trädgård – monnah

Gravvård och trädgårdsbestyr.

22 april, 2026 14 kommentarer

Jag gillar att bo nästan-granne med kyrkogården. Det är förståeligt att alla inte gillar denna plats som är en påminnelse om livets ändlighet, men jag känner mig trygg där. För någon vecka sedan gick syrran och jag dit med såpa och rotborstar för att tvätta av mammas, morföräldrarnas och min svärfars gravar som blivit lite väl sunkiga av väder och vind. De blev jättefina. Nu var det dags att fylla i texterna på stenarna. Igår tog jag itu med mammas sten. De uthuggna texten syntes jättebra första året, men den mörka insidan ljusnade snart. För några år sedan fyllde jag i namnet, men hade ingen pensel som var liten nog för datumen. Det hade jag nu. Det var ett riktigt pilljobb och jag var så stel och slut då jag var klar att jag fick vänta någon dag med mormors och morfars gravsten. Där ska jag fylla i med guld, något som också det har väntat allt för länge.

De senaste åren känns det som att de har gjort insatser för att förhöja kvaliteten på omvårdnaden här på kyrkogården. De har beskurit gamla och planterat nya häckar, planterat nya rabatter, skapat fräscha stationer till hjälp för gravarnas omvårdnad och nu håller de på med ett minnesmärke över alla dödsoffer som tagits av havet. Det kommer att bli så fint här när allt är klart! Jag gissar att det ska planteras i de dynamiskt formade rabatterna runt minnesmärket och med all sannolikhet är det ett vattenspel som kommer att porla i den vackra stencirkeln. Det här är en påminnelse om att allt inte behöver vara som det alltid har varit, men också att saker och ting får ta tid att förfärdiga. Tanken om syrenberså som väcktes till liv vårt första år här blev omsatt i att skapa en syrenhäck framför bilparkeringen. Jag satte rotskott från brorsans grannträdgård, vattnade mig igenom 1,5 år och hade i princip gett upp hoppet nu. Om inte syrener tar sig, vad ska då växa här? MEN, det visade sig att jag tappat sugen lite för snart. Det finns fortfarande liv i de flesta av sticklingarna. Får väl rensa runt dem och ge lite näring. De behövde säkert bara lite extra tid att etablera sig! Vi får väl se… Heja, heja.

Funderingar

Har du kraft att rensa och hålla efter?

17 april, 2026 4 kommentarer

Jag står böjd över de lite risiga hallonpinnarna på ett sätt som min fysioterapeut till svåger hade grymtat åt, så jag bestämmer mig efter en stund för att istället sätta mig på knä för att kunna rensa bort kvickrot, gräs, björnbär och brännässlor. Alltså, ingen kan klaga på resultatet här om det bara är växtlighet man är ute efter. Problemet är bara att det är inte jag. Jag gillar tjusiga mörka rabatter med gott om utrymme för rötterna att söka näringsämnen, rätt sorter naturligtvis, och vatten medan grenverket breder ut sig och det finns fullt av hallonknoppar överallt. Det går bara inte här. Maken har rensat upp för hallonen, men de växer ändå på något slags friland. De är starka och har gott gry i sig, men detsamma gäller allt annat som växer här. Mina händer domnar efter en stund efter att ha dragit bort rötter och björnbärssly för kung och fosterland och jag tänker på den där artikeln i Svenskan om handstyrka som en viktig markör gällande åldrande och sjukdom. Hur viktigt det är att rent allmänt stärka till sig om man upplever att händerna försvagas.

Jag tänker på hur jag föll fullständigt platt pannkaka häromdagen då jag fastnade med tårna under en kabel som låg dold i det höga fjolårsgräset. Lätt skärrad kunde jag ta mig upp med bara blåmärken och lite muskelvärk under de kommande dagarna, men något värre hände inte. Jag såg stenhällen två decimeter åt vänster och rös till. Jag har bestämt mig för att inte leva i ”det kunde ha gått illa”-fällan, men för sjutton gubbar – det hade kunnat gå riktigt illa! En släkting blev precis diagnostiserad med stor benskörhet som kräver omedelbara åtgärder, till och med operation för att åtgärda det som blivit fel i den fysiska balansen och alla vet ju hur det ser ut för kvinnor efter menopaus gällande detta…

Hälsoproblemen hos min släkting väcker oroliga tankar hos mig. Jag bestämmer mig för att inte låta oron dra ner mig, men faktum kvarstår. Jag är vid det här laget 55 år. Olika val och det arv jag blev givet har lett till att jag befinner mig i det skick jag gör. Vad behöver jag åtgärda? Hur kan jag rensa runt mina egna rötter? Behöver jag ”gödsla” annorlunda? Beskära något? Ympa in något annat? Hur har det påverkat mig att inte vara en gymmande kvinna, utan någon som har promenerat och jobbat i trädgården som träning? (Yogan ska inte glömmas bort, jag har faktiskt yogat en hel del i perioder sedan 2013. Och innan dess var jag lite joggning-periodare. Och simmade gjorde jag ju också, hur kunde jag glömma?) Hur har det påverkat mig att pendla upp och ned i vikt? Hur har det påverkat mig att ha valt ett liv där det lämnats utrymme för hjälp, stöttning och samvaro i nära relationer framför att göra karriär? Hur har det påverkat mig att ha lyssnat till mitt hjärta, men att jag samtidigt är en person som har lätt att höra andras hjärtan då de slår oroligt, irriterat eller ledset? Hur har det påverkat mig att (enligt mig själv alltså) ha lyssnat alldeles för mycket på konsensus och vad alla andra tyckte fram till fyrtiostrecket sisådär? Hur har det påverkat mig att jag så länge var någon som blev tyst istället för tala om vad som var fel tills jag sent omsider fick lära mig att det minsann inte är det minsta ”finare” än att skälla ut folk? Hur har det påverkat mig att i perioder ha levt väldigt nära döden och fått uppleva tacksamhetens magiska kraft? Hur har det påverkat mig att landa på en plats på jorden som jag tog för given som ung, men som nu är mitt paradis? Hur påverkade alla år med migrän mig och hur har det påverkat hälsan att ha ätit glutenfritt i arton år?

Jag blir inte färdig med ”hallonlandet”, men det får duga så. Det finns gott om utrymme mellan plantorna för grästrimmern nu. Finliret ska man inte ödsla på sådant som kan åtgärdas med kraftfullare hjälpmedel. Jag tänker att det nog ska bli nog med bär för att barnbarnen ska kunna njuta i sommar. Blir det inte det så kan man nog fortfarande köpa hallon på ICA. Och jag ska nog hänga med ett tag till. Men jag ska bli bättre att hålla undan snubbeltrådar i trädgården!

Planttant

Sol i sinnet.

10 april, 2026 12 kommentarer

Igår vaknade jag verkligen på fel sida, men det löste sig. Det brukar ju göra det, vare sig jag tar itu med det eller bara låter det gå. Efter fina jobbsamtal och städning hos svärföräldrarna hade de mörka slöjorna skingrats och kvällen blev mycket bättre. I det lilla känns livet alltid mycket enklare för mig, för andra är det tvärtom hjälpsamt att ta ett steg ut från sina egna tankar. Här hemma gror det överallt och det växer så det knakar på andra håll. I vanlig ordning har vi en torr vår, välkommen till livet på Sturkö. Här i Blekinge och i Skåne kommer det att ta tid för grundvattnet att återhämta sig, så det är bara att gilla läget. (Vi lider fortfarande av sviterna efter förra årets torka.) Jag väljer att ta emot solen med tacksamhet och glädje, känner mig glad över det vackra vädret och att jag njuter av att fixa i trädgården under lediga stunder. Idag ska jag ta hjälp av maken att flytta på lite perenner, men det finns också en evighetslång lista på sådant som behöver göras eller som jag bara vill få gjort. Jag försökte skriva en prio-lista, men nästan allt blev prio ett. Hahaha!

Igår bad svärmor mig väcka hennes luktärtsfröer, så de står nu uppe i syrummet som den här tiden på året är ”varmväxthuset”. Som synes ovan har tomaterna och basilikan fått flytta ner i verandan och i kallväxthuset har jag satt kålfröer i vindruvslådor. Allt är som det brukar. Det känns bra att ha utarbetat något slags schema som funkar för mig och att jag kan följa det i odlingsdagboken.

I år bestämde jag mig för att strunta i att försätta dahliorna i påsar med jord. Förra året frös ju nästan alla efter att jag hade satt ut dem, så de kom ändå i den tid som de hade gjort om jag bara satt dem direkt i backen. De börjar ändå vakna på egen hand.

Förra året drog jag igång två Dr Westerlund som jag vill ska vara uppstammade. Hade en sådan förut och den var så fin! Just nu ser de ”sådär” ut, minst sagt. Jag vet dock hur visionen ser ut och det är bara att stå ut i mellanperioden. Det är ändå så hoppingivande att se att det har börjat växa vid båda bladen – där kommer de två grundgrenarna att utvecklas. Sedan gäller det att beskära lite då och då för att få trädkänslan jag är ute efter.

Svärmor skickade med en bok som tydligen är fantastisk. Ser fram emot att läsa den! Verkligen snygg grafik. Jag älskade Uusmas bok Expeditionen, min kärlekshistoria. Den läste jag medan jag ännu ansåg mig vara en ”ivrig läsare”, då läslusten var högst levande. Vi bodde i Orem och jag slukade fortfarande böcker både på svenska och engelska. Ja, hjälp, vilken otjänst jag gjorde mig själv då jag blev en telefonscrollare. Nu låter det som att jag har suttit konstant med telefonen. Så är det inte. Jag tror inte jag har varit mer på telefonen än de flesta andra, men jag tror att jag kanske störts mer av effekterna av vad det lett till. Hur som helst är jag nöjd med att jag har tagit itu med det. Jättenöjd, faktiskt. Och med det önskar jag en trevlig helg!

Planttant

Vak upp, den nya dagen gryr!

8 april, 2026 10 kommentarer

Karin Boye skrev ”bryt upp”, men jag vaknade utan den minsta lust att bryta upp. Däremot kände jag att ”oändligt är vårt stora äventyr”! Kolla bara hur den föränderliga julrosen lever livet… Jag är rejält förkyld och skulle ha makens systerson på matlagningskurs, men bad honom att flytta den tills på fredag. Härligt att jag hann sjunga på vår ”galaktiska premiär” med kören i söndags innan viruset slog till. (Kyrkoherden presenterade vår internationella premiär av Our Wildest Imagining som en galaktisk sådan, jag funderade om han han lider av samma megalomani som Trump. Fast å andra sidan var det väldigt officiellt, se bara här!) Ibland är det väldigt skönt att jobba hemifrån, särskilt med tanke på att det är andra personer inblandade som slipper ”lida” om jag bara inte vill smitta någon annan.

Jag hade varit ute och fixat i trädgården hela eftermiddagen, sedan var det skönt att landa i soffan med Lillasysters sockor. Stackars liten, jag har inte stickat ett enda plagg till henne än fast hon är över två månader gammal. Nu gör jag ett par sockor som kommer att passa lagom till hösten. Jag vet att hon får låna Lilla Tittis alla plagg, men det känns viktigt att hon också får egna grejer. Jag satt och stickade framför Love on the Spectrums sista avsnitt på säsong fyra. Milda makter vad jag lipade. Kanske för att jag var lite risig, men mest bara för att det var så underbara deltagare med otroligt mycket kärlek. Älskar det där programmet. Har en lång lista på filmer och serier som andra rekommenderat, men det blir så sällan av att jag tittar på något. När jag stickar känns dock en serie som ett perfekt sällskap.

De första fröerna har nu åkt i lådorna i trädgårdslandet. Jag och maken fortsätter att förbereda för resten av det som ska sättas. Så mycket lättare det är i år än förra året då jag hade låtit bli att göra höstjobbet ordentligt 2024. Även om jag vet att goda förberedelser nästan alltid leder till lättare arbetsbörda och bättre hållbart resultat är det lätt att glömma i stunden då man bara vill komma undan så snabbt som möjligt. Dessutom var jag sååå trött på trädgårdsarbete den där hösten. Jaja. Påsken kom tidigt och det syns inte minst i krukan vid entrén. Den första påskliljan slog ut först igår! Penséerna fick maken i födelsedagspresent för några veckor sedan. Jag satte ner dem i krukan rätt omgående, men de har fortfarande inte riktigt kommit igång. Det har möjligtvis att göra med att det både är kallt och att de står på norrsidan.

Jag fortsätter jobba på många fronter. Kolla här hur min fasters fänrikshjärtan har spridit sig. Helt enormt! Jag fick en klump som sattes här hösten 2024, men först nu har de tagit sig riktigt rejält. Jag ser fram emot blomningen. Jag har inte hittat något som riktigt har trivts här, så jag är jätteglad. Uppe i bakkant står höstaster från en annan faster. Älskar att jag har familjemedlemmar representerade lite överallt i trädgården.

Planttant

Fixardag i trädgården.

26 mars, 2026 10 kommentarer

Jag älskar att trädgårdssäsongen har dragit igång på samma gång som jag blir lite stressad. Det får gärna regna mer då det i vanlig ordning är rätt torrt här i markerna. Fördelen med att jobba hemifrån är att det ibland finns tid emellan samtalen, nackdelen är att det då kan kännas stressigt att jag inte utnyttjar varje minut. MEN, det går ju inte, så är det bara. De senaste dagarna har jag dock fått en hel del gjort av sådant jag tänkt på i flera veckor.

Prio ett var att rensa bort björnbärssly längs stenmuren vid vår uppfart (eller säger man nerfart om det är lite nerförsbacke till huset). Riset har skrapat bilar hela vintern, jag tror att alla besökare är glada över att det nu är fixat. Jag är iallafall väldigt nöjd. Jag har sår överallt, från ansiktet och neråt. Björnbär, alltså. Så goda att äta, men inte utan att man får jobba hårt för dem! Jag fick en taggfri tilling av min kusin. Den har förvisso tagit sig, men har inte gett så många bär än. Förra året flyttade maken på den, så jag hoppas att den kommer att trivas bättre i det nya boendet.

Jag har också tagit hand om skröfset i den övre perennrabatten. Jag låter alltid fjolårets rester stå kvar för att förhindra att något fryser eller ruttnar. Det gör att mina rabatter alltid ser lite skräpiga ut fram tills rensningen, men vinsten av att göra såhär är stor. Det gäller även sparrisen t ex. Nu är det iallafall fixat och det ser så fint ut!

Eh, nä, nu ljög jag visst, som Pippi skulle ha sagt. Fint ser det inte ut, men hoppfullt! Så många av mina härliga perenner har kommit upp och allt ser ut att må bra. Egentligen vill jag flytta på några av plantorna som jag känner står för långt bak eller långt fram för att riktigt komma till sin rätt. Igår plockade jag fram mina anteckningar från förra året för att se vilka plantor det var jag hade planerat flytt för, men jag hittar inte anteckningen. Har kollat i telefonen också, kanske står det där på någon bra plats. Annars får jag förlita mig på foton, jag vet ju ungefär. Höstanemonerna vill jag få fram lite. Jag ska inte heller spara lika många plantor purpurklätt i år.

Syrrans inhyrda Helleborus gör sig redo för en maffig blomning. Egentligen skulle den bara stå här ”så länge”, men den trivs ju så bra. Tror inte syrrans mörka stadsträdgård hade kunnat ge samma goda förutsättningar. Hon får plocka med sig några blommor som snitt istället. Min ”föränderliga julros” har också massor av knoppar och verkar kunna blomma lika underbart som förra året. Kul när rätt förutsättningar finns! Egentligen borde jag bara satsa på sådant som verkligen mår bra hos oss istället för att dalta och göra mig till. När en växt trivs behöver den så mycket mindre omsorg, och den ser också vackrare ut. Jag lär mig lite i taget och känner mig mycket mer säker på vad jag håller på med. Anstränger mig för att hitta rätt förutsättningar från början så att det inte blir så mycket jobb i längden, struntar i sådant som helt enkelt inte funkar utan att hänga läpp. Det är befriande!

Planttant

Planttantssäsongen är igång.

4 februari, 2026 12 kommentarer

Igår hämtade jag ut fröerna jag hade beställt i Blomsterlandets kampanj (50% på alla fröer). Inte för att det kanske gör något på riktigt, men jag höll mig till nästan bara ekologiska fröer. I år beställde jag väldigt lite blomfröer (förra året försökte jag driva upp extra mycket blomster till systersönernas bröllop), men mitt kvitto summerades ändå till drygt 1500 kr. Ekofröer är dyrare och det på förekommen anledning. Jag hoppas att vår trädgård under 2026 kommer att prunka och blomma, att sniglarna håller sig undan och att vi slipper både mjöldagg, torka och blöta.

Jag har lite fröer kvar från förra året, både i odlarlådan och i frysen. Vitlök satte jag i höstas. Annat kommer igen av sig självt. (Sparris, alltså. Så gott det är! Jag längtar.) Sättpotatis och sättlök köper jag närmare själva sättdatumet. Fortfarande är egentligen det största problemet att vi i grunden har så mager (sandig) jord. Till denna dag fattar jag inte hur det kommer sig att morotsodlingen i princip aldrig lyckas, då det ju är morötter som i princip kan växa i ren sand. Jaja, jag lär mig väl. Lök och potatis brukar inte göra mig besviken (om inte potatisbladmögel slår till och det gör den ibland) och vi har alltid rikligt med kryddor och rotfrukter. De senaste åren har även kålodlingarna blivit riktigt lyckade. Årets stora utmaning blir att överlista mördarsniglarna, för jag älskar både squash och pumpa. Det gör sniglarna också och tyvärr får jag konstatera att de gick mätta ur den striden förra året. Sockerärter, bönor, gurka och tomat hoppas jag fortsätter ge riklig skörd. Det är gott med mat, att ha odlat den själv tycker åtminstone jag ger en extra dimension. Jag är glad över att lusten och orken verkar finnas också i år!

Planttant

Höstbruk och Delicatobollar.

21 oktober, 2025 6 kommentarer

Hej oktober! Du springer kanske lite för fort för min smak, men det är okej. Fint att du har ork och lust och ihärdighet och vilja. Satte mig ner för att skriva i min odlingsdagbok och insåg att jag har försakat den allt för länge. Tur att jag har några halvtaffliga bilder i telefonen som visar några av de viktigaste datumen och hållpunkterna inför nästa år. Jag gillar dessa anteckningar, de hjälper mig. Både med sådant som jag missat (som att sätta vitlök förra året) och sådant som verkar ha gått extra bra (som att kålen fick en extra boost när det väl började regna och att vi fick massor av broccoli i andra skörden). Jag har inte så många sorters dahlia längre. Tio kanske inte räknas som få, men jag saknar flera av mina specialare som mössen käkade upp. Maken hjälpte mig att få i alla tuberna i papperspåsar igår (de hade legat under segel och torkat upp så det skulle gå att skaka av mer jord). Jag borde kanske ha skrivit namn på alla påsar, men stoppade istället ner namnlapparna som jag sätter ner i jorden i påsarna. Det bästa och det klurigaste är att dahliorna växer så det knakar här hemma. Är det någon som vill ha dahlior till våren och mössen och frysgraderna håller sig undan Bredaviksköket så har jag att dela med mig.

Jag har åkt hem några svängar de här veckorna för att få allt det sista gjort innan det börjar frysa på riktigt ordentligt. Pelargonerna har stått längs väggen i någon månad, så det var dags att få in dem också på övervintring. Det som står ute nu får stå där det är. Som grönkål och purjo. Älskar att dessa kan stå kvar i landet över vintern. Så praktisk förvaring! Någon stuka har det inte blivit i år heller. Det är okej. Att ha god tillgång till potatis och lök känns bra. Tomater blev det inte lika mycket som förra året, men det har med valet av sorter att göra. Jag satsade mest på goda körsbärstomater, tror det blev sju sådana hinkar. Johannas Ålandstomater är mini, men så goda! Tre hinkar sådana. Resten var mattomater, varav en sort bifftomater som gav väldigt liten skörd. Nästa år ska jag tänka annorlunda. Tror jag. Hur det blir kommer att framstå som klart när det är dags att beställa fröer om några månader. Nu ska jag först njuta av vilan som denna tid ger. Det är så skönt att det inte känns tröttsamt eller stressigt som förra hösten! Precis såhär ska det vara att ha trädgård. Glädjefullt.

För övrigt kan jag meddela att Delicato faktiskt har lyckats tillverka en ny boll som är riktigt god. Maken hade köpt hem dessa till oss. Mina förväntningar var extremt låga. Tänk bara alla ”juleskumsspecialare” som Cloetta (?) lanserar varje år istället för att bara nöja sig med att tillverka de vanliga tomtarna som faktiskt smakar bra. Döm om min förvåning då dessa smakade jättegott. Det bästa lussebullsalternativ jag hittat så här långt har varit saffranskladdkaka, men detta var alltså inte alls dumt. Vad är det influerare brukar ropa? LÖP O KÖP! Dessbättre kan jag lova att jag inte har något endaste litet samarbete. Att jag sedan vurmar extra för Delicato vars fabrik ligger så nära Segeltorpsskolan där jag jobbade att man kunde mötas av ljuva bageridofter då man kom till jobbet om morgnarna är något annat. ”Lokalt tillverkat” kan väl gälla också mentalt?

Hus och Hem

Varaktighetens upplösning.

19 oktober, 2025 8 kommentarer

Eftersom jag har skrivit här i bloggen i snart tjugo år finns mycket av min synliga och osynliga utveckling dokumenterad. Jag gillar att kunna gå tillbaka och påminnas om delar av det som uppfyllde mitt liv där och då. Somligt går i cykler. Jag utvecklas framåt och åker rutschkana ner till någon annan plats där jag får ta nya tag. Annat har varit stort och viktigt under en kortare eller längre period i livet, men blir sedan till historia. Hade jag inte skrivit om det hade jag kanske inte ens kommit ihåg det. När det väl ligger i glömskans land kanske det får stanna där för evigt, eller möjligtvis komma fram och dammas av lite då och då.

Något som aldrig förlorar sin vikt är min kärlek för hösten. Varje höst påminns jag om denna kärlek. Jag skriver mycket om den, jag tjatar kanske till och med. Varför då lägga upp flera lite halvtaffliga telefonkamerabilder och tjata om den igen? Jo. Sedan vi flyttade till Sturkö har grannarnas magnifika lönn bidragit till så mycket glädje. Ett levande konstverk med en otrolig färgprakt, en påminnelse om att stanna upp och njuta. Nästa höst står den kanske inte kvar. T har berättat att han skulle ta kontakt med en arborist för att planera nedtagandet. Jag vet inte hur långt planerna kommit, men jag är otroligt tacksam att detta vackra träd fortfarande står här. När det sedan tagits ner kommer vyn för evigt att vara förändrad.

Vilken tur att vi har en egen liten lönn på andra sidan den norra stenmuren. Vi får se till att ge den goda omständigheter så den kan bidra med den där visuella höstglädjen jag älskar. Denna lönn står mitt emellan vägen och vår lada, så jag tror faktiskt att den kan få bli kvar i det som maken vill göra om till en liten park. Det ska bli spännande att se om det blir något av hans drömmar.

Hösten finns inte bara i lönnar. Bakom ladan har vi våra läskiga aspar som skrapar mot taket där. De är också imponerande vackra. Kanske ska vi ansa några av grenarna? Vi får se. Något som absolut inte är beständigt är krassen, men fin är den. Vi har nu flera kraftiga och yvigt blommande exemplar på lite olika ställen i trädgården. Den här gulliga i lådan med rödkål och broccoli tycker jag om. Efter en tuff sommar visade det sig att min krasse bara ville ha höst, precis som jag.

Ditten och Datten

Dahliarabattens sista suck.

16 oktober, 2025 8 kommentarer

Vi har haft flera frostnätter och även om dahliorna klarar lite kyla kommer snart natten efter vilket allt bara leder till slem. Därför passade jag på att åka hem och gräva upp mina ”bebisar”. Jaja, jag vet att det kan låta löjligt att prata om blommor på det här viset, men de kräver sannerligen både gull och en hel del omsorg för att både överleva och uppnå sin fulla potential.

Maken var redan ute och grävde och rensade i grusgången då jag kom. ”Det var som du sa” är ingenting som jag behöver höra, men visst hade jag haft rätt i att grusgången behövde ha ett rejält ogrässtopp underifrån för att vi åtminstone skulle slippa åkerfräken till exempel. Maken fick nu jobba dubbelt, så det var lite synd. Å andra sidan kan det ibland vara värt att testa något obeprövat. Ogräs slipper man för övrigt aldrig. Fröna undviker inte grusgångar och har man en sådan får man helt enkelt räkna med en hel del tid till skötsel.

För mig handlade det som sagt att ta upp trädgårdens bukettdrottningar. Jag älskar att ha en variation av färger i dahliarabatten eftersom jag både gillar att ha blommor inne och att ge bort buketter. Det blir inte lika koordinerat, men eftersom jag inte är John Taylor eller har någon visningsträdgård får jag som tur är göra precis som jag vill. Jag saknar verkligen de sorter som mössen smaskade i sig för några år sedan, så till nästa år blir det kanske komplettering med några sorter. De gamla sorterna är både mest generösa och minst diviga, men White Pearl, Karma Amora, Polka Anemone är specialarna som bara spottar ur sig blommor om man vågar klippa redan i början av säsongen. Jag är inte så lila av mig, men jag hade Lavender Perfection som var otroligt fin tillsammans med White Pearl (vit med svag skiftning av syrenlila i kanterna). Något liknande vill jag gärna ha, eller åtminstone något som passar med White Pearl som annars känns lite ensam bland alla andra i röda och orange toner.

Dessa påsar fick jag av lillastesysters familj. Bukett på lök, en idé som jag verkligen gillar till trädgårdsfolk! Jag ser fram emot att se dessa växa upp i trädgårdslandet, skyddade från de tulpantjuvar som skuttar omkring utanför stängslet.

Du har väl hört talas om den bruna maten? ”Det där är inte bloggvänligt”, sa kocken. Han hade gjort fläskkarré och Landjägerkorv i Sauerkraut dagen till ära. Det luktar pekka, men mums, så gott det är! Hoppas du kan o-se detta om det blir alltför jobbigt för dina stackars ögon.

Sista rycket! Jag gjorde några fina buketter som förhoppningsvis maken kan njuta av i några dagar. De buketter jag tog hit till svärfar för några dagar sedan står fortfarande helt okej. Tack för all glädje! Jag har nästan glömt kampen för er som jag förde mot mördarsniglarna, men bara nästan. (Två små äcklisar mötte sitt Waterloo igår, men jag hade väl annars inte ögonen öppna för fler.)

Dagen avslutades med Långö runt med syrran. Fint väder, vackra omgivningar, kul med nya vyer. Tänk om vi hade bott kvar där, hade jag haft sex småsyskon då? Hade jag blivit lägenhetsbarn? Nej, just det sista hade inte hänt. Far hade fått spunk av att inte kunna gå ut och mamma hade inte heller varit förtjust. Tanken svindlar ändå. Sliding Doors.

Planttant

Lite oktobernedslag i trädgården.

2 oktober, 2025 10 kommentarer

Soluppgångarna har flyttat på sig, bytt karaktär och gör att hösten känns närvarande. Vi njuter av blommorna som fått en andra andning efter regn och svalare nätter, men fortfarande en hel del sol. Trädgårdslandet bjuder på ”go mad, möe mad och mad i rättan tider”. Det kan bli lite enahanda när man ska äta det som trädgården producerar, men att hitta variation är ett kärt besvär. För det mesta.

Kålrötterna är enorma och så fina i år! Till rotmoset skulle jag ha en bit på ett kilo. Att mitt ögonmått brukar vara bra vet jag, men att lyckas pricka in 1004 g känns som en riktig bedrift, hahaha. Årets kålrötter har en svag smak av parfym, lite liknande rovor som vi inte alls gillar. Jag har väl låtit dem växa lite för stora. I rotmos funkar det dock, smaken mjukas bort av morötterna, potatisen och smöret. Ugnsbakade blir de tyvärr inte särskilt goda. Det gör ingenting, vi gillar båda rotmos med fläsk och senap.

Dahliorna blommar och blommar och blommar. De är så generösa! Sven-Eriks plantor har kommit med säkert hundratals nya knoppar efter att ha varit helt överblommade. Det var likadant förra året. Undrar varför?

Pelargonerna har jag ställt under taksprånget för att de ska torka upp innan jag ställer dem i Bredavik. Ju mindre fukt i jorden, desto bättre chans för dem att klara den långa vintern utan att ruttna. Det har varit en riktigt bra pelargonsommar!

Jag trodde knappt det skulle bli några solrosor i år pga de intensiva snigelattackerna, men på flera håll blommar det nu. Jag visste inte att solrosor kan komma igen efter att ha toppats/fått knoppen uppäten. Alltid lär man sig något nytt! Älskar, älskar solrosor. Vill ha ett hav av dem någon gång, så som föräldrarna och brorsan hade det i Bredavik. Det är så fint.

1 2 3 … 27 Nästa →