trädgård – monnah

Evighetsgöra och projektavslut.

12 september, 2026 7 kommentarer

Det finns inbyggt i oss att vilja göra saker klara för att kunna lägga dem åt sidan, eller bara känna oss lite nöjda för en stund. Det finns en massa forskning i ämnet. Det är kanske inte så svårt att räkna ut ATT det är lätt att ouppklarade uppgifter på jobbet stör vilan under helgen pga Zeignarikeffekten. Det kanske också går att förstå att människor hellre väljer att göra sådant på ”to do”-listan som leder till avslut än sådant som är viktigare men kanske mer flytande. Jag skriver då och då om att det kan störa mig att det alltid finns mer att göra här hemma, framför allt i trädgården. Jag funkar alltså helt normalt, men känner ändå att det är viktigt att då och då mentalt få bocka av saker och ting för att hjälpa min sinnesro.

Maken lånade brorsans häcksax och klippte ner hagtornshäcken som står på vår tomt. Här stod det ”förr i tiden” ett annat hus som flyttades till en annan plats. Kanske längre ner på Vintervägen, kanske till ön mitt över kyrkogården. Häcken står iallafall kvar. För ett gäng år sedan klippte svägerskan ner den jäms med fotknölarna och sedan dess har vi väntat på att den skulle växa upp och fräscha till sig i processen. Somliga av plantorna dog av den hårda behandlingen, medan andra verkligen fick nytt liv. Hur som helst, att göra häcken riktigt fin kommer att fortsätta vara ett projekt. Jag kommer inte att kunna tänka ”nu är det klart för evigt” eftersom en häck ska klippas ett par gånger per år för att hålla sig fin. Efter makens klippning gick jag runt med skottkärran och räfsade upp allt det klippta och lade på eldningshögen. Jag tänkte att jag var klar, men tji fick jag. Nu när det hade gått några veckor hade löven på de avklippta bitarna ändrat färg och det var lätt att se att häcken behövde en rensning till. ”Det här går snabbt”, tänkte jag. Här kan du gissa ungefär hur snabbt det blev:

Jag var medvetet supernoggrann då jag rensade. Räfsade i häcken och drog bort bitar som hade gömt sig i allt det gröna som fick bli kvar. Drog och klippte bort björnbärsslanor som vuxit upp och gömt sig. Räfsade runt fötterna på häcken för att ingen skulle behöva trampa på de hemska taggarna. Jag kände mig nöjd och färdig, men fick ifrågasätta min egen syn nu när jag tittar på bilden på det som blev kvar efter att jag hade varit ”jättenoggrann”. Nu har jag dock bestämt mig för att jag är färdig med detta. Nu lägger jag häcken bakom mig tills våren kommer och det är dags att laga den med småplantor som fått växa på andra ställen.

Som du kanske vet är det björnbärsris som ställer till det mest för oss i trädgården. Denna livskraftiga växt tar sig fram överallt och behöver egentligen grävas upp. Jag orkar inte utföra detta projekt som skulle ta värdefull tid från sådant som är mycket roligare, utan jag drar och klipper på de ställen där det är mest akut. (Rabatterna har dock rensats helt från detta otyg.) Nu kan man åka ner på vår uppfart (eller nerfart) utan att få bilen skrapad av hagtorn eller björnbär. Och grannens körsbärsträd anfaller inte heller uppifrån, så det är skönt!

I verandan står de plantor som aldrig fick plats på pelargontrappan, utan som skulle växa till sig. De mår bra mycket bättre än de uteboende exemplaren som i år fått utstå ömsom torka och ömsom störtregn då jag varit lite dålig på att ställa undan plantorna vid regnoväder. Kanske borde jag ställa in alla i verandan för att låta dem torka till lite innan det är dags att ställa dem i Bredavik för vintern? Så får det bli. Bra beslut, Monna. Och ganska lätt att slutföra detta projekt. Jag ska bara rensa allt från gula löv, eventuella larver som jag inte vill ska följa med och äta upp mina plantor i vinter (japp, det har hänt) och märka om de plantor som fått sina namn stulna av tjuvaktiga fåglar. medan jag fortfarande kan känna igen dem på sina blommor. Tomaterna ska tas omhand, växthuset ska tömmas, flera av lådorna ska rensas. Det blir en lördag med mycket att göra, helt enkelt. Somligt kommer att få skjutas på framtiden (och väl ligga och störa i form av stress). Ett ”måste” är nämligen att jag sak läsa klar Anspråkstagen. Jag hoppas kunna känna ro när jag lägger mig i soffan. Då ska jag tänka på vad jag skrivit idag helt enkelt… Hoppas du får en fin helg!

Hus och Hem

Cottagecore?

31 augusti, 2026 12 kommentarer

Jag avslutade dagen igår med att surfa runt bland lite ”sällanbloggar” och fick lära mig två nya begrepp hos Sara Rönne: Nonnamax(x)ing och Cottagecore. Även om min man både jobbar med analys och har det tänkesättet också i sitt privatliv ligger det inte i mitt intresse att fånga trender. Jag brukar säga att om jag börjar gilla något nytt kan vi vara ganska säkra på att det är något som redan hunnit bli ointressant för alla trendkänsliga (tänk modedetaljer, virala trender och liknande). Men! Genom Sara fick jag lära mig att jag är supertrendig, helt utan att försöka. Jag både nonnamaxxar och lever cottagecore (eller hur man nu använder orden) varje dag.

Plötsligt vill alla leva som mormor. Laga mat från grunden. Odla tomater. Sticka. Plocka svamp. Duka fram långlunch. Umgås utan att samtidigt göra något annat. Helst i ett gammalt hus med en trädgård där tiden går långsammare. Nonnamax(x)ing kallas en av årets trender. Parallellt fortsätter cottagecore att leva vidare med ökad intensitet: romantiseringen av det lantliga, långsamma (och handgjorda) livet.
Sara Rönne

Inte bara är jag mormor. Jag lever tydligen som en också. Och inte vet jag om jag romantiserar det lantliga, långsamma och handgjorda livet, men nog har jag och maken medvetet valt bort finansvärldslivet (för hans del) och Stockholmsförorten (där vi bodde förr om åren).

En av fördelarna och nackdelarna med att vara i mormorsålder är att man inte längre kan sova länge. Jag borde därför lägga mig tidigare, men eftersom jag är dålig på det får jag kompensera med en tupplur på dagen. Hur kan det vara en fördel att vakna tidigt? Kolla bara här hur gryningsljuset får vår stökiga trädgård att se vacker ut. Iallafall i mina ögon.

Så här ser det också ut. Romantiserar jag lantlivet nu? (Du är varmt välkommen att komma hit som piga eller dräng, här finns jobb för minst två heltidsanställda som är villiga att jobba utan lön. Du skulle få tupparnas pubertetskraxiga galande på köpet.)

Här inne nonnamaxxar jag för fullt. Jag torkar chili, stickar barnbarnskofta, har dammråttor i hörnen och omoderna inredningsdetaljer i soffan. Det är bara marmorpiedestalen till min adiantum hispidulum som saknas. Det känns bra att jag är trendig iallafall.

Ditten och Datten

Festliga vardagsvibbar.

29 augusti, 2026 8 kommentarer

För några dagar sedan hade jag den stora glädjen att få hänga på en kräftskiva med några goda vänner. Det var fint fixat på alla sätt och vis! Att köra lite knytis är toppen, men värdinnan hade ordnat grunden fantastiskt fint. Själv bakade jag frallor och gjorde en sallad som var väldigt god i detta sammanhang (bifftomater, nektariner, picklad rödlök och dilldressing). Vi blev bortskämda med goodiebags, sällskapsspel och ett roligt pysselprojekt. Jag är så glad över att mitt inre barn fick sitt. Det är viktigt att fortsätta leka, hör du. Detta är något jag ofta får påminna mig själv om. Jag hatar att känna mig lat som i overksam, men vet att jag behöver bjuda in både aktiv vila och lek mer ofta.

Här är några som verkligen vet hur man bäst tar del av allt livet har att erbjuda! Titti hjälper gärna till i trädgården, men ser till att hon samtidigt får roa sig. Den där skottkärran är världens bästa åkattraktion. Lillasyster tillhör kultureliten och visar redan vilken finsmakare hon är. Gaudis konst har alltid fascinerat mig även om jag inte tycker den är estetiskt särskilt tilltalande. Tänk om jag skulle få ta tjejerna till Barcelona då de är större? Bäst att böja i tid det som krokigt ska bli, hahaha. Körhelg och loppis står på agendan, jag fortsätter få ta del av livets goda. Hoppas att detsamma gäller dig.

Ett Litet Ord

FRÖJD, uppdaterad och redo för sista kvartalet.

23 augusti, 2026 4 kommentarer

”Hur går det med FRÖJD?”, frågade min syrra i somras. Lite tjurigt svarade jag att jag inte riktigt fått till den där fröjden och att ordet inte blivit mitt på det vis som jag hade önskat. Jag tror att jag mest hade en dålig dag, men mitt svar blev kvar hos mig själv. Vad var det nu jag tänkte med det där årsordet? ”Det är ett ord som ger mig möjlighet att utvecklas både fysiskt, mentalt och själsligt om jag är öppen för det. FRÖJD inbjuder till glädje och njutning, tillfredsställelse, att känna mig upplivad, hänryckning, nöje, förlustelse, skoj, glädjefest, högtidlighet och festivitas (wow, känslan av det sista här…). I FRÖJD finns det mycket utrymme för skratt, men även för en positivt laddad andlighet och stor allmän livsglädje.” Sedan jag påminde mig om mitt eget ansvar att göra något åt det här och sedan dess har det definitivt fröjdat till sig här hemma.

Kommer du ihåg den gungande FRÖJD-flickan vars ram behövde lite TLC? Även broderiet i sig behövde ett uppfräschande bad och lite ”fasters-strykning”. Nu hänger hon där i galleriet i hallen och gör mig glad varje dag istället för att vara ett projekt bland många som blir liggande i en hög. (Mitt bästa knep när det gäller att hänga flera grejer på väggen med bara en spik eller krok är att använda fiskelina. Den blir inte osynlig, men jag har aldrig störts av detta.)

Jag har sett till att ta mig tid att plocka in buketter och även att stanna upp lite mer ofta, trots att det är i slutet på säsongen med tillgång till många fler blommor. Varma färger, kalla färger, stort och flashigt, enkelt och stilrent. Jag har försökt tänka lite utanför lådan (vilket inte syns på de här bilderna) och jag har använt vaser som vanligtvis inte får komma ut från skåpet. Omväxling förnöjer? Ja, så är det säkert för många, men uppenbarligen är jag en person som oftast väljer favoriter. Jag har därför även plockat ut ännu fler aldrig så fina skålar, vaser och ljusstakar som mest bara står i sina skåp och lådor. (Japp, den där utrensningen som pågått i flera år fortsätter.) Och sedan…

… har jag gjort något som inte alls hjälper utrensningen. Maken bad mig stanna på en loppis på väg hem igår då han ville köpa en gammal såg som han sett där. Jag blev kvar länge och pratade med loppis-ägaren som ofta är och hjälper en av våra grannar. Han var även ofta hos den förre ägaren till vårt hus, så han hade många historier att berätta om vår plats på jorden. När jag väl åkte därifrån kände jag mig glad och dessutom hade jag med mig ett gammalt dockhus som jag hade betalat 80 kronor för. Vad ska jag göra med det? Tja, vi får väl se. Jag blev dock förälskad och kände att det ligger mycket kärlek bakom detta projekt. Det finns till och med belysning i taket (bortplockat på bilderna).

Något som däremot passar väl in i både utrensning och FRÖJD är att jag tagit tag i den sista sorteringen av noter som jag gjorde i somras. Körens historik är uppdaterad och de sista noterna ligger på plats i alfabetsordning. De har dessutom fått plats i en lite högre hurts vi fick av svärmor efter hennes utrensning hemma. Den passade perfekt i garderoben i syrummet! Jag är annars försiktig med att ta in mer förvaringsgrejer i form av skåp, hyllor eller lådor. ”Allt ska ha en plats” för att få flytta in här hemma blir meningslöst att ha som ledord om man bara fyller på med mer förvaring. Ju fler lådor som finns, desto svårare är det att få överblick. Det här är ett av problemen gällande organisering som jag verkligen fått upp ögonen för under det här evighetsprojektet. Jag vet att jag har behövt tid för att släppa taget om en del grejer, men jag är också glad över att det har inneburit att jag lärt mig att prioritera vad jag vill ha kvar, inte bara vad som måste sparas. Att vi är två personer i hushållet som vill ha det luftigt omkring oss, men ändå känner oss känslomässigt anknutna till grejer gör det inte lättare, hahaha!

Det sista fröjdefulla projektet för den här gången är den fina kompost som maken byggt. Hurra!!! Här vill jag ha massor av grejer att fylla på med. Jag har längtat efter en kompost i flera år. När trädgården utvecklas med olika byggprojekt blir jag alltid lika glad. Det tar sin lilla tid, men det blir bra. Bakom komposten finns det nu plats för jordärtskockorna som ska flyttas dit. Där kan de växa på hur mycket de vill och kan ge lite extra skugga under sommarhalvåret. Inte blir jag irriterad om de äts av sniglar heller. Nog om detta.

Min själ sjunger av detta! De senaste dagarna har maken och brorsan varit och satt upp läkt och målat fönster och dessutom har byggställningen plockats ner. Heja, tycker det blivit så fint. Lite mer läkt ska komma upp och andra hälften av panelen får bytas ut nästa år (eller när det blir). Det känns som en dröm att det kommit så här långt och jag är otroligt tacksam till alla som gör detta möjligt. Några andra som sjunger och spelar är de fantastiska musiker jag får uppleva i höst då det ska in lite mer fröjdefull live-musik i livet. Två biljetter är inhandlade och det ska bli så mysigt! Körtävlingen fick mig inte att tröttna, snarare tvärtom. Och lite Marinens musikkår, Margareta Bengtson och musik på skånska sitter aldrig fel. ”Är det här tillräckligt med FRÖJD för dig”, frågar jag mig själv. Och svaret är ja! Så här ska det vara, så här ska det kännas.

Planttant

Det blommar ändå.

22 augusti, 2026 10 kommentarer

Efter en riktigt fantastisk sommar för alla soldyrkare och en eländig för oss som försöker odla och få trädgården att prunka är det äntligen dags att landa lite i svalare luft och REGN! Ja, för det har regnat två dagar på raken. Vi fick tolv millimeter för några dagar sedan och i förrgår natt kom det sex millimeter till. Det är inte i närheten så mycket som behövs, men genast blir allt som behöver vatten lite gladare och mer livfullt.

Jag lever fortfarande kvar lite i känslan av Sofiero, hur vi skulle kunna omsätta trädgårdsidéer som vi gillade där här hemma. Rabatter med för oss oväntade färgkombinationer. Jag kommer definitivt att dela plantor för fullt redan nu i höst när jag vet var allt står och ta bort en del som inte frodas. De enda ettåringar som kommer in i trädgården (hahahaha, vem tror jag att jag lurar) i form av fröer till våren är solrosor, luktärter och rosenskära. Eller nej, murbinka också! Denna makalösa växt som jag tipsades om för några år sedan, men aldrig hittade i butik. Lite väl sent satte jag så egna fröer i våras och nu blommar det för fullt i den stora, terrakottafärgade krukan. Och det är så fint! Detta är egentligen en perenn som inte brukar klara övervintring här i den mörka nord. Kanske kan jag slå in krukan för att skydda rötterna? Jag hade gärna fått igång denna lite tidigare nästa år.

Sofiero lämnar mig som sagt ingen ro. Jag har tänkt på besöket där nästan varje dag sedan vi var där förra lördagen. Det här är några av de platser som var extra inspirerande och fick mig att vilja bygga rabatter och stöka om i dem som redan finns. Lime och lila, lila och orange, knallfärger, masseffekt med massor av samma (vad som helst)… Det har väl varit lika torrt i Helsingborg som hos oss, så jag tänker att de har helt andra bevattningsmöjligheter, precis som det ska vara. Detta är en av Europas absolut vackraste parker och ett extra vardagsrum till stadsborna. Jag vill strunta i att ingen annan gillar rhododendron och göra en sådan dunge någonstans i trädgården.

Vår dahliarabatt blev inte alls bra i färgordningen i år (samma gäller luktärterna), men de tog sig alldeles okej trots att jag inte försatte knölarna i femliterspåsar. Jag kommer att fortsätta sätta dem direkt i backen och vänta på blomningen lite som man gjort i alla tider. Det är okej och sparar mig både jobb, tid och ”oro”.

Den mörkbladiga Karma Amora (som var felmärkt tror jag) äts upp av sniglar och tvestjärtar och är ingen bra snittblomma. Den har alltså varken plats som rabatt- eller bukettblomma och nu kommer jag att ge bort dessa knölar alternativt bara slänga dem på komposten. Totally Tangerine där till vänster är däremot en helt fantastiskt generös sort som jag gärna har kvar.

Att sätta solrosor längs norra sidan på växthuset var en genial idé. De stör inte ljuset alls och har ändå fått det de behövt. Trots att vi knappt haft en enda mördarsnigel är det här jag fått klippa de flesta av de hundra som bråkade med mig. Nästa år vill jag sätta solrosor här igen. Fixar kanske en koppargräns för att freda dem då.

Hur går det med mina Dr Westerlund-träd? Tackar som frågar. Förutom att det ser jättefult ut med denna plastkrukan i detta ytterfoder så växer båda på. Det i terrakottakrukan växer inte lika fort. Tyvärr funkar plast bättre, men det får vara så. Mina Dr Westerlund verkar ha ett datum då de bara ger upp, men kanske gör jag samma fel varje gång? Jag vågar inte plantera om även om jag förstår att jag borde göra det. Det är just efter omplanteringar som det har gått åt tjotaheiti.

Till slut vill jag bara visa en av buketterna som väntade på oss då vi hade varit i Helsingborg. Vår dotter hade gått en runda i trädgården och det gjorde mig så glad! Är det stökigt med trädgård och trädgårdsland? Tja, det är onekligen rätt mycket jobb med det, men det är jobb jag gärna gör för all glädje jag får tillbaka. Jag gissar att dahliorna kommer att få en boost nu efter regnen så det blir nog fler dahliabuketter. Luktärterna börjar ge sig, men jag plockade ändå in fyra buketter igår. Jag har inte orkat hålla efter perennerna i rabatterna med näring och en massa vatten, men kanske har de lite mer att ge så här innan hösten tar över. För övrigt har jag lite väl lite höstblommande växter i trädgården, så det får vara något att tänka på framöver. Med detta vill jag önska dig en trevlig helg.

Ditten och Datten

Borta bra och allt det där.

16 augusti, 2026 6 kommentarer

I onsdags packade jag och maken ihop våra grejer och drog iväg till Sundets pärla, härliga Helsingborg. Det var äntligen dags för World Choir Games som vi i Fredrikskyrkans kammarkör har förberett oss inför hela denna vår. (Här har du hela den tävlande kören helt genomsvettig och glad efter den sista tävlingen i konserthuset. Foto: Magnus Nielsen) Jag och K passade på att ta lite semester-miljöbyte tillsammans, något som vi inte kunnat göra under sommaren. Jag var lite orolig för att det skulle kännas ”varken hackat eller malet”, men så blev det inte alls. Det fanns tid både för kören och semesteravkoppling. Repetitioner, tävlingar, goda middagar, strosande i vackra Helsingborg, besök på trädgårdsdagarna på Sofiero, häng med lillastesyster med familj och lunchdejt med en fantastisk vän (som jag önskar fanns på närmare håll) – det blev några riktigt härliga och minnesrika dagar! Igår kväll kom vi hem till nyplockade buketter och världens skönaste säng. Tack till dottern som fick oss att landa mjukt och känna oss välkomna tillbaka till verkligheten. Jag lovar att återkomma och berätta mer om dessa spännande dagar. Något jag vill lyfta redan nu är detta: en grupp mår bra om man jobbar hårt tillsammans för att uppnå ett mål, Sofiero är en av de vackraste parker som finns även då alla rhododendron står utan blommor och i Helsingborg hittar man den godaste thaimat jag ätit på restaurang i Sverige.

Planttant

Augustikänslan.

5 augusti, 2026 12 kommentarer

Jag vet att sommaren inte är över, men nog suckar den nu. Långa, tunga suckar med en aning uppgivenhet. Känslan av övergivenhet är påtaglig. Den existentiella ensamheten gör sig påmind och drar igenom det guldfärgade gräset i vindilarna. Alla projekt som inte hunnits med läggs i verandan och på soffan för att bli synliga, men somliga bestämmer jag mig bara för att strunta i. Det känns rätt skönt, faktiskt.

Maken rensade upp bland björnbärssnåren förra året för att det skulle finnas en möjlighet att nå bären på minst smärtsamma sätt. Buskarna fullkomligt dignar av bär. Om de kommer att mogna vet vi inte än. Gör de det har vi mycket att se fram emot. Vi befinner oss mitt i skördetiden, men jag vet inte… Jag skrattar rått åt årets resultat och tänker på hur vi ska angripa odlandet nästa år. Sedan lägger jag ner tanken och tänker att det tar jag när bitterheten inte längre är så påtaglig och bjuder in tacksamheten istället. Tänk så mycket gurka vi ätit och kunnat ge bort i år! Tänk att vi fått och får så många tomater trots utmaningarna i tomatkuvösen! Och nykokta brytbönor är otroligt gott, tänk att fåglarna ändå lämnade så många plantor att vi både kan njuta nu och några gånger i vinter. Amerikanska blåbär? Våra två plantor fick fågelnät över sig och de har fått tillräckligt med vatten för att faktiskt ge tillräckligt med bär för att det ska kännas värt arbetet. (Fåglarna åt upp alla vinbär, både svarta och röda. Det har varit ett tufft år för dem också, att de hittade till vårt trädgårdsland och fick så mycket gott att äta där känns nog välsignat för dem.)

Jag känner att klagan som sipprar ut i texten här är oförtjänt. Allt som kommer ur odlandet är inte påtagligt. Jag upplever att trädgården är en källa till stor inspiration och glädje. Även om jag aldrig såg mig själv här för 20 år sedan är jag tacksam över att jag hittade min plats som planttant på landet. Jag har lärt mig otroligt mycket i processen och kan i sanning dela tanken att även om det både känns kört och för sent är det väldigt sällan så. Det gäller både planttanteriet och livet rent generellt. Bara för att det inte blev som man tänkt sig betyder inte det att man behöver dra täcket över huvudet, varken fysiskt eller mentalt. Min allmänna känsla av förnöjsamhet är påtaglig och jag behöver inte gräva djupt för att förstå att den här delen av mitt liv är en av orsakerna till detta.

Vi har fått en enorm blomsterprakt i år trots de utmaningar som funnits. Har jag klippt max 100 mördarsniglar? Jag är så tacksam över detta! De få som fanns åt upp det mesta nere i den rabatt jag håller på att anlägga, men det får vara okej. Min rabatt i varma toner behöver vara snigeltålig. Varför lägga en massa tid på att kämpa mot? Perenner som trivs i ”sand med lite smuts i” och halvskugga finns det en hel del.

Jag är tacksam för att det inte var något av våra fjäderfän som fick ryka med då någon rovfågel tog sig ett skrovmål vid hallonlandet (det det kommer att digna av hallon nästa år eller så). Naturen är grym. Jag påminner mig om detta då och då. För min del gäller det att bjuda in acceptansen för att ohyra, rovdjur, väderfenomen och annat är en naturlig del av livet. Visst kan vi bekämpa det som känns rimligt, men somligt behöver vi släppa.

Vi kan också göra som lilla Titti. ”Åh, vad de luktar gott!” Eh, tja, skottkärran med solrosor luktar gott i själen. Kanske är det det hon kände? Eller så är hon bara bättre kalibrerad än jag. Ja, så är det nog. Jag behöver bli bättre på att lukta på blommorna och se till att ha snutit mig innan jag gör det. Japp, så får det bli.

Ditten och Datten

Så gick juni över i juli.

1 juli, 2026 12 kommentarer

Hur har du det? Maken sa: ”i år drog junisemestrarna vinstlotten”, och så kan det vara. Vi vet ingenting om resten av sommaren, men nog har det varit riktiga semesterdagar de senaste veckorna! Kvällar med känsla av tropikerna och skönt badvatten i havet är inte dumt för alla som gillar sånt. Själv har jag svettats runt i mitt norrlandsblod. Jag inbillar mig att det är morfars gener som gör att jag inte tycker att det är särskilt skönt om termometern drar över sisådär 21°. Mormor satt och solade så fort hon fick chansen och jag kommer inte ihåg att farmor klagade över värmen hon heller. Lillastesyster skickade Erik Lindorms vackra dikt i familjechatten och den är värd att läsas minst en gång om året.

Det är så stort att jag får gå på jorden
ännu en sommar, full av doft och sken,
och bjudas in av varje dikesren
till smultronmiddag på de gröna borden
och sova ut på någon skuggig sten.

Så tackar jag min jord att jag får vara
vid liv, en människa, ett blod, ett jag,
ett hjärta, som kan slå med lätta slag
och låta sorgsna drömmerier fara
som moln i fjärran på en sommardag.

Vi väntar in den stackars skörd som kommer att klara sig efter denna enorma hetta. Jag har nödvattnat, men det är inte någon särskilt bra teknik. Nåja! Det löser sig. I kylen står vår andra omgång flädersaft och idag ska jag göra en till. Flädern i hörnet i trädgården har levererat mängder av blommor. Vår halvdöda fläder vid parkeringen har inte haft så många blommor sedan vi flyttade hit. Inte ens innan 2018 då den sommarens fem månader långa torka näst intill tog knäcken på den.

Maken gjorde en kållådeprototyp. Nja, ingen prototyp direkt, men en testlåda för att se om den skulle kunna funka. Det är ett ramverk där han fäst kålnät med häftstift och häftklamrar. Den är lite otymplig, men annars perfekt. Det går jättebra att vattna genom den, men för att rensa och skörda behöver man vara två personer för att hantera den. Den andra lådan med kål har bara duken lagd över sig i vanlig ordning, men eftersom kål tar så mycket plats ges ohyra utrymme att ta sig in här och där. Vi får se vad utlåtandet blir efter hela säsongen.

Brorsan behövde hyra en liten grävmaskin till anläggningsarbetet borta hos vår dotter. Han passade på att hjälpa oss gräva för elkabeln som ska förse ladan här hemma med rejäla doningar till makens snickeri och de maskiner som kräver lite mer kräm. (Han var uppe i Klackamåla och grävde också, det var intensiva dagar!) Vi har så nära ner till berggrunden, inte konstigt att gräsmattan torkar ut och blir brun på en gång så fort det blir lite varmt och torrt. (Just detta som syns på bild är dock bättre och här blir det till och med nästan lite sankt under de andra årstiderna.)

Vi fick besök av mammas kusin och hans fru i några dagar och tog med dem till Ronneby brunn. Det är så vackert där, inte minst under denna tid på året. Vi tog lilla rundan och njöt extra av den doftande trädgården, av den japanska trädgården och de blommande näckrosorna. Maken kollade in en snillrik konstruktion och jag påmindes om att jag måste ha lite mer ormbunke i vår trädgård. Café Mandeltårtan bjöd naturligtvis på idyll och goda bakverk. Dulcebiskvin jag åt kan ha varit den godaste kaka jag ätit någon gång.

Igår flyttade vår svärson också hit (han jobbade en månad till efter flytten i förra månadsskiftet), men vi har njutit i fulla drag av att ha möjlighet att hänga lite extra mycket med godbitarna i grannhuset. Både vi morföräldrar och vår dotter har varit nöjda med detta. Tvåochetthalvtåringen är enormt charmig och klurig, men hon är också två år. Alla som har träffat en sådan känner till att frigörelseperioden innebär en och annan utmaning. Då är det skönt att ha en mormor och morfar som gärna distraherar med cykelturer, kycklingar, bad i poolen och annat kul. Är jag nöjd med att lilla familjen flyttat hit? Det är faktiskt helt underbart.

Det har varit underbart att ha fått hänga med släkt och vänner lite mer än vanligt. Maken och jag är ett bra matteam. Vi har inte riktigt haft tillgång till den egna skörden, men nog har alla gäster fått äta våra egna gurkor. Jag är tacksam för alla fina samtal från dessa veckor. Nära, innerliga, roliga, spännande, lite irriterande – här har det rymts högt och lågt. Precis så vill jag ha det. Den skira buketten fick jag av en fin vän som har lite annat i trädgården än mina cirkusblommor. Så vackert!

Jag trodde inte vi skulle få några egna jordgubbar (efter i år kommer vi inte längre att odla jordgubbar i lådorna, utan sätter dem utanför trädgårdslandet istället), men tji fick jag! De är remonterande, båda sorterna vi har, så skördarna blir inte så stora. Goda är de iallafall och tillsammans med grädde eller grekisk yoghurt ger de en kulinarisk upplevelse till den som får smaka.

Torkan ställer till det på många olika sätt. Jag har använt vattnet i våra två brunnar på gården så långt som möjligt, men har också behövt komplettera en del med kommunalt vatten. Gräsmattan är i princip brun och man kan inte direkt säga att något prunkar som det gör när det bjuds på både regn och sol, men det är gott nog för mig och jag tycker också att det har varit värt timmarna med mina vattenkannor. Jag har räknat ut att jag vattnat 400-500 liter vatten per dag ungefär. Ännu mer vissa dagar. Kanske borde jag satsa på en ökenträdgård istället, hehe?

Häromdagen var jag inne med tjejerna i stan då dottern hade klipptid. Det var värsta ståhejet på torget. Ungdoms-VM i orientering här i stan! De håller på hela veckan, men i måndags var det sprinttävlingar där det gick undan. Jag blev så rörd av att dessa ungdomar kommit från hela världen! Duktiga, ambitiösa, dedikerade… Stod och lipade vid mållinjen där både glädje och besvikelse uttrycktes på många olika sätt. Hoppas att alla deltagare har en helt underbar vecka, vare sig de kommer från Singapore, Belgien, Italien eller Nya Zeeland.

Slutligen kan jag visa hur jag använde Chat GPT häromdagen då min kreativitet stod helt stilla. Jag och maken kollade på förslagen. Några är görbara, andra är vi inte alls intresserade av. Vi får väl se vad som händer. Lite i taget gör vi förändringar som vi gillar och som gör vårt hem lite mer som vi önskar och vill ha det. Just nu tänker jag att det blir bra om elkabeln kommer ner i jorden innan hösten är här och om inte alla tomater får pistillröta (hettan har gjort det svårt att ge jämn bevattning, så några av sorterna ser ut att vara lite ledsna). Nu mognar snart de första och jag ser fram emot några goda tomatsallader under resten av sommaren. Får vi inte några över att lagra så är det helt okej.

Innan jag slutar för den här omgången vill jag tipsa om en av de godaste sommarsmarrigheterna vi vet: melon med färskpressad limejuice och lite chili. Här Piel de Sapo, men det är gott med alla sorter. Hoppas att du har en fin sommar oavsett om du har semester, jobbar eller bara lever ditt liv precis som vanligt. Tjingeling!

Ditten och Datten

Fyra bröllop och en begravning…

15 juni, 2026 18 kommentarer

… eller snarare en 60-årsfest, två studentuppvaktningar, ett förberedande av begravning, en begravning, en pappershjälp, en kyrkstädning, en trädgårdsdag och ett ettåringskalas senare sitter jag här en helt vanlig måndagsmorgon. Det har varit en smått galen vecka, något som jag redan antog. Det har varit en känslosam vecka. Idag är en vanlig jobbdag, men samtidigt kommer svägerskan från Australien hit och ska sova över så vi får lite ”egentid” och mer tid att prata. Men kanske ska jag skriva om det helt oväntade som skedde häromdagen. Jag satt hemma och jobbade med öppet fönster, men hörde att det kom någon och knackade på. Tyvärr hade jag inte möjlighet att öppna då min klient var mitt uppe i något mycket känslosamt, men jag tänkte att det kanske var Jehovas vittnen eller att någon kunde vänta. Knackaren hördes dock åka iväg igen. Samma kväll kom någon åter och knackade på dörren. Det visade sig vara en av våra lokalkändisar, konstnären Jan Abramsson. Han frågade efter maken som fick komma ner och ta emot förstapriset i Sturköbladets korsordstävling – en inramad originalakvarell av själve Jan! Det hänger redan en större akvarell av Abramsson här hemma, en femtioårspresent till oss själva då vår gemensamma ”hundraårsroadtrip” i USA blev inställd 2020 på förekommen anledning. Men vilken fröjd! Motivet är från Prästamarken i naturreservatet, en plats som maken (och jag) verkligen älskar. Makens nygamla vurm för korsord betalade sig för all framtid med detta pris! Vilken grej, alltså.

Dessa otroligt roliga festdekorationer från 60-årsfesten måste jag visa. Härliga foton från jubilarens liv under olika åldrar förgyllde plockmaten. Det var roligt att få gå en tipsrunda om J och dessutom hade vi en trekamp där alla fick chans att leka tillsammans. Det är roligt att låta gäster i alla olika åldrar samarbeta! Vi fick äta tills maten stod i fyrkant, något som för övrigt varit temat för hela veckans begivenheter.

Studentfestligheterna ägde rum i grannfastigheterna på Bergåsa där vi har våra barns kusiner på sin pappas sida. Måndagsstudenten fick strålande sol och vi kunde sitta ute i den varma kvällssolen, men hos tisdagsstudenten fick vi sitta inne. Finns det hjärterum så finns det stjärterum och båda familjerna hade gjort så fint, gott och trevligt!

På torsdagen var det så dags att ta avsked till svärmors man. Det blev en så fin stund tillsammans. Jag älskade alla vildblomster som mina svägerskor hade varit ute och plockat. Min ena svägerska jobbar som trädgårdsmästare på denna kyrkogård, så hon var också vaktmästare och kunde både ringa i klockorna för sin pappa och göra det vackert. Vacker musik och fina minnen delade från olika delar av familjen blandades med att maken berättade L:s levnadshistoria och så sjöng vi En vänlig grönskas rika dräkt. Jag satt vid pianot och spelade, men njöt av den innerliga sången. Det blev en jättefin stund. Efteråt åkta vi alla hem till oss där vi förberett att ta emot alla över 25 gäster i vårt lilla hus då vädret inte var särskilt inbjudande. Mysig fikastund med några av L:s favoriter, t ex drömtårta och vaniljbullar.

På lördagen jobbade maken och jag sida vid sida. Kycklingarna fick ett nytt bo i svinstian och jag försökte komma ifatt med allt som fanns kvar att göra på min trädgårdslandslista. Nu är de sista fröerna för den här omgången satta. Jag kommer att sätta mer i takt med att det skördas, men det här var det viktigaste. Jag har också flyttat en del blommor som självsått sig och rensat bort där det blivit allt för tätt. Detta känns SÅ skönt! Gräsklipparen gick sönder. Igen. Vi vill inte lämna in den till öns fixare då han redan haft chans både på klipparen och röjsågen med mindre bra resultat. Eller, nu var jag orättvis. Efter fjärde omgången tror jag faktiskt att han fixade felet med röjsågen! Jaja.

Igår var det så mammas födelsedag och samtidigt min systersons ettårsdag. Jag tog med syrran, dottern och barnbarnen till mamma grav för vidare färd ner till Höllviken för att uppmärksamma det senare och fick en fin dag till. Jag tycker det är underbart att lilla Titti och systerdottern som är nästan lika gamla har så roligt tillsammans. Det amerikanska systemet där man är ”cousins” med alla som är släkt bortanför mor- och farföräldrar, aunts och uncles funkar perfekt. Det behövs inte göras mer specificerat än så.

Sommaren har officiellt dragit igång och med det är ingenting vanligt. Det gäller att vara mer flexibel och det är precis som det ska vara! Nu ska jag iallafall hoppa ur morgonrocken och åka till affären en sväng innan det är dags att börja jobba. Hej och hå! Hoppas att du får en fin vecka.

Ditten och Datten

När livet spretar.

27 maj, 2026 12 kommentarer

Jag skrev att jag skulle pausa bloggen över helgen, men se, det blev en riktigt lång helg. Livet kom emellan. Ett bröllop som vi inte kunde gå på. Och döden. Ute kvittrar fåglarna för fullt, gräsmattan ser ut som modern konst i grönt och brunt och ”inte en droppe regn på fleeeera daaaar”… Och pelargontrappan har kommit på plats, men får kanske flytta lite på sig medan verandans rödfärg målas om.

Vi fick en jättefin helg med våra vänner M och S. De har funnits i vårt gemensamma liv från allra första början. (M:s brorsa sa till maken att han kände en jättefin tjej. ”Hon är lite tjock men bakar god äppelpaj” – fattar inte att maken inte högg till direkt på det betet. Det ordnade sig av sig självt så småningom, phew.) Nu för tiden är vi till och med släkt då S är moster till vår svärson. Tänk hur livet kan bli! Så bra, så bra. Nu för tiden försöker vi få till en träff om året och i år kom boråsarna till oss. Vi såg till att äta gott, prata mycket, promenera långt och var på utflykter till Kristianopel, medeltida kyrkor, Solliden och Ölands motordag i Borgholm (fråga inte, men det sista blev en toppentrevlig bonus).

Jag tänker på när jag fick träffa brorsans vaktlar och fick se ett vaktelägg IRL för första gången. Så litet och otroligt vackert! Själva fåglarna är inte de vackraste jag sett, men de är definitivt roliga. Min systerson gifte sig i Skottland, men vi hade inte möjlighet att vara med denna gången. Den här gången kunde jag istället hämta syskonbarn i skolan. Jag kommer alltid att tänka på vaktlar då jag tänker på min skotske systerson och hans gulliga fru hädanefter.

Detta foto ser ut som skräp, men gör mig glad. Jag fick gå bort och mäta lite i huset till lilla familjen som flyttar hit på fredag – iiiiihhhh!

Igår hade jag börjat förbereda middag till trevliga gäster som var på ingång då jag fick ett samtal som gjorde att allt avstannade. Ett dödsbud, en inställd middag och en kväll på lasarettet för att sörja tillsammans. Tänk så lite vi vet och tur är väl det. Det spelar ingen roll att man är förberedd, döden kommer aldrig ”lämpligt”. ”Ska vi ta en pizza”, frågade maken då vi satt på vägen hem och var alldeles urpumpade. Jag hade börjat med köttbullar, potatisen till potatismos var skalad och pressgurka stod i kylen. Äh, vi gör klart istället, tyckte jag. Och så blev det. Vi gick där i köket under tystnad. Åt köttbullar, potatismos, gräddsås, pressgurka och lingonsylt under tystnad ”mitt i natten”. Var tacksamma för livet under tystnad. Så konstigt det känns när ens eget liv fortsätter medan någon annan inte längre har tillgång till sin kropp. Nu får vi stötta, hjälpa och se till att göra vad vi kan för att hantera ”efter”.

Maken har börjat ett nytt jobbuppdrag och är på annan ort, jag har suckat över torkan och varit tacksam över att det finns vatten att vattna med, jag har varit tacksam över familjen och jag ser fram emot att få gå på musikal ikväll då brorsdotterns skola bjuder på show. Allt är som vanligt, men ingenting är som vanligt. Och livet fortsätter framåt, precis som det alltid gör.

1 2 3 … 29 Nästa →