1 november 2026.
Idag drar mitt projekt Trettio tacksamma dagar igång på Facebook. Jag kommer att lägga upp dessa texter här i bloggen också, även om det kanske blir något annat också. Så ”sorry, not sorry” för att jag översvämmar denna plats med tacksamhet under några veckor! Jag börjar med årets introduktionstext om du inte vet vad det är jag ägnar mina novembermorgnar åt. (Jag förstår att tacksamhet inte är allas favorit, så checkar du ut härifrån i en månad tar jag inte illa upp. Vill bara att du ska veta att det ”vanliga” bloggandet tar vid i december igen.)
För femton år sedan just idag hakade jag på ett projekt som skulle visa sig leda till en kär och återkommande tradition för mig. Jag bodde i USA, läste om bloggprojektet 21 Days of Gratitude och bestämde mig för att haka på. Jag var inte alls främmande tanken på att tacksamhet är något som kan göra livet bättre, men jag vill påstå att jag inte hade förstått precis hur hjälpsam, läkande och kraftfull den kan vara. I USA firas Thanksgiving den fjärde torsdagen i november och tanken var att man skulle jobba sig igenom dagarna fram till tacksägelsedagen den 22/11 2012, därav antalet dagar. Så småningom lät jag hela november bli en månad präglad av tacksamhet.
Jag har fått frågan om det inte är jobbigt att ”komma på” saker att vara tacksam för under trettio dagar på raken, men kan ärligen säga att det inte är det. Det hjärtat är fullt av hamnar i mina texter. Ibland handlar de om något i andras ögon oviktigt, ibland om något existentiellt och livsviktigt. Min morgonmeditation handlar alltid om sådant som kommer till mig i stunden och handlar ofta om sådant jag upplevt dagen innan eller en förflugen tanke från mitt spretiga hjärnkontor. I denna grupp bjuder jag in dig att vara tacksam på ditt sätt under november. Gör det när du vill och hinner. Skriv gärna ner dina tankar i en vacker bok eller i ett dokument på datorn. Släpp prestationskraven och börja i det lilla om du inte har gjort detta förut. Känn på hur det hade varit att leva utan vatten i kranen och börja där, med tacksamhet för tillgången till vatten. Dela med dig av din tacksamhet om du vill, eller inte. Du är iallafall varmt välkommen!
Att inse att jag gör detta för femtonde året på raken gör mig ödmjuk. Då var jag tonårsmamma, nu är jag mormor. Då bodde jag i USA, nu på min sommarö i Karlskronas skärgård. Då var jag rent allmänt ganska ledsen, nu är förnöjsamhet min livskamrat. Då hade jag precis börjat läka efter ett helt liv av ätstörningar, nu har hjärnan tillhört mig så länge att jag knappt minns hur det var när så många tankar handlade om otillräcklighet. Samtidigt är det mycket som är lika. Jag älskar fortfarande att hänga eller prata med familj och vänner, älskar musik och att läsa, njuter av promenader, hjälper gärna andra, är glad då jag får stöka i köket och går igång på forskningsrapporter och andras tankar om livets komplexitet. Jag hade aldrig ens kunnat drömma ihop många av de bitar som utgör mitt livspussel så här långt.
En människas liv kan vara kort eller långt. I början av veckan var jag med mina brorsbarn och lade en krans på mammas grav. Jag passade också på att visa dem var deras släktingar ligger begravda. ”Är vi släkt med alla här, eller?”, frågade min brorson. Det är vi nu inte, men nog finns en hel del av deras rötter där. Jag tänker på hur deras liv såg ut och undrar vilken utveckling de gick igenom innan deras livsgärning var över. Mammas moster som levde ett minst sagt utmanande liv innan hon över hundra år gammal lades i samma grav där hennes stora kärlek en gång hade begravits åttio år tidigare. Min morfar som föddes och växte upp i Umeå, men levde nästan hela sitt vuxna liv i Karlskrona. Saknade han vintrarna och alla sina släktingar (det sas att varje gång man slog i en knut steg en Forsman ut) på den plats där hans familj hade bott i sex generationer? Och Swan-Olof Swanson, mormors fars storebror, han som liksom jag åkte till USA men sedan kom tillbaka. Vad var det som gjorde att han och hans fru bestämde sig för att sluta sina dagar i Sverige fast hans dotter hade bildat familj i USA?
Livet alltså, vilken skola! Idag är jag tacksam för möjligheten att utvecklas, men även återupptäcka sig själv. Jag är tacksam för att jag är jag, trots alla fel och brister. Och jag är tacksam för mina förfäder och förmödrar som kämpade på så att jag kan vara här idag.
Krisande mamma.
Imorgon fyller vår son trettio år. Mitt medvetande har varit fullt av detta faktum till och från de senaste månaderna. Det är som att den kommande dagen markerar något viktigt som jag inte riktigt fattar. Alltså, jag förstår att det säkert inte är ovanligt att man berörs av att ens barn fyller ett år, tio, tjugofem eller, för all del, femtio. Det sista för övrigt fick aldrig mina föräldrar uppleva. Jag fyllde 47 det år de båda gick bort, men jag planerar att finnas kvar när mina barn har den åldern inne. Jag fattar att jag inte kan bestämma det, men det är så jag lever mitt liv iallafall. Jag inser att det är någon typ av existentiell känsla som har infunnit sig och tror att jag behöver måna om den lite extra.
Sonen började sin andra ”riktiga” heltidsanställning i mars i år. Den förra hade han innan han bestämde sig för att läsa till ingenjör, den han har nu fick han mitt under slutförandet av examensarbetet. Han är dock fortsättningsvis student även under hösten och bor därmed kvar i sitt studentboende. Med detta i åtanke kommer frågor om var man ska börja sin ”bostadskarriär” i Stockholm om man inte planerat att bli kvar där men inser att det nog blir så. En deppig historia. Det är inte direkt som när jag skulle flytta till Tumba 1993 och blev erbjuden en trea, fast jag bara behövde betala för en tvåa. När vi sedan flyttade till Visättra efter första rundan i USA skickade hyresbolaget med en sprillans ny och fin teve i hyreskontraktet. Nej, det är andra tider nu. Jag vet att det inte är något att orda om, en människa måste anpassa sig till nya förutsättningar för att överleva. Jag tycker ändå synd om sonen och alla andra som ska in på bostadsmarknaden. Samtidigt är jag jätteglad över att han fått ett finfint jobb som han trivs med och som verkar passa honom som hand i handske.
Det nya jobbet innebar att sonens semester ”endast” blev två veckor lång då han ville spara dagar till december också. Den första veckan tillbringade han dessvärre mestadels i sängen sjuk, men den andra kom han ner till oss. Vi passade också på att fira honom med släkten. Mysigt att samla ihop hela ”vår” familj (våra barn och deras partners och barn), men även storfamiljen. Våra somrar då barnen fortfarande bodde hemma tillbringades alltid till största del i Bredavik här på Sturkö och sommaren avslutades med kalas för G. Så har det fortsatt fast han borde ha växt ifrån kalastider för länge sedan. Det var liksom tradition att äta tårta och kakor och sedan leka roliga lekar. I vanlig ordning blev det alltså så. Pad thai på muurikka i två omgångar (vi var trettio personer) och nybakade frallor och så ett rejält kalasfika. Moster M hade gjort en osedvanligt vacker prinsesstårta (blåsten gjorde att ljusen bara blev till dekoration), jag hade bakat ett par Oscar II-tårtor, bullar och chocolate chip cookies. Äldsta dottern bidrog med drömmar (och hälften av frallorna). Ingen behövde gå sockerfri från den här festen. Efter fikat var det dags för de sedvanliga lekarna. I år blev det Samuraj och Hoppande sten, sax, påse på lag. Det är så roligt när i princip alla är med och leker, både stora och små. Många skratt blev det! Visst behöver vi skratta mer överlag? Åtminstone gäller det mig.
Presentöppningen blev en egen liten aktivitet. G hade önskat sig teburkar från alla. Han är ingen prylmänniska, men en prylhylla är precis vad han önskade sig från sina föräldrar. Jag är nu på jakt efter en fin sådan som han vill fylla med minnen. Nostalgisk som han är (brås han månne på mamma) tyckte han att det skulle vara roligt att tänka på nära och kära varje gång han dricker te, något som han gör ofta. Han blev så nöjd med alla fina presenter. Teburkar med affektionsvärde, spännande tesorter och en och annan fin tekopp. Roligaste presenten tyckte vi nog alla att en kopp med ”Queen of everything” var. (G är väldigt duktig på allt han tar sig för.) Den fick han av sina kusiner. Deras mamma lät hälsa att den ska stå på arbetsplatsen, något som G lovade att uppfylla. Lilla Titti var sidekick under hela presentöppningen och gjorde den extra rolig med sin entusiasm. Jag blev rörd över det engagemang som alla hade lagt på att göra sina presenter meningsfulla. Jättefint.
Vår lille lintott. En känslosam ingenjör med sin alldeles egen personlighet. En kille som alltid har gått sin egen väg, lärde sig hantera förluster när han gick med i schack-klubben Rockaden, är otroligt musikalisk, älskar brädspel, är smartare än de flesta jag känner och är en trogen vän. Han som var det vackraste jag sett då han lades på mitt bröst den 3 augusti 1996. Imorgon fyller han trettio år och jag är av olika anledningar så tacksam för att jag får uppleva den dagen (även om vi inte kommer att vara på samma plats). Grattis G!
Foton plockade från lite olika håll. Tack till fotograferna! Jag var fullt upptagen med annat.
”Dagarna de går och går…
… efter varandra. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Dagarna de går och går efter varann – VA?! Måndag försvann.” Mamma Mus veckovisa lever jag just nu. Jag vaknar och somnar och däremellan händer det så mycket att bloggen inte riktigt hinns med. Det är naturligtvis okej att det är så, detta är livet. Härligt! Under tiden har lilla Titti slutat med blöjor, rosor och päronträd har smaskats på av hungriga individer, rådjuren har hunnit skrapa på nya äppelträdet trots skydd (tydligen inte tillräckligt högt upp), jag har ”hittat” fler släktingar, det förbereds för begravning och student och kycklingarna, de bara växer och växer.
Något som också växer är de uppstammade Dr Westerlund. Kanske inte så snabbt som jag hade tänkt mig, men det är okej. De tar sig iallafall. Jag ska nog ge dem lite pelargonnäring, jag tänker inte riktigt på det då jag vattnar pellisarna i trappan där ute.
Min svägerska och svåger har gjort en uteplats som är alldeles magiskt fin! Här kommer det också att växa och prunka framöver. Jag älskar ju ölandssten, men känner inte många som gör det. Än så länge ges sådan bort både här och där. Gissa att jag fick hjärtrusning då jag fick se detta projekt?! Snacka om känslor av avundsfriskhet. Det är bra att jag får lov att sitta här och njuta om jag vill. Svägerskan är otroligt kreativ, att hon blev trädgårdsmästare blev en fullträff. Så kul att hon kan omsätta det i sin egen trädgård. Inga skomakarungar där, inte.
Apropå växande. Hur gammal är man om man tar kort på vattenmätaren? Denna rejäla genomvattning satte fart på hela trädgården och gav mig lite andrum i vattnandet. Det sägs att det ska komma mer nästa vecka. Jag hoppas på det, men vill såklart inte att det ska regna på alla studenterna! Nattregn är TOPPEN.
När syrran kommer till stan från Nynäshamn vill jag såklart träffa henne. Nu hade hon ett jobb tillsammans med Visit Karlskrona och jag tog med mig dotter och barnbarn och plockade upp Annika för vidare färd mot en annan av öarna i skärgården, nämligen Hasslö. Vi åt lunch på trevliga Sjöboden, njöt av vackert väder vid sandstrand och andra vyer än vanligt och så passade vi på att stanna till hos faster, farbror och kusin på Jordö. Att inte göra planer flera veckor i förväg (det ”normala” svenska) gör att man riskerar att missa den man vill träffa, men å andra sidan blir det lite mer lättsamt och inte så krångligt för den som blir besökt. Det var iallafall jättemysigt. Även om småtjejerna inte kommer ihåg besöket känns det fint att kunna ge dem deras rötter.
Rötter fick jag också ge en nyfunnen släkting som aldrig hade sett någon bild på sin farmor. Här sitter hon längst till vänster i egen hög person, så gullig och finklädd. Jag skickade även en massa bilder och lite mer information om den lilla tösens mor och hennes syskon (moderns yngsta lillebror var min mormors far), både öden och äventyr. Jag letar själv efter mer information och hittade senast igår en släkting i USA som kommer att kunna täcka upp fler kunskapsluckor. Ibland är internet verkligen helt fantastiskt. Jo, ganska ofta när jag tänker efter.
Vi var hembjudna till vänner i Småland och fick se hur fint de gjort sedan de flyttade in i sitt nya hem för ett par år sedan. Golvet i hallen är målat av frun i huset med hjälp av tejp. SÅ snyggt! Hela huset är otroligt charmigt och fullt av mysiga vrår, härliga och lite speciella kakelugnar, ett drömkök och inte minst ett bibliotek to die for. Jag älskar vårt hem, men tycker också att det är jätteroligt att se andras stilar och lösningar. Dessutom påmindes jag om varför jag älskar rhododendron (precis som ölandssten fnyser många åt denna drottning) och fick se några helt magiskt vackra exemplar i deras trädgård.
Nu fortsätter vi med sextioårsfest, flera studentfiranden och begravning. Vi vill såklart även hänga med makens lillasyster som är hemma från Australien. Detta gör att jag tar en bloggpaus under den här veckan. Hoppas att du som brukar titta in och läsa får härliga och minnesvärda dagar. Du får med dig en fin Sturkösolnedgång på vägen.
Tisdagsbjudning.
Man behöver inte göra saker krångligare än de är. För ett tag sedan hörde min kusin av sig och frågade om jag ville kvista över till Ronneby en tisdagskväll för att träffa lite kusiner. Jajamensan, det ville jag. Jag älskar min och makens släkt, gillar att hänga med släktingar och gör det nog mer än de flesta jag känner. Det är ingen självklarhet att blodsband garanterar smärtfria relationer, inte alls. Vi har nog alla personer i vår närhet som medvetet dragit sig undan familjegemenskapen av olika anledningar. Andra har blivit uteslutna ur gemenskapen pga krångligheter som inte alltid är så självklara. En av anledningarna till att jag verkligen gillar släktforskning är för att jag genom denna har fått en överblick över allt från personlighetsdrag till sjukdomar och familjetrauman. Jag har lärt mig att bara för att man är släkt behöver man varken dela kroppsbyggnad eller politiska åsikter. Jag har lärt mig att familjen kan vara ALLT när livet går sönder, men att den också kan bli en boja runt foten. Nog om detta. När jag kom med min vas med tulpaner kunde jag inte annat än att fnissa. Det stod redan två liknande vaser på bordet – en från min faster och en som min kusin själv hade plockat in. Det märks vilken familj jag kommer ifrån, haha.
Spegeloron till vänster roade mig när jag satt här i soffan. En likadan hade denna kusin med till oss på sommarstället som värdinnegåva då hon kom för ett gäng år sedan. Jag har alltid älskat den, men nu blev jag ännu mer förtjust. En sådan måste jag försöka fixa hem hit! R bjöd på jättegod mat, men det var sällskapet som var det bästa. Faster o farbror, flera av mina kusiner och några av deras (vuxna) barn – det var så mysigt att uppdateras om Livet för dem alla. Och tänk vad roligt det är att se hur någon som är en liten spoling i ens minne helt plötsligt visar sig vara en spännande, smart och omtänksam vuxen! Jag blev påmind om att inte behöva vänta till en passande helg om tre månader för att bjuda hem någon. Mänskliga möten – finns det något bättre?
När DNA skapar ny släkthistoria.
Jag är som du kanske vet mycket intresserad av släkthistoria, DNA och släktforskning. Igår hittade jag en ny kusin till far! Han dök upp som ”kusin till din far” på den DNA-tjänst vår familj använde sig av för många år sedan då maken jobbade där. (Jag, maken, våra föräldrar och våra barn gjorde testerna – vi tycker att det är extra roligt att vi vet precis hur mycket arvsmassa barnen fått av respektive mor- och farförälder. Inte konstigt att de är så olika varandra!) Hur som helst hörde jag av mig till fars ”nye” kusin R i Kanada. Han blev smått överväldigad när jag skrev att han ju måste vara barn till farfars bror Erik som emigrerade till Kanada 1927. Det visade sig att kusin R som föddes 1962 är adopterad och att han bara visste vem hans biologiska mor var. Även om han säkert (mitt antagande) gjorde detta DNA-test för att hitta sin ursprungssläkt var han kanske inte beredd på att han verkligen skulle göra det. Han bad hur som helst att få återkomma senare i veckan då han har gått igenom all den information han har. Det är som att jag befinner mig mitt i ett avsnitt av Familjehemligheten! Väldigt spännande hur som helst.
Det finns mängder av spännande familjehistorier på YouTube. Här är några av dem.
Uppmaningar i en betygsbok.
Min morfar föddes 1920. Han skrevs in i klass 1 fasta folkskolan i Grisbacka av Umeå landsförsamlings skoldistrikt den 9 september 1927. (Vilket namn, förresten. Ibland är det bra att tänka på att språk utvecklas hela tiden. Undrar just hur långt man skulle kunna resa tillbaka i tiden och fortfarande förstå folk man träffade på färden?) På bilden ser du min fine morfar utanför ett kondis som jag tror låg på Saltö, en av Karlskronas öar. Där bodde min mamma sina första år. Från vänster till höger ser du mamma, hennes tvillingsyster, morfar och mormors systerdotter. Tillbaka till morfars skolgång. Inte bara språket har förändrats lite sedan dess. Det har också förutsättningarna för barn och ungdomar. Här kan du läsa vad som stod i morfars betygsbok, visdomsord för det uppväxande släktet:
- Hålla av dina föräldrar.
- Icke lyda trögt utan villigt.
- Låta syskonkärlek råda.
- Visa tjänarena vänlighet.
- Genom uppmärksamhet, lydnad och aktning mot dina lärare och lärarinnor underlätta deras tålamodsprövande arbete.
- Sprida ädel glädje bland kamraterna så att de längta efter dig.
- Var hövlig mot alla utan åtskillnad.
- Vänj icke tungan vid fula ord, tillslut munnen mot spritdrycker, snus och dylik, vänd bort ögonen från orena bilder och skona öronen från slipprit tal.
- Låt frisk luft stärka dina lungor och vatten rena din kropp.
- Hårt bröd bör få härda tänderna och flitigt arbete händerna.
Alltså, det är inte utan att jag hade velat implementera dessa visdomsord också i dagens skola.
14 november 2025.
Jag sitter och jobbar med öppet fönster. Av någon anledning blir jag alltid så varm då jag har mina samtal. Den här gången hör jag någon köra gräsklippare i närheten. Eller är det inte bara i närheten, utan precis utanför mitt fönster? Jag lyssnar och lyssnar och pratar. Min klient klagar inte och jag vänjer mig snart vid det mjuka bullret. När jag kommer ner ligger dagens post på bordet och jag förstår snart att det är brorsan som har dragit över hela gräsmattan med åkgräsklippare (något vi själva inte har trots myyyyycket gräs) så här innan vintern på riktigt gör entré.
Att ha en stor familj och en stor släkt är intressant, lärorikt och givande ur många perspektiv. Som dotter fick jag inte bara hela mitt genetiska arv, utan också så mycket kärlek och omsorg. Som storasyster har jag fått jobba hårt, men jag har också fått många fördelar och i vuxen ålder har syskonen ”betalat tillbaka” i rikligt mått. Som en av sju har jag fått lära mig hur man tar hänsyn när det är många som ska dela på något, vare sig det rör sig om tid eller godis. Jag har också lärt mig att kärlek är något som kräver uppoffringar, förståelse, acceptans, gränssättning, nyfikenhet och att öppna famnen trots att man kanske känner sig allt annat än glad och givmild. Som syskonbarn med många mostrar, fastrar, morbröder, farbröder och massor av kusiner har jag haft möjlighet att lära mig mer om olika slags personligheter, olika livsval och olika sätt att lösa problem. Jag har lärt mig om respekt och sammanhang, jag har lärt mig vad det innebär att vara en produkt av kött och blod, kärlek samt smärtsamma trauman och läkning. Som maka och mamma har jag lärt mig att det är mitt ansvar att ta vidare det som är bra från min historia och försöka låta bli att ta det andra vidare. Jag har fått mina svåraste och mest fantastiska upplevelser tillsammans med min lilla familj. Som svärdotter, svägerska, moster och faster har jag fått lära mig att makens familj är min familj, makens blod är också mitt. Som svärmor har jag lärt mig tacksamhet för kärlek och omsorg som våra svärsöner fått och kan dela vidare till våra döttrar. Som mormor har jag lärt mig förstå och med hela kroppen känna uttrycket ”barnbarn är livets efterrätt”. Allt detta är jag otroligt tacksam för idag.
Nya och gamla vänner.
Kanske tog vi adjö till sommarens sista gäster lite tidigare ikväll. Vi stod där och vinkade tills först den svarta bilen och sedan husbilen hade skumpat upp för grusvägen som leder ner till vår gårdsplan. I ett par dagar hade mammas kusiner och deras fruar hängt med oss här på Sturkö. Morfars syster var mamma till dessa übersmarta bröder vars storasyster hamnade i USA och var en av de personer som blev jätteviktig för mig och min familj då vi bodde i Orem. Hon och hennes man bjöd hem oss på god mat och spelkväll många, många gånger och det var så vi lärde oss älska Sequence. Det var också hos henne och hennes man maken fick bo de där märkliga månaderna då vi inte visste om vi skulle fortsätta bo i USA eller bosätta oss i Sverige. Jag och maken ”ärvde” sedan hennes bröder här i Sverige då mamma och far gick bort. De hade som tradition att komma och hälsa på några dagar varje sommar och kunde fortsätta att göra det eftersom vi 1. bor på Sturkö, 2. fortfarande lever, 3. gillar att hänga med dessa släktingar.
Jag tycker relationer är otroligt spännande överlag. Ännu mer spännande blir de då man börjar rota i orsak och verkan, hur personligheter passar (eller inte passar) ihop, varför man fortsätter ha kontakt med somliga men inte med andra och hur det kommer sig att en del verkar kunna bli vän med hela världen och andra är glada om de hitta en enda person de känner sig trygga med under en hel livstid.
”Om du vill ha en vän måste du själv vara en.” Fröken Christines text i Mina Vänner-boken står fortfarande kvar lika vackert och snirkligt skrivet. Hon var min idol, den där unga lågstadielärarinnan. Jag tyckte hon var bäst i världen och den finaste som fanns, min kusin som gick i samma klass tyckte att hon var fruktansvärd och elak. Tänk hur olika två personer kan bemötas av samma person, men kanske också bemöta. Fröken Christine hade det tydligen svårt både med relationer och med att hantera alkohol och dog tidigt, men vad vet jag. Kanske var hon någon som inte ville ha en vän eller någon som inte hade räknat ut hur man skulle göra.
En del personer är inte det minsta intresserade av att föra in fler människor i sina liv. De har fullt upp med de personer som redan ”har en plats vid bordet”. Själv vill jag inte gå miste om nya bekantskaper, för man vet aldrig vilka guldkorn som kan döljas där bakom lite tryckt stämning, snack om väder och vind och nervösa skratt då man träffas första gången. Att få hänga med mammas kusiner har gett mig nya synvinklar på hurdana mina morföräldrar var ur andras perspektiv, hur morfars föräldrar uppe i Umeå var och vad i mig som kan vara spår av alla förföräldrar från Västerbotten, men de har också bidragit med andra perspektiv på livet, ekonomi och livsval. De skulle bara kunna ha varit ”mammas gamla kusiner”, men de har blivit goda vänner som gör mitt liv bättre. Jag är glad för dem och tacksam för alla andra dåvarande, nuvarande, gamla, nya och kommande vänner som gör mitt liv lite bättre.
Sommar, sommar, sommar.
Tack för tankar om skryt och sånt! Visst är det spännande att bjuda in andra lite till sitt inre? Tankarna som studsar, stångas och bråkar, känslorna som smyger omkring och viskar lite tyst, funderingarna som inte riktigt tar form förrän man sätter ord på dem?
Vi är mitt uppe i högsommaren, syskonvecka i Bredavik, skördetid och samtidigt med allt detta har jag svettats som bara den eftersom jag tycker att 21°C är värmebölja. Dagarna börjar tidigt och slutar sent. Ikväll prioriterade jag att sätta mig vid datorn en stund istället för att förvälla bönorna (har en tioliters gryta full med finfin skörd) eller plocka ännu fler sockerärter. Det var iallafall en toppendag för att tvätta den urblekta soffans kuddöverdrag. De torkade snabbt i den varma vinden och är både strukna och på plats igen. Jag hoppas på ett soffmode där de nya sofforna kommer ”färdigblekta”, ungefär som stentvättade jeans på 80-talet. Eller är det vi som är trendsättare? Jag vill inte kosta på en gammal lagad IKEA-soffa Bemz-överdrag för dyra pengar eftersom ryggkuddarna är så hoptryckta. Jaja.
De senaste dagarna har det varit fullt upp. Roligast tror jag att vattenkriget på systerdotterns 15-årskalas var. Jag engagerade mig med hull och hår, hälsporren till trots. Det är så roligt att leka! Födelsedagsbarnets pappa är storfamiljens lekspecialist och fixar alltid roliga födelsedagar. Just denna dag bjöd på allt från någon släktversion av herd mentality och lite annat smått och gott.
Födelsedagsbarnet och hennes kompis hade gjort två strålande vackra tårtor som det oh:ades och ah:ades åt, både gällande utseende och smak. Bra jobbat J och M! Förresten påmindes jag om att ostbågar är väldigt gott. Det köper jag aldrig nuförtiden.
Makens och syrrans bin är inga storproducenter av honung precis, men den de gör är mycket god. Årets varmaste dag var det dags för sommarskörden. Värmen gjorde honungen lättslungad och årets procedur var den absolut smidigaste! Vi har ett väl inarbetat system. Kul!
Projekt ladan fortgår och vi har städat ur, fixat bättre ”golv” och fortsatt slänga grejer (alltså…) från skjulet, änden på ladan. Som du kanske ser på bilderna finns det fortfarande grejer att kanske göra oss av med uppe i taket och längst in, men nu har vi ett fantastiskt förråd och målarutrymme. Vi är mycket nöjda över det momentum som uppstått! Ett projekt ledde till ett andra och sedan ett tredje och plötsligt hade en riktig propp lösts upp. Nu har vi ett par veckor fulla av släkt och bröllop, så jag försvinner kanske lite (eller inte) ett tag till. Hoppas att du har det bra!
Nedslag i sommaren.
”Är sommaren överskattad som årstid? Månne för kravfylld?” Detta var en av de frågor Annika ställde inför en av våra bloggbrudsträffar för ett tag sedan. Jag landade i att jag tyckte att sommaren verkligen behövs och att vi alla borde suga i oss de D-vitaminer vi kan medan solen står högt på himmelen, men att jag samtidigt förstår alla som tycker att sommaren blir superstressig med alla förväntningar som finns på den. Det handlar om väder och pengar och tid och relationer och ledighet och skärmar och bad och kroppsfixering och så all denna matlagning om man har barnen hemma. Som sagt, inte alla ser på sommaren som något upphöjt eller heligt, men jag hoppas ändå att alla som läser här får känna den där totala lyckan åtminstone någon liten stund här i sommar.
Vår sommar här på Sturkö har varit otroligt intensiv och rolig så här långt, men väldigt annorlunda. Kallt och blåsigt, inte ett enda dopp i havet för mig. Ovanligt, men jag har inte känt den minsta lust utan istället klätt mig i långkofta minst en gång om dagen. Samtidigt som vi nått det ädla datumet fjärde juli då det firas stort i USA, eller protesteras vilt, beroende på intresse, läggning och skaffning. För mig är ”4th of July” mitt i sommaren. Så är det nu inte, inte förrän vid lunchtid den 16/7 är det dags att fira halvtid. Jag tror att min missuppfattning handlar om att skolan drar igång innan augusti är slut och då är liksom sommaren slut, vare sig man har barn i skolan eller ej.
Sedan jag hade mitt uppehåll (minus köksinlägget) har livet naturligtvis pågått som vanligt med jobb, familj och trädgård, men jag har också hunnit bli moster igen (på mammas födelsedag, halledudanemej), vi har fixat och donat till ett bröllop i Bredavik, släkten har utökats med en fru till min brorson och vi har haft nyupptäckta amerikanska släktingar på ett veckolångt besök. En liten bildkavalkad är kanske på sin plats. (Några av bilderna har inte jag tagit, men eftersom jag varit så dålig på att ta kort den senaste tiden får det bli så. Vill du kolla på hela bilder är det bara att klicka på dem.)
