Min planttantssäsong har dragit igång. Jag lutar mig numera på erfarenhet och försöker låta det räcka. De första åren var allt nytt, nu återanvänder jag mycket. Det ser inte alls lika snyggt ut, jag sätter namnlappar skrivna med brun Sharpie på klippta bitar av glasskartong och undrar om somliga återvunna småkrukor verkligen klarar den här säsongen också. Trots detta väljer jag återanvändning framför perfektion alla dagar. Sist jag var på Blomsterlandet kollade jag allt som skulle kunna inhandlas och påminde mig om att denna hobby är ett pengaslukande hål om man släpper den lös. Min trädgårdsmästarsvägerska gör egen jord för hållbarhetens skull, men dit har jag inte orkat gå. Att använda Bokashisystemet har dock varit jätteroligt och jag säger till mig själv att jag borde diska ur hinkarna och köra igång igen. Blev lite modfälld då mina ”jordfabrikslådor” frös sönder i botten. (Lådorna ska vara lufttäta.)
Syrrans pelargoner såg jättefina ut efter vinterns förvaring även om jag hade tagit med mig liftare i några av mina krukor i höstas. Det var kålfjärilslarver som smaskat i sig en massa blad och mått gott trots att jag försökt rensa bort dem då jag varit i Bredavik och sett över plantorna. När jag hämtade dem hittade jag fyra välmående akrobater som varken fick hänga med till Karlskrona eller Uttorp, för sån är jag. Med tanke på att jag visste att det bodde larver i jorden fick jag göra ett totalt jordbyte också i de större krukorna istället för att bara lägga på lite ny, näringsrik jord. Alla krukor diskades och jag tog några få sticklingar.
Jag älskar den rostfria diskbänken. Diskmaskinen sitter på ”fel sida” eftersom det inte gick att välja med en återvunnen bänk, men annars är den perfekt. Så mycket bättre än de modernare versionerna vi haft på andra ställen. Att jobba med jord på samma ställe där det ska lagas mat en stund senare kräver sitt. Eftersom det var så mycket jord som skulle ut i trädgården tömde jag allt i sopsäckar för att lättast kunna transportera och för att slippa spill. Spillet kom jag dock inte undan. Det var jord överallt när jag var färdig, hehe.
Jag skär alltid ner mina pelargoner så de ser minst sagt stubbiga ut. Inte som hamlade träd (det ser inte så friskt ut), mer som en snaggning. Detta brukar ge fina och buskiga plantor. När de tagit sig och börjat växa ordentligt vattnar jag med pelargonnäring. Detta har gjort underverk sedan jag började med det för några år sedan. Alla krukor blev genomvattnade i den nya jorden, men nu är jag försiktig med vattenkannan tills jag börjar se plantorna spräcka nya blad och de tar ny fart. Pelargoner mår bättre av lite torka än för mycket vatten och ruttnar lätt. Inte minst gäller det sticklingar. Jag sätter numera sticklingarna i såjord i små krukor, vattnar en gång och är ännu mer försiktig med vatten tills jag ser nya rottrådar sticka ut i hålet i botten. Sticklingarna ska inte pillas och dras i för att se om de ”fastnat”, lämna dem ifred och låt naturen ha sin gång. Vattna på jorden om det behövs, inte på stammen. Ja, om du nu vill veta hur jag gör.
Den här amaryllisen har tre knoppar och har nu börjat slå ut för att göra våren lite gladare. Kortare stjälk har jag dock aldrig sett, det ser jätteroligt ut. Kanske fick den lite växtkraft av att titta på när jag höll på med pelargonerna. Nu ser jag förresten att det verkligen är dags att ta itu med att olja in träbänken igen! Oj, så torr och risig den ser ut. Det får dock bli en annan dag. Efter att nu ha gjort ett hästjobb gällande mina pelargoner hoppas jag att de återbetalar mina spa-tjänster genom att blomma vackrare och mer rikligt än någonsin på sin pelargontrappa i sommar.
Lämna ett svar