarer

När våra grannar installerade ett vackert blyglasfönster ovanför sin ytterdörr bjöd de på vernissage. Jag som älskar blyglasfönster var nog mest entusiastisk av alla gäster och jag blev väldigt rörd över all omsorg som gått in i tankarna bakom motivet och själva skapandet av det. Jag var väldigt mjuk i själen vid denna tidpunkt. Vi hade precis varit på ett hundraårsfirande, men hemma hade mamma fått en palliativ cancerdiagnos och beslutet att jag skulle hem med barnen var taget. Det var så många känslor i omlopp, kanske är det därför jag minns denna dag så tydligt. Hur som helst uppfattade flera av mina vänner hur berörd jag var av konsten (Bigelow hade även tagit med sig några av sina lösa verk). När de några veckor senare hade avskedsfest för oss fick vi ”löftet” om vår avskedspresent, nämligen ett eget fönster som några av mina vänner och konstnären hade designat. Det skulle rymmas i ett handbagage och skulle fraktas hem av maken då han skulle till Sverige och hälsa på oss lite senare. Gissa hur överväldigad jag kände mig?

Så här jobbar Mark Bigelow. Motivet behöver rensas från distraktioner och för små detaljer. Alla träd i motivet finns på riktigt, även om de inte är ”true to size” och andra träd och hus rensats bort. Vid den här tidpunkten hade allting ”spikats” i samråd med våra grannar/vänner och Mark letade rätt bitar bland sitt glas. Motivet föreställer vår utsikt från sovrumsbalkongen, så för att få rätt bilder att utgå ifrån hade det smugits och smusslats och fotograferats i hemlighet. Hahaha, vilken grej!

När allt var klart kom Mark och lämnade över fönstret till maken. (Blyförgiftning är en grej, det gäller att inte komma åt lödningarna mellan glasbitarna.) Han fick också en genomgång av processen och lite bakgrundshistoria.

Vi var i Bredavik då maken packade upp sin dyrbara last. Jag var så lycklig och tacksam, inte minst för att transporten hade gått bra. Längst upp ser du mig, minst sagt mosig. Kunde fortfarande inte fatta att vi verkligen hade fått denna gåva. Fönstret hängdes upp så fort badrummet blev färdigt. Vid det tillfället stod fortfarande byggställningarna längs hela baksidan och fönsterkupan med övre toan och ”gästskrubben” höll på att byggas, så vi hade inte flyttat in än. Så fantastiskt perfekt i storleken för att bli ett insynsskydd. Jag hade mina funderingar över att ha ett konstverk av den här klassen på toa, men tycker faktiskt att det är perfekt! De flesta besökare får möjlighet att uppleva det i lugn och ro och själva får vi njuta av konstverket under alla tider och årstider, dag efter dag. Jag älskar det.

Hus och Hem

”Varför säger du DINA berg?”

2 februari, 2026 16 kommentarer

Den frågan har jag fått flera gånger. Det är klart att bergen inte är mina, ingen äger ett berg. Men för mig blev dessa berg mer än naturen runt omkring mig. Jag var inte precis den i familjen som visade störst entusiasm inför det nya äventyret, att flytta tillbaka till USA. Man kan till och med säga att jag blev nedröstad då jag ville stanna kvar på Drejarvägen. Insikten att vi behövde ändra något var dock helt klar och någonstans insåg jag då att detta var en toppenchans att göra just det. Jag hade varit i Provo och gillade det inte riktigt då, men makens jobb låg i American Fork och vi ville därför bo i närheten. Vi ”knarkade” hus till salu online och våra goda vänner som bodde i krokarna åkte för att kolla upp de bästa alternativen. Vi hade nämligen bestämt oss för att hyrköpa huset tillsammans med dem. Vi betalade handpenningen, de tog banklånet som vi sedan skulle betala hyra för. (I USA behövs ”credit history” för att kunna ta lån och efter tolv år hade vi inte kvar någon sådan.) Kontraktet sa att våra vänner skulle köpa ut oss om vi bestämde oss för att flytta tillbaka till Sverige, annars fanns alternativet att vi skulle köpa ut dem. Detta innebar att de behövde gilla huset och läget lika mycket som vi.

Jag skulle vilja påstå att kärleken till bergen blev ögonblicklig då vi kom till Carterville Road. Huset var gigantiskt, inte särskilt uppdaterat och väldigt amerikanskt, men jag gillade det ändå. Det var dock utsikten som direkt talade till mig. I princip varje dag gick jag ut på balkongen utanför vårt sovrum och mötte dagen. Väderfenomen runt dessa berg är fascinerande, oavsett det gäller snö, dimma eller en ökenvarm sommarmorgons klarhet. Det var som att bergen talade till mig. De tröstade, gav kraft, gjorde mig glad, peppade, gjorde (tillsammans med fantastiska människor jag mötte här) att jag verkligen kände mig hemma.

Nu när jag rensar bland fotona har många bilder från denna position rykt för att de kanske inte riktigt visat känslan som jag hade då jag tog dem, men jag tog med två för att visa hur olika känslan kunde vara samma dag till och med.

För mig är detta Squaw Peak, men sedan 2022 heter den Kyhv Peak (kajv pik). Kyhv är Ute-folkets namn på berg. Det var denna topp vi såg till höger i utsikten från vårt hus. För mig som alltid gillat Klippiga Bergen var det roligt att vi faktiskt fick bo bara några kilometer därifrån. Denna del av bergskedjan, Wasatch Mountains, är ju inte särskilt klippig… Däremot är den 260 km lång. Imponerande!

Jag är uppvuxen nära havet och känner frihet av att veta att havet finns i närheten. I Utah är man rentav instängd, men för mig kompenserade bergen för detta faktum. Alltså, de stängde rent teoretiskt in mig, men känslan av förundran kompenserade definitivt. Det finns knappt några vatten i krokarna. Här bilder på Utah Lake. Ska folk ut med båt beger de sig hit, men också till några stora vattenreservoarer.

Väderfenomen pratade jag om… Vi var med om både det ena och det andra som mest kan benämnas som ”rejält med väder”. Tromber, hagel stora som dasslock (okej, något överdrivet, men folks bilar blev skadade), märkliga vindar, gigantiska snöfall ena dagen och torra vägbanor nästa eftersom solen torkade vägarna torra, vräkande regn som fick trafiken på stora vägen att helt stanna upp (det gick inte att se ett dyft trots att vindrutetorkarna gick på max) osv, osv. Spännande, men också lite läskigt. Bergen var definitivt bidragande till dessa ”väder”.

”Mina” berg var lite mer modesta och mjuka än de du får se här. Längre söderut i Utah breder sig fantastiska formationer ut. Vi åkte flera gånger på utflykt till de olika nationalparkerna som bjöd på den ena makalösa utsikten och upplevelsen efter den andra. Bilderna som kommer här och vidare i inlägget kommer från Arches, Dead Horse Point, Bryce och Zion. Att åka runt bland dessa platser och uppleva natur så olik den vi möter här i Sverige blev en härlig bonus.

Den enda person du får se i detta inlägg är sonen då han och maken hajkade upp på Angels Landing i Zions nationalpark. Jag kan bara säga att jag och döttrarna hittade på annat den dagen och höll oss upptagna för att inte tänka på vad de höll på med. Fyyyy så läskigt! Det har skett flera dödsfall här, men enligt maken och sonen kände de sig trygga hela tiden. Dåligt väder och oförsiktighet är inte bra förutsättningar för någon, jag gissar att dessa varit bidragande orsak till olyckliga fall.

Arches nationalpark – en riktig favorit. De där bågarna krävde långa hajkar för att möta på nära håll, mycket längre än någon av oss trodde. Det var väl värt stegen och vi hade bra med vatten och fika med oss (alltid, alltid när man sysslar med sådant här). Tänk, magiska under…

Att se hur naturen har mejslat fram olika formationer genom väder och vind är intressant och härligt i sig, men färgerna gör definitivt sitt till. Dessa röda klippor mot blå himmel – jag har sällan känt mig så uppfylld av tacksamhet som under de dagar vi tillbringade här. Jag gissar att man vänjer sig om man bor i krokarna, eller åtminstone att ens förundran trubbas av lite.

Utah är känt för sin fantastiska skidåkning. Jag är ingen utförsfantast, men jag fick chans att åka några gånger i Park City och Sundance. Jag vill påstå att jag var mer imponerad av själva bergen än av åkningen. Nej tack, det är skönt att jag tagit beslutet att jag faktiskt inte behöver åka skidor fler gånger i mitt liv.

Bergen måste inte ha någon framträdande position för att vara imponerande. Ibland funkar de bra som kuliss också.

Jag tror faktiskt att bilderna talar för sig själva.

De flesta stunder som jag visar här kan jag inte komma ihåg exakt, men denna minns jag väl. Vi stod och blev skvätta på av ett roligt slags vattenfall som liksom ”exploderade” i vattendroppar. Något liknande har jag aldrig varit med om, varken förr eller senare.

Här en helt vanlig vardagsbild från en promenad. Jag vet att känslan ofta blev ”nyp mig i armen, kan jag verkligen ha det så här bra”, särskilt de sista två åren. Då kunde jag ta fram kameran för att fånga denna stund. Jag är tacksam för att vi flyttade hem till Sverige och vi har aldrig ångrat det beslutet, men samtidigt är jag otroligt tacksam för de år vi fick i Utah. Jag har tusentals bilder på berg på olika platser, i olika väder och tillsammans med olika personer, men idag ville jag bara visa ett axplock av dem för att du skulle kunna få chansen att förstå varför jag saknar mina berg…

Kanske kan du också förstå varför jag blev så tacksam över grannarnas avskedsgåva till oss? Ett par av mina vänner visste hur mycket jag älskar blyglasfönster och bergen. De lät en blyglaskonstnär skapa detta fönster med (ett stiliserat) motiv av vår utsikt. Denna personliga och omtänksamma gåva får vi nu njuta av varje dag. Snacka om fullträff! (2019 målade jag om elementen, tack och lov. Visst gillar jag att bo i ett hus med karaktär, men skabbiga element var inte så himla kul.) Hoppas att du har gillat att möta ”mina” berg.

Ps: Det första som mötte oss när vi kom hem från brorsans bröllop i Sverige i augusti 2014 var detta. ”Borta bra men hemma bäst”?

Och så de allra sista från grannskapet i höstskrud. Hjärtskärande vackert.

Ditten och Datten

Hemma igen.

23 januari, 2026 10 kommentarer

Det känns som att jag har varit borta i flera månader, men det är bara dryga två veckor. Under den tiden har jag fått chansen att göra en hel del annat än jag vanligtvis gör, haft fem olika jobbkontor (tack och lov för ett flexibelt arbete), hängt med personer jag sällan träffar eller aldrig hade mött förut och haft det jättebra. När jag vaknade i min egen säng imorse blåste det rejält här utanför, men under täcket var det varmt och skönt. Mina gammelvanliga rutiner har jag egentligen inte riktigt haft sedan innan jul pga olika orsaker, men nu var jag sugen på att stiga upp, göra mig en god kopp te och knalla upp för vår knarriga, smala trappa för att sätta mig och blogga. Min arbetshörna stod redo precis som jag hade lämnat den (inklusive ett protokoll från ett möte som jag klämde in precis innan jag åkte vidare från min mellanlandning). Uttrycket ”borta bra, men hemma bäst” – så tacksam jag är för att jag känner så!

Jag tar efter dessa veckor med mig många nya intryck in i januarivardagen. Idag sitter jag här hemma och jobbar igen, men i eftermiddag bryts redan rutinen då det är det dags för begravning för någon som var en viktig del av min barndom. Ibland stannar tiden upp av olika anledningar. Det är lätt att tänka att någon eller något ska fortsätta som de alltid varit för att man själv lämnar för en kortare eller längre stund, men så är det inte alltid. Den påminnelsen tar jag med mig in i denna blåsiga dag och med det önskar jag dig välkommen tillbaka till en av mina viktigaste vardagsrutiner.

Hus och Hem

Lägg till istället för att dra ifrån.

3 januari, 2026 8 kommentarer

Jag chattade en stund med min svägerska igår. Hon förföljs av uppstoppade ekorrar i sina sociala medier-algoritmer (ett internt skämt, att komma till sin förälders begravning och se en ”sovande” kondoleansekorre i blomarrangemanget på begravningen bjöd på ett märkligt slags fnissande tröst i all sorg – våra föräldrars vän fick nog aldrig veta precis hur mycket vi har fortsatt att prata om detta), själv försöker jag att inte ta in något alls från sociala medier eftersom jag håller på med min årliga nyårsrensning. Kylskåp, ugn, stickkorg, garderob, sovrum har mött en Monna på steroider, idag står arbetsrummet på tur. Jag vet att jag säkert hade mått bra av att snäppa upp mig lite gällande både det ena och det andra, men stora förändringar funkar inte på mig och jag ror dem sällan i hamn. Att göra det som funkar igen och igen, som att nyårsstäda och organisera t ex, är då något bra att hålla fast vid. Bästa vägen till en positiv förändring verkar annars vara att lägga till en liten bra grej i taget, s.k. mikrovanor. Dessa bra grejer får då möjlighet att tränga undan de mindre bra. Kanske blir man kanske inte ”färdig” med projekt på det viset, så man kan fira?

Det finns väl alltid något att fira förresten, även om man inte upptäcker att en mikrovana satt sig på plats. I år kommer vi att fira tillskott till familjen, min systers 50-årsdag, den andra svägerskans 50-årsdag (hon fyllde år i december, men vill ha fest i sommar), bloggens 20-årsjubileum, vårt hus 10-årsjubileum med en andra andning (huset ”återinvigdes” med klippning av band och allt i december 2016) och säkert mycket mer som jag inte kommer ihåg just nu. Vi vill fira just husets jubileum med att göra de där grejerna som aldrig blev gjorda. Lägga till små förändringar. Garderobsdörrar finns det inte, t ex. Igår kom det därför upp draperier i sovrummet. Det är så vackra, hemvävda längder som låg i en av mina fantastiska auktionsfyndslådor med textilier på den tid Sikö hade kontor här i stan. Tyvärr känner jag att det blev alldeles för stökigt med detta mönster, så jag ska leta efter något tungt, enfärgat linnetyg istället. Men listen sitter uppe (vi hade ingen vit linoljefärg hemma, så den behöver fortfarande målas), upphängningsanordningen är på plats. Nu är bara den andra garderoben kvar. Och taket i trappan. Och att bygga in sängen i alkoven. Och fixa nytt fönster/fönsterfoder i badrummet uppe. Och måla om överhänget vid huvudentrén. Och måla om på södersidan. Och fixa verandan. Det blir större och större. Ett hus är ett ständigt projekt och blir aldrig någonsin färdigt. Att acceptera det och helt enkelt göra en sak i taget blir därför absolut mest hållbart.

Jag kan tala om att jag sedan stora rensningen i somras haft dessa små dockplagg i min fixarhög, men nu är de banne mig färdiga. De vita strumporna är ett par Fix-strumpor i frotté i storlek 50 som min docka Elisabeth haft på sig i alla år. Nu är de rensade på fläckar och tvättade, plus att det sitter ett fungerande resårband i midjan igen. De fina hängslebyxorna med tidernas vackraste skråddband har funnits bland familjen Håkanssons dockkläder sedan sjuttiotalet. De har nu fått sig en renovering. Jag har sytt fast lösa delar och lagat trasigt tyg. Jag har även lagat strumpor och fixat andra loppisfynd, rensat ut garner jag aldrig kommer att använda till Pingstis och lite annat smått och gott. Kan man se på detta fix som nödvändigt? Är det vettigt att lägga två timmar på några dockplagg? Fråga inte mig, uppenbarligen tycker jag det. Och jag är så tacksam för de här första dagarna på året som givit möjlighet att nyårsrensa. Jag känner mig verkligen upplivad av det. Nu är det dags för arbetsrummet medan jag lyssnar igenom Juloratoriet. Ikväll har vi genrep och imorgon smäller det, så nu kan Tittis lillasyster komma!

Ditten och Datten

Ett hjärtligt tack för all förundran.

29 december, 2025 6 kommentarer

Igår eftermiddag när vi kom hem möttes vi av detta (titta lite mer noggrant till vänster om tomatkuvösen). Våra kära grannar talade redan förra hösten om att den vackra lönnen på deras gårdsplan skulle bort. Den har varit ett orosmoment för dem, inte minst pga risken den utgjort för deras lada, vår lada och deras bostadshus. Träd i all ära, men uppnår de en viss ålder och storlek är det svårt att bortse från fallande grenar och osynlig röta.

Under eftermiddagen följde vi arboristernas jobb med lönnen. Beskärningen skedde helt från hytten med hjälp av något slags såg monterad på en kran. Fascinerande att följa! Det såg ut som att ett litet träd i taget lyftes bort från denna mäktiga växt.

Här syns det bättre vad som pågick. Det sista jag såg av trädet innan det blev för mörkt var några höga stubbar. Jag får ta mig en titt senare idag. Det känns som att vårt hem inte längre är detsamma, fast egentligen är det ju bara utsikten som förändrats.

Detta mäktiga skådespel fångade jag i oktober när jag var hemma för att ta upp dahliaknölarna med vetskap om att det med all sannolikhet skulle bli den sista perioden med höstlövsexplosion runt knuten på ladan. Eftersom jag bodde hemma hos svärfar under de mest glödande veckorna blev effekten desto mer påtaglig då jag kom hem för att ”hälsa på”. Tack för alla stunder jag fått njuta av din prakt, kära lönn! Tack för bidrag till förmultnande löv till rabatterna. Tack för att du delade med dig av dina lönnäsor så att vi nu har en egen liten lönn mellan vår lada och vägen som fortsättningsvis kan få bidra med det som du gjort i många år.

Ditten och Datten

Mellanland.

30 oktober, 2025 8 kommentarer

Min nya dator är nästan färdig att börja användas, men maken håller fortfarande på att hantera vårt gigantiska fotobibliotek från den gamla datorn genom den nya innan jag kan ta den till ”min”. Det ska bli SÅ skönt att ha en fungerande dator igen. Det tar för lång tid att blogga här på telefonen, men jag skickar en liten hälsning från stora fixardagen iallafall. Förutom att jag körde tvättmaskinen varm…

… hade jag massor att ordna som det inte riktigt funnits möjlighet till de senaste veckorna. Om du vill kan du roa dig med att beskåda vad jag hade med mig hem efter min långa ärenderunda med en lista som bara fanns i huvudet (förutom inköpslistan till mataffären). Jag är väldigt nöjd med att jag kom ihåg allt.

Jag är också tacksam över att jag fick tid att tanka lite av myshösten som fortfarande finns kvar eftersom allt har gulnat och det inte finns många löv kvar på träden. Mitt emellan, i mellanland.

1 2 3 … 17 Nästa →