Under sommaren har grannarna hängt en del i ladan för att skrapa och måla möbler. Vi har barnens gamla Briotåg, duploklossar och smålego där ute. Lilla Titti har tyckt att det varit jätteroligt att bygga smålego framförallt. En dag såg jag att hon lade upp något i en ljuskopp på ett rullbord som står där och insåg att det låg fler grejer där. Hon förklarade att gubbarna var läskiga och att hon inte ville ha dem i legopåsen. Som de ser är det inga varelser man vill ha som grannar, så jag förstod henne.
Jag har tänkt mer på det här rensandet. I veckan har jag blivit påmind om det faktum att (skulle jag vilja påstå) alla har människor vi stör oss på, en del fler än andra. Vi är med all sannolikhet också personer som andra stör sig på. När det händer kan vi angripa det ur olika perspektiv. Varför låter vi oss bli störda och kan vi göra något åt det?
Det finns olika orsaker till att vi tycker att någon är störig. Något av det vanligaste är faktiskt att personen ifråga speglar något hos oss själva som vi skäms över eller tycker är jobbigt att vi har eller inte har. ”Det där hade jag kunnat göra bättre själv.” Jaha, varsågod. Vem hindrar dig? ”Vem tror hon att hon är?” Kanske har hon inte lika dåligt självförtroende som du? ”Fy, vad pinsam hon är!” Japp, men hon skrattar hela vägen till banken. ”Två meningar, och jag vet redan hur boken slutar. Jag fattar inte varför folk gillar hennes böcker.” Detta gäller specifikt Camilla Läckberg, jag har hört lite för många utrycka vilken FRUKTANSVÄRT dålig författare hon är. ”Hon tar alltid över då hon kommer in i rummet.” Fast egentligen handlar det kanske om att du själv inte mäktar med att ta socialt ansvar i samma rum. Att se igenom oss själva och ta tag i dessa känslor kan vara otroligt frigörande. För någon som fortfarande hänger på Instagram och göder sin avundsjuka finns det en lätt lösning. Avfölj! Det hanterar dock inte anledningen till varför det är jobbigt. Bättre är det att ta hand om det som skaver hos sig själv och bli mer generös mot andras, och ens egna, tillkortakommanden.
Många av oss har personer som är som Tittis otäcka gubbar i våra liv. Personer som får oss att känna oss förminskade, som suger vår energi, som förpestar livet på ett eller annat sätt för oss eller våra kära, och allt detta för att de är genuint elaka av en eller annan anledning eller farliga. Att förhålla sig till sådan personer genom acceptans eller generositet är svårare och kanske rentav skadligt. Dessa kan behöva exluderas (läggas i ljuskoppen) genom skilsmässa, ett aktivt eller passivt avståndstagande eller genom att byta arbetsplats. Ser man ett mönster där detta är historien för hela ens liv i både familjeliv och bland vänner och arbetskamrater trots att man bytt miljö flera gånger kan det dock finnas anledning att se inåt och fundera på om det är rimligt att alla andra kör på fel sida vägen. (Jag säger detta med försiktighet och ödmjukhet, för det finns naturligtvis fall där man av olika anledningar gång efter annan hamnar i situationer med liknande mönster. Missbruk, misshandel etc.)
En person med låg självkänsla kan ofta uttrycka irritation mot andra som ett sätt att skydda sig själv. Detta sker med all sannolikhet utan att personen ifråga är medveten om det. Om du känner att det finns väldigt få i din omgivning som är fina, härliga, omtänksamma eller bara rent neutralt okej kanske det helt enkelt handlar om hur ditt liv sett ut gällande anknytning till föräldrar, trauma, mobbing eller andra upplevelser. Man gillar inte sig själv och det känns skönt att hacka på andra. Det betyder inte nödvändigtvis att det är fel på alla de andra, utan att det skulle vara hjälpsamt att ta tag i din egen självkänsla.
Det hade varit intressant att höra dina tankar om detta ämne.
