Att möta soluppgången med ett par foppatofflor, en kopp te och en telefonkamera, det kan vara allt som behövs för att ”fånga dagen”. Här finns essensen i livet på något vis. Telefonen är inte bara av ondo, jag är glad att jag kan ha kvar den vackraste morgonen hittills på denna sida årsskiftet i bildbiblioteket.
Jag har fått så många påminnelser om vikten av att njuta lite mer på sistone. Inte vänja mig, inte ta för givet, inte undfallande låta bli för att jag kan göra det en annan dag. Jag har en känsla av att prylar står i vägen överallt och har både slängt och lagt ner en hel del i kassen till Pingstis. Min följeslagare förnöjsamhet sitter inte stilla i båten. Det finns en rörelse framåt. Vad är det som är motorn? Är det tidens flyktighet, är det stunderna jag ägnar år att jobba med årsordet ALIGN, är det fasteutrensningen eller är det bara våren? Kanske är det hälsporren. Jag är inte van vid att vara rörelsehindrad och uppskattar inte känslan precis. Att förorda acceptans i min yrkesroll och inte praktisera den själv rimmar illa. Jaja, men nu blev det så. Nu är det så här. Jag smakar på orden och låter dem sväva iväg i allt pastelligt och morgondisigt medan känslan av företagsamhet och driv tar form. Jag är på gång.
Lämna ett svar