Funderingar

Vilken vecka skulle du välja?

27 juli, 2026 10 kommentarer

I mars firade jag att jag hade bloggat regelbundet i tjugo år. Sedan dess har jag många gånger känt att jag har behandlat bloggandet lite styvmoderligt. Det känns dumt, för egentligen hade jag velat att det skulle vara tvärtom. Jag hade för runt ett halvår sedan som ambition att utveckla bloggen, att blogga mer, att jobba med mitt skrivande och att se bloggen ta ny form på något vis. Nu har det inte blivit riktigt så. Bloggen har sedan dess i flera perioder fått vila både i dagar och veckor (ofrivilligt från min sida) och jag har snarare känt att jag tappat fart än varit med i någon slags utvecklingsprocess.

Nu sitter jag här vid min dator, tidigt igen, som förr i tiden. Jaja, det låter mer dramatiskt än det är, men sanningen är att om jag inte skriver tidigt på morgonen är risken att det inte blir skrivet alls. Dessutom ger det en fin början på dagen för mig. Idag börjar jag jobba igen efter två veckors semester. Det innebär att jag går in i ett lite lugnare tempo, men sommaren med allt det som tillhör den forsätter ett bra tag till. Just idag behöver jag bara vattna i växthuset och tomatkuvösen då det har kommit över 23 mm regn inatt! (Så mycket har vi aldrig haft i vattenmätaren efter en omgång regn sedan vi började mäta här hemma.) Något som det alltid blir mer av på sommaren för oss är att umgås med släkt och vänner. Igår hade vi lite familjehäng hemma hos äldsta dottern och vi funderade alla över sonens fråga; Om du fick återuppleva en vecka från ditt liv, vilken som helst, men som dig själv idag, vilken skulle du då välja?

Svaren från de andra var väldigt olika. Själv valde jag 2004 (barnen var mellan fyra och åtta år) och 2015 (då vi riktigt kommit in i livet i Orem). Det fanns ingen ålder som lyste igenom som allmänt intressant (jo, att få känna sig nyförälskad igen lyfte flera), utan alla valde allt från barndomsår till 10-talet. Ingen valde att återuppleva en vecka i närtid, vilket väl inte var så konstigt. Varför valde jag som jag gjorde då? Jag gillade verkligen småbarnsåren, men att hänga med barn som utvecklat mer av sin personlighet men ännu inte befinner sig i motvallstiden har jag alltid gillat. Det fanns en anledning till att jag valde att bli lågstadielärare (1-7-lärare rättare sagt, det enda alternativet på den tiden). Nu jobbade jag aldrig som det, utan hamnade på mellan- och högstadiet istället eftersom jobben fanns där. Tonåringar är också fina, inte tu tal om saken, men nog har de inre liv med stora och omvälvande skeenden. Innan jag hamnade över 50-strecket har jag alltid hävdat att min bästa tid i livet var den som 34-åring. Sedan dess har jag fått revidera svaret och vill nog säga 54 istället. Eller 55,5 för all del. Det är befriande att vara där jag är idag. Jag väljer ändå en vecka i dåtid, det känns mer spännande.

Vad gjorde Oremtiden till ett alternativ? Fick jag välja helt fritt skulle jag ta mig tillbaka till Zions nationalpark, till promenaddejterna med mina grannvänner, till veckohandling på Sprouts, till den enorma utveckling av mig själv som skedde under denna tid i livet, till Montaigne-diskussionerna med våra vänner, till bergen, till second hand-shopping på DI, till själva USA. Ångrar jag återflytten? Nej. Inte det minsta faktiskt. Men nog hade det varit härligt att återuppleva de där grejerna som de var DÅ, inte som de skulle vara om vi kom på besök en vecka. Vilken vecka hade du valt?

Funderingar

Tolfte juli.

12 juli, 2026 6 kommentarer

Vi är verkligen mitt i sommaren. Jag sitter här, svettig och dan. Har precis städat av det värsta och bäddat upp gästsängarna. Prioriterade att plocka in fräscha buketter och hänga upp rena handdukar istället för att storstäda. Det kan jag göra i september istället. Eller så skiter jag i det och gör något annat istället. Jag älskar 50+-känslan. Jag älskar att vara i den tredje åldern – ”långt ifrån ung, men heller inte gammal”. Sjukdom och död har varit så påtagligt närvarande den senaste tiden. Igen. Vi kan inte värja oss och bör inte heller göra det. Saker och ting löser sig. Jag sätter mig här vid datorn och trycker ner mina egna ord, mina egna tankar. Mest för att ha dem kvar till mig själv. Kanske till mina barn. Häromdagen frågade min dotter och svärson om jag hade läst mammas dagböcker. Det har jag inte. Vill inte göra det. Det känns för privat, för nära. Hon lämnade dem där till oss, bjöd in oss att läsa och lära känna henne bättre. Men jag klarar det inte, åtminstone inte än. Kanske kommer dagen då jag vill göra det, kanske inte. Vilket som är okej. Däremot vill jag inte glömma känslan just nu. Egentligen borde jag kanske skriva i min ”riktiga” dagbok, den privata. Den där jag egentligen bara skriver när det gör riktigt ont i själen eller jag är riktigt glad. När jag behöver bearbeta saker som har hänt, eller bara få ur mig sådant som ger skavsår om man inte tar hand om det. Livet är underbart och stökigt, hör du. Idag har jag skrattat högt, kramat hårt, gråtit, sörjt tillsammans med, varit irriterad, känt stark förväntansglädje, känt oro, gått händelserna i förväg, känt mysig nostalgi, varit nöjd med mig själv och njutit av små stunder av perfektion. Bland annat. Den tolfte juli 2026 har jag ägnat mig åt att leva. Jag vill verkligen spara känslan av stor tacksamhet som uppfyller mig i just denna stund. Ingen AI i världen kan lura mig på den och skulle jag omskapa dagen efter att ha plockat fram den 25 gånger har jag facit på hur det egentligen var precis just idag. Svettigt, svårt och alldeles underbart.

Funderingar

Från rundgång till butiksdöden.

4 juli, 2026 6 kommentarer

Det är inte alltid lätt att vara människa. Särskilt exklusiva är vi dock inte i längden. Allt går runt och runt och runt. Något är det enda rätta och ”alla” hakar på en trend av något slag, men när tillräckligt många av ”alla” är med på tåget börjar några hoppa på ett annat tåg. Sedan snurrar det runt på det viset. Somliga trender kommer kanske inte direkt tillbaka. Man skulle ju kunna tänka sig att rökning bara skulle bli en blipp i historien, men så är det inte. När jag ser Molly Sandén och Miriam Bryant sjunga Superlim och silvertejp och röka som fanns det ingen morgondag påminns jag om att rim och reson sällan står i givakt framför en trend. Antalet ”vanliga” rökare är rekordlågt i Sverige, 3,7% är det tydligen bara som röker dagligen, men den yngre generationen får i sig enorma mängder nikotin. De använder vitt snus och vejpar istället för att röka vanliga cigaretter. Samma tonåringar maxar solen, smaskar på sololja på kroppen och strävar efter tan-lines. Rätt vad det är kommer vi att se tonåringar i pikétröjor med uppställd krage igen! Sedan kommer väl Nivea på läpparna och rätt vad det är står axelvaddarna rätt ut från alla de syntetkläder som redan hänger på klädgalgarna i butikerna. Jag vill ta emot ungdomarnas öppenhet och nyfikenhet inför livet med öppna armar, men eftersom jag kommer ihåg min egen naivitet lägger jag på ett lager där jag tror att de är likadana som jag var. Nog är jag en riktig tant som faktiskt kan säga ifrån ibland när jag ser något som är allt för tokigt, det måste jag ärligen erkänna. De får väl klaga om de anser att jag tar mig för stora friheter.

Igår hade vi besök av vänner. M är född 1999 och han kunde konstatera att det hade varit skönt att se alla gå tillbaka till att bära särk och mer gammaldags kläder så man inte skulle behöva tänka så mycket på sin klädsel. Folkdräkter har tydligen blivit väldigt hippa igen och med det börjar kampen om huruvida man får hitta på något eget i utförandet, eller om man måste följa strikta regler. Det finns riktiga folkdräkts-nazis! Apropå strikta regler, här kan du läsa på om folkdräkter i Västra Vingåker och Österåker, några av de svenska folkdräkter som anses vara mest strikt hållna.

Själv var jag mycket intresserad av sömnad och klädskapande i min ungdom. Jag har med sorg sett nästan alla tygaffärer försvinna. Inte ens favoritbutiken JoAnn’s finns kvar i USA. Numera försöker jag använda gamla plagg eller påslakan om jag ska sy något, men sanningen är att jag har mer ”på gång” rent mentalt än vad jag faktiskt får gjort. Ambitionerna inför hösten är dock höga. Jag hade önskat att syntettyger försvann rätt av, men jag ser dem överallt bland nya plagg. Även sådana som ser ut att vara gjorda i något naturmaterial (vilken luring…). ”Återvunnen” ger väl också mikroplaster ut i markerna?! Bomull anses vara superdåligt pga den stora vattenåtgången, den ekologiska är åtminstone lite bättre. Ull är svårt att bära på sommaren. Hampa och lin är lyckligtvis bättre val liksom lyocell/tencel. Jag gillar verkligen viskos och tycker det är trist att det är ett så dåligt alternativ, men det är som det är. Linnekläder hade jag gärna haft fler av. Jag gillar verkligen Krickelins kläder, men de kostar för mycket. Jag motsätter mig inte alls priserna, men menar att de pga dessa inte är något alternativ för min garderob. Jag fortsätter använda Sellpy de gånger jag byter ut kläderna i min garderob (både säljer och köper) och försöker skänka till Pingstis om det finns minsta användning kvar i plaggen som inte längre får bo kvar här hemma och som inte når upp till försäljningskraven. Jag köper också nytt enstaka gånger, nästan alltid från Indiska, Uniqlo eller Åhlens isåfall. Vi har en butik i Karlskrona, Smaralda, som jag gärna vill stötta för att ha ett levande centrum. Jag ska försöka påminna mig själv om detta faktum om jag behöver något nytt i höst. Det är inte kul med ett centrum med bara restauranger och nagelsalonger! Och så hamnade vi här från tanken ”det är inte lätt att vara människa”. Så kan det bli.

Funderingar

En stund i taget, en uppgift i taget, en dag i taget.

28 maj, 2026 4 kommentarer

Ibland är livet lite överväldigande. Den här tiden på året är det definitivt för många. Allt ska hinnas med på bara några veckor. Det svenska systemet är extremt inriktat på sommarsemestern, inte minst skolvärlden som jag förr i tiden befann mig i. Så behöver det kanske vara, vi suktar efter sol och bad efter en alldeles för lång vinter och en kall vår. Jag vet efter att ha jobbat som samtalsterapeut sedan Covidtiden att många vill spara pengar till semestern. Inte är de sugna på att arbeta med sitt elände under ledigheten heller. De återkommer i september eller i januari istället. Sedan finns det andra som behöver jobba mer under sommaren. Ungdomar på sommarlov till exempel. Eller hur är det med det? Det finns så många lagar och regler att det är svårt för dem att ens hitta ett jobb. Dessutom finns det lite för många curlade individer som inte tycker det är värt att byta ut nätter med gejming på datorn mot jordgubbsplockning kl 6 i ur och skur. Ja, det är jobbigt att plocka jordgubbar, men det är sannerligen karaktärsdanande. Sedan ska det sägas att det finns individer som är extremt plikttrogna och hårt arbetande. Balansen mellan insats och utdelning är väldigt ojämn om man tittar på hur det ser ut i olika familjer, oavsett sammansättning. Men det är en annan diskussion.

Igår gick jag in på kyrkogården för att följa arbetet med den lilla minnesplatsen som verkligen har vuxit fram ett steg i taget under lång tid. Nu befinner vi oss långt ifrån det djupa hålet och kan börja skönja skönheten och ron som denna plats kommer att erbjuda när allt vuxit till sig lite. Jag är dålig på att komma ihåg att ETT I TAGET av vad-det-nu-är är det enda vi alla har. Jag tänker ofta på det och skriver också om det här i bloggen. Påminnelsen behövs. Jag ser det här hemma också, hur saker och ting måste få ta tid och att vi inte kan gå från start till mål på nolltid. Just nu gäller för många att bli klara, så klara som möjligt, innan semesterdvalan lägger sig. Andra måste växla upp och jobba hårdare. Och för somliga fortsätter allt precis som vanligt.

Funderingar

Bloggens historiska relevans.

28 april, 2026 14 kommentarer

Jag har inget TikTok och är varken särskilt aktiv på Facebook eller Instagram längre. Det är medvetna beslut som har tagit mig dit, mest att jag känt mig ”ägd” av telefonen (som jag ju skrivit mycket om med jämna mellanrum). Jag läser däremot mycket bloggar i perioder, något som inte passar telefonen och därför inte blir ett ”problem” på samma sätt. Ibland håller jag mig nära, läser bara det fåtal bloggvänner som kommenterar hos mig och som jag därför känner till. Sedan finns det några bloggar som jag kallar ”stora”. Några av dem är specifikt blogg-proffs, andra har bloggandet som en del av sin verksamhet. Sedan jag började blogga för tjugo år sedan har bloggen varit död. Ja, iallafall om man skulle ha trott alla förståsigpåare. Problemet är bara att dystergökarna som legat i framkant gällande det alltid har haft fel.

Fel, fel, fel, fel, fel, fel, fel!

Jag tog hjälp av AI för att leta fram hur ”snacket” har gått gällande bloggdöden:

Fira bloggens död! 2005
Maybe blogging is dead after all 2008
The blog is dead: Long live the blog 2010
Bloggarna är döda – länge leve bloggarna 2013
Blogging is dead, long live blogging 2014
Bloggar är döda 2021
Är bloggen verkligen död? 2022
Är bloggen död? 2026

Även om väldigt många av de bloggar jag läste för tjugo år sedan har försvunnit har det tillkommit andra. Fokus har förändrats, bloggarna själva har utvecklats och i takt med det har deras texter och fokus förändrats. Bloggarna har alltid varit aktuella på något vis och speglat den omvärld vi har befunnit oss i även om de kanske inte direkt har diskuterat politiska händelser eller liknande. Man (jag) kan tycka att Elsa Billgrens blogg är väldigt ytlig, men det är något med hennes texter som går lite mer på djupet som jag verkligen gillar. Då blir exempelvis följande citat viktigt som en tidsmarkör ur ett historiskt perspektiv. När vi tittar tillbaka till 2026 om tjugo år och läser om Instagram och botox tror jag att det kommer att kännas som att läsa om ögonbrynsstreck, ankläppar och stora axelvaddar idag. Det kommer att tillhöra en annan tid…

(Det) har blivit tydligt för mig är en grej jag bara måste vara med om, acceptera vad tiden gör med en både fysiskt och psykiskt. Jag kommer inte må bättre av botox eller något annat för att snabbt bli av med den svindlande känslan av att jag är en äldre version av mig själv nu än för tio år sedan. Det är mycket större än lite fix och don. Det är existentiellt. Jag tänker att om jag går igenom det är det så mycket lättare på andra sidan sen, när alla känslor känts och tankar tänkts. Fast ärligt så tycker jag att det är störigt att så många gör så mycket så det normala förskjuts. Får hänga i badhuset oftare och sluta scrolla Instagram på morgonen, det blir ett vårlöfte.
Elsa Billgren

Jag fastnade verkligen för denna mening: ”Fast ärligt så tycker jag att det är störigt att så många gör så mycket så det normala förskjuts.” Exakt den känslan går jag omkring med. Naturligt är såklart inte alltid särskilt fördelaktigt. Bara för att det är naturligt betyder inte det att vi inte kan göra något åt det. Att 1/10 barn i USA har fått en ADHD-diagnos och måste medicineras för att de inte funkar känns inte rimligt. Då bör man kanske ta en titt på varför vi hamnat i en verklighet som är så barnovänlig. Eller en verklighet där tusentals kronor varje månad ska gå till frisör, ögonfransar, naglar, viktminskningssprutor, botox, fillers… Även om jag tycker att drottningen ser ut som The Joker så gillar jag henne och förstår att hon inte äter så mycket/opererar sig då hon verkligen är skådebröd för människorna. Samma med skådisar. Jag förstår deras rädsla att bli irrelevanta och förlora roller, men jag gillar inte det de gör med sig själva. Jaja, det är ju mitt problem.

För att komma tillbaka till början av denna text så kan jag bara konstatera att bloggen fortfarande inte är död, men att bloggandet naturligtvis förändras och utvecklas hela tiden. Jag hoppas att jag ska fortsätta känna glädje i mitt skrivande under många, många år framåt och att detsamma gäller mina medbloggare.

Funderingar

Stresshantering, offerskap och resiliens.

24 april, 2026 12 kommentarer

Resiliens har jag skrivit en hel del om. Här till exempel, och här. Det handlar i princip om hur man möter livet. En person med god resiliens gör sällan sig själv till offer. Det handlar alltså inte om att förminska trauman, men man kan gå genom livet med svåra trauman i bagaget och fortfarande inte se på sig själv som ett offer. Eftersom väldigt mycket i vårt samhälle handlat om just offerskap och vem det är mest synd om i väldigt många år tycker jag att det är uppfriskande att höra mer om resiliens och mental motståndskraft. Resiliens handlar om att delvis stå emot, att hantera och gå vidare efter svårigheter, men också att stå stadigt under svåra och stressiga perioder i livet. När jag läste den här artikeln i New Scientist (bakom betalvägg) tänkte jag mest att jaha, det här är ju helt självklart. Om vi övar på att hantera svårigheter under trygga omständigheter kommer det helt enkelt att bli en mental vaccination mot stress för oss. Att ha föräldrar och lärare som låter oss ta oss an svårigheter och stå för konsekvenserna, med stöd, är en mycket bra början. Att inte ursäkta, komma med bortförklaringar eller låta någon komma undan ”för att det är synd om”. Att inte ringa till lärare och kräva högre betyg, utan att istället lära barnen att ställa frågor och lära sig argumentera för sin sak, men också ta ett nederlag om det kommer ett sådant.

Jag tänker att många vuxna också har svårt för det här. Skam och skuld har liksom skrivits upp på en lista över affekter som är ”fel” och ”farliga”, som att vi har utsatts för oförrätt om vi känner dessa känslor. Visst finns det situationer där vi skam- och skuldbeläggs utan att vi har gjort något fel och då är det viktigt att ta itu med detta. Har vi gjort fel och behöver be om ursäkt är det dock viktigt att vi både känner och agerar på det. Vi behöver varandra, det sociala livet är otroligt viktigt. Det kräver dessvärre viss anpassning och att vi ber om förlåtelse då och då.

Ska vi kunna bygga upp resiliens behöver vi också fylla på med ljus och värme, hitta platser som ger oss kraft. Goda relationer, härliga aktiviteter, närhet till naturen, spännande utmaningar, bön och/eller meditation, tacksamhetsutövning, bra mat, sömn… Det är inte konstigt att väldigt många mår lite ruttet, men jag vet att det går att göra något åt det. Det kräver dock ett visst mått av självinsikt och även att vi utmanar våra tankemönster. Allt är kanske inte som vi tänker att det är. Kanske fultolkar vi, kanske behöver vi möta situationer och andra personer från ett annat håll, kanske behöver vi ta oss ifrån grupper och personer som fyller oss med tjära och bitterhet… Idag är jag tacksam för insikterna jag har fått i detta ämne, för det har gett mig en livskvalitet som är så mycket bättre än vad den kunde ha varit. Trevlig helg, hör du!

Funderingar

Att ta sig tid att stanna upp.

23 april, 2026 10 kommentarer

Det är så mycket att göra nu. Jag hamnar i snurran där den vinnande tanken är att tiden inte räcker till, men det stämmer ju inte. Jag har varken mer eller mindre tid än någon annan. Den tid jag har är den jag har. Det betyder att jag behöver påminna mig om att inte leva i den framtid som inte finns.

Jag har här och nu.

Precis som varje år kommer jag att glömma att vattna något medan jag inte kommer att omskola något annat. Jag kommer att gödsla med fulsäckar från ICA eller Blomsterlandet. Vattnet i brunnen kommer att ta slut. Den sista frostnatten kommer att ta död på något. Sniglar, rådjur, mögelsporer och jordloppor kommer att festa på plantor som jag omsorgsfullt lagt tid och omsorg på.

Jag är här och nu.

Växthuset och tomatkuvösen fanns inte för några år sedan, men vi fick ändå mat att äta. Det fanns inga perennrabatter längs den västra stenmuren, men jag plockade ändå in buketter att njuta av. Grusgången var nästan överväxt, men vi kunde ändå ta oss fram till både ytterdörren och verandan. Ladan var full av skräp, men den var ändå charmig och ändamålsenlig.

Jag lever här och nu.

Vi har kommit så långt sedan vi köpte huset sommaren 2019. Så långt! Och det på exakt den tid vi hade, varken mer eller mindre. Jag påminner mig om det medan jag tar mig tid att njuta av violer, backsippor och olika vårlökar istället för att sucka över det som inte blev eller det som jag inte har råd eller hinner med. ”Du kan bli som du gör dig” fick jag höra då jag som liten gjorde fula miner. Det är så sant som det är sagt. Jag får det som jag gör mig. Tack för livet, för min stund på jorden.

Ps: Så här blev påfyllnaden av guldbokstäverna om du är intresserad.. Jag använde mig av Liquid metallic permanent paint gold och vet att det kommer att behöva fyllas på nästa år igen.

Funderingar

Om att låta sig uppfyllas av det goda.

18 april, 2026 12 kommentarer

Det är inte lördag morgon, utan fredag kväll. Jag satte mig här för att skriva ner dagens anteckningar i odlardagboken och fick för mig att ta en titt hur det såg ut här hemma den första våren för oss, 2017. Far hade satt tulpaner i raka led i limpan av hästgödsel som han lagt på ett något märkligt ställe, men allt jag kunde se var de där tulpanerna och att de blommade, men att far var död. Det var en så konstig vår i stor sorg, men samtidigt kämpade mamma för sitt liv och jag och maken visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till. Jag är för evigt tacksam till brorsan som vände sig ut och in för att renovera här så vi skulle ha någonstans att bo. Då, den där våren, trodde jag nog aldrig att vi skulle bli kvar. Jag trodde inte att vi skulle få köpa loss huset eller att jag/vi ens skulle vilja stanna här. Livet tog sina kringelikrokiga vägar över berg och dal och här är vi nu, fast ändå på ett helt annat ställe. Ibland utvecklas man mycket fort, så fort att tiden inte hänger med. Så känns mina senaste tio år. Kanske är det därför jag inte riktigt känner igen mig i spegeln. Jag ser en åldrande kvinna, en ganska normal 55-åring. Det som inte syns utåt är själen, en själ som är så uppfylld av allt det vackra som jag inte visste att uppskatta tidigare i mitt liv. Det får knappt ens plats. Jag menar inte att JAG är god och vacker, men att jag trots svåra utmaningar och stökigheter (som vi alla går igenom) känner att det goda väller upp och ut, precis som kolsyrebubblor. Det goda vinner alltid på något vis. Men vi måste ibland gnugga ögonen, eller kanske byta glasögon, för att se. Idag påminner jag mig, och dig, om att det är så.

Funderingar

Har du kraft att rensa och hålla efter?

17 april, 2026 4 kommentarer

Jag står böjd över de lite risiga hallonpinnarna på ett sätt som min fysioterapeut till svåger hade grymtat åt, så jag bestämmer mig efter en stund för att istället sätta mig på knä för att kunna rensa bort kvickrot, gräs, björnbär och brännässlor. Alltså, ingen kan klaga på resultatet här om det bara är växtlighet man är ute efter. Problemet är bara att det är inte jag. Jag gillar tjusiga mörka rabatter med gott om utrymme för rötterna att söka näringsämnen, rätt sorter naturligtvis, och vatten medan grenverket breder ut sig och det finns fullt av hallonknoppar överallt. Det går bara inte här. Maken har rensat upp för hallonen, men de växer ändå på något slags friland. De är starka och har gott gry i sig, men detsamma gäller allt annat som växer här. Mina händer domnar efter en stund efter att ha dragit bort rötter och björnbärssly för kung och fosterland och jag tänker på den där artikeln i Svenskan om handstyrka som en viktig markör gällande åldrande och sjukdom. Hur viktigt det är att rent allmänt stärka till sig om man upplever att händerna försvagas.

Jag tänker på hur jag föll fullständigt platt pannkaka häromdagen då jag fastnade med tårna under en kabel som låg dold i det höga fjolårsgräset. Lätt skärrad kunde jag ta mig upp med bara blåmärken och lite muskelvärk under de kommande dagarna, men något värre hände inte. Jag såg stenhällen två decimeter åt vänster och rös till. Jag har bestämt mig för att inte leva i ”det kunde ha gått illa”-fällan, men för sjutton gubbar – det hade kunnat gå riktigt illa! En släkting blev precis diagnostiserad med stor benskörhet som kräver omedelbara åtgärder, till och med operation för att åtgärda det som blivit fel i den fysiska balansen och alla vet ju hur det ser ut för kvinnor efter menopaus gällande detta…

Hälsoproblemen hos min släkting väcker oroliga tankar hos mig. Jag bestämmer mig för att inte låta oron dra ner mig, men faktum kvarstår. Jag är vid det här laget 55 år. Olika val och det arv jag blev givet har lett till att jag befinner mig i det skick jag gör. Vad behöver jag åtgärda? Hur kan jag rensa runt mina egna rötter? Behöver jag ”gödsla” annorlunda? Beskära något? Ympa in något annat? Hur har det påverkat mig att inte vara en gymmande kvinna, utan någon som har promenerat och jobbat i trädgården som träning? (Yogan ska inte glömmas bort, jag har faktiskt yogat en hel del i perioder sedan 2013. Och innan dess var jag lite joggning-periodare. Och simmade gjorde jag ju också, hur kunde jag glömma?) Hur har det påverkat mig att pendla upp och ned i vikt? Hur har det påverkat mig att ha valt ett liv där det lämnats utrymme för hjälp, stöttning och samvaro i nära relationer framför att göra karriär? Hur har det påverkat mig att ha lyssnat till mitt hjärta, men att jag samtidigt är en person som har lätt att höra andras hjärtan då de slår oroligt, irriterat eller ledset? Hur har det påverkat mig att (enligt mig själv alltså) ha lyssnat alldeles för mycket på konsensus och vad alla andra tyckte fram till fyrtiostrecket sisådär? Hur har det påverkat mig att jag så länge var någon som blev tyst istället för tala om vad som var fel tills jag sent omsider fick lära mig att det minsann inte är det minsta ”finare” än att skälla ut folk? Hur har det påverkat mig att i perioder ha levt väldigt nära döden och fått uppleva tacksamhetens magiska kraft? Hur har det påverkat mig att landa på en plats på jorden som jag tog för given som ung, men som nu är mitt paradis? Hur påverkade alla år med migrän mig och hur har det påverkat hälsan att ha ätit glutenfritt i arton år?

Jag blir inte färdig med ”hallonlandet”, men det får duga så. Det finns gott om utrymme mellan plantorna för grästrimmern nu. Finliret ska man inte ödsla på sådant som kan åtgärdas med kraftfullare hjälpmedel. Jag tänker att det nog ska bli nog med bär för att barnbarnen ska kunna njuta i sommar. Blir det inte det så kan man nog fortfarande köpa hallon på ICA. Och jag ska nog hänga med ett tag till. Men jag ska bli bättre att hålla undan snubbeltrådar i trädgården!

Funderingar

Var leker barnen?

9 april, 2026 12 kommentarer

Jag vet att jag behöver acceptera att saker och ting inte längre är som de var då jag var barn. Jag vill inte ens att det ska vara så, men det kan ändå skava ordentligt ibland. Och när jag ser barn med näsan över telefoner och plattor blir jag bedrövad. Jag var själv med och gav detta till våra barn och jag inser att denna teknologi är här för att stanna och att mycket också är bra, men vad händer med världen då barnen slutar leka? De önskar sig datorspel istället för postkontor, får en Swish istället för ett legoset. Så mycket har hänt med vår omvärld på kort tid och ibland hoppas jag att allt är på låtsas och att jag kommer att vakna upp till en annan värld. En bättre värld. En värld utan psykopatledare med gigantiska egon, en värld där lekplatserna är platser för barnskratt istället för droghandelsuppgörelser, en värld där nyfikenhet och förundran leder oss framåt, inte rädsla för att hamna efter. Idag får jag medvetet söka ljuset och så får det vara. Jag vet att det kommer bättre dagar.

Och bara för att jag absolut älskar många av Yusufs/Cat Stevens texter och att de hjälper mig kalibrera om får du en bonus också.

1 2 3 … 63 Nästa →