Kategori: Funderingar
Ibland tänker jag mycket, länge och ganska högt
På förekommen anledning…
… påminner jag oss alla om bilder liknande denna. Att ta i beaktande att vi alla funkar olika, tolkar olika, behöver olika, ser på saker olika eller vad det nu är… Själslig frid kommer inte gratis. Den kräver mental gympa. Du kommer aldrig att till fullo att förstå en annan person, men det är viktigt (anser jag) att åtminstone försöka innan du bestämmer att din tolkning av en situation=hela sanningen. Sedan är det dags att bestämma hur mycket du behöver anpassa dig till hur andra ser på saker och ting, om alls, och vad du isåfall är beredd att offra i den processen. (Offer i betydelsen att ge upp något värdefullt.)
Att möta människor i terapi innebär att jag i princip alltid får höra två olika berättelser av samma situation, men ibland hör jag också om samma situation från två olika håll.
”Han är helt ointresserad av att göra något hemma.” ”Hon har skjutit ner mig så många gånger då jag gjort något här hemma att jag har gett upp att ta egna initiativ.”
”Hon vill aldrig ha sex.” ”Jag blir så stressad av att han kanske vill ha sex fast jag inte alls känner för det.”
”Han är helt ointresserad av våra barn.” ”Hon tjatade till sig vårt sista barn fast jag verkligen inte orkade och slutade med p-piller utan att jag visste det. Jag orkar knappt med mig själv längre.”
”Min dotter har blivit så självisk efter att hon började gå i terapi. Det är som att hon har tagit avstånd från mig och sina syskon.” ”Min ursprungsfamilj tror att jag fortfarande tillhör dem fast jag har min man och barn nu. Jag har alltid tagit mycket ansvar, men jag vill och orkar inte längre. Jag vill fokusera på mina egna barn, inte på vuxna människor som tar irrationella beslut och sedan förväntar sig att jag ska lösa de situationer som har uppstått. Att hjälpa till då och då är väl normalt, men nu räknas det med mina insatser utan att någon ens har frågat mig först.”
”De har exkluderat mig ur familjegemenskapen.” ”Han kräver att vi ska acceptera hans krav i alla situationer där han är närvarande. Han är välkommen och vi kan göra vissa anpassningar, men han kan inte kräva att vi ska ställa upp på alla hans krav.”
Ganska många år på nacken och sex år som samtalsterapeut har förändrat hur jag ser på människor. Jag har fortfarande kvar min empati, men jag tar inte emot allt filterlöst längre. Det betyder inte att jag ständigt ifrågasätter alla personer och berättelser jag möter eller träffar på. Jag vet bara att om jag enbart får höra en persons tolkning och de andra inblandade inte får säga sitt så behöver jag tänka en extra runda. Därför gillar jag verkligen idén bakom den här boken som Sara i Barcelona tipsade om. Jag har inte läst den själv, men jag tänker att den med all sannolikhet ger en mer heltäckande bild än om bara sonen hade gett ut sin historia eller tvärtom.
Ps: Bilden kommer från Pixabay.
Om småbarn, samhällsteori och präktighet.
Igår läste jag detta inlägg hos UnderbaraClara. ”Nöj dig med ett medelmåttigt liv.”
För att bli lyckligare tror jag att man – när livet är någorlunda i ordning – ska försöka vända blicken utåt. Vem behöver min hjälp? Var kan mina händer komma till användning? I vilket sammanhang behövs min tid och mitt engagemang?
Clara Lidström
Ni vet den där klyschiga liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken innan man hjälper någon annan? Den är sann. Men idag är det mer som att man tar på sig syrgasmasken, speglar sig, justerar banden, applicerar mascara, dekorerar syrgasmasken med klistermärken och charms och stolt tar selfies. Så att man aldrig hinner hjälpa någon annan.
Det förra förespråkar jag sedan lång tid tillbaka, det senare skrattade jag högt åt. När jag hade skrattat klart funderade jag vidare under mindre muntra former. Hur kommer det sig att vi kommit till en punkt där allt ska optimeras? (Jag skrev om somlig ”maxxing” då jag hade läst Sara Rönnes inlägg här.) Vad är det i vårt sjuka samhälle som gör att det är så många som mår dåligt och/eller har fullt upp med sitt att de inte orkar engagera sig i något eller någon annan? Är det t ex konstigt att det inte föds några (överdrift) barn när det pratas om barn som kvinnofälla, när så få på riktigt delar föräldraansvaret med en annan individ, när fokus på livet är pensionen (som alla inte kommer till) och när vi ska behöva bära hela världens elände på våra axlar? Att man som tonåring mår dåligt ingår i själva paketet. Vi kan inte medicinera bort att det är en orienteringsfas där man ska upptäcka vem man är då man står på egna ben och hur man vill leva sitt liv. Men hur ska man kunna välja rätt om det finns sjuttioåtta olika gymnasielinjer att välja mellan och miljoner influensers som alla förespråkar olika fokus på hur man får ett maxxat liv? Hur ska man lära sig att det ligger ett värde i att hjälpa andra om man ägnar det mesta av sin vakna tid utanför skolan över en telefon eller framför en datorskärm? Vi lever ständigt under en yxa, just nu representerad av AI och experter som låter oss veta att mänskligheten har max tio år kvar innan AI tar död på oss. Hur ska vi uppbåda lust att göra annat än att ligga kvar i sängen med täcket över huvudet?
Vi ska inte tro annat än att vi har hamnat på den plats vi är, under precis dessa omständigheter, pga en lång radda beslut. I just Sverige var det väl Alva och Gunnar Myrdals idéer på trettiotalet som varit mest lyckosamt implementerade. Hur skulle man få fler bidragande till den svenska samhällsekonomin? Så här tänkte de:
- Öka barnafödandet: De ville göra det ekonomiskt och socialt lättare för familjer att skaffa barn.
- Bygga ut välfärden: Staten skulle ta större ansvar för människors trygghet, bland annat genom ekonomiskt stöd till barnfamiljer.
- Förbättra bostäderna: Familjer skulle få tillgång till bättre och rymligare bostäder.
- Förbättra barnomsorgen: De ville utveckla barnomsorg och förskolor så att fler föräldrar kunde arbeta och bidra till det allmänna.
- Öka jämställdheten (och på så vis få ut också kvinnorna i arbetslivet): Kvinnor skulle kunna kombinera arbete och familjeliv i stället för att behöva välja mellan dem.
- Minska klasskillnaderna: Barns möjligheter i livet skulle inte vara lika beroende av föräldrarnas ekonomi.
- Använda politiska reformer: Staten skulle aktivt förändra samhället genom socialpolitik.
- Tvångssteriliseringar och rashygien: Myrdalparet förespråkade sterilisering av människor som de ansåg olämpliga att bli föräldrar. (Detta låg förvisso i linje med dåtidens rashygieniska idéer.) Sverige hade steriliseringslagar från 1930-talet till 1976, och många människor utsattes för tvång eller påtryckningar att steriliseras. (Bl a min farmor som utmattad med fem små barn uppmanades till sterilisering. Hon tackade nej och fick senare två barn till.)
Myrdalarna skulle vara nöjda med att se att alla deras mål har uppnåtts! När det gäller exempelvis barnomsorgen har samhället lyckats mycket bra gällande att lära föräldrar att deras kompetens inte räcker, utan att det är mycket bättre för barnen att ha utbildade pedagoger i sina liv. Nu kommer jag att raljera lite, men detta ämne brinner jag för och blev själv utsatt för sååå många påtryckningar av andra kvinnor då jag valde att vara hemma med våra barn i 6,5 år (äldsta var 6,5, yngsta var precis fyllda två år då tjejerna började hos dagmamma) på raken. Kvinnofällan! Pensionen?! Baaarnens socialisering? Jag kunde inte ens komma med motiveringen att jag och min man hade koll på pensionen, att jag är utbildad pedagog och att vi inte satt inlåsta i vårt hus utan umgicks med andra människor under denna tid.
Följande gäller för 1-3-åringar i Sverige idag:
Skolverket rekommenderar grupper på 6-12 barn för 1-3-åringar. Medel i Sverige är 12,9, alltså snarare 13 barn. 18% av alla dessa grupper är på 16 barn eller fler. Medeltalet är 5,1 barn per vuxen heltidsanställd. Men barn är inte jämt fördelade över en vuxens heltidsanställning, utan barn som kommer tidigt och går hem sent har större chans att få egentid med en vuxen. Typiskt antal vuxna i en grupp är 2-3, men det finns inget lagligt krav på hur personaltätheten ska vara. 80% av de kommunala förskolorna i Stockholm har större grupper än Skolverket rekommenderar och gällande kompetensen (att det är så bra för barnen att personalen utgörs av utbildade pedagoger) har 44% förskollärarlegitimation eller avslutad gymnasial utbildning för arbete med barn.
Hur ser barns behov ut i denna ålder? De behöver inte någon som aktiverar dem, utan ska snarare lära sig att reglera sina känslor och bli mötta under trygga former. De vuxna behöver vara närvarande, uppmärksamma och tillgängliga. Jag tänker att dessa behov blir svårare att tillmötesgå ju fler barn som varje vuxen är ansvarig för. Men för samhället är det garanterat bättre att 10 föräldrar med en 1-3-åring var delar upp sig så att två föräldrar tar hand om alla barnen och de andra jobbar med något annat, iallafall om man räknar skatteintäkter som det enda värdet.
Jag tror att vi har bundit ris för våra egna ryggar på så många vis genom beslut som tagits under årens gång. Vi har förlorat förmågan att se hur människan funkar och fokuserat helt på hur hon BORDE funka. Och hur människor i allmänhet BORDE tänka. Och hur människor BORDE agera. Visst är det intressant att försöka skaka runt sina tankar ordentligt för att släppa sina övertygelser om så bara för en stund? Jag fortsätter lobba för att folk borde stötta varandra mellan generationer, i grannskap och på olika ställen där det finns plats för människor som annars hade varit ensamma. Idag är dock fokus mest på att vi vuxna ska bidra till skatteintäkterna på heltid (som någon bestämt ska vara 40 timmar, men lägg också till transporttid och övertid), övrig tid ska vi uppnå ideal som presenteras på sociala medier och sedan finns det kanske inte så mycket ork till det andra? Skulle vi kunna leva på ett annat sätt? Hälsningar Tant Präktig.
Sådant som är självklart. Eller?
På min födelsedag roar jag mig med något som jag älskar, nämligen att trilla runt bland mina och andras tankar. Du som läser här vet att jag gillar att fundera och att höra åsikter och argument, oavsett om jag håller med eller ej. Somligt kommer jag aldrig att kunna landa i, annat känns verkligen självklart. Jag har dock 56 års erfarenhet av att även benhårda övertygelser kan komma att behöva omförhandling. Jag är samma Monica som för trettio år sedan, men samtidigt någon annan. Mjukare i min benfasthet, mer ödmjuk inför livets oförutsägbarhet, men också tydligare och trygg i var jag befinner mig. Jag är tacksam för alla som har lärt mig att man inte går till personangrepp då ens argument tar slut och alla som har lärt mig att mina självklarheter inte alls behöver vara självklara för andra. Jag är så tacksam för livet och idag tänker jag fira hela dagen! Med det sagt så kommer här lite tankenötter.
Påstående: Det är fel att döda någon.
Sanningen är att detta är påstående inte alls är rätt enligt många, men av olika orsaker. Argumentationen ser olika ut beroende på vilken bakgrund man har.
Exempelvis: Homo Sapiens är ett djur. Djur dödar varandra då de behöver försvara sig, då deras flock är hotad eller då de försöker ta ledningen över andra. Det gäller även den egna avkomman om de är i så risigt skick att de ändå håller på att dö, vid viss oerfarenhet, för att det upplevs att det finns för lite energi för att ungarna ska klara sig eller liknande. Är man alltså föreskrivare för att detta gäller är både hedersmord, avrättning efter brott och abort filosofiskt och moraliskt försvarbart.
Påstående: Alla människor är lika mycket värda.
Försök säga det till en mamma vars barn håller på att drunkna samtidigt som andra är i samma situation, eller till ett barn med en gammal förälder vars vård bortprioriteras efter triage.
Påstående: Det som pågår i Gaza är ett folkmord.
FN:s oberoende undersökningskommission har flera gånger slagit fast att Israel har begått folkmord mot palestinier. ICJ har däremot inte slutligt avgjort detsamma, men bedömt att palestiniernas rättigheter enligt folkmordskonventionen kräver skydd. Det som komplicerar situationen är att många ser likhetstecken mellan Israel och judar, och detta på båda håll. För oss svenskar som är enormt fredsskadade är det svårt att förstå hur man kan födas in i ett generationsöverskridande hat mellan olika folkgrupper. Eftersom undervisningen om andra världskriget mest har handlat om utrotningen av judar och deras offerskap har det känts märkligt att se ”dem” (om man alltså sätter likhetstecken mellan judar och Israel) utsätta andra för något liknande. Är inte judar de goda?
Påstående: Det är fel att stjäla.
Vår svenska lagstiftning bygger i mångt och mycket på de tio budorden. Är det inte då dags att inspektera de lagar som bygger på dessa och omvärdera lagarna? Är det verkligen fel att sno en fralla om man är hungrig? Är det fel att lura av gamlingar på deras besparingar om de ändå snart ska dö? Är det fel att knycka ett äpple från en gren som hänger ut över trottoaren? Är det fel att sno sin mormors guldsmycken om man verkligen är i behov av en fix? Är det rätt att flytta från Sverige, men låtsas att bo kvar och ta ut bidrag härifrån år efter år?
Påstående: Fängelser ska rehabilitera, inte bestraffa. Det finns fler rättigheter för brottslingar än för brottsoffer.
Dan Eliassons citat efter att en kvinnlig anställd blivit knivskuren till döds väckte ont blod hos många: ”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?” Eliassons ord var verkligen en vattendelare i debatten och journalister och andra var noggranna med att sätta sig själv på ”rätt sida”. Var ska fokuset ligga? Hos brottsoffer eller hos brottslingar?
Lite tankar efter valet och vart vi är på väg.
Igår cashade jag in min födelsedagspresent från maken. Jag bad honom att hänga med till en närliggande, lite större stad där en av de människor som betydde mest för min mamma bor. Det var dags för henne att flytta. Jag vet att makens ”att göra”-lista är längre än somligas önskelista till Tomten, men han lovade ändå att lägga en dyrbar lördag på det här. (Det finns inte många som är bättre på flytt än vad han är, att ha en Tetris-hjärna och förståelse för hur vikt bäst ska fördelas i ett större fordon har sina fördelar i dessa fall.) Vi var på plats strax efter åtta och drog igång. Det ligger något otroligt kraftfullt i att jobba tillsammans och vara glad för att man är där, inte önskar att man gjorde något annat. Arbetsledningen var fantastisk och vi som var på plats hade alla uppgifter som hjälpte flytten framåt.
Då dagens flyttomgång närmade sig slutet tog jag med mig arbetsledaren för att plocka upp goda mackor, kakor, frukt och dricka till alla på ICA Maxi för att kunna fylla på energinivåerna hos alla flyttare och flyttade och sluta på topp. Vi åkte mot den jättefina och fräscha lägenheten och kom förbi ett moskébygge. ”Det här räknas numera som ett utanförskapsområde, det finns så många problem och personer som bor här utan att möta något svenskt alls. Många pratar inte svenska. HUR kan de då tillåta att det byggs en moské just här? Borde den inte byggas någon annanstans? Nu behöver de inte ta sig från det här stället över huvudtaget.” Arbetsledaren berättade om sin besvikelse för hur politiker sitter uppe i det blå och inte har någon aning om hur livet på riktigt ser ut för många. (Detta verkar förvisso vara sant oavsett land och politik.) ”I * (närliggande större stad) tillhör jag numera minoriteten med mitt utseende (blond). Det har hänt mycket i vårt land ganska snabbt. De vet väl inte hur de ska göra.”
Sedan läste jag Kvartal och Ivar Arpis senaste artikel där han tydligt visar hur politiska beslut lett till önskade resultat om man läser politikernas tankar om varför dessa beslut fattades, men med oönskade bi-resultat. Man har velat ha röster, många röster, och de olika partierna har därför riktat in sig på personvalskampanjer för att engagera invandrare. (Korruption och sharia-lagsbeslut i det svenska rättssystemet räknade man inte med.) Man har uppmuntrat till organisationer som stöttat de olika kulturella identiteterna genom bl a statsbidrag. (Man räknade inte med klanvälde eller grovt kriminellas styre av fritidsgårdar.) Man har velat rensa bort begrepp som ”invandrartäta områden” samtidigt som det har varit viktigt att inkludera personerna som ändå skulle inkluderas i ett sådant begrepp i olika yrkesgrupper och organisationer. (Dessa personer ska alltså agera galjonsfigurer och visa på mångfald på ett sätt som inte stör ”det svenska”.) Det är svårt att balansera med en fot i sin egen begreppsvärld där saker och ting funkar på ett sätt och med den andra foten i en värld där saker och ting hanteras på helt andra sätt. Det är inte lätt att vara människa. Men ibland blir jag lite trött på att de som fattar beslut verkar ha ungefär lika mycket konsekvenstänk som en genomsnittlig sjuttonåring. Om alla politiker spelade Code names lite då och då hade de kanske lärt sig att man inte kan vara för fokuserad på sin egen agenda. Är man det vinner andra laget fördelar. Och ibland lyckas spionen infiltrera sig och det blir game over. Men än är det inte det. Game over, alltså. Så jag ska baka lite bullar och njuta av denna underbara oktoberdag!
Varför får de hålla på?
Nu kommer jag att skriva om sådant som jag vanligtvis inte rör vid, men idag kände jag att det var viktigt för mig. Kan någon förklara för mig varför Harvey Vinsten, Marius Kungastyvson, Christopher Farfarsbrorson och Måns Smörlöv får/fick hålla på och hålla på och hålla på? Nu i oktober är det ”Domestic Violence Awareness Month” i USA (Sverige verkar uppmärksamma våld i nära relationer i november). Det är kanske inte riktigt rättvist att ta upp våldsamma personer i samma mening som notoriskt otrogna, men enligt Krickelin (hon har dessvärre stor erfarenhet av hur det är att leva i en våldsam relation och hur det påverkar ens framtid) ingår ”beteenden som systematiskt bryter ner någon” i psykiskt våld. Jag kopierar hennes lista rätt av och hoppas att det är ok.
Fysiskt våld – slag, sparkar, knuffar, stryptag, fasthållning eller att kasta saker.
Psykiskt våld – hot, kränkningar, förnedring, skrämsel, manipulation och beteenden som systematiskt bryter ner någon.
Sexuellt våld – sexuella handlingar utan samtycke, sexuellt tvång eller övergrepp.
Ekonomiskt våld – att kontrollera pengar, skuldsätta någon, hindra henne från att arbeta eller göra henne ekonomiskt beroende.
Materiellt våld – att slå sönder eller förstöra saker, exempelvis möbler, telefoner eller personliga ägodelar.
Digitalt våld – exempelvis övervakning, hot och trakasserier via digital teknik eller spridning av privata bilder.
Kontroll och isolering – att begränsa vem någon får träffa, var hon får gå, vad hon får göra eller successivt isolera henne från familj och vänner.
Våld görs ofta till ett problem som bara gäller män. Mäns våld mot kvinnor. Så länge man håller sig till att våld betyder att fysiskt skada en person eller slå sönder grejer i bråk och dylikt är män grovt överrepresenterade. För att hamna i en lista över personer som blivit dödade av sin partner eller sitt ex är sannolikheten allra störst om man är en heterosexuell kvinna. När våld också innebär andra beteenden börjar också kvinnor mer ofta uppträda som våldsutövare. Man får absolut inte säga ”inte alla män”. Detta är en skam och ett ansvar som ska bäras av alla män är den retorik som gäller idag. Om en kvinna utövar våld mot en man är det med denna förklaringsmodell inte kvinnans eget, utan ”alla mäns=patriarkatets” fel. HBTQ-personer är överrepresenterade då det gäller våld. ”Kvinnor oavsett sexuell läggning är mer utsatta för våld, sexuella övergrepp och trakasserier än män. Homosexuella män är i högre grad utsatta för sexuellt våld än heterosexuella män, och transpersoner är utsatta för både sexuella trakasserier och våld.” (Jämställdhetsmyndigheten.) Förklaringen då man läser vidare är då att en hög stressnivå orsakar våldet. Jag köper inte att förklaringen som gäller om en heterosexuell man pucklar på en kvinna så är det för att han är man, men om en homosexuell kvinna slår sin sambo så är det för att hon är utsatt för en samhällelig stress. Nope.
Vi lever i ett samhälle där så mycket är skevt. Jag kommer inte att gå in mer på det, men vill säga att INGEN ska tolerera eller acceptera ett beteende som det som står här ovan i Krickelins lista. Gränsöverskridande börjar ofta i ung ålder och vuxna har i mångt och mycket övergivit barnen. En hjärna är färdigvuxen i mitten av tjugoårsåldern. Börja med att tänka på det. Och må vi alla hjälpa till att se tecken på våld hos nära och kära innan det är för sent. För övrigt har Måns redan ny tjej. Lycka till, Elin, eller vad man nu ska säga.
Är du duktig på att rensa bort det som stör?
Under sommaren har grannarna hängt en del i ladan för att skrapa och måla möbler. Vi har barnens gamla Briotåg, duploklossar och smålego där ute. Lilla Titti har tyckt att det varit jätteroligt att bygga smålego framförallt. En dag såg jag att hon lade upp något i en ljuskopp på ett rullbord som står där och insåg att det låg fler grejer där. Hon förklarade att gubbarna var läskiga och att hon inte ville ha dem i legopåsen. Som de ser är det inga varelser man vill ha som grannar, så jag förstod henne.
Jag har tänkt mer på det här rensandet. I veckan har jag blivit påmind om det faktum att (skulle jag vilja påstå) alla har människor vi stör oss på, en del fler än andra. Vi är med all sannolikhet också personer som andra stör sig på. När det händer kan vi angripa det ur olika perspektiv. Varför låter vi oss bli störda och kan vi göra något åt det?
Det finns olika orsaker till att vi tycker att någon är störig. Något av det vanligaste är faktiskt att personen ifråga speglar något hos oss själva som vi skäms över eller tycker är jobbigt att vi har eller inte har. ”Det där hade jag kunnat göra bättre själv.” Jaha, varsågod. Vem hindrar dig? ”Vem tror hon att hon är?” Kanske har hon inte lika dåligt självförtroende som du? ”Fy, vad pinsam hon är!” Japp, men hon skrattar hela vägen till banken. ”Två meningar, och jag vet redan hur boken slutar. Jag fattar inte varför folk gillar hennes böcker.” Detta gäller specifikt Camilla Läckberg, jag har hört lite för många utrycka vilken FRUKTANSVÄRT dålig författare hon är. ”Hon tar alltid över då hon kommer in i rummet.” Fast egentligen handlar det kanske om att du själv inte mäktar med att ta socialt ansvar i samma rum. Att se igenom oss själva och ta tag i dessa känslor kan vara otroligt frigörande. För någon som fortfarande hänger på Instagram och göder sin avundsjuka finns det en lätt lösning. Avfölj! Det hanterar dock inte anledningen till varför det är jobbigt. Bättre är det att ta hand om det som skaver hos sig själv och bli mer generös mot andras, och ens egna, tillkortakommanden.
Många av oss har personer som är som Tittis otäcka gubbar i våra liv. Personer som får oss att känna oss förminskade, som suger vår energi, som förpestar livet på ett eller annat sätt för oss eller våra kära, och allt detta för att de är genuint elaka av en eller annan anledning eller farliga. Att förhålla sig till sådan personer genom acceptans eller generositet är svårare och kanske rentav skadligt. Dessa kan behöva exluderas (läggas i ljuskoppen) genom skilsmässa, ett aktivt eller passivt avståndstagande eller genom att byta arbetsplats. Ser man ett mönster där detta är historien för hela ens liv i både familjeliv och bland vänner och arbetskamrater trots att man bytt miljö flera gånger kan det dock finnas anledning att se inåt och fundera på om det är rimligt att alla andra kör på fel sida vägen. (Jag säger detta med försiktighet och ödmjukhet, för det finns naturligtvis fall där man av olika anledningar gång efter annan hamnar i situationer med liknande mönster. Missbruk, misshandel etc.)
En person med låg självkänsla kan ofta uttrycka irritation mot andra som ett sätt att skydda sig själv. Detta sker med all sannolikhet utan att personen ifråga är medveten om det. Om du känner att det finns väldigt få i din omgivning som är fina, härliga, omtänksamma eller bara rent neutralt okej kanske det helt enkelt handlar om hur ditt liv sett ut gällande anknytning till föräldrar, trauma, mobbing eller andra upplevelser. Man gillar inte sig själv och det känns skönt att hacka på andra. Det betyder inte nödvändigtvis att det är fel på alla de andra, utan att det skulle vara hjälpsamt att ta tag i din egen självkänsla.
Det hade varit intressant att höra dina tankar om detta ämne.
Språkvajbar.
När jag var tonåring träffade jag då och då folk som slängde sig med amerikanska ord och uttryck, som pratade svengelska och som ibland verkade ha ”glömt” sin svenska. Jag tyckte det var otroligt löjligt och muttrade gärna lite inom mig själv över detta. Inte kunde man väl glömma sitt modersmål och svenska var svenska medan engelska var engelska.
Runt samma tid kunde vi också se denna intervju med Dolph Lundgren. Alltså, jag tänkte att killen måste vara riktigt blåst… Men det visade sig handla om något annat. Dolph är nämligen civilingenjör inom kemiteknik. Han var den första på sin gymnasieskola i Kramfors som gick ut med maxbetyg (5,0 på den tiden), har pluggat på KTH i Stockholm, University of Sydney och fick dessutom ett Fulbright-stipendium till Massachussets Institute of Technology i USA (inte fy skam). När han gick på MIT började dock hans skådiskarriär komma igång och han gick väl i karaktär så till den milda grad att svenskan fick ta plats i baksätet. Blåst är han iallafall inte. Han hade helt enkelt gått in i karaktär med hull och hår, så till den grad att modersmålet hade fått ta stryk.
Tiden gick och jag bodde ett år, två år och fyra år till i landet på andra sidan pölen. Jag började inse att modersmålet påverkas på olika sätt när ett annat språk tar plats i ens liv. Jag blev själv en sådan där löjlig person som slänger sig med svengelska uttryck och våra tre barn som bodde i USA som tonåringar gick tydligt miste om en del av sin svenska som de nu som vuxna försöker ta igen (mest påhejade av sin käre far). Det visar sig vara ganska svårt då denna generation överlag tagit till sig engelska som ett alternativt modersmål mer än som ett andraspråk vilket märks på språkbruket rent allmänt.
På högskolor och universitet i Sverige har engelska tagit allt större plats sedan slutet på 1900-talet. Denna kartläggning från 2010 gissar jag redan är inaktuell, men jag hade ändå velat läsa den. Sedan har vi engelskan som förstaval hos autister. Hör du svenska barn och ungdomar prata engelska med varandra är sannolikheten ganska hög att de hade fått en Asperger-diagnos ”förr i tiden” (tänk på mitt inlägg om diagnoser häromdagen). Varför de väljer att tala engelska forskas det nu på. Det verkar inte som att forskningsstudien är avslutad än, men några av de teorier som finns till varför dessa personer väljer engelska framför svenska är följande:
- Som autist har man ofta problem med sociala interaktioner, att umgås via en skärm kan kännas betydligt bekvämare. De forum där man hittar sina vänner är ofta på engelska, den information man tar del av är på engelska. Man tillbringar ofta väldigt mycket tid i den engelsktalande skärmvärlden och man blir sålunda duktig pga exponering.
- Särintresse. Många autister ”snöar in” på intresseområden och engelska kan bli ett sådant.
- Det kan kännas skönt att distansera sig till sina känslor, engelskan blir en sköld som gör det lättare att tala om sådant som annars känns jobbigt.
Hur som helst. Svenskan kanske inte är under attack, men något håller på att hända. Jag tycker det är viktigt att värna om vårt språk, något som Sara Lövestam tog upp i SvD:s Språkspalten för några år sedan. Jag ska göra vad jag kan för att inte fortsätta svänga mig med svengelska och borde kanske därför ändra titeln på det här inlägget till ”Språkvibbar” eller ”Språkkänslor”. Som Sara skrev är det bara vi svenskar som kan värna om vårt språk och som behöver ta ansvar för att det fortsätter finnas och fortsätter utvecklas.
Människan och skapande.
Jag är helt övertygad om att mänskligheten har en inbyggd förmåga och ett inbyggt behov av att skapa. Ibland blir det för stort fokus på konst och musik då man talar om skapande, men det handlar om så mycket annat också. En del i den känsla av meningslöshet som sprider sig, inte minst hos det uppväxande släktet, är jag övertygad om handlar om detta. Skapandet har rationaliserats bort. Vi kan köpa allt vi behöver och en massa som vi definitivt inte behöver också.
Nilla på Tankebubblor publicerar varje fredag en lista på en massa tankeväckande inlägg hon stött på. I sitt senaste fredagsinlägg lyfte hon Fredrik Lindströms tankar om det som han anser vara den nya religionen: missnöjesreligionen. Här kan du höra honom prata om sina tankar, här kan du läsa om dem. Konsumtionssamhället har gett oss fri tillgång till prylar och vi slipper kämpa så förbenat för att få tag i sådant vi behöver, men vi har också förlorat möjligheten att få utlopp för de behov som vi har inneboende. Vi jobbar hårt för att få pengar till allt vi villhöver och sedan finns inte orken, eller tiden, kvar. Förr räckte det att vi fick jämföra oss med familjemedlemmar och bygemenskapen, nu ska det jämföras med oändligt många. Den drivkraft som finns i jämförelsen, att vilja bättre, starkare, mer, har blivit till en hopplöshet och ständig besvikelse. Det spelar ingen roll hur mycket vi har, vi vill alltid ha mer.
Det kan tyckas vara hädiskt att påstå att vi skulle må bättre av att vilja ha mindre och att sträva mot något annat än att skaffa mer. Att vi borde sitta vid stockelden och berätta historier för varandra och hålla händerna igång med att skapa och laga. Det är ju bara en utopi. Jag ska inte gå in mer i det, men jag vill tillägna detta inlägg till maken. Han trodde att vägen till lycka var en MBA-utbildning på en av världens bästa och mest kända skolor och en hög lön i andra änden. Någonstans på vägen såg både han och jag vad han fick offra och hur själsdödande jobbet med den höga lönen visade sig vara. Vi lever bl a därför ett annat liv idag, ett liv där det finns plats för skapande. Ett liv som kanske kräver väl mycket skapande, för på denna plats räcker tiden aldrig till, men ändå.
Äldsta dottern ville ha en bagerikringla till lilla Tittis leksakskök och bad sin pappa fixa en sådan. Hon skickade bild på vad hon hade tänkt. Inte hade hon förväntat sig ett hantverk i arvegodsklass, men det var precis vad hon fick.
Underbar, inte sant?
Tankar runt somliga diagnoser.
Nu är jag sen på bollen, men jag vill ändå skriva lite tankar som snurrat runt sedan jag tittade på Carina Bergfeldts dokumentärserie Alla mina bokstäver på SVT. (Hahaha, jag letade efter första, bästa bild på bokstäver om du nu undrar över det enda fotot i detta inlägg.) Precis då den kommit ut ringde lillastesyster psykologen och sa ”du måste titta på den”. Sagt och gjort. Lite här och där lyssnade jag på de tre ganska korta avsnitten och har nu låtit dem marinera lite. Jag förstår att serien har fått mycket kärlek, men också mycket och ganska hård kritik. Min släkting psykologen bytte yrkesbana för några år sedan, inte minst efter att ha jobbat med diagnosutredningar och fått alltför många klienter som ringde och grät då de inte fått den diagnos de förväntat sig och ville ha. ”Jag förstår inte”, sa han. ”Det är väl BRA att du inte har någon diagnos?” (En diagnos innebär en bekräftelse på att man har en sjukdom ELLER en funktionsnedsättning ELLER ett syndrom ELLER att man har ett gäng symtom som ställer till det på något vis.)
Programserien följer några olika kvinnor som fått en ADHD-diagnos. Två av dem är mycket framgångsrika, en sitter i fängelse (delvis förklarat av att hon fått en ADHD-diagnos). Carina själv får både med sig ADHD och en annan bokstavskombination efter att ha betalat 30 000 för en privat utredning (sorry om du inte redan med namnet på titeln förstår att det är där det slutar) och tårar faller. Äntligen förstår hon sig själv! Äntligen finns det en förklaring till varför hon är hon. Äntligen slipper hon känna sig som en dålig förälder. Äntligen kan hon medicinera bort att hon funkar som sig själv, eller att hon inte funkar. Jag vet, jag raljerar. Samtidigt vill jag vara mycket tydlig med att Carina kanske inte alls varit så framgångsrik som hon är idag om hon inte varit hon och funkat som hon gör. Hon vill tydligt bli bekräftad i att det är ADHD:ns fel att hon upplever stora svårigheter i föräldraskapet och verkar bli besviken på att höra att kvinnan i fängelse säger att hon är en jättebra mamma just pga ADHD och att föräldraskapet gett henne de rutiner hon mår så bra av.
Nu har det gått en lång tid sedan jag var verksam i grundskolan, men jag har med stort intresse fortsatt att ta del av verkligheten våra barn möter i skolvärlden. När jag kom ut från lärarhögskolan 1992 fick psykologer inte sätta både autism- och ADHD-diagnoser på samma individer. NPF-diagnoser har ökat markant sedan dess. Det är svårt att hitta exakta siffror eftersom man inte får föra register över detta, men exempelvis autismdiagnoser har ökat med över 800% de senaste 25 åren. Betyder det att det är en massa fler barn som föds med autism eller ADHD/ADD? Nej, sägs det. Diagnoskriterierna har däremot förändrats. Det är inte bara ett barn som lever sitt liv inombords som anses vara autistiskt idag. Man befinner sig på ett spektrum och ska uppfylla ett visst antal kriterier på en lista och problemen ska ha varit långvariga och varaktiga för att få en diagnos. (Grovt förklarat.)
Vad säger forskningen, vilken nytta ger en diagnos egentligen? Att vi nu ”vet” varför ett barn har problem i skolan borde väl hjälpa skolpersonalen att äntligen ge rätt förutsättningar för inlärning, men så ser tyvärr inte verkligheten ut. Den största vinsten verkar vara att det är skönt med bekräftelse på varför det inte funkar för både den diagnostiserade, föräldrarna och andra som har att göra med den diagnostiserade, men livet fortsätter vara svårt och många gånger kan åtgärdsprogram bara bli till något som bara låter fint på papper. Skolmiljön är för alltför många helt enkelt inte hälsosam. Den studie som alldeles nyss kom ut och visar på hur många NPF-elever som inte klarar skolan, trots alla dessa diagnoser, visar på att problemet kanske inte ligger hos barnen utan på att skolan inte är någon hälsosam miljö för väldigt många. Samma gäller väl egentligen vuxna också. Själva samhället är på så många olika sätt väldigt människo-ovänligt. De mest anpassningsbara lyckas ändå inrätta sig i de förutsättningar som erbjuds, men många får svårigheter av olika slag. I arbetslivet. Socialt. Mentalt. Att väldigt många kändisar är publika med sina diagnoser idag sägs ha tagit bort mycket av stigmat runt NPF, men det verkar inte göra livet lättare rent praktiskt. Jag anser för övrigt att det är rena dumheterna att ett barn bara ska få den hjälp det behöver om det finns en diagnos.
Vi har olika personligheter och sätt att funka, det går helt enkelt inte att trycka in alla i samma form hur mycket vi än önskar att det skulle gå. Samtidigt ställs allt på ända om vi verkligen blir fullt ut accepterande för att ”folk är som de är” genom deras diagnoser. ”Lathet” är inte en brist i karaktären, utan beror på ADD. Betyder det att någon som bevisligen har en dåligt fungerande startmotor och mest sitter och spelar dataspel ska få göra det? En autistisk person är väldigt svartvit och anser ofta sin logik vara den enda rätta, så hen har svårt att förstå andras perspektiv. Betyder det att den personen aldrig ska behöva anpassa sig, lära sig förstå att alla inte tänker som man själv utan att det nödvändigtvis är fel eller att en autist som utför terroristhandlingar inte behöver få straff? Med ADHD tappar man ofta bort saker. Ska man med en ADHD-diagnos slippa betala straffavgift om man tappat bort alla sina nycklar då man byter lägenhet?
Tillbaka till Alla mina bokstäver. Jag kan tycka att det är otroligt självutlämnande att utföra diagnostiserande samtal inför kameror, och som ansvarig psykolog hade jag blånekat (jag är dock varken psykolog eller ansvarig), men to each their own. Mina tankar runt diagnoser har dock inte förändrats efter denna serie. Jag förstår att diagnoserna fyller en viktig funktion för många, men samtidigt tänker jag att det är tragiskt att vi lever i ett samhälle som är en teoretisk konstruktion och så enormt människofientligt med all kunskap som finns. Att vi (i stora delar av västvärlden) anser att allt ska accepteras samtidigt som ”allt” inte alls innebär allt utan sådant som vissa grupper av människor har fått bestämma (beroende på vilken kontext du befinner dig i). Någon med en diagnos i Sverige hade kanske ansetts vara utan funktionsnedsättning på en annan plats. Eller kunde ha suttit inspärrad på institution för hundra år sedan. Jaja, men nu spinner tankarna iväg på något helt annat.
Ps: Diagnostemat fortsätter på SVT. Jag har inte sett den nya serien Diagnoser med Mia Skäringer som tog sig an huvudrollen i denna dramaserie ”på stående fot”. Hon fick ADHD-diagnos som vuxen och har gått ut med att hon blivit utbränd av att ”spela normal”.
Tiden och jag.
För några dagar sedan satt jag och jobbade med Livsstilsverktyget en stund och kom till detta stycke:
Det kan vara hälsosamt att inse att vi faktiskt inte har särskilt ont om tid.1 Vi har till och med mer tid idag än för ett sekel sedan. Medelåldern har ökat drygt 20 år de senaste 100 åren.1 Det innebär cirka 175,000 fler timmar att förfoga över i livet!
Från Livsstilsverktyget, fotnot hänvisar till Bodil Jönssons bok Tio tankar om tid
Dilemmat är att mängden aktiviteter som vi önskar pressa in i denna tidsrymd har ökat så dramatiskt. Resor, nöjen, TV, sociala medier. Bjudningar, föreningsliv och kurser. Mängden aktiviteter måste naturligtvis justeras för att rymmas inom den begränsade klocktiden.
Ändå gör många av oss nog tvärtom. Vi tror oss kunna justera klocktiden genom att vara ”effektiva”. Aktiviteterna pressas in i en strid ström, men blir kanske inte alltid så roliga – den upplevda tiden går allt fortare och stresshormonerna rusar i blodet.
Så sant detta är. Jag känner själv att jag just nu får hia mig lite gällande en känsla av stress som verkligen inte kommer från någon annan än mig själv. Jag har det så bra, kan ta en sak i taget och sådant jag inte kan styra över behöver jag acceptera och släppa taget om. Jag satte mig och skrev en liten lista på ”måsten” och insåg att i princip alla dessa utom jobbet handlade om vad jag vill göra. Det är verkligen inte samma sak.
Det kom ett meddelande idag från en av mina systrar som blivit påmind om hur viktigt det är att ta en andningspaus ibland. ”(Det)… resulterade i att jag la mig och sov på fm och nu läser jag och dricker kaffe. Finns hela tiden ett motstånd mot att göra något sånt för mig. Men oj, så skönt.” Jag känner igen mig så mycket i detta! I att det liksom finns ett driv framåt att måsta få saker och ting gjort. Jag är förvisso glad över detta driv, det ger mig ett rikt liv. MEN, kanske hade det varit ett liv lite mjukare i kanterna om jag tog mer tid att bara vara. Hur många gånger har inte maken påmint mig om att det är semester och att det är okej med en stund i hängmattan, eller att vi behöver ta en stund att bara sitta och hänga tillsammans?! Alldeles för många. Då har jag ändå blivit så mycket bättre på det än under våra första år tillsammans. Stackaren såg mig knappt på hela sommaren för allt jag skulle få gjort. Ändå räckte tiden aldrig till.
Att ta tid för sig själv kan innebära olika saker för olika personer. Jag älskar att vara social och prioriterar familj, släkt och vänner i mitt liv. Jag vill att det ska vara så. Ändå kan jag vara besviken efter en helg då jag kanske inte skördat något som nu inte blir lika gott att använda, eller kanske skulle jag ha målat, eller kanske kunde jag ha hjälpt någon, eller borde jag inte ha fått det här eller det där gjort? I denna stund bestämmer jag mig för att ge mig själv lov att släppa taget om dessa tankar då de kommer. En sanning som gäller precis alla människor är att om vi säger JA till en sak innebär det, direkt eller indirekt, att vi säger NEJ till något annat. Varför då lägga onödig energi på att älta allt som skulle kunna rymmas i detta NEJ? Det är så otroligt onödigt.
Nu sitter jag här och bloggar då min klient med superkort varsel fick ställa in ett samtal och min kompis som skulle komma hack i häl med samtalet skrev att hon blir en halvtimme sen. I morse skrev jag en att göra-lista (det gör jag väldigt sällan, men nu tyckte jag att jag hade svårt att hålla allt i huvudet). Istället för att gå och bocka av den bestämde jag mig för att sätta mig och skriva detta inlägg. Jag behövde ingen tupplur och dricker inte kaffe, men älskar att skriva. Jag tänkte på min och makens vän som plötsligt inte längre är i livet. Bara några år äldre än jag själv. Jag kan uppleva att jag har något slags fixering vid att försöka klämma in så mycket jag bara kan innan mitt liv är över. Ett besked som detta spär på fixeringen på ett sätt, men påminner också om att det enda det behöver betyda för mig är att jag klappar mig själv på axeln och säger ”heja, det här går fint – du behöver faktiskt inte röra upp himmel och jord”. Jag har just nu och oj, vad tacksam jag är över det…