Promenaderna börjar kännas mer livgivande för varje dag. Hälsporren är ett minne blott, att få gå på fötter som inte gör ont är UNDERBART! Jag njuter verkligen och försöker komma ihåg att vara tacksam varje gång jag tar en runda. Senast tänkte jag faktiskt på detta igår kväll då jag var på väg till bilen efter kören. Det räknas inte som en promenad att gå över torget bort till biblioteket, men för bara ett halvår sedan var dessa steg fyllda av smärta och jag fick uppbåda enormt mycket energi för att klara det. Att gå en runda i butiken för att bara köpa lite mjölk gjorde jätteont. Jag tog inte en enda långpromenad med syskonen i Bredavik på hela sommaren. Nu går jag utan smärta igen och hoppas att det får fortsätta så foreverandever.
Runt omkring oss väntar skönhetsexplosioner som är väl dolda bakom förmultnande löv och ospruckna knoppar. Skönheten finns där såklart redan, men både färger och former är mer dämpade och försiktiga. Det enda som inte är det minsta försiktigt är fågelsången. Det kvittras och flirtas och sjungs i högan sky. Den där skira, vackra, glädjefyllda våren ska nog komma till oss i år också.
Jag tycker att det fortfarande är för kallt för att det ska vara roligt att pyssla i trädgården. Att promenera funkar dock perfekt. Det är fortfarande mösstemperaturer, men nu i helgen kommer det att skifta. Perfekt, för då ska vi fira syrrans födelsedag i Klackamåla. Det är som att våren alltid siktar in sig på att imponera just den lördag vi brukar samlas där, så också i år. Innan dess ska jag ha veckans sista jobbsamtal, städa och förbereda för att det också kommer gäster hit för att fira makens födelsedag i helgen. Heja mars! Inget är som väntans tider och nu kommer snart själva levererandet. Trevlig helg!
Hej och hå. Varje år är det samma sak. Jag är nästan rädd för att gå in i Bredaviksköket för att hämta hem pelargonerna då det kan vänta både det ena och det andra gällande mina kära krukväxter. Ruttna rötter, uttorkade rötter, resterna efter musfester och fjärilslarvsfester… Som min kompis sa, ibland kommer frågan ”Varför håller jag ens på??!!” i första rummet. I år slapp jag hämta hem alla krukorna, det gjorde maken då han hjälpt brorsan att ta hand om häcken. Snacka om kärleksgärning. Då de stått och väntat på sin spabehandling tillräckligt länge var det dags för mig att hämta in jord (jaja, jag använder köpejord) och ladda upp sopsäcken i vasken. I den häller jag ut alla döda pellisar med jord och allt, men även den gamla jorden (helt eller delvis) från de andra krukorna. Denna jord återanvänds sedan med bokashi för att få nytt liv.
Jag har tre stora krukor som brukar stå vid lilla verandatrappan. Jag har haft alla länge och de har klarat sig mer eller mindre helskinnat varje år. Denna hängpelargon har varit hårt ansatt varje år, men det har alltid funnits liv kvar. Så också i år! Den fantastiskt stabila Mårbacka som jag fick av min syster hade dessvärre lämnat in. Det var tre plantor som satt i samma kruka och en levde fortfarande. Den satte jag därför i en mindre kruka och ska låta den stå i pelargontrappan. Samma sak var det med den vita ICA-pelargon vi fick av våra vänner för många år sedan och som sedan har vuxit sig större med hjälp av sticklingar. I år var bara en av tre fortfarande vid liv. Av pelargonerna som står i trappan hade sex stycken lämnat in, vilket är ett ganska normalt antal jämfört med andra år.
Här är den vita pelargonen med ny jord och mer luftighet runt rötterna. Jag ser att det finns en del till att plocka bort i form av döda och gula blad, men det kan jag göra då jag flyttat upp allt till syrummet. I Willyskassarna står dahliorna och mår bra! De har klarat sig utmärkt. I år tänker jag faktiskt sätta alla direkt i backen och strunta i att försätta dem i plastpåsar med jord. Det känns lite busigt, men jag tror jag klarar det. Det är ett steg tillbaka från trädgårdshetsen jag utsatte mig för i början av mitt planttanteri då jag hängde på Facebook och trädgårdsforum som väl sabbade mitt trädgårdssjälvförtroende i grunden. Bra tips och allt det där, men om det innebär stress och hets är det bara att lägga ner. Åtminstone funkar jag på det sättet. Allt eller inget-tankar är annars något som jag lätt hänfaller mig åt och det är i princip aldrig särskilt hjälpsamt.
Så här såg det ut när allt var klart. Till vänster är mina klenisar till utepelargoner. Jag har alltid skurit ner dem till 3-5 cm långa stumpar och gillat resultatet, men i år testar jag en annan stil. Till höger ser du min syrras innepelargoner som inte beskurits lika hårt som mina. De står rätt mörkt inne i stan där solen inte riktigt kommer åt, men som du ser mår de annars bra. Mina är precis som träden här ute på Sturkö som är mindre, krokigare och lite ”segare” då de utsätts hårt för väder och vind. Jag brukar ställa dem under tak då det ska regna rejält, men annars får de ju helt andra förutsättningar än om de stått inne i verandan. Jag gillar trots allt min pelargontrappa, tycker den är något av det finaste vi har i uterummet. Nu ska jag drömma en kortis om hur det kan komma att se ut i sommar:
För mig som är som jag är känns det viktigt och roligt att följa årets skiftningar också inomhus genom att rota lite i skåp och lådor för att ändra om lite i inredningen. Den stora hönan (godisgömman) i vitt opalglas är min favorit. Hon börjar värpa först i påskveckan, men jag hör nog att maken lyfter på locket för att kolla läget mest varje dag tills det verkligen händer… De vackra, målade äggen köpte jag på World Market i SLC då vi bodde i Orem. De gör mig orimligt glad! Har olika favoriter varje år.
Vi har en enda björk i trädgården och den kändes inte aktuell att anlita som björkrisleverantör, så jag klippte grenar från en liten sälg på vår sida nätet som gränsar till grannens åker. (Den styckades av från den här gården en gång i tiden.) Vill ändå ta bort den då vi klipper gräset där för att komma runt viltnätet som sitter runt trädgårdslandet. Jag satte grenarna i vatten då jag gärna vill bjuda in våren lite mer konkret, men riset har chans att hålla sig fint längre utan vatten. Dessa färgglada fjädrar återvinner jag år efter år, vill inte gärna köpa nya påskfjädrar.
Glasäggen från svenskt tenn och de tovade äggen från Panduro samsas i ljusgrenen. Där svävar de ovanför en lite mindre godisgömma och en kruka påskliljor från ICA. bredvid vår vackra (eh) mikrovågsugn. Alltså, den hade jag gärna sluppit ha framme och jag har en idé gällande den som kanske kommer att genomföras i vår.
Årstidsbordet har både naturen, den sekulära och den kristna påsken representerade. Hittar du vad som är vad? Egentligen är det bara tändsticksasken som inte alls har med påsk att göra. Nu saknar jag bara lite mer blomster och några björkriskransar. Ska ner till campingen och se om jag kan plocka upp ris som blåst ner på lekplatsen. Inte lika lätt att jobba med då det torkat, men det funkar det också.
Ja, alltså, vuxen på riktigt har jag varit jättelänge, men ibland slås jag ändå av sådant som tillhör vuxenvärldens insikter. Som att det är fantastiskt med regn, åtminstone på rätt tid och plats. Att vara på Gröna Lund en liiite regnig sommardag är perfekt eftersom man troligen slipper långa köer. Att ha rest till Liseberg specifikt från Abisko och sedan mötas av ösregn i flera dagar är kanske inte det roligaste man har varit med om. Att ha en strandsemester med regn varje dag kan bjuda på rätt stora utmaningar om man inte reser med barn som gillar att bada i regn eller vuxna som älskar att mysa med levande ljus, film och spel. Att få över 10 mm regn en söndag i maj efter en lång, kall och torr vår är bara alldeles fantastiskt! Jag kom hem i eftermiddags och kände hur hjärtat hoppade till då jag såg att vi redan var uppe i sex millimeter och att regnet på intet sätt hade lugnat ner sig. I appen lovas det fortsatt regn tills tidigt imorgon bitti. Vi håller tummarna!
Prästanteckningarna angående vädret här på Sturkö på 1700-talet lyfter jag fram här då och då, för jag tror att vi mår bra av att påminnas om att vädret är som vädret är. Acceptans för att det inte går att styra och att det varierar både spontant och i cykler. Det är lätt att tro att ”det ska vara så här för alltid nu” då vi är mitt uppe i något, oavsett vad det gäller (som jag skrev om igår). Här hittar du prästens anteckningar.
En av mina favorithemsidor är SGU. Där hittar man en massa bra information, bl.a. om grundvattennivåerna i Sverige. Just nu har vi i södra Sverige riktigt dåligt med vatten i magasinen, både de små och de stora. Eftersom det ser ut som det gör tar jag tacksamt emot känslan av oktoberstorm idag och hoppas att resten av de utlovade dropparna också faller senare i veckan. Syrran i Skottland hade 33°C i bilen idag och det är snustorrt, i södra Europa har det regnat enormt under vintern och norra Sveriges grundvattennivåer är mycket över de normala. Hej Carina Berg och ”ja, ja, men nu blev det så”. Idag jobbar vi med acceptans för ögonen.
Jag försöker få grejer gjorda med lilla 1,5-åringen här hemma, men det går lite långsamt. Jag ligger efter hela tiden, men njuter ändå av hur det växer och lever runtomkring mig. Jag njuter inte bara då det händer grejer här hemma, utan också att jag ser blomsterprakt på annat håll. Syrenerna börjar slå ut. Såg bilder från Söderköping på utslagna syrener hos Anna och tänkte att vi VERKLIGEN bor i ett blåshål. Här närmar vi oss nämligen bara det utslagna. Det är vinden som är den stora utmaningen i vår trädgård. Får försöka skapa bättre rum kanske? Jag önskar att jag hade en lövblås, för markduken i tomatkuvösen gick inte att borsta ren från förmultnade lönnlöv från grannarnas makalösa träd. (Trädet ska tydligen bort snart och jag gråter redan över hur jag kommer att sakna höstarnas bästa utsikt från köksfönstret.) Titti och jag matchar sorgränder under naglarna, men inte sörjer vi. Det är roligt att ha fingrarna i jorden tycker vi båda.
Imorgon flyttar jag ner gyllenbär, chili och paprika till växthuset. Det var skönt att stå i tomatkuvösen och få ner plantorna i slutdestinationen, varsin murarhink, för ute blåste det med byar på 20 m/s. Inte undra på att tomaterna växte så bra förra året efter att ha fått skydd både uppifrån och från sidorna. Sniglarna har tuggat i sig en hel planta plymspirea (fick av min svägerska förra året) och en vallmo som jag vårdat ömt. Kommer någon av dem igen? Vet ej, men perennrabatten har nu fula ölfällor överallt (enliters mjölkkartonger med öl i) för att locka till sig marodörerna. Tror du jag lyckas bättre med bekämpningen i år?!
Lyckligtvis skiner solen från en klarblå himmel idag! Tyvärr frös det i natt och frosten låg fortfarande kvar på marken då jag steg upp. Lyckligtvis lyssnade jag på varningarna om denna frost och lät igår tomater, chili och paprika stå kvar under dubbla fiberdukar istället för att sätta dem i sina hinkar som jag hade planerat. Tyvärr hade jag satt i dahliorna i rabatten i lördags, så de försatta frös ihjäl allihop redan igår natt, varenda en. Lyckligtvis fick fyra inte plats i rabatten, så dem hade jag ställt vid häcken. Tyvärr måste jag nu vänta lite längre på dahliablomning. Lyckligtvis har jag mycket annat på gång som klarar några minusgrader utan att klaga. Tyvärr är vårt mikroklimat inte av det varmare slaget, utan vi bor i ett riktigt litet blåshål. Lyckligtvis är det så mycket annat som kompenserar, som närheten till havet och en underbar natur. Tyvärr trivs grävlingar också i allt detta underbara och i natt har åtminstone en sådan plöjt upp gräsmattan på flera ställen i jakt på daggmask. Lyckligtvis finns det en plan för att låta henom känna sig mindre välkommen.
Och där, i allt det lyckligtvisa, tycker jag att vi stannar. Ha en härlig vecka, hördu!
Vackert väder och en oändlig att göra-lista. Bra kombination! Både maken och jag jobbade på i rasande takt. K klippte och samlade gräs som jag ska ha till täckmaterial medan jag höll på med detaljer som att samla upp fjolårsgräs och göra odlarlådorna färdiga för sådd. Jag kikade bara med ett halvt öga på syrenhäcken eftersom jag känt stor besvikelse över att den inte tagit sig så bra trots att jag lade ner så mycket tid på den förra året. Nu visade det sig att det finns liv i betydligt fler av de små skotten än vad jag trodde. Jag får nog sitta stilla i båten och vänta på utslagna blad för att se hur det egentligen gick.
Jag gav AI i uppdrag att konstruera en bild av mig i stil med någon känd mangakonstnär vars namn jag ej minns. Hur som helst gillar jag bilden och att tänka mig själv gå omkring med en bukett blommor i handen med linneklänning och stickad kofta. Annars skrotar jag mest omkring med håret uppsatt för att inte flyga i ansiktet, militärskjorta och mjukisbyxor på och sällan koftor, för de fastnar i hagtornshäcken, viltstängslet, björnbärsslanorna eller allt annat som sticker ut både här och där i vår trädgård.
Maken klippte på bra och den där gräshögen är långt större än den kanske ser ut på bilden. När vi var på väg till spelkväll framåt kvällningen kom brorsan med åkgräsklipparen. Lockande att ha en sådan, men det första gräset vill jag gärna använda som täckmaterial. Ska bara komma på ett sätt att överlista mördarna i vår trädgård. Så här tidigt på våren tror jag mest på ölfällor runt en sådan här hög. Vi får se om jag lyckas!
Jag älskar verkligen rosenportalen och ser fram emot att se Prinsessan Marie blomma ännu mer överdådigt än förra året. Tänk så bra det blev, det här projektet! Rosor blir alltid sjuka på något vis, men vi njuter av allt det som är bra först.
Knoppar och blommor i alla möjliga olika stadier växer på alla möjliga olika ställen. Det ena päronträdet dignar av knoppar redo att slå ut och vårt lilla körsbärsspö från Lidl gör detsamma. I år får det chans att blomma även om det är så litet. Det får vara så. Maskrosor, ska de verkligen få chans att bre ut sig? Ja, har man bin är dessa gula solar varmt välkomna. Pyttorna anses vara ogräs, men hur glad blir man inte av dem? Vi har små öar av olika nyanser mellan vitt och rött på flera platser i gräsmattan som väl mest består av olika gräsliknande ogräs. Det är okej, det ser åtminstone jättefint ut då det är nyklippt och vi har nått dags datum.
Här kommer ännu en bild av backsippan och verkligen trivs där den står. Så vackra blommor! Tänker alltid på Hurtigs backe dit vi åkte med makens mormor varje vår. Vacker plats i Uppland där backsipporna böljade och det fanns fina bestånd till årets omgång nässelsoppa.
Att ha en trädgård ger livskvalitet även om det också innebär att det alltid finns mer att göra. Tack för allt det vackra och fina.
Längst ner på Frändatorpsvägen här på Sturkö, på vänster sida, hittar man frukten av en mans intresse för magnolior. Han har under flera år utökat sin magnoliapark. I år såg vi dock att det verkar som att flera träd gett upp och att de grävts upp. Vi har gjort utflykter hit under sista veckan i april under flera år. Alla är välkomna att ta en runda om man bara respekterar stigar och växtlighet.
Jag hade redan gett mig själv lite vitsippshav vid tidigare tillfälle, men en bonusrunda tackar man inte nej till! Så här har det faktiskt inte sett ut, jag tror att vitsippsblomningen måste ha varit lite försenad just i år.
Magnolior är så vackra och spännande träd, men vi kommer inte att ha några här hemma. Därför är jag mycket tacksam för de exemplar jag får njuta av då vi åker förbi eller till och med besöker en plats som denna.
Jag vet inte om det är någon uppdatering av telefonkameran som gör så att blommor tagna i porträttläge (besöket var inte planerat, så jag hade inte kameran med mig) ser smått märkliga ut. Hahahahaha! Det är inte helt lyckat, men effekten är ändå rolig. Så varsågod, här kommer mina flygande/flytande magnolior.
Jag inser att detta är något som ska upplevas och att det är svårt att fånga precis hur vackert det är i bilder, men har du aldrig besökt en magnoliaskog eller park kanske du blir sugen på att lägga det till din planttantslista. Ja, om du nu har en sådan. (Det har jag uppenbarligen, hej Keukenhof och Sissinghurst.) Jag är så tacksam över naturens under och allt makalöst spännande och fantastiskt vi kan få ta del av om vi öppnar ögonen. Varje årstid har sin charm, men just nu exploderar det verkligen av det mest spännande.
Som avslut bjuder jag på min ena av årets två tulpanbuketter från vår trädgård. Denna plockade jag i Lilla Rotterdam och nu står bara en massa bladmassa kvar. Gissa vem som tänker trycka hundratals lökar i jorden i höst? Med denna ledande fråga önskar jag dig en fin dag.
Må du få njuta mycket av livskraften som finns i allt grönt som slår ut just nu, i allt fågelkvitter och alla småkryp som håller dig på tårna. Jag har dödat inalles åtta små mördarsniglar hittills detta år och hoppas att jag inte hittar fler. Moahahaha… (Suck, de är väl här för att stanna, gissar jag.) Här får du backsippan i ett öppet påskägg från mig. Må äggen smaka gott och må fjädrarna fladdra i solen denna dag!
En liten bonusbild på gulligaste lilla påskkärringen får du på köpet.
Idag är det långfredagen i stilla veckan, men vi har inte varit särdeles stilla så här långt. Det var så mysigt att ha dottern och svärsonen hemma för att fira svärfar och sedan hänga med oss i några dagar. Somligt har jag redan berättat om, här kommer en liten bildbomb om annat man kan roa sig med i detta svenska och ibland lite bortglömda hörn en vecka som denna.
Vi började med nittioårsfirandet av svärfar. Nittio! Respekt. Det blev en så mysig fest med mycket gott på menyn. Fira livet, alltså, oavsett om det är fem, fyrtiotre eller nittio år som gått sedan födelsen. Vi lever i en tid där tidens gång inte ses på med blida ögon, men jag älskar det faktum att jag fortfarande får vara med och fira min egen och andras årsdagar.
Borta på brorsans tomt har det sprängts för VA. Vår ö har berget lurande precis under jorden på många ställen. Att dra fram rören till detta hus visade sig kräva ett visst urgröpande medelst dynamit. Spännande process!
Syrran hade skickat ett chokladprovningskit från Skottland. Det var så roligt att höra allas tankar om toner, kakaohalt och vad som kan räknas som gott eller ej! Det som blev kvar togs med till Danmark så svärsonens familj får vara med och testa de också.
I Brömsebro var det varma köket stängt på måndagen, men bättre lycka på Blomlöfs i Karlskrona dagen efter. Sååå gott och härligt att få sitta utomhus och äta lunch. För mig var det årets första utelunch i solen. Jag var glad för vinterjacka och halsduk, för även om solen värmde blåste det som sig bör när man befinner sig i Karl XI:s egen stad Pinan. Det var smockfullt av gäster, både ute och inne. Svärsonen satt och gjorde överslag på hur mycket pengar de borde dra in på en vanlig lunch i april. Inflationen är märkbar och färre äter ute, så det är roligt när det går bra för en verksamhet.
När vi var mätta och belåtna åkte vi upp till Klackamåla. Dottern ville så gärna visa sin älskade morfars sista vilorum för sin man och vädret var perfekt. Först stannade vi för att krama lite på min faster och sedan tog vi en promenad förbi vårbäckar och vaknande natur. Ljud på!
Vi lämnade en bukett påskliljor och en virkad, men hållbar blomma. Därefter fikade vi och dåsade bort i den underbara vårsolen där i slänten. Så mysigt! Far hade gillat den där stunden, hundra procent.
Han hade även gillat dotterns uppvisning av styrka och vighet i gröngräset. Inte har hon fått det från mig, det är då ett som är säkert.
Även denna aktivitet hade varit Far-godkänd. Att ligga där och se upp på de raka tallarna – en av mina favoritvyer. Sövande och läkande.
Det har påskats lite mer och ätits godis från godisgömmorna. Kanske lite för mycket, men bjuder hönorna så tackar man ju inte nej.
Screenshot
Detta foto är en screenshot från acroyogasessionen som S och J fick i bröllopspresent av min kusin som dottern har yogat med många gånger. De visade sig vara ena riktiga hejare på detta. Allt höljt i ett rosa skimmer, naturligtvis.
Vi passade även på att ha grillpremiär. Det är bra att ta fotografier så att det riktigt syns vad som behöver åtgärdas. Just här i grillhörnet har det inte städats än, men det blir väl tid till det också. Gott blev det iallafall, riktigt gott. Mer grillat till folket!
Det där städandet som görs lite mer sällan tycker jag är extra tillfredsställande. Nej, jag gillar inte särdeles att dammsuga eller skrubba toaletter, men att såpskura golv är riktigt härligt, en sinnlig upplevelse på många sätt.
Slutligen kan jag säga att brevlådan bjudit på full pott den senaste veckan. Så roligt det är med brev och paket! Rövarspråk, sporkar och Cadbury-ägg – guldkant på detta liv. Tack till alla som bidragit. Nu tar resten av påskhelgen vid och jag går in i den med stor tacksamhet.
